Redan innan jag blev journalist drömde jag om att det här jobbet skulle föra mig till San Siro, Stamford Bridge, Stade Vélodrome och en drös andra stora arenor i världen. Att det skulle tvinga mig till timslång väntan på träningsanläggningar som Milanello och Melwood, och få mig att ta till handgripligheter i mixade zoner för att få citat från Zidane och Zlatan, förstod jag lite senare. Men att jag en dag skulle befinna mig på Guggenheimmuseet i Bilbao – omgiven av expressionistisk konst från 60-talet – och lyssna på folk som vill förändra fotbollens själva grundförutsättningar… det gick liksom inte att förutse.
Ändå sitter jag här och betraktar ett podium med tre allvarliga män och en ännu allvarligare kvinna. Med inlevelse presenterar konstnären Maider López ett projekt där hon låtit holländska amatörer spela fotboll på planer uppkritade över vattensjuka betesmarker. Varje plan har sin slumpmässigt utplacerade vattengrav att passera – på en hamnar kanalen en tredjedel in på ena planhalvan, på en annan vid mittlinjen, på en tredje vid målområdet. Fotografierna visar spelare som fiskar bollen ur vattnet med håv, spelare som sitter och väntar i gräset för att de inte har någon boll att spela med, spelare med gigantiska garv i ansiktet…
Det är förstås fullständig galenskap. Och jag älskar det.
Seminariet »Thinking Football« arrangeras av stadens stolthet Athletic Club och har ambitionen att få fotbollsvärlden att se på sin sport med nya ögon.
Arrangörerna kunde knappast ha formulerat en tuffare utmaning.
När jag lämnade höstruskiga Sverige hade mörkret lagt sig över svensk fotboll. Alla bråkade om vems fel det var att allsvenska matcher avbröts i förtid. Supportrarna skällde på fotbollsförbundets nya direktiv, förbundet gnällde på nya huliganproblem och klubbarna klagade på polisen för nya regler som tvingar dem att betala för bevakningen. Det enda alla var ense om var att den nya tiden inte fört något gott med sig.
Och på TV såg jag Lars Lagerbäck kapitulera efter att Milan fått 2–2 mot Barcelona. »Man kan diskutera hur länge som helst vad det är som avgör fotbollsmatcher«, sade den förre svenske förbundskaptenen gång på gång utan att leverera något eget bidrag till diskussionen. Det var som om en livslång drivkraft plötsligt runnit av mannen som en gång coachade världens mest välplanerade landslag och aldrig lät ett steg på planen passera oanalyserat. Det kändes deppigt, uppgivet och slappt – och det fick mig att tänka på när jag för några år sedan intervjuade Lagerbäck. Han pratade passionerat i en timme om hur viktig Bob Houghton har varit för svensk fotboll och hur den fotbollsdebatt som ägde rum på 70-talet skapade innovativa idéer som har påverkat fotbollen ända in i vår tid. Men när jag frågade om det fanns någon ny sådan debatt runt hörnet försvann energin ur honom på en sekund. »Nej, jag tror att vi har vänt på alla stenar nu«, svarade han likgiltigt.
Du borde ha varit här i Bilbao, Lasse.
För på scenen tar basken Galder Reguera nu vid och lanserar ovända stenar som ingen har sett maken till förut. På den vita duken visar han upp ett slags fotbollsplan. Den rektangulära formen är ersatt av en sexkanting indelad i tre lika stora spelfält. Planen har tre straffområden och tre mål.
– Om fyra dagar ska vi spela världens första riktiga match med tre lag på planen istället för två, säger Reguera stolt och förklarar att vinnarna inte är det lag som gör flest mål utan det lag som släpper in minst (åtminstone det borde kunna få Lagerbäck i gasen).
– När man tar bort själva fundamentet från fotbollen – ett lag ställs mot ett annat – måste lagen bete sig på andra sätt, fortsätter Reguera. De måste skapa allianser med varandra, och bryta allianserna under spelets gång. Två lag anfaller mot ett, och rätt som det är byter ett av lagen lojalitet och slår sig ihop med det andra.
Jag skulle kunna ta till mig även det här projektet med ett glatt flin och sedan glömma hela saken – om det inte var för att Reguera är anställd av en Primera División-klubb som tror så mycket på idén att de spenderar en massa pengar på den. Athletic Bilbao bistår med före detta professionella spelare som ska spela testmatchen på lördag, och inom kort drar man igång ett seriespel för trelagsfotboll som ska pågå hela vintern och våren. 37 lag från hela Baskien ska drabba samman innan mästaren koras. Klubben bekostar också en dokumentärfilm om trelagsfotbollens första försök.
Jag tänker att det är klart att det ska vara basker från Bilbao till det här. De har ett språk som ingen begriper, en massa egna sporter som ingen annan utövar och en fotbollsklubb som sätter sig på tvären mot all modern fotbollslogik genom att enbart satsa på baskiska spelare. Och nu har de bestämt sig för att återuppfinna självaste fotbollen.
En allsvensk klubbledare som tyckte att han satt på en bra idé för att förbättra svensk fotboll, men inte fick något gehör från förbundet, sade en gång till mig: »Det är lättare att ordna fred i Mellanöstern än att förändra någonting inom fotbollen.« En titt på regelverkets historia antyder att han har rätt. Efter att det engelska förbundet plitade ner förutsättningarna 1863 härskade visserligen förbättringslustan under några decennier. 1869 infördes insparken, tre år senare hörnan och 1891 straffsparken. 1912 förbjöds målvakterna att ta med händerna utanför straffområdet och 1925 förändrades offsideregeln till att anfallande lag bara behövde ha två spelare framför sig för att vara onside, till skillnad från tidigare tre. Men sedan dröjde det 65 år innan regelmakarna såg sig nödgade att korrigera någonting nämnvärt. Återigen var det offside som fick en ny tolkning när anfallande spelare tilläts vara i linje med den näst sista motståndaren. Två år senare, 1992, förbjöds målvakten att ta upp bollen med händerna vid bakåtpassning.
»Förr spelade alla i olika tröjor. Det vässade speluppfattningen. Nu är det fotboll med västar och matchställ.«
Att fotbollen inte har mixtrat med reglerna på samma sätt som andra idrotter är inget man kan vara annat än tacksam för. Att det höjts ilskna röster varje gång en självklar förändring föreslagits visar däremot på den griniga gubbmentalitet som präglar sportens inställning till nya idéer.
När man i slutet av 1800-talet ville sätta nät på målen menade förståsigpåare att det skulle omöjliggöra bildade diskussioner om huruvida bollen gått in eller ej. När straffsparken infördes invände kritikerna att detta implicerade den orimliga tanken att en gentleman avsiktligt skulle begå regelbrott – de mest konservativa överklasslagen svarade med att slå alla straffar vid sidan av målet eller så löst att målvakten omöjligt kunde undgå att rädda. När målvakten hundra år senare förbjöds att ta upp bakåtpassningar i händerna sade den före detta engelska landslagsmålvakten Alan Hodgkinson att »den nya regeln gör narr av mitt yrke. Jag vet att folk tycker att jag är partisk men jag kan inte se något värde i att man får målvakter att se ut som idioter.«
Förändringsobenägenheten har återkommit i dagens målkameradiskussion. Innan Fifabasen Sepp Blatter började svänga i frågan påminde han inte så lite om 1800-talets målnätsmotståndare när han menade att tekniska hjälpmedel helt skulle ta bort »den mänskliga dimensionen« ur fotbollen. Fifas hemsida klargör visserligen att ett av organisationens mål är att »strukturera om och uppdatera spelreglerna på ett sätt som ger rum för uppfinningsrikedom«, men tillägger sedan snabbt att detta måste ske »samtidigt som man respekterar traditionerna«.
Det är tur att Fifabyråkraterna inte är på plats i Bilbao.
Området utanför arenan San Mamés är avfolkat. Nästa hemmamatch i Primera División spelas först om en och en halv vecka.
– Arenan är döpt efter ett helgon, säger Galder Reguera medan han stoppar mynt i parkeringsautomaten. Enligt legenden tvingades Mamés till Colosseum i Rom men skonades av lejonen. De bara la sig vid hans fötter – och därför är Athletics symbol ett lejon.
Galders avdelning, Fundación Athletic Club, har till uppgift att tänka utanför boxen, med syftet att integrera klubben mer i samhället. Bland annat samarbetar de med hjälporganisationer, sköter ett lag för hemlösa och arrangerar evenemang tillsammans med olika institutioner i regionen. De har också i uppdrag att lansera innovationer, idéer som kan utveckla själva spelet och träningen. Galder säger att de flesta spanska elitklubbar har en liknande avdelning, men att långt ifrån alla gör det bra.
– Ska det här fungera måste man få fria händer. Vår förra president, och den nya, har båda förstått värdet av det.
Galder berättar om sitt första evenemang, då han bjöd in en känd sportjournalist för en debattkväll om fotboll och journalistik. När Galder hälsat åhörarna välkomna riktade sig journalisten mot Athletics president och sade: »Fotboll och journalistik har inte med varandra att göra längre. För att bedriva journalistik måste man kunna ta reda på sanningen, men det går inte i dagens spanska fotboll eftersom alla presidenter är korrupta.«
– Jag sneglade på vår president och tänkte: »Det är nog lika bra att jag börjar söka nytt jobb direkt.« Men han tog det bra.
Jag frågar vad presidenten sade när Galder presenterade trelagsfotbollen.
– Han tittade på planen jag ritat upp och sedan på mig innan han sa: »Det här är ju fullständigt idiotiskt! Men om du tror på det så kör.«
Galder fick idén när han talade med några medlemmar i den franska konstnärsgruppen Pied la Biche. De hade arrangerat en trelagsturnering under konstfestivalen i Lyon, inspirerade av den danska konstnären Asger Jorn som i början av 60-talet intresserat sig för världens ständiga dialektik. Jorn ville bryta med den samhälleliga normen – uppdelandet i vi och dem, vänner och fiender, Sovjetunionen och USA. »En tredje makt kan neutralisera spänningen mellan två makter. Två motståndare är alltid aggressiva och krigslystna men den tredje är mer defensiv«, skrev Jorn och använde fotbollen som illustration av sin nya världsordning. Han kallade sporten »triolektisk fodbold«.
Det första kända försöket att testa Jorns uppfinning ägde rum 1993 – då London Psychogeographical Association arrangerade en match på Glasgows anarkistiska sommarskola. En annan match spelades inför valet i Storbritannien våren 2010, då de tre stora partierna representerades av varsitt lag (Labour släppte inte in ett enda mål och vann).
»För oss är sport inte något som kan fungera bara för sig själv. Det hänger samman med kultur, filosofi och samhälle.«
Galder anser dock att alla tidigare försök haft uppenbara svagheter: de har spelats på extremt små planer och alltid med spelare utan känsla i fötterna. För att ge Jorns idé en chans måste man ta spelet på allvar. Därför vill baskerna använda riktiga spelare.
– Om jag går ut på planen kan jag inte göra särskilt mycket med bollen och då spelar det ingen roll hur många mål eller lag det är på planen, spelet blir ungefär likadant ändå. Men killar som vet hur man behandlar bollen kan testa det här på riktigt, säger Galder.
I somras tog han hjälp av Bilbaos tränarutbildning för att utforma reglerna. Ungdomstränare i klubben kom också med synpunkter. De enades bland annat om att varje lag ska ha fem utespelare och en målvakt, att varje sida på sexkantingen ska vara 30 meter lång och att man spelar i tre gånger tolv minuter. Dessutom får varje coach ta en timeout under matchen.
– De flesta tränare jag talat med tycker att det här är galenskap, men två är positiva. De tycker inte att dagens unga talanger har samma split vision som tidigare generationer. De tror att det beror på att spontanfotbollen dött ut. Förr spelade alla i olika tröjor. Det vässade speluppfattningen. Nu är det organiserad fotboll med västar och matchställ, och spelarna tänker inte lika mycket själva. De här två tränarna tror att trelagsfotboll skulle kunna bli en bra träningsform, eftersom spelarna måste använda hjärnan mer och ta egna beslut.
Jag har hört det förut: tränare vill ha spelare som tänker själva. Att det ens behöver sägas visar på vidden av problemet, och i dagens fotboll är utmaningen större än någonsin. Förr kunde klubben bara göra det bästa av den begränsade tid de hade med spelare som normalt hel- eller halvtidsjobbade bredvid fotbollen. Med ett välfungerande spelsystem och ett samspelt lag kom man långt mot de flesta motståndare.
I dag handlar det om att undvika att proffsen – som tränar några timmar per dag – blir katatoniska av TV-spelande och kaffedrickande. Samtidigt räcker det inte längre med spelare som kan följa en uppgjord plan och ett färdigt mönster – de måste också kunna bryta mönstret, fatta egna beslut och göra det oväntade.
»Varför älskar vi att titta på Lionel Messi när han spelar? Jo, för att han spelar som om han vore en liten pojk som ska ut med polarna.«
Under mina dryga tio år som fotbollsjournalist har jag därför haft en standardfråga till alla elittränare som önskat sig fler tänkande människor i sina trupper: »Finns det inte en motsättning i att vilja foga samman spelare i en grupp där alla lyder order och är lätta att ha att göra med, samtidigt som man ska fostra starka individer med egna tankar?«
Få tränare har ens förstått frågan.
När jag träffade Guus Hiddink i Istanbul för ett och ett halvt år sedan passade jag på igen. Holländaren, som nyss hade tagit över det turkiska landslaget, nickade medhåll när jag förde fram min teori. Han menade att det är en av yrkets största utmaningar, och att många tränare är rädda för konflikter och därmed kväver sina spelare. Han sade: »När jag tog över Australien var Mark Viduka skeptisk: ›Varför gör du det här, boss? Vi har inte vunnit något på 27 år och så kommer du hit!‹ Jag svarade: ›Gå ner två kilo så kan vi diskutera det där sen.‹ Han gjorde sig av med övervikten på fem veckor och efter det körde han bara på. Han kände sig starkare än någonsin och hade bestämt sig för att ge allt. Det var ett bra sätt att hantera honom, en annan person hade jag kanske fått agera annorlunda med. Det är det som är utmaningen. Jag gillar att ›leka‹ med människor, förstå mig på dem. Och jag jobbar gärna med folk som ifrågasätter mig.«
Så är Hiddink också från en nation som gjort meningsskiljaktigheter till en del av gruppdynamiken. I Holland är begreppet discussie centralt – har man en åsikt ska den uttalas och diskuteras oavsett hierarki mellan spelare och tränare. Som konflikträdd svensk kan man peka på att holländska landslaget har bråkat sig igenom ett antal VM och EM genom åren, men det är svårt att neka till att de också haft framgång med modellen. De har exporterat spelare på löpande band och spridit fler tränare runt världen än de flesta andra nationer.
Hiddink förklarade att det handlade om ett ledarskap där man tar mer hänsyn till individen än i traditionellt tränarskap: »Varför älskar vi att titta på Lionel Messi när han spelar? Jo, för att han spelar som om han vore en liten pojk som ska ut med polarna. Som om han bara gått hemifrån och sagt till mamma: ›Jag ska bara spela lite boll, jag är tillbaka klockan åtta i kväll.‹ Även om det är 100 000 på stadion och miljontals tittare framför TV-apparaterna så förändrar det inte hans inställning. Vi tränare måste ta oss en funderare där. Vi måste skapa en miljö där en sådan som Messi verkligen får SPELA. Det handlar om att tänka på ett nytt sätt.«
Men det främmande är per definition skrämmande. Och fotbollsspelare är vana vid en väldigt inrutad tillvaro. Många tränare anar problemet, men oftast brukar det stanna vid att de »gör en galen grej«, som när svenska landslaget under Tommy Söderberg fick träna på att sjunga i kör.
Ändå är det i det ovana och det outvecklade som den största potentialen finns. För ett år sedan sade Brasiliens VM-guldtränare Carlos Alberto Parreira till Offside att »den viktigaste förändringen under den närmaste framtiden kommer att handla om spelarnas förmåga att ta på sig flera roller. Vi kommer att söka efter sådana som kan byta position och spelstil beroende på hur en enskild match, till och med en enskild situation, utvecklar sig.«
Jag minns också hur jag för några år sedan nåddes av ett mejl från Ian McArthur i Inverness. Skotten har gjort det till sin livsmission att lära unga spelare att använda sin dåliga fot bättre. Hans Other Foot Soccer School har sedan 2004 ett eget graderingssystem enligt kampsportmodell, där barnen går igenom sex nivåer – så kallade socka-levels. För varje nivå får de nya färger på strumpan på den sämre foten, en tydlig morot och samtidigt en visuell signal för både spelare och tränare. Det lät kul och spännande, det var fokus på utveckling istället för utslagning. Så tidigare i höstas ringde jag upp McArthur för att höra hur hans skola tagits emot. »Visst har jag mött motstånd«, svarade mannen från andra sidan Nordsjön. »Men när jag kunde visa resultat blev jag anlitad av den skotska Premier League-klubben Inverness Caledonian Thistle. I dag finns det nio stycken Other Foot Football School, och jag får nya förfrågningar från hela världen.«
»Häromåret fick vi i A-laget spela på San Mamés mot 100 ungar. Vi var elva, de var överallt. Det var kul.«
Att förändra kräver tålamod. Jag känner igen det från min egen fotbollskarriär i division tre. Våra tränare återvände ofta fulla av inspiration efter förbundets Steg-utbildningar. Vi fick spela tvålag med två mål var, för att öva spelvändningar. Vi var tre lag på två mål, för att öka rörligheten. Vi var två lag på planen och ett tredje utanför som agerade väggspelsalternativ för det bollförande laget. Vi var tre lag utan mål, för att det skulle vara bra för något jag inte längre minns. Det slutade ofta på samma sätt: kvaliteten blev dålig eftersom vi spelare inte fattade, och tränaren blev förbannad för att vi var dumma i huvudet. Sedan gick vi vidare till någon inläggsövning istället. Eller löpträning, om tränaren var riktigt sur.
En tränare drog besvikelsen till sin spets och slutade lägga energi på övningar eller taktiksnack. Istället skickade han år efter år ut oss till match med samma order: »Kuken i röven på dem gubbar, nu släpper vi inte en jävel över bron.«
Galder visar in mig på San Mamés. Gräset ligger välmående grönt tack vare vätan i en av Spaniens mest regnrika regioner. Arenan firar 100 år 2013, senast den renoverades var inför VM 1982. Den är nedgången, men också tät och en av Spaniens mest omtyckta. Arenan kallas »fotbollens katedral« och i Bilbao menar man att ingen – oavsett om han heter Maradona, Laudrup eller Messi – kan kalla sig en stor spelare förrän han lyckats prestera här. Nu håller en ny arena håller på att byggas alldeles intill. Hypermodern. Fasaden ska fyllas med lampor som blixtrar när Athletic gör mål.
– En miljövänlig lösning med tanke på hur sällan det sker, ler Galder.
En äldre man i mörkblå kostym passerar förbi. Galder ökar på stegen och viskar:
– Du har tur, du ska få träffa en legend. Iribar stod i mål för oss på 60- och 70-talet. Han kallades »El Chopo« – poppeln. När vi var små och spelade var det aldrig någon som frågade: »Vem står i mål?« Alla sa: »Vem ska vara El Chopo?«
När vi når fram till den gråhårige mannen och Galder presenterar honom som »Athletics bästa spelare genom tiderna« slingrar gubben sig genom att påpeka att »jag är i varje fall den som har spelat flest matcher för klubben – 466«. Galder frågar om han kommer ut till Getxo på lördag för trelagsfotbollen. José Ángel Iribar lovar att dyka upp.
»I morgon är det ingen presskonferens eftersom vi arrangerar världens första trelagsmatch.«
På museet en trappa upp i arenan visar Galder mig sedan klubbens ärorika historia. Här berättas hur engelska sjömän och baskiska studenter som återvänt från England bildade klubben. Hur klubbens rödvita färger kom till efter att en av studenterna fått i uppdrag att köpa Blackburn Rovers blåvita tröjor med sig hem – men återvände med Southamptons. Hur engelsmannen Fred Pentland ledde laget till fem Copa del Rey-titlar. Hur viktigt det är att referera till klubben som Athletic (engelsk stavning) och inte Atlético (som diktatorn Franco tvingade dem till under en period). Och, naturligtvis, hur klubben – efter att lokalkonkurrenten Real Sociedad kritiserat dem för att använda utländska spelare – 1909 bestämde sig för att enbart ha baskiska spelare i laget. Där Real Sociedad övergav överenskommelsen 1989 står Athletic fortfarande fast vid principen, även om det numera räcker att spelaren har baskiskt påbrå eller till och med bara har fotbollsfostrats i regionen.
Galder visar mig också hedersläktarens staty av Pichichi, 1910-talets stora målskytt som gett namn åt spanska ligans pris till bästa målgörare. Pichichis namn har till och med blivit själva begreppet för »skyttekung« i Spanien. Varje gång Athletic möter ett lag de inte stött på förut på San Mamés stegar gästernas lagkapten före matchstart upp med en blomma till statyn. Paris Saint-Germains Mathieu Bodmer gjorde det så sent som i oktober.
Jag frågar Galder om det inte är paradoxalt att en klubb som vårdar historien så ömt som Athletic är först ut med att arrangera en serie med trelagsfotboll som så fullständigt bryter mot fotbollens normer. Galder tittar på mig och säger:
– Jag tror det är tvärtom. För oss är sport inte något som kan fungera bara för sig själv. Det är något som hänger samman med kultur, filosofi och samhälle. Vi kräver mer av oss själva och vår omgivning än att bara vinna fotbollsmatcher. När jag anställdes sa klubben: »Folket i den här regionen ger oss sitt stöd och vi kan inte bara betala tillbaka med mål. Vi måste ge dem mer än så.«
Två dagar senare besöker jag A-lagets träningsanläggning i byn Lezama utanför Bilbao. Athletics nya tränare Marcelo Bielsa har låtit sina assistenter slita under morgonen. Två av planerna på träningsanläggningen är belamrade med utrustning som placerats ut enligt argentinarens order. Den ena mattan är perforerad med 45 slalomportar, den andra har delats in i åtta rektangulära zoner med hjälp av långa tejpremsor som klistrats fast i gräset.
Bielsa tar plats vid straffområdeslinjen på den upptejpade planen. Händerna vilar på ryggen medan gubbmagen utmanar stretchtyget i träningsoverallen. 56-åringen styr inläggsövningen genom att ropa i vilken zon han vill ha bollen. »Primera« är rektangeln närmast målvakten, »segunda« är ytan vid straffpunkten, »tercera« ett tidigt inlägg i höjd med straffområdet.
– Det är mer komplicerat än trelagsfotboll det här, ler Galder.
Den argentinske tränaren har svept in i klubben med en mängd nya träningsidéer och hans smeknamn »El loco« – galningen – har fått sin förklaring. Ofta går han omkring och pratar högt för sig själv. När Galder frågade en av Bielsas närmaste om tränaren verkligen är galen fick han svaret: »Ja, det är han. Men bara fotbollsgalen.«
På en sliten betongvägg intill träningsplanen sitter en affisch som gör reklam för morgondagens historiska trelagsmatch. Jag frågar Galder om han fått gehör för sitt projekt.
– Du vet hur det är i fotboll. Många jag pratar med säger: »Vad är detta? Det är ju omöjligt.«
Han säger att han valde en helg med landskamper som speldatum för att få maximal utdelning för sitt projekt i lokalpressen, men nu har journalisterna istället spårat upp en finansiell kris i Athletic.
– Titta här, säger han och bläddrar i dagens Mundo Deportivo.
Tidningen är fylld med krigsrubriker om Athletics ekonomi. Bara en notis nämner trelagsfotbollen: »Alla som vill uppleva detta evenemang kan göra det utan att betala en enda euro – entrén är gratis.«
Efter träningspasset tar jag plats i presskonferensrummet. Ett leende sprider sig över Galders ansikte när spelarna Ander Herrera och Ander Iturraspe kliver in i rummet i gröna t-shirts med den sexkantiga planen tryckt på bröstet. Leendet blir ännu bredare när presschefen Patxi Xabier Fernandez öppnar munnen:
– I morgon är det ingen presskonferens eftersom vi arrangerar världens första trelagsmatch. Den börjar klockan elva på Fadura i Getxo.
När spelarna har svarat klart på journalisternas frågor rycker jag tag i mittfältaren Iturraspe och frågar vad han tror om den nya trelagsfotbollen.
– Ja, det finns säkert något som man kan lära sig av det där, säger spelaren artigt.
– Skulle det vara kul att vara med? frågar jag.
– Kanske, men det kan vi inte, säger Iturraspe. Vi är professionella och kan inte riskera att skada oss på en sådan grej.
– Är du förvånad över att Athletic arrangerar det här? frågar jag.
Iturraspe ler.
– Inte direkt. Häromåret fick vi i A-laget spela på San Mamés mot 100 ungar. Vi var elva, de var överallt. Barn i regionen fick ansöka om att vara med. Det var kul.
Han tittar på mig.
– Du förstår, vi är en annorlunda klubb. Jag har spelat här sedan jag var tio. Vi är som en familj, alla känner varandra sedan lång tid tillbaka. Det finns de som säger att det är en nackdel för oss att bara välja spelare från en och samma region, men jag tycker att det är en fördel. Vi vet vad Athletic Club symboliserar, och det är inte alla spelare som vet det om den klubben som de representerar.
Kanske är det den viktigaste pusselbiten för verklig förnyelse – vet man vad man är vågar man också förändra. Athletic Bilbaos engelska rötter syns fortfarande i den täta arenan och i det ospanska spelet som överlevt alla tränarbyten (några dagar efter mitt besök besegrar Atlethic Osasuna med 3–1, samtliga mål görs på inlägg från kanten). På samma sätt har Barcelonas och spanska landslagets framgångar inte uppstått ur intet; förre förbundskaptenen Luis Aragonés har förklarat hur allting lossnade ett drygt år före EM 2008 när han bestämde sig för att inte se de småväxta spelarna och det plottriga passningsspelet som ett problem utan som en väg till framgång. Istället för att som tidigare snegla avundsjukt på tysk vinnarmentalitet eller italiensk smartness bestämde Aragonés sig för att göra det spanska spelet ännu spanskare.
– Äh, det är omöjligt att få de här linjerna raka!
Mannen skriker för att överrösta motorn på den bensindrivna kritmaskinen som han släpar fram längs planen i Getxo. Det är två timmar kvar till matchen och mycket strular. När Galders kollega Aritz Hernández kom hit vid nio var vaktmästaren inte på plats för att låsa upp. Därför är inte planen kritad, därför finns det inga målburar ute på planen.
– Som alltid i Spanien, allt ska göras i sista stund, ler Galder.
Vi står på klubbhusets balkong och tittar ut över planen. Fadura ser ut som en svensk division fem-arena: en gropig gräsmatta omgiven av rostiga reklamskyltar och en minimal läktare som inte har fyllts av publik på evigheter. Men kritmaskinen gör sitt jobb och ritar den hexagon som Galder visade upp på Guggenheimmuseet häromdagen.
Jag frågar om han har berättat för spelarna att allt detta bygger på en gammal dansk konstnärs filosofi för att lösa världens konflikter. Han skakar på huvudet.
– Spelare känner sig ofta hämmade om man nämner litteratur eller konst. Jag vill inte skrämma iväg dem.
När spelarna anländer tyder allt på att det varit en sund taktik. Imanol Etxeberria, som var förstemålvakt andra halvan av 90-talet, gnäller över att han ska stå i en sjumannabur.
– Jag kommer inte att släppa in ett enda mål i den där!
När Galder förklarar reglerna suckar Luke, Athletics »supersub« under 90-talet. Eduardo Estibariz, med 125 Primera División-matcher för Bilbaoklubben, skrockar när han ser resultattavlan på ett provisoriskt uppställt bord vid sidlinjen – tre blädderblock, som ser ut att vara inlånade från närmaste pingishall, ska hålla räkningen på antalet insläppta och gjorda mål för varje lag. Galder frågar spelarna om de kan tänka sig att bli intervjuade av dokumentärfilmarna som är på plats för att följa matchen. Alla skakar på huvudet.
– De säger att de inte vet vad det här är ännu. De har inget att säga, förklarar Galder för mig.
Kvällen före drog TV-programmet El Intermedio ungefär samma slutsats. Programledarna uppmärksammade trelagsmatchen och skämtade om att supportrarna hädanefter inte kommer att skandera »Vi ska vinna matchen«, utan istället »Vi ska försöka förstå den här matchen«. TV-männen fortsatte med att gratulera initiativtagarna till projektet: »Ni har uppfunnit den tråkigaste sporten i världen – bortsett från curling.«
Jag tycker synd om Galder: hånad på nationell TV och nu står ett gäng stjärnor från förr och gnäller över en dryg halvtimmes fotbollsspel. Fotbollskonservatismens dåliga andedräkt har svept in över arenan.
Den 68-årige legendaren José Ángel Iribar försöker förklara exproffsens grinighet.
– Du måste förstå. De är inte bara före detta spelare, de är pappor också. Det är lördag förmiddag och många av dem hade hellre umgåtts med familjen eller skjutsat sitt barn till någon match än att vara här.
Iribar vänder blicken mot planen och frågar:
– Var är det tredje målet förresten?
– De hämtar det på andra planen. Det fanns bara två här, säger Galder.
Speakern går upp i falsett:
– Bienvenido al campo de tres porterías.
Ett femtiotal åskådare har anlänt för att bevittna den historiska händelsen. Barnen står med autografblock i händerna i hopp om att kunna fånga någon av spelarna efter matchen. Flera tidningar och TV-kanaler är också på plats.
När matchen sparkar igång har lagen ingen aning om hur de ska spela. Alla avvaktar på egen planhalva. Så fort laget med boll tappar den, backar de hem mot eget mål. Galder coachar det blåa laget och två gamla Athleticledare ansvarar för de andra två. Men få taktiska råd når ut till spelarna.
I mitten av första perioden sker den första spelvändningen à la trelagsfotboll – svart lag har slagit sig ihop med blått men vänder plötsligt på mittplan och attackerar mot de blåas mål med hjälp av de röda istället. Svordomarna haglar över den lilla idrottsplatsen efter förräderiet.
Snart börjar målen trilla in – till och med bakom den kaxige Imanol Etxeberria.
Speakern förklarar ställningen:
– Blåa: ett insläppt, två gjorda. Röda: ett insläppt, ett gjort. Svarta: noll insläppta, ett gjort.
Publiken ser förbryllad ut. Speakern förklarar:
– Det betyder att svarta just nu leder matchen.
I tredje perioden håller svarta fortfarande ställningen. När Galders blåa lag attackerar mot rött och Luke sätter bollen i nät skriker Galder så det ekar över planen:
– Men det spelar ju ingen roll om ni gör mål där! Ni måste göra mål på de svarta!
När han väl fått ut sina instruktioner – och de blåa fått över de röda på sin sida – börjar den gemensamma pressen. Två minuter från slutet ramlar en boll in bakom Etxeberria i de svartas mål. Blåa laget vinner matchen.
»Under våren kommer jag att intervjua dem som utsätts för det här. Hur upplever de det? Vad är fotboll, egentligen?«
Efter matchen pustar spelarna ut, förvirrade men uppsluppna efter den överraskade vändningen i slutet. Några spelare i blåa laget fattade inte att de vunnit när slutsignalen gick. Galders vän Asier, som fick rycka in för att fylla ut ett lag, konstaterar att det tog tid innan de visste vad de skulle göra på plan.
– Taktiken blir viktigare här. Och det är kul. Efter ett tag började vi prata med de andra lagen för att skapa pakter. Då flöt det på bättre.
– Jag tror faktiskt att det var roligare att spela än att titta på, säger röda lagets David Olabarri som är journalist på El Correo där han granskar terroristorganisationen Eta – ett jobb han övertog nyligen från en 55-årig kollega som tröttnat på mordhoten.
Förre Athleticspelaren Estibariz påpekar att det nog kan bli hetsigt när lag som inte känner varandra lika väl möts.
– Om ett lag förråder det andra… det kan bli aggressivt i seriespelet i vår. För mig är inte detta riktig fotboll. Fotboll är lagarbete, man jobbar tillsammans mot en motståndare. Här blir det inte så. Man vet inte vem man samarbetar med.
Estibariz säger att han ändå ska fundera på om det går att använda det här spelet i Athletics ungdomsakademi.
– Det kan vara bra för att öva upp skickligheten i ett lag med mycket bollinnehav. Man måste fatta snabba beslut med många spelare runt omkring sig på plan.
Legendaren Iribar är nöjd med vad han sett:
– Jag gillade att målvakterna får så stor roll. Det är bra träning för dem, de får göra många räddningar och de kan göra assist eftersom planen är så liten. Vår roll kan vara lite tråkig i vanlig fotboll.
Galder ler.
– Det är för att du stod i ett av Spaniens bästa lag. Du hade aldrig något att göra.
Några timmar senare sitter vi i Galders Seat på väg in mot Bilbaos centrum. Han pustar ut. Jag frågar om han är nöjd.
– Det gick okej, säger han. Vissa saker måste vi korrigera innan serierna sätter igång. Kanske ska vi ha en man mindre i varje lag. Eller ha en ännu större plan. Det blev lite trångt. Och planen måste vara bättre för att det ska funka. Vi kommer att spela på konstgräs i seriespelet och det kommer att höja kvaliteten.
Jag frågar honom varför han gör det här. Fotboll är ändå en sport som väldigt många tycker om för att de vet exakt vad den går ut på: två lag ställs mot varandra och det lag som gör flest mål vinner matchen.
Han ler.
– Men det är just därför. Fotboll är två lag, två supportergrupper, vi mot dem, ett system som är så fast. Och det där systemet skapar rätt många avarter också. Hat mellan supportrar, huliganism… Det är intressant att bråka med systemet för att se vad som händer.
Han styr ut på motorvägen och fortsätter:
– Under våren kommer jag att intervjua dem som utsätts för det här. Hur upplever de det? Vad är fotboll, egentligen? Är det här fotboll eller något annat? Trelagsfotboll är ett bra sätt att ställa frågor. Många säger att fotbollsspelare är idioter. Det är de inte. Men de uppmuntras sällan att tänka på egen hand, och därför betraktar folk dem som idioter.
Han säger att sporten han älskar alltid har två sidor. Det är ett spel men också något mer.
– Alla kan nog erkänna att själva spelet är rätt tråkigt ibland. Ta VM-finalen 2006 – en av de tråkigaste matcherna jag sett. Ända tills Zidane skallade Materazzi. Då blev det en av de mest kända matcherna någonsin. Den fick en historia. De mest konservativa brukar avfärda varje ny tanke med »Äh, det är ju bara fotboll«, men det är aldrig bara fotboll! Då skulle det vara ointressant. Du måste ladda fotbollen med något: rivalitet, politik, kultur…
Jag protesterar:
– Jag är faktiskt intresserad av fotbollen i sig. Hur spelet utvecklas, hur lagen formeras…
– Men då laddar du det med taktik och analys, och det är det som gör fotbollen intressant för dig.
Jag sitter tyst och inser att han har rätt. Bilen har nått bron utanför Guggenheimmuseet. Bilbaos centrum breder ut sig nedanför oss. Jag frågar vad han drömmer om med sin trelagsfotboll.
– Det kanske kan bli en hobby eller en träningsövning för ungdomar. Kanske blir det en helt ny sport. Men det där är inte så viktigt. Egentligen vill jag bara få spelarna att tänka till. Jag hoppas att vi får ut spelare och åskådare från deras vanliga ram, så att de börjar se på fotboll på ett annat sätt. Då är jag nöjd.
Se ett klipp från världens första trelagsfotbollsmatch här: Trelagsfotboll i Bilbao.