Bra, bättre, bask

Andoni Zubizarreta är orolig.

Inte i första hand för att Athletic Bilbao har gjort sin sämsta ligahöst någonsin, och nu riskerar att för första gången i klubbens historia åka ur högsta divisionen.

Inte heller för att Real Madrid ska komma till stan om tre dagar med Zidane, Ronaldo, Roberto Carlos och resten av sina internationella »galácticos«. 

Andoni Zubizarreta störs inte ens av att lokalkonkurrenten Real Sociedad leder ligan och under veckan haft fräckheten att försöka plocka en lovande tonåring, Agirretxe, från Athletics led.

Den 126-faldige spanske landslagsmålvakten, numera sportchef i Athletic Bilbao, tänker längre fram än så. 

– Spanien har den lägsta nativiteten i Europa. Baskien har det lägsta barnafödandet i Spanien. Och i Baskien är det vår provins Vizcaya som har de allra lägsta siffrorna. Klart att det blir problem för oss, säger Zubizarreta.

 

Sedan 1911 har Athletic Bilbao bara haft baskiska spelare i sitt lag. Med den policyn har klubben tagit hem åtta ligatitlar och vunnit spanska cupen 24 gånger, sju fler än Real Madrid. Dessutom är Athletic Bilbao, tillsammans med de andra baskiska klubbarna, sedan länge den spanska fotbollens bästa plantskola. Ingen annan landsände fostrar så många elitfotbollsspelare i förhållande till sin folkmängd, nästan alla spanska elitlag har ett par basker i truppen. Själv vann Andoni Zubizarreta ligan två gånger med Athletic Bilbao några år in på 80-talet.

Jag frågar honom vem som får spela i Athletic.

– Alla som är födda i Euskal Herria eller har blivit fotbollsspelare här. Låt säga att du föds här och din familj flyttar till Stockholm direkt efteråt. Då kan du ändå spela för Athletic. Likadant om du föds i Stockholm men din familj flyttar hit när du är i tioårsåldern. Då kan du också spela för oss.

– Tittar du på en spelare som Ezquerro i vårt lag så kommer han från La Rioja, men han spelade ungdomsfotboll i Osasuna från Pamplona, och har alltså fått sin fotbollsuppfostran i Euskadi.

Baskien är ett tänjbart begrepp och Zubizarreta växlar mellan definitionerna. Vanligtvis betyder Euskal Herria, »de baskisktalandes land«, de sju provinser där det talas baskiska – fyra stycken i norra Spanien och tre i Frankrike. Med Euskadi menas oftast de baskiska provinser som har ett visst politiskt självstyre i Spanien – Vizcaya, Guipúzcoa och Álava. 

– Vår filosofi har ändrats en aning med tiden, fortsätter Zubizarreta. Ett tag hade vi bara spelare födda i Euskadi i laget, men de senaste 20-25 åren har vi lättat på det kravet. I dag rör folk sig mer mellan olika landsdelar, de kommer hit och jobbar med barn födda i andra delar av landet. Sådana barn ska naturligtvis kunna spela i Athletic.

– Det är en fråga om känslor, det har aldrig stått något i klubbens statuter om vem som får eller inte får spela i klubben. Det handlar om att tolka klubbens traditioner helt enkelt.

 

Att tolka traditioner är emellertid ett känsligt ämne i Baskien. Den baskiska historien är så lång och vindlande att det egna språket, euskera, har trotsat språkforskarna i alla år. Euskera liknar inget annat språk i världen och har dessutom så vitt skilda dialekter att baskerna tidigare hade svårt att förstå varandra. 

Den ena sidan av historien visar baskerna som ett utåtriktat upptäckar- och äventyrarfolk; ett folk av skeppsbyggare, handelsmän och fiskare som förmodligen nådde Amerika långt innan Columbus seglade från Sevilla. Ett folk av egensinniga entreprenörer som, ofta i strid med centralmakten, skapat en av Spaniens mest välmående regioner.

Den andra sidan visar en nationalism som ständigt hotat att gå över styr. För drygt hundra år sedan skapade Sabino Arana den baskiska flaggan, ikurriñan. Därefter brände han den spanska flaggan vid eken i Gernika, baskernas heliga plats, och ropade »Död åt Spanien«. Senare startade han det baskiska nationalistpartiet PNV, som snart fick täta kopplingar till Athletic Bilbao. Arana skrev: »Katalansk politik består i att locka till sig andra spanjorer medan vårt program går ut på att stöta bort alla spanjorer såsom främlingar (…) Katalanerna vill att alla spanjorer hos dem skall tala katalanska; för oss vore det förödande om spanjorerna på vårt territorium talade Euskera. Varför? Därför att rasrenheten, liksom språket, är den bas från vilken vår fana vajar. Språket kan ryckas upp, även om ingen längre använder det. Men rasen, en gång förlorad, går inte att återställa.«

»På San Mamés firades mordet i flera år framöver när ›maktens lag‹ Real Madrid kom på besök.«

I dag är det katalanska FC Barcelona en stjärnspäckad främlingslegion. Athletic Bilbaos startelva är bara späckad av baskiskans karaktäristiska överflöd på »z« och »x« – Etxeberría, Urzaiz, Aranzubia, Ezquerro och Larrazabal. 

Bilbao har inte vunnit någon titel på tjugo år, under samma period har Barcelona vunnit Europacupen en gång och ligan många gånger om.

Andoni Zubizarreta:

– När jag kom hit 1980 var det en stor debatt om man skulle låta basker som var födda utanför Euskadi spela i laget. Och när det går dåligt för laget startar alltid debatten om att ta in utlänningar. Men det viktigaste för oss är att leta duktiga ungdomar över hela Baskien. Tittar man på vårt A-lag i dag så består det av 30 spelare. Minns jag rätt kommer 20 av dem från vår Futból Base-satsning, medan tio kommer från andra klubbars ungdomsverksamhet. Det är länge sedan vi köpte någon spelare från en annan klubb, jag minns inte ens vem det var. Vi vill ha en majoritet spelare från våra egna led, men sedan har vi sagt att om det kommer fram någon stor talang i en annan klubb måste vi försöka värva honom.

Som landslagsspelaren Joseba Etxeberría.

– Ja, det var en exceptionell talang som vi gärna ville ha. Real Sociedad sade att det var en aggressiv värvning, men det var ju inte så att han kom gratis till oss. Vi betalade den summa de själva hade bestämt i övergångsklausulen i hans kontrakt, och det var ganska mycket pengar.

Och nu när Sociedad försöker värva Agirretxe blir ni upprörda?

– Det kan alltid uppstå friktion, som i det här fallet när de försökte gå bakom ryggen på oss och locka till sig en av våra lovande ungdomar. Men man får inte förstora upp en sådan här sak för mycket. Jämfört med Real Madrid och Barcelona, som värvar spelare som Zidane, måste en sådan här konflikt te sig löjlig utifrån. Men vi har så få spelare att välja mellan att varje duktig 16-åring blir väldigt viktig.

– Priset på nyförvärv trissas upp för oss eftersom marknaden är så liten. När andra klubbar har fyra, fem spelare att välja på har vi ofta bara en spelare vi verkligen vill ha. Det är de andra klubbarna naturligtvis medvetna om.

Vad finns det för fördelar med att bara ha basker i laget?

– En fördel är att nya spelare – som Karanka i år – har lätt att komma in i laget. Det är inga språkproblem i början, inga kulturella anpassningsproblem. Fast det är klart, det kan ju också vara en fördel att ha olika typer av personer i laget som ger nya influenser. Den biten går vi miste om.

 

I Bilbao väntar man nu på Real Madrids ankomst. Stadens lag är visserligen inte alls i form, men det brukar inte ha någon betydelse när Athletic möter Real Madrid. Även media laddar. El Mundo Deportivo, en sporttidning från Barcelona, tar ryggradsmässigt ställning mot Madrid. Förstasidan visar arkivbilder på deppiga Madridspelare – Ronaldo sörjer ett missat mål och Zidane hänger med huvudet så att flinten exponeras maximalt. Ingen av dessa två har någonsin vunnit på Bilbaos hemmaarena San Mamés, skriver tidningen och konstaterar att majoriteten av den förväntade startelvan delar samma öde. Madridtidningen Marca förhärligar å sin sida Real Madrid och förringar Athletic. 

Spelarna själva är mer nyanserade. Ronaldo skriver på sin hemsida: »San Mamés är en arena där det är mycket svårt att vinna, men där det också är väldigt roligt att spela. Jag vet att om vi spelar bra så kommer publiken att visa sin uppskattning, trots att vi är rivaler. Jag vill inte förlora detta tillfälle att vinna deras respekt.«

Ronaldo har rätt, Bilbaopubliken är känd för att vara kunnig och inte dra sig för att applådera en duktig motståndarna. Frågan är om generositeten gäller även för Real Madrid.

Med en timme kvar till matchstart proppas bargatan Licenciado Poza igen alltmer av en trögflytande ström av Athletictröjor och beppemössor med ikurriñan. Några supportrar är helt insvepta i den grön-röd-vita flaggan, andra bär den som en sari runt midjan.

»San Mamés kokar över av sjungande basker och Athletic skapar snabbt nya möjligheter.«

Precis som huvudgator ofta leder fram till stadens största kyrka leder Licenciado Poza fram till San Mamés, »El Catedrál« i folkmun. Hundra meter bort tornar stadion upp sig och mitt i blickfånget sitter en jättelik Athleticsköld. 

Barerna är smockfulla, lika många gäster står utanför på gatan och dricker och röker starka saker. Utanför stadion proppas vägen plötsligt igen fullständigt. I mitten av folkmassan skymtar tre mörka bilar. Ett gäng äldre gubbar i basker med varsin gigantisk drink i plastglas ropar »Hijos de puta« mot männen som kliver ut ur bilarna under polisbeskydd. 

Det är Jorge Valdano, Florentino Pérez och resten av madridledningen som har kommit till matchen.

 

Runt arenan står poliser från den baskiska specialstyrkan Ertzaintza utplacerade. Förutom sina karaktäristiska röda baskrar har de k-pist och kravallutrustning, dessutom svarta rånarluvor som täcker ansiktet; de vill inte avslöja sin identitet för ETA, den baskseparatistiska terrororganisationen som har mördat mer än tusen människor de senaste decennierna.

Före matchen har det som vanligt spekulerats i att Madridspelarna ska bli rädda när de kommer till Bilbao och San Mamés. Under general Francos nästan 40-åriga styre var Athletic Bilbaos arena en av få platser där människorna öppet vågade trotsa diktatorn och centralmakten i Madrid.

Överhuvudtaget var Baskien den del av Spanien där oppositionen mot regimen tog sig starkast uttryck. När ETA 1973 efter flera år av väpnad kamp sprängde Francos nyligen utsedde regeringschef, amiral Carrero Blanco, i luften, började baskerna se slutet på diktaturen samtidigt som ETA fick ett förtroendekapital som varade ända in på 90-talet. 

Explosionen under Carrero Blancos limousin var så kraftig att delar av bilen flög över kyrkan där amiralen just hade besökt en gudstjänst. På San Mamés firades mordet i flera år framöver när »maktens lag« Real Madrid kom på besök: Publiken kastade upp sina huvudbonader i luften och ropade: »han flög, han flög«, varje gång Athletic gjorde mål. 

I dag är de politiska övertonerna färre och det baskiska intresset för en militant separatistisk nationalism stadigt sjunkande. Visserligen är husväggar runt hela Baskien nedklottrade med ETA-propaganda, men organisationens medlemmar är inte längre frihetskämpar med brett folkligt stöd utan en sekteristisk terrorliga som slår blint omkring sig. 

Det hindrar inte att publiken på San Mamés tänker göra allt vad den kan för att Athletic den här kvällen ska besegra huvudstadens vitklädda mångmiljonärer, och på köpet ta sig upp till fast mark i serietabellen.

 

Redan när Real Madrid är på väg ut för uppvärmning startar en visselorkan på den extremt täta arenan. Lagkaptenen Fernando Hierro springer ut rak i ryggen med högburet huvud, 30 meter före de andra spelarna. Han tittar ut över publikhavet och det går inte att spåra ett uns av fruktan i hans mörka ögon. Bara koncentration och självförtroende.

När Real Madrid fem minuter in i matchen får frispark i bra läge blir läktarsektionen under mig upprörd: »Spanien är en hora, Madrid likaså« ropar de, men tystnar när de inte får med sig resten av publiken.

Real Madrids superstjärnor briljerar med individuella prestationer, men har svårt att komma någon vart. Istället växer hemmapublikens förhoppningar om ett ledningsmål. Athletics anfall är vassare, särskilt när Joseba Exteberría använder sin fantastiska teknik för att bryta in mot Real Madrids straffområde. I paus är resultatet 0-0.

Real Madrid börjar andra halvlek bäst. Efter fem minuter gör Roberto Carlos en framstöt på vänsterkanten, går inåt och passar till Zidane som frispelar Ronaldo. Skottet går strax utanför. I 56:e minuten rycker Raúl ifrån sin bevakare och skjuter ett bra skott som Aranzubia släpper retur på. Raúl hinner själv först på returen och skjuter rakt på en utrusande Aranzubia. Bollen studsar ut till Ronaldo, som bara har att lägga in bollen i öppet mål.

Det blir dödstyst på San Mamés.

»Det är ingen festkommitté som tågar fram, utan ett 20-tal anhöriga till personer som sitter fängslade runt om i Spanien, anklagade för att vara etarras, ETA-medlemmar.«

Athletics tränare Jupp Heynckes byter in Tiko, en skicklig playmaker. Efter att ha varit på plan i fem minuter tar han sig förbi Roberto Carlos och får till ett bra skott som Casillas räddar till hörna. Etxeberría slår hörnan kort till Tiko som placerar bollen rätt på vänsterfoten på en framstormande Asier del Horno. 1-1. San Mamés kokar över av sjungande basker och Athletic skapar snabbt nya möjligheter.

Stämningen här och nu slår nästan allt annat i Fotbollseuropa.

När Real Madrid mot slutet av matchen får en tveksam frispark i bra läge får den Madridfientliga läktarsektionen nedanför mig med sig många runt arenan i »Así, así, así gana Madrid« – en ramsa som sjungs över hela Spanien och antyder att Real Madrid alltid får fördelar av domare och förbund. Roberto Carlos slår frisparken utanför och matchen slutar 1-1.

I pressrummet säger Madrids tränare Vicente del Bosque att han inte förstår varför Athletic ligger så långt ner i tabellen i år igen.

– Mot oss gör de alltid stormatcher. För deras del hade det kanske varit bättre att spela alla matcher mot Real Madrid.

Athletics tyske tränare Jupp Heynckes är nöjd med sitt lag och resultatet.

– Madrid hade visserligen inte lika många chanser som vi, men två av dem var riktigt bra, så vi får vara nöjda med 1-1. Före matchen såg jag alla fans som trängdes utanför arenan, och jag kände att det var viktigt att inte göra dem besvikna. Oavgjort mot Real Madrid är OK, tycker jag.

Dagen därpå konstaterar tidningarna att Athletic ändå bara är två poäng över nedflyttningsstrecket, och att 16:e plats är den sämsta tabellplaceringen som klubben någonsin har haft efter halva säsongen.

Tio mil österut är humöret ett helt annat.

 

Plaza de la Constitución i den medeltida delen av San Sebastián ligger inklämt mellan fyra stora, vackert utsmyckade hus med balkonger vid varje fönster. Förr användes torget som tjurfäktningsarena och de numrerade balkongerna fungerade som läktare. 

Snart, när klockan slår midnatt, ska borgmästaren signalera till ett par hundra trumslagare i kockkläder att börja trumma, ett trummande som de och tusentals andra sedan kommer att fortsätta med 24 timmar i sträck. 

Det är día de San Sebastián, årets stora folkfest till minne av stadens skyddshelgon. Majoriteten av stadens 180 000 invånare verkar ha trängt ihop sig på det lilla torget, resten tittar på någon av TV-kanalerna som direktsänder. Fotografernas svåraste uppgift är att försöka få oskärpa på all basknationalistisk propaganda som har hängts upp på balkonger, husfasader och på linor mellan husen. 

Alla väntar på att festligheterna ska bryta loss – och snart börjar det röra sig framme vid podiet i mitten på torget. Men det är ingen festkommitté som tågar fram, utan ett 20-tal anhöriga till personer som sitter fängslade runt om i Spanien, anklagade för att vara etarras, ETA-medlemmar. De anhörigas krav är att fångarna åtminstone ska få avtjäna straffen i sitt eget land, Baskien. 

Många på torget blir irriterade över att folkfesten utnyttjas för politiska syften, andra applåderar manifestationen. Demonstranterna hinner undan precis innan klockan slår midnatt och trumslagarna börjar spela San Sebastiáns egen hymn. Nu finns inte längre några motsättningar. Hela folkmassan sjunger med på baskiska, märkbart rörda av att höra sången som bara spelas denna dag på året. De flesta här har deltagit i la tamborrada, det dygnslånga trumslagandet, sedan barnsben.

Bilbao må vara Baskiens största stad och industriella centrum, men det är i San Sebastián som det verkligen talas baskiska på gator och torg. Det råder ingen tvekan om att folk är stolta över sin vackra stad och dess traditioner. 

När trummandet hämtar andan hörs ett svagt rop, som snabbt dränks i sorlet. Men ropet återkommer, fler och fler stämmer in. Till slut tar hela folkmassan – gamla tanter, skolbarn, äldre cigarrpuffande patriarker, fulla tonåringar och unga basknationalister – i från tårna:

– Reeeeeeeeeeeeaaaaaaaal!

 

Detta är också en speciell tid för stadens fotbollslag. Folkfesten tjuvstartade dagen före då Real Sociedad vann ännu en match. Laget gläds över att vara obesegrat halvvägs genom säsongen, och stadens invånare gläds med dem. Flera av spelarna har själva i många år varit en del av den festande folkmassan på torget. Lokaltidningen El Diario Vasco har letat fram gamla bilder på mittfältarna Mikel Aranburu och Javi de Pedro som tioåriga trumslagare.

För bara ett år sedan såg det mörkare ut. Hösten 2001var en enda lång kamp mot nedflyttningsstrecket och när transferfönstret öppnade i mitten av säsongen var Real Sociedad den klubb som ivrigast jagade förstärkningar. Svenske målvakten Mattias Asper, som inte gjort någon glad under sin tid i klubben, skickades iväg och in köptes holländaren Sander Westerveld från Liverpool. Framåt förstärktes laget med Nihat Kahveci, dåvarande tränaren John Toshacks favoritadept från tiden i turkiska Besiktas. Dessutom hämtade Real Sociedad tillbaka sin gamle skyttekung Darko Kovacevic, som aldrig riktigt fått chansen att visa vad han gick för i Juventus och Lazio. Kovacevic gjorde åtta mål på 19 matcher, i övrigt ledde inte nyförvärven till att det gick bättre för laget – det var först i slutomgångarna som laget säkrade nytt kontrakt.

I år leder laget ligan, med i stort sett samma lag.

 

I Baskien har Athletic Bilbao alltid varit det stora laget från den största staden; med titlarna, traditionerna och de ekonomiska musklerna. Så är det fortfarande. När derbyt mellan de två klubbarna bara är en omgång bort är det inte längre tydligt vem som är lillebror och vem som är storebror.

I takt med att även de mindre lagen fått pengar från TV-rättigheter har den spanska fotbollens maktbalans rubbats. Real Madrid, Barcelona, Athletic Bilbao och Atlético Madrid (som startades som en filial till Athletic Bilbao) spelar inte längre i en division för sig. Spanska ligan har blivit bäst i världen men också en av de jämnaste i världen. De fyra senaste säsongerna har fyra olika lag vunnit ligan, Deportivo La Coruña för första gången någonsin år 2000, och Valencia för första gången på 21 år i fjol.

Även om det fortfarande är en enorm skillnad i ekonomisk styrka mellan Real Sociedad och Real Madrid, så var den relativt sett större förr i tiden.

»Eftersom det var så ovanligt med utlänningar på den tiden krävdes det mer av oss än av andra spelare.«

Under slutet av 50-talet och början av 60-talet köpte Real Madrid, precis som i dag, upp de största stjärnorna i fotbollsvärlden. Laget vann fem raka Europacuptitlar och hade, precis som i dag, många högklassiga spelare som inte lyckades ta en fast plats i laget.

En av dem var Agne Simonsson. Han lånades därför ut till Real Sociedad 1961.

– Folk var väldigt trevliga i San Sebastián och det gick bra för mig i laget. Jag var ordinarie och gjorde åtta mål på 22 matcher om jag minns rätt. Jag tyckte att det var bra men ledningen kanske tyckte att det var i det minsta laget. Eftersom det var så ovanligt med utlänningar på den tiden krävdes det mer av oss än av andra spelare, säger han i dag.

Under lånetiden betalade fortfarande Real Madrid hans lön, som var betydligt högre än lönenivån i resten av Real Sociedad.  

– På den tiden kunde inte småklubbar som Real Sociedad betala etablerade spelare. Det var bara i de riktiga storklubbarna man kunde tjäna pengar, säger Agne Simonsson.

Göteborgaren lämnade San Sebastián, och det skulle dröja nästan 30 år innan Real Sociedad på nytt gick utanför Baskien för att leta spelare.

 

Länge fungerade strategin »bara basker« väl för både Athletic Bilbao och Real Sociedad. Under diktaturen såg många spanjorer de baskiska klubbarnas hållning som en välkommen nagel i ögat på Franco. Och Real Sociedad blev 1981 den första ligasegraren utanför huvudstaden efter Francos död, en symbolisk seger som välkomnades över hela landet. Real Sociedad försvarade ligatiteln året därpå innan Athletic Bilbao vann två raka seriesegrar.

Slutet på 80-talet och början på 90-talet blev kärvare. Real Madrid och, framför allt, Barcelona köpte storstjärnor och kämpade om europeiska cuptitlar. Real Sociedad vann en cuptitel, Athletic Bilbao vann ingenting.

När Bosmandomen kom 1995 höjdes röster i Bilbao för att Athletic skulle överge sina traditioner och ta in utlänningar, för att inte bli ännu mera frånsprungna. Så blev det inte, istället började klubben ännu mer målmedvetet dammsuga de sju baskiska provinserna på spelare. Bland annat kom den franske, och baskiske, landslagsbacken Bixente Lizarazu till Athletic Bilbao. Men Lizarazu tvingades leva under dödshot eftersom han vägrade betala »revolutionär skatt« till ETA. Han lämnade Bilbao för Bayern München där han sedermera blev Champions League-mästare.

Athletics noggranna rekrytering försvårade Real Sociedads rekrytering i Baskien. För att överleva som toppklubb blev Sociedad mer eller mindre tvingade att leta efter spelare utomlands. 1989 värvades irländaren John Aldridge. Han följdes snart av nya utlänningar.

Men trots kursändringen värvade Real Sociedad fortfarande inga spanjorer. Om Athletic kunde försvara sig från anklagelser om främlingsfientlighet med att de hellre satsade på traktens egna talanger, så blev det näst intill omöjligt att se Real Sociedads vägval som något annat än antispanskt. 

 

Fjorton år efter att Real Sociedad köpte Aldridge ropas sex utländska spelares namn upp av den basktalande speakern när han presenterar Real Sociedads startelva mot Celta Vigo. Inne på Anoetastadion är stämningen varm trots att arenan är ett oinbjudande betongmonster. På långsidan spelar supportrarna trumpeter, medan de hårda fansen i ena hörnet trummar och sjunger. Hos dem blandas de blåvita realflaggorna med ett hav av ikurriñor.

Det blir en tillknäppt match där Celta backar hem från start. Ingen spelare i hemmalaget når upp till säsongens tidigare standard – förutom vänstermittfältaren och landslagsmannen Javi de Pedro som matar välavvägda inlägg under hela matchen. 

I 64:e minuten tröttnar han på att inläggen inte förvaltas, och bryter själv in i straffområdet. Han får ostört ladda ett skott mot bortre hörnet. Inte otagbart, men Argentinas VM-målvakt Cavallero släpper den bakom sig.

»Athletic hycklar. De köper färdiga spelare från de andra baskiska klubbarna. Allt annat är lögn.«

Celtas bästa kvitteringschans är en straff. Luccin slår den distinkt i ena hörnet men Real Sociedads holländske målvakt Sander Westerveld slänger sig raklång och klistrar bollen. Matchen slutar 1-0. Real Sociedad verkade redan ha det kommande derbyt mot Athletic Bilbao i tankarna, men laget vann ändå ännu en match och drygade ut sin serieledning.  

Efter matchen frågar jag Westerveld hur det är att vara utlänning i en trupp där majoriteten är basker som bott i regionen i hela sitt liv.

– Real Sociedad har insett att det är en fördel med utlänningar i laget, säger Westerveld. Det krävs att man har så bra spelare som möjligt om man vill nå toppen i dagens fotboll. Att en stor del av spelarna är basker tycker jag bara är roligt. De pratar ofta baskiska sinsemellan, men om någon av oss utlänningar kommer i närheten växlar de omedelbart över till spanska.

Det gentlemannamässiga beteendet har inte alltid funnits i klubben, om man får tro Madridtidningen El Mundo som har rykte om sig att bedriva Spaniens bästa undersökande journalistik. För ett par år sedan skrev tidningen att det fanns en djup splittring mellan guipuzcoaner och utlänningar i Real Sociedad. El Mundo anklagade ett antal spelare, bland annat Javi de Pedro, för att vara orsaken till osämjan i laget – man påstod att spelarna var radikala basknationalister som inte ville ha icke-basker i laget.

 

Roberto Olabe har gjort det mesta i Real Sociedad. Länge var han klubbens andremålvakt, förra året hoppade han in som tränare. Sedan i somras är han klubbens sportchef.

Jag frågar hur han ser på El Mundos publicering, som slutade med att tidningen fälldes för förtal.

– Jag har varit i klubben så pass länge att jag vet att det är omöjligt att sådana anklagelser skulle kunna ha någon som helst grund. Vi har alltid haft en kanonstämning i omklädningsrummet. De utlänningar som då spelade i klubben vittnade att anklagelserna var helt falska.

Finns det inte någon risk att det blir två läger i laget?

– Det är klart att 15 av spelarna bor hemma och har sina liv här sedan de var små. Men vi har alltid sett till att hjälpa dem som kommer hit, och San Sebastián är en lätt stad att komma till och tycka om, hela samhället hjälper till att ta hand om dem som kommer hit utifrån.

– Vi tänker inte så mycket på var en spelare kommer ifrån, vi ser bara till vilka kvaliteter en spelare har och vilka spelartyper vi behöver. 

Kan ni kontraktera vilken spelare som helst i dag, oavsett var han kommer från?

– Så här är det: Vår bas är Guipúzcoa, som har 600 000 invånare. När vi vann ligan 81/82 och 82/83 hade vi enbart spelare från Guipúzcoa. Som fotbollsvärlden har utvecklats skulle detta, tror jag, vara omöjligt i dag. Därför har vi sagt att vi skall leta efter de bästa spelarna som är tillgängliga i andra delar av världen, men samtidigt behålla basen av spelare från vår egen region. I dagens 24-mannatrupp är 15 guipúzcoaner, och åtta utlänningar.

Och den siste är Boris?

– Visst. Fram tills förra året hade vi inte haft spanjorer i laget på mycket länge, men nu har vi Boris som är asturier. Han var en väldigt talangfull ung spelare som spelade i U21-landslaget. Men hans klubb hade ekonomiska bekymmer och sammantaget blev det en bra affär för oss att köpa honom. Dessutom visste vi att han skulle ha lättare att komma in i laget än exempelvis en brasse. 

Liksom Andoni Zubizarreta i Athletic Bilbao är Roberto Olabe uppvuxen med och i en klubb där gynnandet av basker alltid har varit naturlig. Men nu har de båda männen dragit olika slutsatser.

– För oss är det inte viktigt om en spelare är bask eller inte. Det viktigaste är att vi alltid behåller en kärna i laget från Guipúzcoa, säger Olabe.

– Athletic däremot, som ständigt snackar om sina spelare från ungdomslagen. De har hämtat halva laget från andra provinser än sin egen: Lacruz, Larranzar, Alkiza, Orbaiz, Extebe, Urzaiz…, ja, du ser själv.

 

Roberto Olabe är långt ifrån den ende jag träffar som rackar ner på grannklubben. Men känslorna är kluvna. Många brer på om hur illa de tycker om Athletic eller Real Sociedad. Men i nästa andetag konstaterar de: »vi är ju i och för sig basker allihopa«.

Jag tar upp frågan med Phil Ball, en engelsk skribent som bott i San Sebastián sedan 1987. Hans bok Morbo är en av de bästa introduktionerna till den spanska fotbollen. Vi går till en kvarterskrog i närheten av hans hem. På de annars kala väggarna hänger en inramad tröja från Selección Euskadi, Baskiens landslag, och ett foto på Javi de Pedro.

»Som liten hade jag inget direkt favoritlag. Jag började träna med Athletics ungdomslag, och sedan gick jag till Real.«

I år återfinns totalt fyra baskiska lag i högsta ligan, förutom Athletic och Real Sociedad även Alavés från Vitoria och Osasuna från Pamplona. Phil Ball ger snabbt exempel på lojaliteten mellan klubbarna.

– För två år sedan var jag på Anoeta och såg Real Sociedad möta Osasuna. Osasuna var tvungna att vinna för att inte åka ut, och de vann också mycket komfortabelt. Matchen var rena skämtet. Resultatet blev att Oviedo åkte ur i stället för Osasuna. I dag är Oviedo en klubb i ruiner.

Det var också från Oviedo som Real Sociedad sedan plockade Boris, lagets första riksspanjor.

– Javi de Pedros far berättade senare för mig att hans son blivit hotad dagen före matchen, säger Phil Ball. En Osasunasupporter hade ringt till honom och antytt att det skulle vara smartast av honom att »bevisa att han var en äkta bask«.

Samme spelare var även inblandad i en annan incident:

– de Pedro gjorde ett kanonmål borta mot Alavés för ett tag sedan. Han bad om förlåtelse till deras publik. Det blev en stor skandal.

Många minns också Real Sociedads och Athletic Bilbaos gemensamma manifestation vid derbyt i San Sebastián 1976. Franco var död sedan ett år tillbaka men den baskiska flaggan var fortfarande förbjuden. Symbolvärdet blev därför enormt när de båda lagens lagkaptener tågade in på plan tillsammans, bärandes på den baskiska flaggan. I direktsändning såg miljoner TV-tittare hur spelarna placerade flaggan i mittcirkeln.

Phil Ball är kritisk till de båda klubbarnas fokus på etnicitet, men han hoppas att Real Sociedad vinner veckans derby.

– Athletic hycklar. De köper färdiga spelare från de andra baskiska klubbarna. Allt annat är lögn. När Athletic spelade i Champions League 1998 hade de sju spelare hämtade från Guipúzcoa, om jag inte minns fel. Målvakten, Valencia, hämtade de från huset där på andra sidan gatan, säger Phil och pekar.

– Athletic och Real Sociedad har alltid trixat fram och tillbaka. Vem är en renrasig bask? Det finns en hel del xenofobi inblandat i det där. Tittar man på en sån som Oscar de Paula (bänkad anfallare i Real Sociedad, Offsides anm.), så är han visserligen född i Bilbao. Men där bodde han tills han var två månader gammal och hans föräldrar flyttade till Badajoz. Det ligger ju för tusan i Extremadura, så långt bort från Baskien man kan komma i Spanien. Det är där han är uppväxt och har bott nästan hela sitt liv, han pratar med en tjock Extremaduradialekt. Ändå säger folk att han är bask. 

– Eller López Ufarte, en av de största genom tiderna. Han föddes i Fez. I Marocko! Hans diplomatföräldrar skickade honom till en privatskola i Irún på gränsen till Frankrike för att han skulle lära sig franska. Därmed räknades han också som bask; för att hans första fotbollslag var baskiskt.

– Det blir väldigt uteslutande, folk som kommer utifrån räknas inte lika mycket som »riktiga basker«. De snackar ju till och med om »invandrare« när någon flyttar hit från andra delar av Spanien. 

 

Joseba Exteberría är tvättäkta bask. 25 år gammal tillhör han den generation som har kunnat gå i de tidigare förbjudna baskiskspråkiga skolorna, ikastolas. I Athletic är han en av få som pratar euskera lika bra som spanska, vilket den baskiskspråkiga regional-TV:n utnyttjar nästan dagligen. 

Joseba Etxeberría växte upp i Elgoibar, mitt emellan San Sebastián och Bilbao.  Athletics »fientliga« köp av honom från Real Sociedad 1995 var första gången som något liknande skedde mellan baskiska klubbar, och det ledde till att alla kontakter mellan klubbarna avbröts under lång tid. Phil Ball säger halvt på skämt, halvt på allvar att han trodde ett inbördeskrig skulle bryta ut efter den affären.

Själv försöker Etxeberría tona ner lokalkonkurrensen.

– Som liten hade jag inget direkt favoritlag, säger han. Jag började träna med Athletics ungdomslag, och sedan gick jag till Real. Min favoritspelare när jag var liten var utan tvekan López Ufarte. Han blev min tränare i Real Sociedads ungdomslag. Det var fantastiskt att få lära känna sin ungdomsidol.

Hur upplevde du uppståndelsen när du som färdig spelare vände tillbaka till Athletic?

– Det var jobbigt med all uppmärksamhet och alla känsloyttringar, men jag var ändå rätt lugn eftersom jag gjorde det jag själv ville. 

Hur var det att spela det första derbyt?

– Upppfffhh, det var inte roligt, säger han och skakar på huvudet.

– Alla skrek och en del kastade till och med saker mot mig. Men när väl matchen satte igång koncentrerade jag mig bara på spelet och märkte inte vad publiken gjorde.

Skriker publiken fortfarande?

– Jo, folk glömmer aldrig. Det är klart att ett derby är speciellt. Det är fortfarande några bland Realfansen som ropar saker. Men de är färre nu.

 

Två dagar före derbyt säger Sander Westerveld i media att han hellre vinner derbyt och förlorar två andra matcher än tvärtom. På kvällen före derbyt brännmärks han för uttalandet i en TV-show som sänds direkt från San Mamés.

– Herr Westerveld, vad väljer du – tre poäng eller sex poäng? Herr Westerveld, om du får välja mellan 1 000 Euro och 2000 Euro, vad väljer du då? hetsar programledaren.

Nästa dag pratar en av Athletics stjärnor, Javi González, på en presskonferens efter träningen. Det blåser kallt och spöregnar utanför. Pressrummet bjuder inte heller någon stugvärme. Men Javi González går runt i badtofflor, shorts och t-shirt.

– Jag är från Bilbao, förklarar Javi González till allmän förtjusning när någon kommenterar hans klädsel.

»När grupperna möts kramar rödvita och blåvita om varandra med en hjärtlighet som går långt över vanlig artighet.«

Med fyra ord har han ritat kartan inför derbyt. San Sebastián är badorten där det spanska kungaparet semestrar, en stad känd för sin filmfestival och matkultur. Bilbao är de smutsiga industrierna; varven, oljan och fisken. Javi González menar att Bilbao har tuffheten och traditionerna som krävs för att vinna matchen nästa kväll.

– Ingen har vunnit mot Real i år, säger han. Inte Madrid, inte Barça, inte Valencia – ingen. Så det blir en svår match. En match som är värd mer än tre poäng, för oss spelare men kanske ännu mer för fansen. Förra veckan, inför matchen mot Madrid, kom många fans fram på stan och berättade hur mycket de hoppades. Men det var inget mot hur det varit den här veckan.

– Som jag ser det är derbyna den baskiska fotbollens stora fest. Ända sedan jag var liten har det varit något jag sett fram emot varje år. Folk brukar säga åt oss spelare att »ni måste vara lika motiverade mot alla andra lag som mot Real Sociedad och Real Madrid«. Det har de så klart rätt i, men jag kan omöjligt känna samma sak när jag spelar mot Villareal. 

Sedan räknar han upp halva laget som viktiga kuggar i Sociedads framgångsbygge.

– Om inte vi skulle vinna ligan, då hoppas jag att de gör det. Självklart!

 

Derbydag. Redan vid lunchtid börjar Bilbaos gamla stadskärna invaderas av supportrar klädda i sina lags färger. De flesta är blåvita, Plaza Unamuno har fallit i händerna på sjungande Realfans med stora blåvita flaggor.

Lite längre in i gyttret av gator blandas det blåvita upp med rödvitt. På Calle Pelota ligger en Athleticpeña, och även övriga barer och restauranger har hängt upp Athleticflaggor vid ingången. Athleticsången studsar mellan väggarna i gränden liksom de ganska hårdkokta supportrarna. När Realsupportrarna från Plaza Unamuno börjar närma sig i ett väl samlat gäng – nu mer skrikande än sjungande, och anförda av en kille med en halvmeterlång lur som han blåser i örat på alla han möter – undrar jag vad som kommer att hända. 

När grupperna möts kramar rödvita och blåvita om varandra med en hjärtlighet som går långt över vanlig artighet. I varje bar jag sedan tittar in i umgås de rivaliserande lagens supportar. 

På bargatan Poza går det ännu vildare till. Ett tiotal Realsupportar med visselpipor och trummor skrålar för full hals framför en krum gumma, ungefär 1,40 lång och betydligt närmare hundra än femtio år gammal. När supportrarna till slut tystnar tar gumman upp en spontan applåd.

På en sidogata träffar jag Enrique, en pensionerad advokat som inte gillar derbydagen.

– De borde skämmas som de håller på. Det här att hälla i sig en massa alkohol är ingen spansk tradition. Det är något engelskt-amerikanskt som har kommit på sistone. En del av de där pojkarna som sveper in sig i ikurriñor stöder ETA. De är inte kloka, de dödar katolska nunnor.

 

– Athleeeeeeetic. Athleeeeeeeetic!

Ropen inne på San Mamés får mig att rysa. Stämningen är kaotisk, när motståndarlaget springer in tjuter det i öronen. Och när Athletic kommer in känns det som taket på läktaren, om det nu funnits något, borde lyftas rakt upp i luften.

När matchen börjar märks det att spelarna närmast är övertända. I sjunde minuten går Javi González och Javi de Pedro in i en tuff närkamp. Javi González drar Sociedadkaptenen i tröjan innan han själv faller. Sedan trampar Javi de Pedro Athleticspelaren i magen.

Från långt håll ser stämplingen ut att vara avsiktlig, reprisen på TV-monitorn ovanför mig förändrar inte intrycket. Publiken vid de första raderna, endast ett par meter ifrån händelsen, är fullkomligt rasande, och refererar till de Pedros och hans mamma i tydliga ordalag. Under resten av matchen visslas Sociedadspelaren ut så fort han rör bollen.

»Plötsligt känns Real Sociedads ›guipuzcoaner och utlänningar‹ inte lika antispanskt utan snarare som en framsynt föregångare till Real Madrids motto ›Pavóns och Zidanes‹.«

I 18:e minuten drar Karpin Javi González i tröjan en bit utanför Reals straffområde. Tiko slår bollen snett bakåt till Joseba Etxeberría som kommer med fart och klipper till med vänstern, ett hårt och lågt skott som Westerveld inte har en chans att hinna ner på. 

Publiken reser sig som en man och konfettin yr i luften.

När Urzaiz, mer känd för sin fysiska styrka och skicklighet i luftrummet än för sin teknik – strax efteråt tar emot en boll i knähöjd med ryggen mot mål och med två blåvita backar i hasorna börjar jonglera med bollen, är det plötsligt det roligaste som finns att vara Athleticsupporter. Efter denna uppvisning i balans och spelglädje slår Urzaiz bollen till Yeste, som drar till på volley. Skottet går i stolpen.

Publiken ställer sig upp och skriker rakt ut ungefär var 20:e sekund. Minsta lilla händelse, ett inkast som går till fel lag, en tunnel eller en Valerij Karpin som ser stursk ut hälsas med ett brinnande engagemang. Personer som timmen innan bälgade i sig öl arm i arm med blåvita supportar vräker nu ur sig grova förolämpningar mot allt som har med Real Sociedad att göra.

En halvtimme in på andra halvlek gör Joseba Etxeberría 2-0 på ännu ett hårt vänsterskott med sträckt vrist. Läktarna förvandlas till ett myller av sjungande supportrar som står upp med sina halsdukar utsträckta mellan händerna och gungar fram och tillbaka.

Matchen är avgjord och såväl spelare som publik vet om det. När Santi Ezquerro springer ut i ösregnet för att få vara med de allra sista minuterna hoppar hela stadion. När Ezquerro gör mål vid sin första bollkontakt förenas hela arenan i ett stort kramkalas.

Den här kvällen är Athletic Bilbao bäst i Baskien.

Men Real Sociedad kan fortfarande med fog hävda att de är bäst i världen.

 

När Javi de Pedro efter matchen skyndar in i omklädningsrummet ser han helt förstörd ut. Javi González berättar att han frågat de Pedro om stämplingen var avsiktlig och att svaret varit nekande. de Pedro bad ändå om ursäkt för vad han hade gjort. 

Tränaren i Real Sociedad, fransmannen Raynald Denouix, är inte alltför nerslagen efter säsongens första förlust.

– Det tyngde våra axlar att vi var obesegrade, alla pratade om saken hela tiden och det blev svårare att bara gå ut och spela fotboll. Så jag tror faktiskt att det var bra att vi förlorade i dag, det kan bli en positiv injektion.

Men av de åtta följande matcherna vinner hans lag bara tre. Och när den nionde närmar sig har Real Madrid gått ikapp och förbi. Fem poäng skiljer och hemmamatchen mot formstarka Madrid, som precis kört över Manchester United i Champions League, Real Sociedads sista chans att få ny vittring på seriesegern. 

En halvtimme in i matchen leder Real Sociedad med 3-0. Xabi Alonso, son till en av stjärnspelarna som var med och vann ligan för Real Sociedad förra gången, dominerar stort och smeker in ett fjärde mål. Matchen slutar 4-2 och ännu en gång tvingas Real Madrid åka hem från Baskien besvikna. 

Några veckor senare tas Xabi Alonso ut i landslaget, och plötsligt känns Real Sociedads »guipuzcoaner och utlänningar« inte lika antispanskt utan snarare som en framsynt föregångare till Real Madrids motto »Pavóns och Zidanes«. Begreppet har använts av Madrids president Florentino Pérez det senaste året och syftar på den eftersträvade blandningen av egna ungdomsspelare – billiga och lätta att identifiera sig med för supportrarna – och internationella superstjärnor som lyfter laget och säljer supportertröjor i hundratusental över hela jorden. 

Real Sociedads arbete efter samma linje – vi kallar den »Alonsos och Kovacevics« – har gett utmärkt resultat i år. Skillnaden är att deras utländska stjärnor har lägre prislapp och att tröjorna bara säljer bra i Baskien.

Athletic Bilbao har valt bort såväl Zidanes som Kovacevics. 

 

Julen Guerrero började spela fotboll för Athletic som åttaåring. 18 år gammal gjorde han tio mål för klubbens A-lag som mittfältare. Ett år senare: 18 mål från samma position. Som 20-åring spelade han VM-fotboll för Spanien, och året därpå, 1995 trotsade han anbud från europeiska storklubbar och skrev på ett tolvårskontrakt för Athletic, till 2007.

– Athletic har alltid varit och kommer alltid vara min klubb, säger Guerrero när jag träffar honom. 

I dag är Julen Guerrero 29 år och borde stå på höjden av sin karriär. Istället deppar den mångårige lagkaptenen på bänken, med få chanser till inhopp.

Athletics styrka – spelarnas starka band till klubben – gör i vissa fall att spelarna stannar i utvecklingen eller helt stagnerar.

Jag går tillbaka till Andoni Zubizarreta, Athletic Bilbaos sportchef. Zubizarreta lämnade Bilbao efter de två ligasegrarna några år in på 80-talet. I Barcelona gjorde han sina bästa år i karriären, vann ligan fyra gånger och var med i Johann Cruyffs »Dream Team« som vann Europacupen 1992. Jag frågar honom om vad han tyckte om att bli såld till Barcelona.

– Det var verkligen svårt, det ska jag säga dig. Athletics historia är ju väldigt präglad av dess målvakter, jag tror att vi har haft fyra burväktare under 80 procent av klubbens historia. Jag trodde alltid att jag själv skulle bli som Iribar som gjorde nästan 500 matcher i Athleticmålet. Men jag blev såld. Det kändes inte bra.