Göra slut med fotbollen

Mamma är den första jag berättar för. 

– Läs inte in något suicidalt i det här nu, säger jag. Men varje gång jag kör till träningen önskar jag att jag var med om en olycka.

Hon blir orolig, men lite lugnare när jag förklarar att jag bara önskar mig en liten olycka, en som håller mig borta från fotbollsplanen. Jag förstår hur det låter. För en mamma kan jag tänka mig att det skär i hjärtat, för en objektiv betraktare kan jag tänka mig att det skär i … ja, var sitter egentligen känslan av »håll käften, fattar du hur många som skulle vilja ha ditt jobb?« I drygt fyra år har jag tänkt på supportern som sade till mig att han hade offrat en arm bara för att få sitta på bänken i Bois. Jag kanske inte hade offrat en arm, men två månader in i försäsongen 2025 är jag villig att åsamkas en lätt whiplashskada för att få slippa. När jag hör mig själv säga det högt förstår jag att det är dags. Jag måste sluta spela fotboll.

 

I oktober 2024 satt jag på ett utgående kontrakt. Mitt Landskrona hade under stora delar av året sett ut att jogga hem Superettan, men under hösten började vi stapla förluster och Fotbollssverige pratade om att vi höll på att »göra en Utsikten«, det vill säga att sluta vinna och kasta bort en allsvensk plats. Tongivande spelare hade lämnat under sommaren, men vi hade byggt upp ett stadigt försprång som såg ut att räcka. En uppflyttning vore det perfekta slutet för mig och min karriär.

Dittills hade jag inte spelat en enda match under säsongen. Min konkurrent Amr »Kaddo« Kaddoura storspelade. Jag var 29 år och pratade som vanligt med vänner om min längtan efter att livet skulle börja. Jag längtade efter att vara ledig på helgerna, efter att ha en riktig inkomst, efter att kunna dricka två öl en tisdagskväll utan att behöva ta den gångna helgens resultat i beaktning. Jag längtade efter ett jobb utan en chef vars lynne i alldeles för hög grad fick styra mitt mående. Jag längtade efter frihet och efter att slippa bli betraktad, bedömd och kritiserad. Jag tänkte att jag alltid varit för känslig för den ibland hårda och kalla fotbollsvärlden.

I andra vågskålen: En barndomsdröm om Allsvenskan, en livsstil och en identitet som jag hade lärt mig gilla, gratis matlådor från lunchen på IP. Jag skulle gå miste om de bussresor som jag kommit att tycka så mycket om och jag skulle sakna samtalen med min rumskamrat Jesper Strid om hypotetiska vildmarksliv vi aldrig levt. Kortspelet Chicago i olika hotellobbyer på ställen jag aldrig annars skulle ha fått se. Göteborgaren Erik Hedenquists pillemariska blick mot mig efter att han dragit ett sarkastiskt skämt om personlighetstypen »fotbollskille«. Lagkaptenen Philip Anderssons pikar om mina politiska åsikter. Framför allt skulle jag sakna att få representera Landskrona och vara en del av något större. Ute i den verkliga världen skulle jag bara vara en generisk vänsterkille med pretentiösa författarambitioner. Innanför fotbollens murar kunde jag däremot vara någon som stack ut, som tillförde något som annars kanske skulle saknas. 

»Svettig och segerrusig upptäckte jag att min snusdosa som jag lämnat på bänken var tom.«

Om jag vevar med en palestinsk flagga på innerplan orsakar det åtminstone en bris i ett vattenglas och ett samtal med klubbchefen. Om jag gör det på gatan höjer ingen på ögonbrynen. På den här platsen kunde jag vara någon och stå för något, och det vägde tyngre än att kunna dricka två öl på en tisdag. Ytterligare två fotbollsår skulle dessutom ge mig mer tid att komma underfund med vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag skrev på ett nytt kontrakt.

Tre dagar efter att min förlängning offentliggjorts skadade Kaddo sitt korsband under matchen mot Brage i den 28:e omgången. Efter att jag bytts in och matchen var vunnen slog det mig hur mycket bättre förhandlingsläge jag hade haft med lite mer lite is i magen. Den som har koll på vad andramålvakter i Superettan tjänar förstår att jag knappast spelar fotboll för att bli rik, men det hade varit skönt att slippa den mest akuta ekonomiska oron. Svettig och segerrusig upptäckte jag att min snusdosa som jag lämnat på bänken var tom och att Hedenquists överläpp såg ut att gömma mina fem sista prillor. 

– Allt mitt är ditt! skrek jag och sprang skrattande mot Engelska läktaren för att fira. 

Efter bara en poäng i de två avslutande matcherna fick vi kvala mot Värnamo, och när vi åkte på vår säsongsavslutande lagresa till Budapest kunde vi konstatera att vi hade gjort en Utsikten. På Öresundståget hem från Kastrup insåg jag att det kanske var sista gången jag träffade Phille, Heden och Strid som alla satt på utgående kontrakt och inte visste om klubben ville förlänga. Trion var mina tryggaste punkter i en värld som jag annars hade svårt att orientera mig i. Efter bakfulla och tafatta kramar skildes vi åt.

– Lycka till med allt. Vi kanske ses i januari.

 

Min femte försäsong i Bois startade utan mina tre tryggaste punkter. Dessutom var Kaddo i gymmet för att långsamt träna upp sitt skadade knä. Plötsligt var jag både äldst i laget och en av spelarna som tillhört klubben längst. Omkring mig fanns mycket talang, och även om det inte pratades om placeringsmässiga målsättningar stod det klart att vi förväntades ta steget upp i år. Det var andra tongångar än mitt första år, 2021, då hela laget bestod av skåningar. Vi kallades Sveriges Bilbao och under min första Landskronasommar skrevs det romantiserande spaltmeter om att vi som nykomlingar ledde Superettan med ett lag som bestod av snickare, lärarvikarier och en advokat. Nu, i januari 2025, kändes det i stället som att jag stod mitt i skiftet till den moderna fotbollen. Jag funderade på vad klubben offrat i jakten på att ta nästa steg, på hur många av mina lagkompisar som bara kommit till Bois för att det varit rätt kliv på deras karriärstegar. 

»Ofta kom jag hem efter tvåtimmarspass och kände mig som en sämre fotbollsspelare än när jag åkt hemifrån.«

Jag inser givetvis att en trupp knappast kan bestå av 25 idealister utan personliga framtidsdrömmar och elitfotbollen är inte en plats för romantiker. Jag förstår också att en klubb i Superettan behöver sälja spelare för att nå långsiktig framgång, men allt handlar inte om svarta siffror i en ekonomisk kalkyl. Ett lag behöver det där omätbara som lite luddigt brukar beskrivas som kulturbärare, personer som tillför andra värden än löpmeter, fotbollsrutin och en vilja att utvecklas.

I och med Philip Anderssons utträde saknade vi någon som upprätthöll det rigorösa bötessystem som arbetats fram under många år. Regler som plitats ner med blyerts var som budord från en svunnen tid, och i slutet av månaden lämnades pengarna till Lasse, materialaren som funnits i klubben redan före den svunna tiden. Röster om att ändra reglerna hade bryskt slagits ner och Phille var obeveklig i sitt indrivande av skulderna. 

Som omklädningsrummets ålderman förväntades jag efterträda den tidigare lagkaptenen som bötesansvarig. Utan hans självklara pondus misslyckades jag med att driva in pengar. I stället blev polisrollen en försvårande faktor i min relation till de flitigaste regelöverträdarna. Schampoflaskor försvann från spelares personliga lådor (ofta min) för att sedan hittas tomma i duschen. Kepsar bars ostraffat i omklädningsrummet, underkläder kastades i tvättkorgen märkt »SHORTS« och jag fann mig själv undrande: är det så här den ser ut, den moderna fotbollen?

Efter att min agent skällt ut mig för att jag varit dum nog att ta mig an uppdraget gav jag upp och fokuserade på att laga de sargade relationer som mitt bötesansvar lämnat efter sig. Samtidigt försökte jag prestera och leva upp till mina och andras förväntningar att jag skulle vara förstamålvakt det här året. Min nya konkurrent bestod av det 20-åriga Malmö FF-lånet Marcus Pettersson. 

»Hur länge orkade jag vistas i en miljö där jag, en vuxen man, kunde drabbas av utskällningar?«

På tränarsidan hade Max Mölders ledarskap hårdnat. Efter ett smålagsspel på konstgräset beordrade han det förlorande laget att springa runt planen i 45 minuter, då han upplevde att de löpt för lite under spelet. Det spelade ingen roll att ynglingen Sam Hegdal slitit mer än någon annan. Jag slapp undan, förklarade en frustande Max, endast för att jag hade spelat 90 minuter under gårdagens match. De andra räddades efter 20 minuter av vår fysioterapeuts oro för överbelastning. 

Träningarna hade blivit längre och mer enformiga. Ofta kom jag hem efter tvåtimmarspass och kände mig som en sämre fotbollsspelare än när jag åkt hemifrån. Jag kan för lite om fotboll och att leda en grupp för att kunna bedöma vad som är objektivt bra eller dåligt ledarskap. Allt jag kan säga är att min vardag som fotbollsspelare hade blivit tråkigare, fylld av ångest och irritation. 

Drygt en månad in i försäsongen började jag tvivla. Var mina fötter bra nog? Hur länge orkade jag vistas i en miljö där jag, en vuxen man, kunde drabbas av utskällningar? Ville jag ens detta? När tanken väl fått fäste kunde jag inte skaka bort den. Dagen efter en förlust mot Halmstad i Svenska cupen fick jag kritik från en man i kassan på Circle K medan jag väntade på min franska hot dog. Han hade förvisso inte sett matchen, men han hade ju läst i kommentarsfälten på Facebook.

Vid det laget hade jag redan märkt symptom på min depression. På ytan såg livet bra ut. Jag tillbringade lediga dagar på dagsutflykter till olika skånska slott med min flickvän, umgicks med mina vänner och deras horder av nyfödda barn. Jag slapp till och med laga mat flera dagar i veckan eftersom det ibland fanns matlådor att ta med hem efter dubbelpassen. Ändå saknade jag aptit och tyckte inte att något längre var roligt. Allra minst fotboll.

»Gränsen mellan hög kravställning och destruktivt ledarskap suddas successivt ut.«

 

När mamma har lugnats av att jag inte tänker köra rakt ner i första bästa dike råder hon mig att berätta för någon i klubben om hur jag mår. Under en utflykt till Torups bokskog dagen därpå ringer jag till vår fysioterapeut med utgångspunkten att vi ska försöka få mig att må bra igen. Veckan därefter berättar jag först för målvaktstränaren Thomas Kozma och sedan för sportchefen Billy Magnusson. Kozma känner mig bättre än någon annan i klubben och har redan märkt att något inte står rätt till. Det känns som en lättnad att släppa honom innanför fasaden. Även samtalet med Billy gör mig lugnare. Vi är överens om att ambitionen är att jag ska fullfölja mitt kontrakt över 2026, men när tanken på att må så här i två år till får fäste känner jag hur mina ögon blir fuktiga.

– Och annars? frågar jag. Om det inte går?

Billy svarar att den sista utvägen är att bryta avtalet i sommar, men att vi till dess ska hjälpas åt för att jag ska må bra igen. I mitt huvud startar jag en nedräkning: Sex månader kvar. 

»Jag ser den röda vägg på vilken jag ett år tidigare tejpat upp Strids tandborste.«

 

På planen fortsätter jag att göra tveksamma prestationer och under min pendling till träningarna har jag inget annat att göra än att tänka. Är det dags nu? Funderingarna kring vem jag skulle vara utan fotbollen maler. På träningarna blir klimatet tuffare. Situationerna blir hårdare och bråken mellan spelare blir fler. Timme efter timme läggs varje vecka på detaljer i uppbyggnadsfasen och efter felpassningar hör jag ständigt samma besvikna jämmer på spanska från vår assisterande tränare som sitter på huk inne i målet bakom mig. Gränsen mellan hög kravställning och destruktivt ledarskap suddas successivt ut. Rädslan för att göra misstag dödar min lust att ens försöka. 

I omklädningsrummet har jag aldrig förr känt mig så gammal, omgiven av yngre spelare som jag har ganska lite gemensamt med. Antar jag i alla fall. Jag har ingen ork eller lust att faktiskt lära känna någon närmare, och trots att en ny Chicagokvartett bildats kan jag inte skaka av mig känslan av att något har gått förlorat. Utan Jesper Strid står jag ensam i min kamp mot slarv som borde resultera i omgiv. Tappade kort plockas upp utan vidare kommentarer, som om regler inte längre existerar. Är det jag som har förändrats? När Heden stal mina sista snusprillor i oktober var allt mitt hans, men när jag ett halvår senare hittar min schampoflaska trasig och tom i duschen vill jag sluta spela fotboll. Kanske har truppdynamiken alltid varit densamma, men att jag över vintern helt enkelt blivit en gnällig gammal gubbe?

 

I slutet av mars åker vi på träningsläger till spanska Salou och jag har förberett mig genom att för andra gången lyssna igenom en 25 timmar lång podcastserie om spanska inbördeskriget. De senaste veckorna har jag sett fram emot lägret och betraktat det som en möjlig vändpunkt för mitt mående. Men den katalanska kuststaden möter oss med regn, och i den mörkbruna stugan som jag delar med tre lagkamrater råder en oordning som väcker mig kallsvettig om nätterna. Godispapper ligger strödda över golvet och varje dag håller jag en liten kurs i hur man hänger upp badrumsmattan i stället för att låta den ligga och surna i en jordig pöl i rummets hörn.

»Jag kommer att tänka på min gamla lagkompis Edvin Dahlqvist, som bröt sitt avtal och drog till Vietnam för att backpacka.«

Under lägrets första dag går vi på väg till lunchrestaurangen förbi de färgglada stugor vi bodde i förra året. Jag ser den röda vägg på vilken jag ett år tidigare tejpat upp Strids tandborste. Det var under den femte dagen av en lek som började med att någon påpekade det bisarra i att den dåvarande tredjemålvakten Hampus Pauli använde en karaff för att förvara sin tandborste i. Leken gick därefter ut på att varje dag överraska de andra i stugan med en ny tandborsthållare. Kanske vann Strid när jag sömndrucken en natt skulle gå på toa och stapplade rakt in i en cykel som stod parkerad med framhjulet i handfatet och en tandborste i korgen. Kanske vann jag när han fick gräva ut sin tandborste ur en baguette som jag, med kirurgisk precision, gjort om till en tandborsthållare. Tanken på leken gör mig hur som helst glad och efter lunchen går jag med studs i stegen hem till vår mörkbruna stuga och placerar min tandborste i en karaff vid handfatet. Den står sedan där, okommenterat, dag efter dag och när jag packar ihop mina grejer inför hemresan ställer jag skamset tillbaka karaffen i dess skåp när ingen ser på. 

Under lägrets sista dag berättar jag för Billy att jag har bestämt mig för att sluta redan under året. Det är svårt att peka ut den avgörande faktorn. Var det att ingen reagerade på karaffen? Var det kritiken från mannen på bensinstationen? Ångesten jag känner inför varje träningspass, eller ledan jag känner under desamma? 

Det korta svaret är nog: alltihop. Det långa svaret är lite mer komplicerat. 

 

I mitten av mars har den nystartade supporterföreningen Läktardepartementet kickoff i Borstahusens hamn. Under lättsamma former intervjuas några spelare på scen och den karismatiske mittfältaren Maxmed Mohamed charmar publiken med sin usla mikrofonteknik. Även min tränare Max Mölder intervjuas. När han får frågan vad som gick fel under hösten, då vi tappade vårt försprång och missade Allsvenskan, svarar han att han blev för mjuk i sitt ledarskap och att han ångrar det. Jag sätter min alkoholfria öl i halsen. Instinktivt vill jag protestera, men kanske har han rätt? En grupp unga spelare med stora ambitioner kanske behöver ledas med strikt disciplin för att förberedas för den stora, hårda fotbollsvärlden. Jag behöver något annat. När jag från tränarhåll får kritik för att ha slagit en passning, som förvisso löser motståndarnas press men som ändå är »fel« passning, ifrågasätter jag mitt val av yrke snarare än val av passning. 

»Jag försöker se det som en relation, i vilken fotbollen och jag helt enkelt glidit ifrån varandra.«

Jag vet inte om det beror på det allt tuffare ledarskapet, fruset konstgräs eller att jag fått upp ögonen får sådant jag tidigare varit blind för, men under senvintern reagerar jag förundrat på det aggressiva, nästan våldsamma, träningsklimatet. Balansen mellan att visa »rätt inställning« och att bete sig som en idiot utmanas. Övertramp får sällan konsekvenser. Det känns så märkligt att se lagkamrater i vad som börjat likna regelrätta slagsmål, och jag undrar varför jag aldrig är inblandad. Är det för att jag inte brinner tillräckligt mycket? Eller är det för att jag med en förhållandevis skyhög ålder och därför fullt utvecklad frontallob inte hör hemma här, där viljan att vinna överträffar allt sunt förnuft? 

Jag kommer att tänka på min gamla lagkompis Edvin Dahlqvist, som bröt sitt avtal och drog till Vietnam för att backpacka. Han skulle aldrig börja bråka över en sen tackling. Eller lämna mitt schampo i duschen, för den delen.

 

Min före detta lagkamrat Melker Heier beskrev mig i en intervju en gång som »en farbror som sitter med sitt kaffe och informerar om läget i Ukraina«. Det var en roll jag tyckte om. En tydlig beskrivning av mitt syfte. I det »nya omklädningsrummet« som kommit att premiera att låta högst och ta mest plats har jag, med min kaffekopp, mina politiska haranger och mjuka värden, inte längre något utrymme att fylla. Och kanske har jag, av samma anledningar, inte längre något att hämta här. 

Även då, när Heier etablerade min roll, var den stereotypa omklädningsrumskulturen närvarande. Gudarna ska veta att Phille och jag inte alltid var överens. Och nu, liksom då, finns det spelare i laget som jag verkligen tycker om. Kan det vara så att min roll inte alls försvunnit, utan att jag bara tröttnat på att ha den? Min mamma säger att det är en naturlig mognadsprocess, att var sak har sin tid och att det nu har blivit dags att gå vidare i livet. Jag försöker se det som en relation, i vilken fotbollen och jag helt enkelt glidit ifrån varandra. I hela mitt liv har jag haft svårt att avsluta relationer. Min separationsångest gör uppbrott svåra och nu är jag alltså i färd med att göra slut med min stora kärlek.  

Allt det här försöker jag förklara för sportchefen Billy Magnusson. Det blir en ganska spretig monolog. Billy nickar förstående och jag fylls av lika delar lättnad som samvetskval. I mitt huvud räknar jag till fem månader. Sedan kommer jag att vara fri från mitt livs största privilegium.

»Nu kan jag inte ens skylla på att jag har stadens svårpetade son framför mig.«

 

Veckan inför seriestarten förstår jag att min unga konkurrent Marcus kommer att vakta målet i premiären. Under den sista matchförberedande träningen spelar han i »Landskronaelvan« medan jag själv förpassas till att lajva Bragemålvakten Viktor Frodig. Jag försöker förstå vad jag känner inför det, utan att blanda in vad jag borde känna. Utifrån förväntas jag vara ledsen och besviken, kanske till och med koka av ilska och kasta saker omkring mig i omklädningsrummet. Det gör jag inte. Möjligen känner jag mig sårad över att vara åsidosatt, besviken över att ha svikit mig själv och dem som alltid haft min rygg. Lite dum, som än en gång ska sitta på bänken trots att vägen borde ligga öppen för mig efter Kaddos korsbandsskada. Nu kan jag inte ens skylla på att jag har stadens svårpetade son framför mig.

Men allra mest känner jag lättnad. Nu kan jag luta mig tillbaka på bänken och hålla tummarna för att inte behöva hoppa in. Jag undviker risken att göra misstag som pekas ut på matchanalysen. Inga män på bensinmackar kommer att kunna kritisera mig. Jag kan glädjas genuint åt segrar och sörja förluster men slippa ansvara för någotdera.

Med Marcus i målet inleder vi serien stabilt och plockar poäng utan att riktigt imponera. Jag stöttar honom så gott jag kan men lägger det mesta av min energi på att klara av vardagen. Jag tvingar mig att äta, sova, träna och någorlunda upprätthålla ett socialt liv, men mer och mer isolerar jag mig för att ligga på soffan och stirra upp i taket. Eller, att stirra upp i taket är en förskönad bild av verkligheten. Det låter bättre, för det signalerar något slags öppenhet mot världen. Sanningen är att jag ligger på sidan och stirrar in i en soffkudde medan morgondagens träningspass kryper närmare.

»Frågorna om min exit kommer att drunkna i glädjen över att Kaddo är tillbaka.«

Ofta tänker jag på vad som skulle hända om jag bara slutar dyka upp på träningarna. Vår fryntlige danske lagläkare bollade upp frågan när vi hade ett av våra många samtal under våren. Det skulle sätta Bois i skiten, men ingen skulle dö och skamkänslorna hade någon gång gått över. Jag vet att jag inte kommer att göra det, men jag finner viss ro i att alternativet finns. 

Utöver klubbledningen och mina närmaste är det ingen som vet om mina planer. Det tär på mig att hålla beslutet hemligt och några veckor in i maj berättar jag för ett par lagkamrater som varit i gymmet och påträffar mig mer eller mindre apatisk i omklädningsrummet långt efter att alla andra gått hem. Jag berättar också för Kaddo. Premissen för mitt avsked är att jag får sluta när han kommer tillbaka, och av rädsla för att stressa hans rehabilitering hade jag inte tänkt säga något. Men när jag försynt frågade om ett beräknat comebackdatum blev Kaddo misstänksam och frågade Billy om allt stod rätt till med mig. Rörd över hans omtanke kan jag inte låta bli att släppa in honom i hemligheten. Det känns skönt, både att berätta och att mitt avsked blir logistiskt smidigt. En målvakt in, en målvakt ut. Frågorna om min exit kommer att drunkna i glädjen över att Kaddo är tillbaka. Vi kommer heller inte att behöva ställas inför dilemmat att ha tre målvakter som alla förväntas vara i matchtruppen. Med lite tankekraft och självbedrägeri kan jag nästan lura mig att jag gör klubben en tjänst. 

 

Under våren fortsätter Marcus spela medan vi krampaktigt håller oss kvar i seriens toppskikt. Jag orkar inte längre engagera mig som jag tidigare gjort. När Helsingborgs Dagblad vill att jag tillsammans med en lagkamrat ska delta i ett lättsamt reportage, ett sådant som Melker Heier gjort när han beskrev min roll som kaffedrickande farbror, tackar jag för första gången nej till att medverka i medier. När Christer på min favoritrestaurang Himmalagat ringer för att bjuda mig på lunch, som han så många gånger tidigare gjort när jag haft det ekonomiskt kämpigt, svarar jag inte ens på hans samtal. När HD sedan vill att jag ska skriva en krönika inför derbyt mot Helsingborg i mitten av maj avböjer jag på nytt. Jag är rädd att vad jag än skriver ska framstå som fejkat när det sedan uppdagas att jag ska sluta, och att de som läser inte kommer att förstå hur jag kan älska den här föreningen samtidigt som jag desperat vill lämna allt som har med fotboll att göra. 

»När självhatet svept förbi tänker jag på att jag hädanefter kommer att bedömas enligt andra måttstockar.«

Det enda undantag jag gör under våren är när jag får frågan om att hålla i Landskronas valborgstal. Det är en för stor ära för att kunna tacka nej. När jag bestämde mig för att riva kontraktet till sommaren var jag beredd på att under de sista månaderna ifrågasätta mitt beslut. Fram till den här kvällen har jag inte en enda gång tvivlat, men när jag står inför 5 000 personer, i en stad som alltid gett mig så mycket kärlek, och pratar om solidaritet känner jag för första gången på länge en gnista spraka till. I skenet från elden på stranden ser jag min flickvän, mina föräldrar och ett gäng lagkamrater och allt känns vackert och sorgset. När jag kommer hem gråter jag. Inte för att jag aldrig mer ska få göra en avgörande räddning på IP, utan för att jag aldrig mer kommer att få lämna över ett par handskar till ett barn. Utan fotbollen kommer jag att gå miste om känslan av att göra skillnad, och jag inser att jag behöver hitta ett sätt att ersätta den. 

En annan orsak till mitt mentala hälsotillstånd beror på att jag varje dag maniskt tar del av rapporteringen från Gaza och Ukraina. Varför dedikerar jag mitt liv till att hoppa efter bollar medan världen står i brand och barn svälts ihjäl? I min jakt på att hitta mening söker jag till journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Jag skriver i ansökan om en hypotetisk drömintervju med PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som vore jag en poserande gymnasieelev. När självhatet svept förbi tänker jag på att jag hädanefter kommer att bedömas enligt andra måttstockar. Jag har alltid fått höra att jag är begåvad – för att vara fotbollsspelare. Att jag är en duktig skribent – för att vara fotbollsspelare. Nu kommer jag inte längre att kunna gömma mig bakom asterisken som hittills kommit med mitt yrke. 

»Jag förklarar att jag inte mår bra, att jag inte känner mig hemma i gruppen och att det hårda klimatet har dödat min lust att fortsätta.«

Samma dag som hemmaderbyt mot Helsingborg får jag beskedet att jag är antagen till utbildningen. En vecka senare offentliggörs nyheten att vår tränare Max Mölder har värvats av en klubb i polska högstaligan och kort därpå blir Robin Asterhed klar som hans ersättare. Inför första träningen stegar den 38-årige skåningen in i omklädningsrummet i strumplästen och tar med ett uttryck av genuin omtanke alla spelare i hand. Han ger intrycket av en sympatisk och klok man som jag borde komma väl överens med. Den nye tränaren tänker också göra förändringar i startelvan. Efter hans första träningsvecka tyder allt på att jag ska spela mot Oddevold. Mina tankar blir röriga. 

Jag sjunker ner bredvid min nya tränare på avbytarbänken efter en träning och börjar förklara. Att jag sedan tre månader tillbaka befinner mig i skilsmässa med fotbollen, att relationen till sporten jag en gång älskat har surnat och att allt som återstår är ett avsked. Jag förklarar att jag inte mår bra, att jag inte känner mig hemma i gruppen och att det hårda klimatet har dödat min lust att fortsätta, men också att den senaste veckan känts bättre än på flera månader. Jag berättar att Robins tillträde på tränarposten ställer till det för mig, att det gör beslutet svårare. Det känns som att han förstår och när han frågar om dörren är helt stängd säger jag att det finns en liten glipa. Samtidigt hoppas jag få slippa spela nu när han vet allt. Han avslutar samtalet med att fråga om jag är redo att starta i helgen. Jag svarar ja.

 

Några minuter efter att ha reducerat till 1–2 slutar Oddevolds kvitteringsjakt med ett skott utanför mål, bort mot våra tillresta supportrar på Rimnersvallen. Domaren blåser av och jag rusar i samma riktning som matchens sista spark. Det är en maxlöpning som bara har överträffats den gången slutsignalen gick på Olympia i bortaderbyt 2024 och nu, liksom då, slutar den i famnarna på män som doftar av öl och seger. Efter den inledande euforin och några minuters gemensam sång börjar vi spelare gå mot omklädningsrummet. Från läktaren hör jag min ramsa, min alldeles egen ramsa: »Läsa böcker och rädda mål – Svante!« Jag vänder mig om och för första gången i livet klappar jag med högerhanden på mitt hjärta, där klubbmärket sitter. 

Längs E6:an söderut blickar jag ut genom fönstret och försöker förgäves koncentrera mig på en podd om folkmordet i Rwanda medan känslorna slåss om utrymme i mig. Glädjen, med frågor som »hur ska jag någonsin kunna sluta med det här frivilligt?«. Sorgen jag känner inför att det snart är över. Känslan av svek gentemot lagkamrater, supportrar och föreningen. Lättnaden över att inte ha gjort en tavla. Rädslan över att jag håller på att vackla i mitt beslut. I stället för att bearbeta mina känslor dukar jag tillsammans med Marcus, Gugge och Bruze upp det lilla bordet vi tagit med oss från omklädningsrummet. Dags för ett parti Chicago.

 

De följande veckorna går en frisk fläkt över IP. Inte bara över IP egentligen. Jag är plötsligt en närvarande pojkvän som vill åka på utflykter igen. Träningarna är roliga och intensiva. Jag sitter med min kaffekopp i omklädningsrummet och har långa samtal om litteratur och skrivande med den filosofiskt lagda Stockholmskillen Constantino Capotondi. I bilen till och från träningarna pratar jag med vänsterbacken Rassa Rahmani om det politiskt prekära läget i mellanöstern när USA bombar mål i Iran. Kaddo börjar träna mer med laget, och hans närvaro i omklädningsrummet får allt att kännas mer bekant. Det känns som om jag får kåk på varannan Chicagohand. 

»Jag längtar efter att kunna dela med mig av mina känslor, samtidigt som jag är rädd för att klubben ska framstå i dålig dager.«

Det ultimata beviset på att förändringens vindar inte bara blåser i mig uppdagas när jag en morgon möts av Maxmed, min granne i omklädningsrummet och sambo i Salou, i färd med att städa sin plats. Som ett ytterligare tecken på hans pånyttfödelse berättar han också på sitt ljuvligt lågmälda vis om Thomas Sankara och revolutionen i Burkina Faso. Jag lovar mig själv, liksom jag lovat Robin, att fortsätta glänta på dörren och undersöka om det bara är nyhetens behag som gör att allt känns bättre, eller om saker faktiskt har förändrats. Är den här känslan sann, eller är det bara illusionen av nyförälskelse som när man blir sams efter ett bråk? 

Jag funderar på om 90 minuter i en segermatch var allt som behövdes för att jag skulle hitta tillbaka till kärleken. Hade alla mina tankar om gruppdynamik, rollbesättning och ledarskap bara varit ett uttryck för brist på speltid? Hade min avsaknad på aptit och min isolering berott på att jag 90 minuter i veckan satt på en bänk? Jag har å andra sidan tillbringat majoriteten av mina fyra, fem senaste år på bänken utan att för den sakens skull vilja köra av vägen och medan juni förflyter hamnar jag återigen i gamla hjulspår. 

Jag får fortsatt förtroende och spelar stabilt, men snart sinar den energi jag fick av tränarbytet. Maxmeds plats återgår till sitt vanliga risiga skick och ännu en flaska Dubbeldusch faller offer för omklädningsrummets laglöshet. Innan uppehållet tar vid i slutet av juni försäkrar jag sportchefs-Billy om att jag står fast vid mitt beslut. Ett beslut som nu känns jobbigare att ta i och med min nyvunna plats i startelvan. Jag oroar mig för reaktioner från supportrar, eftersom sveket nu kommer att vara större. Jag längtar efter att kunna dela med mig av mina känslor, samtidigt som jag är rädd för att klubben ska framstå i dålig dager, trots att de hanterat min situation på ett medmänskligt sätt. I den cyniska fotbollsvärlden finns säkert sportchefer som hade ryckt på axlarna och beordrat mig att fullfölja mitt kontrakt. Sådan är inte Billy. Han föreslår att jag kan stanna resten av säsongen som en försäkring på målvaktssidan. Jag skulle träna ett par dagar i veckan och finnas tillgänglig om någon av målvakterna går sönder. Trots att det vore en bra lösning för klubben och för min privatekonomi är jag säker på mitt beslut. Jag kan inte vara kvar med halva mitt hjärta. 

»Jag trillar ner i ett depressivt hål, djupare än förut, och till slut får även min flickvän nog.«

 

Under hela våren hoppades jag slippa komma tillbaka efter sommaruppehållet, fast vi kommit överens om att det var augusti som gällde. Kanske skulle Kaddo på något mirakulöst sätt ha blivit återställd? När höstsäsongen startar i mitten av juli är jag fortfarande fotbollsspelare men har inget kvar att ge. De senaste fem månaderna har jag varje dag kramat ur vartenda uns av kraft för att kunna ta mig till träningen, utan att orka tänka på hur jag ska klara dagen därpå. Jag satte mig i bilen varje morgon, tryckte i gång farthållaren och lät klumpen i magen växa. Jag har gjort varje rörelse och sagt rätt saker till journalisterna och presterat så bra jag har kunnat, men nu är tanken slut. Jag trillar ner i ett depressivt hål, djupare än förut, och till slut får även min flickvän nog. Nydumpad, utbränd och utmattad ska jag nu ta mig an den sista ansträngningen. 

Sex veckor kvar.  

Veckan inför återstarten mot Trelleborg har jag sovit ungefär fyra timmar per natt och haft svårt att prestera på träningarna. Mardrömmarna har avlöst varandra. Ofta drömmer jag att Kaddo får bakslag i sin rehab och att klubben tvingar mig att fortsätta. När jag inför matchuppvärmningen sitter i omklädningsrummet och stirrar i intet tar Kozma tag i mina axlar och frågar om jag är okej. Om jag är här. Jag vill säga nej, att jag önskar att jag var någon annanstans. Att jag fortfarande inte mår bra. Att jag önskar att jag hade rivit mitt avtal i mars utan att tänka så jävla mycket på konsekvenserna. I stället svarar jag ja och går ut för att värma upp. 

»Jag tänker på Edi Sylisufajs omtanke då han såg mig gråta i duschen när jag trodde att jag var själv.«

Efter ett sent insläppt mål i derbyt mot TFF förlorar vi med 2–1 och min målvaktskollega kritiseras hårt på internet. Han får förvisso högst betyg av alla i laget enligt statistikverktyg, men det kan inte blidka massorna. Om allt vore normalt hade det känts skönt att röster höjs om att jag borde spela, men nu är det inte normalt. Jag vill berätta om allt. Förklara hur det har blivit så här och säga till de arga männen i kommentarsfälten att vara lite snällare. Att vi är människor och inte överbetalda svin och att vi inte tar förluster med en klackspark. Att det inte hjälper att kalla oss fikusar på anonyma forum. På något sätt känns det som om allt är mitt fel, och den känslan behöver jag bära i fem veckor till. 

 

Det är den 18 augusti och jag vaknar vid avfarten från E6:an, där sömnen alltid brukar upphöra under bussresorna hem. Mina älskade bussresor. Det är sista gången jag vaknar på den här avfarten och den här gången har vi besegrat Sandviken med 1–0. De kommentarsfält som ett par veckor tidigare fick stängas när Marcus köptes loss från Malmö svämmar nu, med allt rätt, över av hyllningar till min konkurrent. 

Jag fylls av stolthet, och en känsla av att allting kommer att bli bra infinner sig. Den ångest jag känt inför att lämna är så mycket mildare nu, när jag återigen är förpassad till bänken och vi vunnit vår andra match i rad. Jag tänker på meddelandet jag skrev till tränaren Robin Asterhed på bussen efter förlusten mot Kalmar, om att Mikael Wiehe passar bra i solnedgång längs skånsk landsväg efter 3–2 i nacken. Jag tänker på Edi Sylisufajs omtanke då han såg mig gråta i duschen när jag trodde att jag var själv och jag tänker på allt fint jag varit med om de senaste åren. Genom mina rosenskimrande glasögon kan jag inte se hur det här laget skulle kunna misslyckas med något. Låt mig bara smyga ut först.

Bussen närmar sig målet, klockan är 04.57. Alldeles strax ska jag se solen gå upp över Landskrona för sista gången. För sista gången har jag ätit vaniljkvarg med blåbär och Crunchy vid trafikplatsen utanför Mjölby och för sista gången har jag ställt ett alarm för att komma ihåg att titta ut på Vättern under sträckan mellan Ödeshög och Jönköping. Aldrig mer ska jag peta på Bruze för att påpeka att vi snart kommer att åka förbi Dragon Gate strax söder om Gävle, och aldrig mer ska han säga att han redan sett det hundra gånger. När jag packat upp min väska på IP, kastat mina underkläder i den korrekta korgen och lagt mina handskar på hyllan ovanför min plats dröjer jag mig kvar tills alla andra gått därifrån. Jag ser ett par badtofflor stå på golvet mitt i rummet. »Böter«, mumlar jag för mig själv. 

 

Om tre dagar ska jag åka till Öckerö för att spela min sista match och se till så att Bois spelar i Svenska cupen nästa år. Därefter kommer jag att, om Marcus håller sig hel, tillbringa ytterligare två matcher på bänken i Superettan. Ändå känns hemkomsten från Sandviken efter mitt livs sista långa bortaresa som det verkliga avskedet. Om exakt fyra timmar ska jag köra till Skurup för upprop på journalistutbildningen. Medan Rassa börjar traska mot bilen går jag och kissar på toan vid duschen. Allt känns ödesmättat. Jag låser inte toalettdörren, för jag har lärt mig av mina misstag. Jag minns alla gånger under åren som omklädningsrummet stannat upp och lyssnat medan ett nyförvärv som inte vetat bättre med växande panik försökt lirka upp det kroniskt krånglande låset från insidan. Vad knepet är vet jag fortfarande inte. Jag vet bara att man måste behålla lugnet. 

Jag spolar efter mig. Spolknappen är lite speciell. Om man inte petar lite på den efter avslutad spolning sitter den fast och fortsätter skicka ut vatten i all oändlighet. Ibland har jag gått in och petat hårt, demonstrativt, när jag lyssnat på rören och förstått att någon missat att stoppa mekanismen. Nu hör jag rören tystna och stänger dörren bakom mig. Jag går ut genom grinden. Badtofflorna får stå kvar på golvet.