Räddaren och nöden

Amr Kaddoura flyger upp ur den gräddvita TV-soffan, knyter båda nävarna och lyfter den högra i en glädjegest. 

– Såja! Wessam Abou Ali! Jävla king, alltså. Bra, boys. Fan vad viktigt. Precis före paus också. 

Efter ett tidigt insläppt mål har Palestina utjämnat VM-kvalmatchen mot Jordanien. Den danskfödde anfallaren Wessam Abou Ali – succéspelare i Sirius 2023 innan han såldes till egyptiska Al-Ahly – nickade in ett inlägg från vänsterbacken Camilo Saldaña. I den qatariska sändningen syns några jublande supportrar som viftar med den palestinska flaggan. I övrigt är det glest på läktarna. »Hemmamatchen« mot Jordanien spelas i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. I sin villa i Landskrona fortsätter Amr Kaddoura att fira.

– Såja, boys. Det är ett bra fotbollsmål.  

»Kaddo« sjunker ned i soffan och pustar ut.

– Skönt för Wessam, säger han. Det var hans första mål i landslaget. Han som slog assisten kommer förresten från Chile. Ja, du ser! Det är en mix av alla möjliga kulturer och bakgrunder. 

Fem dagar före Jordanienmatchen klarade Palestina 0–0 mot stornationen Sydkorea. Samma dag vaktade Amr Kaddoura målet när Landskrona Bois vann med 2–1 i en träningsmatch borta mot FC Köpenhamn inför slutspurten i Superettan. Han hade tackat nej till landslagssamlingen i Asien. Kroppen behövde vilan och hemma fanns hans första barn, den drygt två månader gamla dottern Alina. Att värma en avbytarbänk på andra sidan jorden istället för att hjälpa sin fru Amanda hade inte känts rätt.

Dagen före matchen mot Jordanien skadade den ordinarie målvakten Rami Hamadeh foten. Förmodligen hade Amr Kaddoura ersatt honom om han hade deltagit på samlingen. Nu står landslagsdebutanten Baraa Kharoub mellan stolparna. 26-åringen får en tuff match. Hans bästa räddning sker efter en offsideavblåsning. När Jordanien smäller in 2–1 i andra halvlek ser Kharoub vilsen ut. 

– Han är en bra kille, säger »Kaddo«. Jobbig match för honom, tyvärr. 

Samtidigt finns det betydligt värre öden som kan drabba en palestinsk landslagsmålvakt. Amr Kaddoura lyfter sin mobiltelefon från soffbordet och klickar sig in i en Whatsappkonversation. Den senaste uppdateringen från Kaddos kompis Abdallah Shaqfa skickades för tre dagar sedan. De två målvakterna lärde känna varandra under Arabiska mästerskapen i Qatar 2021. 

– Det var en kort period, men vi blev ändå bra vänner, säger Kaddo.

Medan den ena jagar en uppflyttning hemma i trygga Landskrona kämpar den andra för sin överlevnad. Shaqfa tillhör en klubb i Gaza, och efter Hamas terrordåd den 7 oktober har han och hans familj levt på flykt från de israeliska bomberna. 

»Alla våra lägenheter och hus i Gaza är väck, men vi tackar ändå gud för att vi lever.«

Kaddo spelar upp ett röstmeddelande på arabiska. I bakgrunden hörs surret från drönare i skyn. 

– Habibi, habibi, inleder en sorgsen röst. 

Sedan berättar Abdallah Shaqfa om förhållandena där han befinner sig. Kaddo översätter orden i huvudet och summerar budskapet. 

– Han berättar att omständigheterna är lite svåra. Jag vet att det är mycket värre än så, men han vill inte säga det.

Röstmeddelandet fortsätter.

– Han säger att han sitter med familjen i ett tält och att ovädret i Gaza börjar komma. Det ösregnar och tältlägret är totalt översvämmat. Han säger: »Alla våra lägenheter och hus i Gaza är väck, men vi tackar ändå gud för att vi lever.« 

Amr Kaddoura begraver ansiktet i sina händer. Samtidigt gör Jordanien 3–1 efter att Palestinas målvakt misslyckats med en vågad utrusning. Stämningen förändras. Tankarna styrs till den pågående fotbollsmatchen. Kaddo noterar att den jordanske målskytten gör en ursäktande gest med ena handen. 

– Flera av de arabiska landslagen gör så. Som om de egentligen inte hade velat göra mål mot Palestina. De vill visa att de lider med oss. 

Kaddo har inte varit med på någon samling sedan Asiatiska mästerskapen i januari och februari, men landslaget betyder fortfarande mycket för honom. I oktober väntar nya VM-kvalmatcher. Utifrån rapporterna om förstemålvaktens skada har Kaddo stora chanser till spel, och han vill gärna åka. Samtidigt känner han fortfarande ett ansvar gentemot familjen och Landskrona Bois. I träningsmatchen mot Köpenhamn förvärrades en skada i axeln som stört honom sedan en yvig straffreturräddning mot Sundsvall i maj.  

– Jag vill gärna hjälpa laget och mitt land, säger Kaddo. Men vi får se hur det blir med allt. 

 

När Tess Olofsson blåser av matchen på Gamla Ullevi står det klart att Landskrona förlorar med 2–1 mot Örgryte. Amr Kaddoura skakar på huvudet, hämtar en boll i hållaren bakom målet och fintar provokativt ett kast mot Öis-klacken. Sedan skickar han upp en utspark mot sittplatsläktaren på ena långsidan. Han inser direkt att det var dumt gjort, men förlusten känns så frustrerande att han inte kan kontrollera sig. Han tycker att Bois är ett bättre lag än Örgryte och hade chanser nog att vinna matchen. Värst av allt är att han själv borde ha stoppat 1–0-målet, ett lurigt långskott från Amel Mujanic. 

Kaddo ser efter så att hans ilskna utspark inte träffade någon i publiken. Sedan rör han sig mot mittlinjen för att tacka med- och motspelare. 

»Amr Kaddoura har aldrig varit så här nära Allsvenskan sedan han A-lagsdebuterade 2012.«

När han lämnar Gamla Ullevis omklädningsrum en halvtimme senare visar han upp ett hjärtligt leende. Han är fortfarande besviken, men inte längre upprörd. 

– Det första målet ska jag kunna ta, säger han. Bollbanan var konstig, den gick först till vänster, sedan höger och sedan vänster igen. Men jag såg bollen ganska bra. Samtidigt vet jag inte om man kan träna på hur man räddar den typen av skott. 

Några sekunder efter slutsignalen i Göteborg pressade Degerfors in ett sent segermål hemma mot Gefle. Resultaten innebär att Bois för första gången sedan omgång fyra inte leder Superettan. Efter landslagsuppehållet har laget också spelat 0–0 hemma mot toppkonkurrenten Öster. Poängen trillar inte in på samma sätt som de gjorde i våras. Av de sex senaste matcherna har Landskrona bara vunnit en. Öster och Helsingborg närmar sig bakifrån. Ändå har Amr Kaddoura aldrig varit så här nära Allsvenskan sedan han A-lagsdebuterade 2012. 

 

Senast Landskrona Bois spelade allsvensk fotboll var 2005, då laget åkte ur efter ett jämnt kval mot Gais. Amr Kaddoura var elva år och drömde om att en dag få representera sin stads stora klubb i högsta serien. 

Hela barndomen hade kretsat kring Bois. Hans storebror spelade i klubben, hans pappa såg merparten av herrlagets hemmamatcher. Amr hängde på. Han var på plats när laget säkrade uppflyttning genom att besegra Assyriska 2001 och glömmer aldrig 6–2-segern mot rivalen Helsingborg i den allsvenska premiären året därpå. 

»Ibland undrar jag hur mycket bättre jag hade kunnat bli om jag kommit in som ung talang i dagens Bois.«

Decenniet efter Bois nedflyttning 2005 präglades av dyra satsningar för att snabbt ta klivet upp igen. Som bäst slutade laget femma i Superettan, och de pengar som klubben hade tjänat på spelarförsäljningar och publikintäkter under de allsvenska åren tog snabbt slut. 

När Amr Kaddoura blev en del av A-truppen var klubben på nedgång. Resultaten försämrades stadigt och hösten 2013 stängdes två spelare av efter en matchfixningsskandal. Året därpå åkte laget ur Superettan.

2014 dröjde det till veckan före premiären innan en målvaktstränare fanns på plats. På sommaren samma säsong berättade klubben att de hade värvat den unge talangen Alieu Darbo. Han hann träna en gång med laget och klev av med skoskav efter 20 minuter. Sedan sprack övergången, och i efterhand visade det sig att Darbo med hjälp av ett falskt CV lurat till sig kontrakt med flera klubbar runt om i världen.

En ung Kaddo kände på sig att något inte riktigt stämde. Men han hade inget att jämföra med och visste inte hur en förening borde skötas. I dag förstår han hur mycket sämre förutsättningarna var för tio år sedan. 

– Från att jag blev A-lagsspelare var det alltid lite kaos, säger Kaddo. Man vande sig vid det och tänkte att det fungerade på liknande sätt i alla klubbar. När Max [Mölder] och Billy [Magnusson] kom in öppnades mina ögon. I dag känns det overkligt att tänka tillbaka på hur det var innan. Ibland undrar jag hur mycket bättre jag hade kunnat bli om jag kommit in som ung talang i dagens Bois. 

»Ingen hjälpte mig med grundtekniken, positionsspelet och hur man ska se på spelet. Det fick jag klura ut själv.«

När Kaddo flyttades upp till A-laget var Henrik Larsson huvudtränare och Mats Svensson målvaktstränare. Då fanns det en tydlig struktur i målvaktsträningen, en ordning som försvann med Svenssons sorti från klubben. Efter det följde några röriga år.

– Någon slutade efter tre månader, ibland fanns det ingen på plats. Det var inte optimalt för någon, men speciellt inte för en ung målvakt som behövde utvecklas. Ingen hjälpte mig med grundtekniken, positionsspelet och hur man ska se på spelet. Det fick jag klura ut själv. 

Efter en utlåning till Höganäs och konkurrensstrider med målvakter som Ivo Vazgeč, Ismael Diawara och Viktor Noring spelade Kaddo majoriteten av matcherna i Superettan 2018. Bois åkte ur serien, men för Kaddo var det ett bra år och för första gången kände han sig given inför nästa säsong. 

»Man tänker bara: ›Fan, vi har allt på plats, måste vi börja möblera om?‹«

En ny omstart väntade, och den här gången bestämde klubben att det skulle få ta tid. De skulle satsa ungt och lokalt. Ny huvudtränare blev trotjänaren Billy Magnusson, assisterad av mångårige Boisspelaren Max Mölder. Duon höjde nivån på träningarna och byggde ett nytt spelsätt som innebar att Kaddo involverades mer i uppspelsfasen. Fotbollen kändes roligare än på många år. Laget kom tvåa i serien men föll i uppflyttningskvalet mot Öster. Året därpå, i februari 2020, vred sig Amr Kaddouras högra knä på en träning. Hans främre korsband var avslitet och säsongen tog slut innan den började. Klubben lånade in målvakten Philip Mårtensson från Trelleborg och säkrade en plats i Superettan efter kval mot Dalkurd.

Efter Amr Kaddouras comeback 2021 tog det tid att nå toppformen. En kort period petades han till förmån för nya målvaktskollegan Svante Hildeman. Men sedan Kaddo återtog platsen har den varit hans. 

 

När 2024-säsongen inleddes hade tre år av uppbyggnad och kloka beslut i Superettan börjat löna sig. Efter 14 omgångar tog Bois semester med 33 poäng – sju före andraplacerade Öster. Men under sommaren tappade serieledaren flera nyckelspelare. Vindsnabbe Samuel Burakovsky hann knappt bli ordinarie innan Bodö/Glimt köpte loss honom. Den energiske målskytten Frederik Ihler såldes till Molde. Och så avbräcket som många svartvitrandiga betraktade som allra tyngst: David Edvardsson. Den inlånade mittfältsstrategen – Superettans bästa spelare, enligt Kaddo – kallades tillbaka till Malmö FF för att säljas till Tromsö. Billy Magnusson, numera sportchef, var tydlig med att han gärna hade behållit 22-åringen.

När Amr Kaddoura »leker sportchef« förstår han varför klubben sålde Burakovsky och Ihler – så stora summor har Bois inte sålt för sedan Jonas Olsson och Alexander Farnerud. Han har också fått ett positivt intryck av ersättarna Edi Sylisufaj och Constantino Capotondi. Och i fallet David Edvardsson tror Kaddo att Bois inte kunde ha gjort något annorlunda – han var helt enkelt för bra för Superettan.  

Det är Kaddos rationella sätt att förhålla sig till den viktiga trions sorti. När målvakten utgår från sina känslor är den svårare att acceptera. 

– Jag ska bara tala för mig själv, säger han. Men jag tror att både jag och »Phille« [Philip Andersson, lagkapten] tyckte att det var lite irriterande. Vi båda har varit i klubben nästan hela våra karriärer och aldrig riktigt nosat på en allsvensk plats. Man tänker bara: »Fan, vi har allt på plats, måste vi börja möblera om?« 

 

Amr Kaddoura är en av de första på plats när han parkerar sin mörkgrå BMW 520d utanför Landskrona IP. Fyra dagar har passerat sedan förlusten mot Öis och i morgon väntar matchen det har snackats om i Landskrona sedan landslagsuppehållet: hemmaderbyt mot Helsingborg. Efter en svag säsongsinledning har HIF blandat sig i toppstriden, vilket gör rivalmötet till det hetaste på många år. 

Med sig in i klubbhuset har Kaddo sin 16-årige lillebror Ayham, som tillhör Bois akademi och som ska träna med A-laget. Det gjorde han även dagen före, men då i sina egna träningskläder. Nu vill storebror se till att han får låna en uppsättning. 

»Jag vet hur du kan vara dagen före match. Men förhoppningsvis kan du tygla dig nu när brorsan är med.«

Sportchefen Billy Magnusson stegar ut från ledarkontoret, pigg och nyduschad efter en morgonjogg, och noterar önskemålet. 

– Klart att »Lill-Kaddoura« ska ha kläder, säger han. Men på ett villkor, om din brorsa får böter skriver vi upp den på dig, Kaddo. 

Huvudtränaren Max Mölder traskar förbi och passar på att pika målvakten som för många år sedan var hans lagkamrat. 

– Jag vet hur du kan vara dagen före match, säger han. Men förhoppningsvis kan du tygla dig nu när brorsan är med. 

Kaddo skrattar och kliver in i ett skrymsle, som vid matcher fungerar som domarrum. Den här måndagsmorgonen används det för ett matchförberedande målvaktsmöte. 

»Amr Kaddouras lag, den tänkta startelvan, har svårt att göra mål på B-elvan, vars uppdrag är att efterlikna HIF.«

Målvaktstränaren Thomas Kozma anländer tillsammans med den övriga målvaktsbesättningen, Svante Hildeman och Hampus Pauli. Kvartetten tar plats i domarrummet, Kozma plockar fram sin laptop. 

Han talar om hur HIF anfaller, ofta med högerspringaren Wilhelm Loeper i huvudrollen. I en sekvens driver vänsterbacken Dennis Olsson upp bollen. Kozma pausar klippet. Det blir tyst och målvakterna avvaktar. Svante Hildeman funderar för sig själv på Wilhelm Loepers sätt att smyga in i straffområdet. Kozma pekar mot en suddig figur på Olympias läktare.

– Ser ni vem det är? 

Kaddo svarar: 

– Är det du?

– Jag och farsan som var där och smygtittade!

Skratt fyller lokalen. Sedan varnar målvaktstränaren för precis det som Svante Hildeman hade anat.

– När Dennis Olsson har bollen löper Loeper in i boxen, säger han. Håll koll på det.

På träningsplanen två timmar senare har Amr Kaddouras lag, den tänkta startelvan, svårt att göra mål på B-elvan, vars uppdrag är att efterlikna HIF. Problemet är inte nytt, sedan sommaruppehållet har Bois bara nätat i fem av nio matcher. Och medan Svante Hildeman och mittbacken Erik Hedenquist skämtar om hur bra taktiken »skicka ut bollen till Loeper« fungerar (i det här fallet med Jesper Strid som Loeperimitatör) tycks frustrationen öka bland startspelarna. 

»Det är kanske inte hat, säger han. Men stark rivalitet. Hela jag känner mig annorlunda.«

När Kaddo kliver av ägnar han några oroliga tankar åt målskyttet. Samtidigt vet han att saker blir annorlunda när det väl är match. Detsamma gäller hans onda axel som inte har blivit bättre. På träning hindrar den honom från att sträcka ut armen helt. Med matchadrenalin och antiinflammatoriskt i kroppen märker han knappt smärtan. 

Han häller i sig en klunk vatten och sneglar mot läktarna som väntas bli fullsatta om 30 timmar. Kroppsspråket är avslappnat, men det lyser i ögonen. 

– Det är kanske inte hat, säger han. Men stark rivalitet. Hela jag känner mig annorlunda. Derbysegrarna är några av mina bästa minnen i karriären.

 

Att derbyt är ovanligt laddat märks på de fulla tågen från Helsingborg till Landskrona, på pizzerian där supportrarna laddar upp och i medier. Fyra reportrar från Helsingborgs Dagblad sitter på pressläktaren och på sajten finns ett tvåsiffrigt antal förhandstexter att läsa. Men någon artikel om Amr Kaddoura blev det inte. När HD:s reporter bad om en intervju tackade målvakten nej med motiveringen att han ville fokusera på matchen. 

Under inmarschen ryker det av röd och blå pyroteknik från bortaklacken. På Engelska läktaren, Landskronas ståplatssektion som täcker en hel långsida, syns både tifotyg och nödbloss. Tidigt i matchen hivas en bengal från den svartvita klacken mot bortasupportrarna, som snabbt kastar tillbaka. Spelet avbryts tillfälligt.

När det återupptas tar hemmalaget kontroll över matchen. Amr Kaddoura slår en djupledsboll till kantlöparen Vincent Sundberg, som vinner sin duell och är nära att frispela Edi Sylisufaj. Kort senare skjuter Robin Dzabic tätt utanför. 

I den 39:e minuten händer precis det som Kaddo har förberett sig på. Gästernas Dennis Olsson driver bollen längs vänsterkanten och Wilhelm Loeper rusar mot den bortre stolpen. Vänsterbacken slår ett inlägg, Boisförsvararen Rassa Rahmani missbedömer bollbanan och bakom honom styr Loeper bollen med handen mot mål. Kaddo kastar sig åt vänster men hinner inte ned i tid. 0–1. Han plockar ut bollen från nätet, greppar sin vattenflaska och gör sig redo för nästa attack. »Vi har gott om tid på oss«, tänker han.

»Kaosscener efter derbyt: Landskronas målvakt i bråk med egna supportrarna.«

Men derbyt slutar i besvikelse. Loepers handsmål blir matchens enda, HIF tar tre viktiga poäng och firar med sånger om att de hatar Bois. Hemmapubliken applåderar spelarna när de kommer fram och tackar för stödet. Ett fåtal visar missnöje med insatsen och skriker glåpord. Plötsligt hoppar Kaddo över reklamstaketet och konfronterar någon på läktaren. Svante Hildeman springer fram och försöker dra undan sin målvaktskompis. Även säkerhetspersonal är framme. Situationen deskalerar snabbt, men TV-kamerorna har fångat händelseförloppet och efter matchen vill Aftonbladets, Fotbollskanalens och HD:s reportrar ha svar. Utifrån bilderna drar vissa slutsatsen att slagsmål utbröt. Andra är mer försiktiga och beskriver händelsen som ett tjafs. Men rubriken är given: »Kaosscener efter derbyt: Landskronas målvakt i bråk med egna supportrarna.« 

När Amr Kaddoura talar med journalisterna en dryg halvtimme senare visar han ånger och berättar att en särskild sak fick honom att reagera. Vad det var vill han inte gå in på framför reportrarna.

– Det är inte acceptabelt av mig, säger han. Men hade jag sagt vad det var så hade ni förstått det lite grann. Jag vill inte säga mer än så.

»Det var en person som förstörde medan alla andra var fantastiska.«

 

Frågar man runt bland lagkamrater, supportrar och ledare får man snabbt höra att Kaddo besitter seriens bästa målvaktsfötter. Lika ofta framgår det att han har ett hett temperament. Han är medveten om att känslorna ibland kokar över. Att den lugna och eftertänksamma personen han är i vardagen försvinner varje gång han spelar fotboll. Ofta ser han inlevelsen som en tillgång, men i vissa fall tappar han kontrollen över känslorna och gör något han ångrar. Som efter derbyförlusten mot HIF. 

Fast ångrar han sig verkligen? 

Det Kaddo inte ville berätta för de nyhetsjagande journalisterna var att bråket föregicks av vad han själv uppfattade som en hotfull situation mot en yngre familjemedlem som stod på läktaren.

»När det handlar om en familjemedlem tror jag att de flesta hade agerat likadant.«

Dagen efter återberättar han händelseförloppet som han minns det. 

– Jag gick fram och tackade klacken, säger han. På bilderna ser det ut som att folk är arga och skriker. Så var det inte, nästan alla applåderade och sa att vi tar nästa match istället. Men så var det en eller två stycken som ropade att vi borde visa hjärta. Jag svarade »det gör vi« och försökte lugna ned. Då hoppade någon över staketet och kom mot mig, han skrek några sjuka saker till mig och jag skrek tillbaka. 

Kaddo suckar.

– Det var onödigt egentligen. I princip hela publiken pushade oss, men en tyckte annorlunda. Och han hade precis som jag förlorat ett derby, det var starka känslor. 

Han tystnar några sekunder. Sedan berättar Kaddo om hur personen han tjafsade med var på väg att attackera hans familjemedlem. Då sprang han fram för att, som han beskriver det, försöka stoppa något dåligt från att hända.

– Jag fattar att det inte ser bra ut. Men när det handlar om en familjemedlem tror jag att de flesta hade agerat likadant.

Efteråt förklarade han läget och bad om ursäkt i omklädningsrummet. Han bestämde sig snabbt för att inte berätta i intervjuer exakt vad som hade hänt. 

– Nu har många säkert en skitbild av mig, säger han. Men jag ville inte avslöja en massa detaljer, för då tror jag att Bois supportrar hade fått obefogad kritik. Det var en person som förstörde medan alla andra var fantastiska. Och det var ingen särskilt stor grej heller. Nu tänker jag bara på hur vi ska slå Örebro. 

Det är inte helt sant. Kaddo funderar också på hur han ska göra med den kommande VM-kvalsamlingen. Det palestinska förbundet vill att han ska vara med. Förstemålvakten är fortfarande skadad och Kaddo har goda chanser till spel. Någon dag senare bestämmer han sig för att åka.

»När jag svarade att det var Palestinas landslag skrattade han bara och sa: ›Finns det ett sånt?‹«

 

Palestina är ingen välrenommerad fotbollsnation. Somliga kanske till och med förvånas över att det finns ett landslag, men faktum är att både Gazaremsan och Västbanken har egna ligor, och landslaget deltog i Asiatiska mästerskapen så sent som i vintras. Där nådde laget sin dittills största fotbollsframgång genom att avancera till åttondelsfinal. 

Men det dröjde många år av krig, fredsförhandlingar och massflykter innan palestinier spelade officiell landslagsfotboll. Dagens palestinska fotbollsförbund bildades 1962 men erkändes av Fifa först 36 år senare. Sedan 2006 har förbundet letts av politikern Jibril Rajoub som tillhör PLO, organisationen som av omvärlden anses företräda det palestinska folket. PLO är starkast på Västbanken, medan terrorklassade Hamas i praktiken har kontrollerat Gazaremsan sedan 2007. 

»Landslagsspelare med släkt och vänner i Gaza sitter hela tiden och uppdaterar sig om hur de mår.«

Efter Hamas attack den 7 oktober 2023 avbröts både Västbankens och Gazaremsans liga. Majoriteten av Palestinas landslagsspelare tillhör klubbar i de inhemska ligorna, och det senaste året har de bara kunnat träna och spela fotboll i landslagsmiljö. Ofta har de samlats långt innan utlandsproffsen anslutit till matchförberedande läger. Hemmamatcherna har spelats i länder som Malaysia, Saudiarabien och Qatar. 

Amr Kaddouras far- och morföräldrar föddes i Palestina, men lämnade landet 1948 tillsammans med över 700 000 palestinier som fördrevs eller flydde i samband med att Israel etablerades och ett arabisk-israeliskt krig utbröt. De blev invandrare i Libanon, och det var där Kaddos föräldrar träffades. 1990 flyttade de till Landskrona och fyra år senare föddes Amr. Trots att han hade kunnat har han aldrig velat representera Libanons landslag. Han ser sig som palestinier och svensk. 

Efter Imad Zatara blev Kalmars anfallare Mahmoud Eid 2014 den första svenskfödda spelaren att representera Palestina. När landslagsledningen några år senare bad Eid att tipsa om fler svenskar med palestinska rötter nämnde han Kaddos namn. 2018 hörde en kontaktperson i landslaget av sig. Amr Kaddoura bjöds in till samlingar, satt på bänken i Asiatiska mästerskapen året efter och gjorde sin tävlingsdebut i december 2021. Då spelade han i tre gruppspelsmatcher i Arabiska mästerskapen. 1–1-matchen mot Saudiarabien – ett av Asiens bästa landslag – är fortfarande hans främsta landslagsminne. Det var med stora ögon han betraktade motståndarens tränarbänk som bestod av den färske Europamästaren Roberto Mancini och den tidigare världsmittfältaren Yaya Touré. 

»En gång fick en kille besked om att hans kusin hade dött 20 minuter innan vi skulle träna.«

Även före den 7 oktober tvingades Palestina ibland spela hemmamatcher i exil, men vid ett tillfälle har Kaddo besökt landet som hans far- och morföräldrar en gång lämnade. Under hans första landslagssamling mötte laget Pakistan i Ramallah. Han flög först till Tel Aviv och skulle sedan ta sig därifrån till Västbanken. 

– Jag satt i förhör i tre, fyra timmar på flygplatsen, berättar han. Det var obehagligt. När jag berättade att jag skulle spela fotboll skakade gränskontrollanten bara på huvudet. »För vilka?« frågade han. När jag svarade att det var Palestinas landslag skrattade han bara och sa: »Finns det ett sånt?« 

Kaddos pass konfiskerades, bilder och chatthistorik i hans telefon granskades. I flera timmar satt han och svarade på frågor.

– De ville veta vad min farfars farfar hette, alla mina familjerelationer och om jag hade kopplingar till Hamas. Jag kan inte hebreiska så jag har inget belägg för detta, men jag fick känslan av att de hånskrattade åt mig.

Sedan attacken den 7 oktober och Israels kraftfulla reaktion på den har även Moustafa Zeidan, utlånad från Malmö till Rosenborg, och den tidigare AIK-forwarden Omar Faraj debuterat i Palestinas landslag. Båda har pratat om kriget som en av anledningarna. Kaddo förstår varför. 

– Det var väldigt speciellt att vara där den senaste gången, säger han. Landslagsspelare med släkt och vänner i Gaza sitter hela tiden och uppdaterar sig om hur de mår. En gång fick en kille besked om att hans kusin hade dött 20 minuter innan vi skulle träna. Det är svårt att bry sig om fotbollen då. Samtidigt har vi pratat mycket om att vi vill visa upp oss och vara goda ambassadörer för Palestina. 

»Det är mitt folk, och jag vill inte ignorera vad de råkar ut för. Samtidigt känner man sig bara hjälplös.«

Han klickar fram sina sociala medieflöden. Nästan allt innehåll är bilder och klipp på skadade, svältande eller dödade barn i Gaza. Den synen möter Kaddo varje dag när han öppnar mobilen efter att ha återvänt hem från träningen med Bois. 

– Jag mår dåligt av att se det, men jag måste ändå göra det. Det är mitt folk, och jag vill inte ignorera vad de råkar ut för. Samtidigt känner man sig bara hjälplös. Hatet ökar mot både muslimer och judar. Folk dör varje dag. Min vän är fast, instängd i Gaza, och har svårt att få tag i mat och vatten. Jag skickar pengar till honom, men annars kan jag inte göra något. Det enda jag kan göra är att spela fotboll. 

 

Gazakriget har, milt uttryckt, skapat polemik i den svenska samhällsdebatten. Också i Landskrona har frågan fått uppmärksamhet. Demonstrationer till stöd för palestinska offer har anordnats. En budgetdebatt i kommunfullmäktige förra året avbröts efter att en politiker skiftat fokus till konflikten mellan Israel och Palestina. Senare fick en lokal företrädare för Vänsterpartiet lämna sina uppdrag efter att ha spridit antisemitiska budskap. 

Debatten har även letat sig in i fotbollen. När Gaissupportrar ville anordna en manifestation för Palestina satte klubben stopp, vilket medförde både ryggdunkningar och protester. På Landskrona Bois läktare har det sedan många år synts palestinska flaggor som en hyllning till supporterfavoriten Kaddo. Efter den 7 oktober har flera röster höjts i supporterled om att flaggan inte hör hemma på idrottsplatsen.

När Bois hemmabesegrade Trelleborg i juni hämtade reservmålvakten Svante Hildeman två Palestinaflaggor som han och Amr Kaddoura viftade med under firandet med klacken. 

– En fin stund, säger Kaddo. Det betyder mycket för mig att även Svante bryr sig om konflikten, att det finns någon i Bois som verkligen förstår vad jag känner och går igenom. Sedan har jag förstått att vissa ogillade det vi gjorde.

»Att fira med Palestinaflaggan såg jag som ett sätt att visa stöd för alla krigsoffer.«

Svante Hildeman har både i sociala medier och på ledarsidor uttryckt kritik mot Israels krigsföring. Att han är vän och lagkamrat med Kaddo bidrar möjligen till hans engagemang, men Palestinafrågan har varit viktig för honom länge.

– Att fira med Palestinaflaggan såg jag som ett sätt att visa stöd för alla krigsoffer, säger Svante Hildeman. Jag vill vara en person som står för mina åsikter, och för mig är det inte konstigare än att vi viftade med Ukrainas flagga efter att Rysslands invasion inleddes. 

Men tilltaget mötte kritik. Från vissa håll uppmanades klubben till och med att straffa målvakterna. Frågans känslighet märks också på klubbchefen Kalle Olssons försiktiga sätt att uttrycka sig. I ett mejl till Offside skriver han: »Vi hade en situation vid ett tillfälle då Palestinaflaggan hamnade inne på planen, och då såg vi till att den hamnade på läktaren igen. Det finns inget mer att kommentera eller värdera kring det.«

 

Landskrona förlorar borta mot Örebro men besegrar Skövde med 4–1 i omgången därpå. Det är lagets första trepoängare på över en månad. Dagen efter är det tänkt att Amr Kaddoura ska ta tåget till Kastrup för att flyga till landslagssamlingen. Första matchen spelas borta mot Irak. Men sent på kvällen bestämmer han sig för att stanna hemma. Axeln strular fortfarande, och på Örebros konstgräs fick han en jobbig smäll mot höften.

»Vem fan är jag att tacka nej till landslaget när palestinier lider och dör?«

När Kaddo har meddelat landslagsledningen sitt beslut infinner sig en viss lättnad. De senaste veckorna har han följt nyheterna om upptrappning i Mellanöstern, med fler länder involverade i konflikten. Han har oroat sig över riskerna med att resa till Irak. Dessutom har han ogillat tanken på att i ett så osäkert läge vara långt borta från sin fru Amanda och sin nu tre månader gamla dotter Alina.

Argumenten för att stanna hemma har varit flera och rimliga. Samtidigt:

– Vem fan är jag att tacka nej till landslaget när palestinier lider och dör? säger Kaddo. Det kan jag fråga mig själv ibland. Men den här gången gick det inte. Jag har en familj och en toppstrid här hemma att hjälpa till med.  

Veckan efter Skövdematchen får Kaddo välbehövlig vila. Hans axelskada blir bättre och när seriespelet återupptas borta mot Östersund är hans kropp någorlunda fräsch. Matchen slutar 2–1 till ÖFK efter ett sent straffmål. Kaddo chansade åt rätt håll men tappade fotfästet i konstgräset och fick inte tillräckligt med kraft i frånskjutet. 

Laget halkar ner till fjärde plats i Superettan. Den nyss så starka allsvenska doften är på väg bort från Landskrona IP.

 

Solen börjar gå ner när Amr Kaddoura vandrar mot ungdomslagens omklädningsrum på idrottsplatsen. En liten kille ropar »Kaddoura!« och ser med stora ögon på sin idol. Kaddo kramar om honom och får veta att knatten ska vara med som maskot i Bois kommande hemmamatch mot Brage, den tredje sista i Superettan.

– Du får hålla mig i handen då! säger han.

En minut senare sitter han i ett litet omklädningsrum tillsammans med tre P14-ledare. Minst en gång i veckan hjälper han till som målvaktstränare i två av klubbens ungdomslag. I just P14 är även A-lagsmittfältaren Adam Egnell ledare. Inför träningspasset pladdrar han och Kaddo glatt om Egnells favoritlag Arsenal och om säsongspremiären i NBA. Bara när en utomstående tar upp slutstriden i Superettan berör de ämnet. 

En av de två unga målvakterna som Kaddo ska instruera har vaccinerat armen och föreslår att han kan agera utespelare i dag. Amr ler. Han tänker på sina egna skavanker, som än så länge inte stoppat honom från spel i Superettan. Sedan övertalar han vaccinpojken att ändå ge det ett försök. Kanske går smärtan över efter en stund?

Under träningen ger han tips om positionsspel och greppteknik. Han delar ut beröm, skjuter och kastar in bollar mot mål. Vid ett tillfälle betonar han vikten av att hela tiden tänka på nästa aktion, att inte fastna i tidigare misstag. Och ungdomsspelarens nyvaccinerade arm klarar sig bra.

Ett ungt pojklag från BK Landora traskar förbi på väg mot en annan träningsplan. Flera av dem ropar Kaddos namn i kör. Han hälsar snabbt och fortsätter med träningen, men killarna ger sig inte. En av dem säger: 

– Är du riktiga Kaddoura?

Hans kamrater intygar att så är fallet, men killen vågar inte lita på dem. En annan grabb tjatar ihärdigt om att han vill ha ett par av målvaktens handskar. Adam Egnell flinar åt sin kollegas lokala kändisskap och går bort till Kaddo. 

– Jag vill bara säga att det har hänt att de ropar mitt namn också, säger Egnell med en ton av självironi.

Sedan konstaterar han att Kaddo är alldeles för snäll med att lova bort handskar, vilket har gjort att halva Landskrona ber honom om ett par. Kort senare kommer en av A-lagets materialförvaltare fram med sin bonusson. Å lillkillens vägnar tackar han Kaddo för handskarna.

Pojken är blyg men vågar till slut ge sin förebild en lång kram. Kaddo frågar om han blev glad för handskarna, om han också ska bli målvakt och om han tror att Bois går upp.

Svaren i tur och ordning: 

– Ja! 

– Ja! 

– Ja!

När P14-lagets träning är slut återvänder Landoraknatten som tidigare tjatade om ett par egna handskar. Han vill också ha, och han ger sig inte. Kaddo lovar att han ska få ett par nästa säsong. 

– Vi får se om han kommer ihåg mig då, säger han.

I bilen på väg hem funderar Kaddo på de återstående tre seriematcherna. Å ena sidan känns det jobbigt att Bois har schabblat bort en så gyllene uppflyttningschans. Å andra sidan hade han inför säsongen inte räknat med att laget skulle ha så här stora chanser att knipa en allsvensk plats. Och självförtroendet? Kaddo känner sig i toppform och är fast i övertygelsen om att Bois kan slå alla lag. Hur andra spelare känner vet han inte, men han hoppas att de tänker som honom: Landskrona har allt att vinna i avslutningen. 

 

Matchen mot Brage börjar bra. I nionde minuten slår Amr Kaddoura en lång djupledspassning som frispelar Vincent Sundberg. Yttern placerar in 1–0 och Kaddo firar sin första assist i karriären. Kort senare gör Bois även 2–0 och på läktaren är det fest. 

Men så, efter en halvtimme, utspelar sig scenen som Kaddo i efterhand ska komma att spela upp i sitt huvud gång på gång. Han springer fram för att kasta ett långt utkast med planen att återigen sätta Vincent Sundberg i farligt läge. I kastet vrider han hela kroppen, men vänsterbenet följer inte med. Kaddo hör ett klickande ljud. Det gör ont. Hans ögon fylls av tårar. Svante Hildeman förstår direkt att han behöver lösa av sin kompis. Han lämnar sin snusdosa på bänken och gör sig klar för spel. 

Någon hinner norpa fyra prillor medan Hildeman håller nollan under resterande minuter. Landskrona vinner med 3–0 och efter slutsignalen hoppar Kaddo in på planen med hjälp av kryckor. Flera lagkamrater kramar honom och säger tröstande ord, till och med några Bragespelare kommer fram och beklagar skadan. Kaddo tackar och ser glad ut tillsammans med medspelarna. Trepoängaren är den skönaste på länge, Allsvenskan är nära igen.

»Det kändes som om en del av mig dog när jag låg där i gräset.«

Men leendet döljer betydligt jobbigare känslor. Redan när klickljudet och smärtan uppstod förstod Kaddo: avslitet korsband. Säsongen över. Nu väntar en lång och jobbig tid av återbyggnad. Och medan moderklubben går in i slutjakten kan han lika gärna ge bort sina handskar till vilken parvel som helst. Landskronas allsvenska dröm ligger inte längre i hans målvaktshänder.

På parkeringen utanför idrottsplatsen erbjuder sig flera förbipasserande att köra hem 30-åriga Kaddo. Han avböjer, och när han på vägen hem pratar om smärta är det inte sitt trasiga knä han syftar på. 

– Det gör ont i själen, säger han. Jag undrar vad som hade hänt om jag haft mer is i magen. 

Han vet att det inte tjänar något till, men han kan inte undvika att gräma sig över utkastet som avslutade hans fotbollsår.

– En sån här säsong också, fortsätter han. Jag har varit i bra form och slagit rekord i antal nollor. Bois slåss i toppen. Fotboll kändes roligare än någonsin. Och allt det rycks undan på en sekund. Det kändes som om en del av mig dog när jag låg där i gräset. Som om karriären var slut. Man vet aldrig med korsbandsskador, det här kan ha varit min sista match.

 

Exakt två veckor senare placerar sig en nyopererad Amr Kaddoura i en halvliggande position i sin gräddvita soffa. Om några minuter sparkas Superettans avslutande matcher i gång. Landskrona Bois spelar borta mot Utsikten och mer än tusen svartvita anhängare har rest till Göteborg. Laget ligger på kvalplats, trea, men har chans att gå om andraplacerade Öster som spelar borta mot redan allsvenska Degerfors. Vill det sig illa kan Bois också bli fyra, om de förlorar mot Utsikten samtidigt som jagande Helsingborg hemmabesegrar Örgryte.

När Svante Hildeman och de andra randiga spelarna stegar in på Bravida Arenas konstgräs blinkar det av vit pyroteknik från bortaklacken. Kaddo hade egentligen tänkt vara där, trots operationen dagen före. Krossade meniskdelar plockades bort, en sena från baksida lår placerades i knät för att ersätta det trasiga korsbandet. Läkarna rådde honom att stanna hemma men Kaddo tänkte: »Om Bois säkrar uppflyttning kan jag bara inte missa det.« Först på matchdagens morgon insåg han att det faktiskt inte gick. Kroppen gjorde för ont. 

Så nu tvingas han istället ligga där i soffan, med knät täckt av kylgel och en värmande handduk. Matchtilltugget består av morfin och piller mot illamående. Bredvid sig i soffan har han sin fru Amanda och deras dotter Alina. Dubbla skärmar i vardagsrummet: Utsikten–Landskrona på den stora, Degerfors–Öster på datorn.

»I sina tyngsta stunder tänker Kaddo på barnen i Gaza. Sedan tänker han på sitt eget liv och känner sig lite fånig.«

Kaddo plågas av operationskrämpor och nervositet inför fotbollsdramat, men den värsta sorgen efter korsbandsskadan har gått över. Han är vid gott mod och lugnas av vetskapen att han en gång tidigare klarat av den trista rehabresan. På sätt och vis kan han till och med se fram emot att ge sig in i skadebubblan, kämpa sig igenom övningar och se hur en comeback närmar sig. Frågan är om hans lag är i Allsvenskan då. 

Efter bara fem minuter ser det lovande ut. Degerfors tar ledningen mot Öster och Bois behöver bara göra ett mål för att gå om. Kaddo fylls av glädje men försöker dämpa jublet för att inte skrämma Alina. 

Öster kvitterar. Helsingborg tar ledningen mot Örgryte. Örgryte kvitterar snabbt. Degerfors bränner chanser på Stora Valla. Fortfarande 0–0 på Hisingen.

– Så länge Bois vinner går vi upp, säger Kaddo i paus. Öster kommer att förlora mot Degerfors. 

Direkt i andra halvlek gör Öster 2–1. En stund senare tilldöms Utsikten en straff. Bois målvaktstränare Thomas Kozma pekar med hela armen åt Svante Hildemans vänster. Och trots att Kaddos ersättare inte ser gesten räddar han Robin Books straff. Men på returen är Utsiktens Jesper Brandt framme och skjuter in 1–0.

Efter det insläppta målet rasar laget ihop och Utsikten drar ifrån till 3–0. Tack vare en Örgryteseger på Olympia får Bois ändå behålla sin tredjeplats. Efteråt firar supportrarna behärskat att det åtminstone blir kval. Spelarna applåderar gänget som åkt till Göteborg, men i omklädningsrummet efter matchen är de i första hand ledsna och besvikna över sin insats. Kvaltankarna får vänta. 

 

Hemma i soffan försöker Amr Kaddoura tänka positivt. Han vrider och vänder på de psykologiska aspekterna i ett kval och tänker att hans Bois inte har något att förlora. Men när supporterhjärnan stängs av och människan träder fram kan Kaddo inte undgå att sakna de glada sommarmånaderna. När Alina kom till världen, när moderklubben ledde serien, när han stod med ena benet i den serie han alltid längtat till.

Tänk om han fick återvända dit, frisk på en fotbollsplan mellan två stolpar. 

Samtidigt vet han att livet inte saknade svärta då heller. Likväl som han vet att varken ett allsvenskt kval eller en korsbandsskada är på liv och död. I sina tyngsta stunder tänker han på barnen i Gaza. Sedan tänker han på sitt eget liv och känner sig lite fånig. 

Amr Kaddoura tar sig upp ur soffan och testar att stödja på vänsterbenet. Med viss möda går det bra. Han ler för sig själv. 

Just den här dagen skäms han inte över sin allsvenska dröm.