River Plate kunde ha blivit min död

De flesta har ett eller två fotbolls-VM som definierar barndomen. I mitt fall: 1994 och 1998. Redan då fångades jag av Brasiliens sambafotboll med Romário och Bebeto som konstnärliga ledare. Jag kände dragningskraften från Argentinas färgstarka och härligt galna profiler. Diego Maradona som psykotiskt vrålade in i en TV-kamera efter en stänkare i ett grekiskt kryss. Claudio Caniggia med sitt långa hår och sin näsa för mål. Ortega. Simeone. Redondo. Och för guds skull: Batistuta! Dessa poetiska namn charmade mig, och i spelarnas ansikten såg jag något annat än i de ansikten jag var van vid att se. En eld i ögonen. Ett övertygat flin. Allvar och bus, självförtroende, sårbarhet, hat och lycka. Jag såg kontraster.

Det är inte konstigt att jag drömde mig dit redan då, till kontinenten där kontrasterna är skarpare än någon annanstans. Jag föreställde mig att varje sydamerikan bekymmersfritt kunde dansa, grilla stek, slå en bakåtvolt och sjunga. Inte sjunga som vi gör, utan lite mer som om deras överlevnad hänger på det, med »argentinsk passion« i rösten. Jag fantiserade om ett land där luften är het och fuktig och där fotbollen saknar hämningar. Där det något slitna uttrycket »på liv och död« faktiskt stämmer.

 

Hösten 2013 uppfyllde jag min barndomsdröm och reste till Argentina. Jag minns tydligt den kalla augustikvällen och radion som knastrade i taxin från flygplatsen till Buenos Aires.

– Suecia! utbrast taxichauffören när han fick reda på var jag kom ifrån.

Sedan berättade han historien om hur Boca Juniors 1906 bestämde att de skulle ta sina färger från den första båten som seglade in i stadens hamn. Båten var svensk och Bocas färger är blått och gult än i dag. Senare hörde jag samma anekdot många fler gånger, påfallande ofta från just taxichaufförer.

Jag bodde i medelklasstadsdelen Villa Crespo, ett stenkast från de populära hipsterkvarteren i Palermo Soho. Tallrik- och glasskrammel hördes från den lokala grillen när jag klev ur taxin. Även om kvällen var kall såg jag de argentinska särdrag som jag hade drömt om. Människorna på kvarterssyltan var uppspelta och till synes bekymmersfria där de satt en sen vardagskväll utan att bry sig om vad klockan var eller om morgondagens plikter och bestyr. I Sverige hade det varit läggdags för länge sedan.

»River och Boca är landets giganter – och du förväntas välja sida. Christian valde åt mig.«

Jag befann mig i Buenos Aires för att studera ett halvår. Den något luddiga kursen på universitetet var knappast huvudanledningen till att jag var där, men jag fattade tycke för min professor. Han hette Christian, var en lång man från Buenos Aires och såg ut som Fidel Castro. En dag frågade Christian om jag ville gå på fotboll. Hans favoritlag River Plate skulle spela mot Tigre, en hemmamatch i högstaligan. Vem tackar nej till det? Äntligen skulle jag med egna ögon få uppleva den fotboll som känns mer och betyder mer, den som är på liv och död.

 

2013 förbjöds för första gången bortapublik i den argentinska ligan. Föregående säsong hade 13 personer skjutit till döds i samband med fotbollsmatcher. Och allra värst har alltid rivaliteten mellan storklubbarna River Plate och Boca Juniors varit. Buenos Aires har fler lag i Primera División, men River och Boca är landets giganter – och du förväntas välja sida. Christian valde åt mig.

»Hur kul kan det vara att gå på fotboll när bara ena lagets supportrar får lov att fylla arenan?« tänkte jag under bussfärden mot Rivers mytomspunna hemmaarena: Él Monumental. Arenan där Mario Kempes sköt hem det första argentinska VM-guldet 1978 på en gräsmatta helt nedlusad av konfetti. Bussen släppte av oss i Belgrano och sista biten strosade vi ihop med tusentals andra supportrar längs en avenygata.

Det är något speciellt med att gå mot en arena som växer sig större och större i fjärran. Dofterna från matvagnar. Anspänning och adrenalin som pumpar av förväntan i så många kroppar samtidigt. Vet man inte vart man ska är det bara att följa spåret av plastmuggar längs gatan. Utanför stadion möttes vi av en mänsklig vägg av poliser i full skyddsmundering. De såg snarare ut som militärer med sina automatvapen. Och trots avsaknaden av bortasupportrar passerade vi ytterligare en köttmur av poliser innan vi var innanför arenans grindar.

»Jag såg hur stolt han var över sitt lag, klubben som hans hjärta slagit för sedan han var barn.«

 

I klassrummet hade Fidel Castro-kopian Christian en allvarlig uppsyn som ingav respekt. Han var en vältalig och intelligent man, inte alls lika hetsig som männen man ser och hör ute på stadens gator. På våra seminarier vägde jag mina ord omsorgsfullt för att imponera på honom och bidra med insiktsfulla kommentarer. Inne på Él Monumental tedde sig Christian som förbytt. Han log och lade armen om mig. Jag såg hur stolt han var över sitt lag, klubben som hans hjärta slagit för sedan han var barn.

»En höjdpunkt inför matcherna är när Rivers mytomspunna ultrasgrupp, los Borrachos del Tablón, kliver in på stadion.«

Vi vandrade upp längs trapporna och hittade våra sittplatser på den ena långsidan. Christian berättade historier om River Plate, som också kallas för »los Millonarios«. Smeknamnet avslöjar klasstillhörigheten, en av många kryddor i rivaliteten med Boca Juniors. Han informerade mig om att en höjdpunkt inför matcherna är när Rivers mytomspunna ultrasgrupp, los Borrachos del Tablón, kliver in på stadion. Namnet betyder »fyllona på läktaren«. Kanske låter det som ett gäng skojare, men Christian gjorde klart att gruppen bestod av de farligaste och allra mest lidelsefulla av Rivers supportrar. Jag kisade med ögonen mot solen och såg hur läktarna fylldes. Endast en av sektionerna stod fortfarande tom.

Christian petade på min axel.

– Nu! sade han. Nu kommer de.

Dova trumslag hördes bakom ena läktarkurvan och en rödvit flock spred ut sig på den övre kortsidan. En jättelik klack inuti klacken! Nu var hela arenan River. Med trummor, sång och vevande halsdukar började de sjunga:

Señores, yo soy del gallinero (Mina herrar, jag tillhör hönshuset)

A River lo sigo a donde va (Jag följer River vart de än går)

No importa aunque ganes o pierdas (Det spelar ingen roll om du vinner eller förlorar)

Tu gente siempre te va a alentar (Ditt folk kommer alltid att stötta dig)

Los Borrachos trummor ökade i intensitet. Vi andra drogs med. Publiken vajade fram och tillbaka, under mina fötter kände jag hur betongen vibrerade. Alla sjöng med i sångens klimax:

Vamo vamo River Plate (Framåt, framåt River Plate)

Ponga huevo y corazon (Visa kulor och hjärta)

Que esta hinchada se merece ser campeon (Den här klacken förtjänar att bli mästare)

En las buenas vamos a estar (I medgång kommer vi att vara där)

En las malas mucho más (Och i motgång ännu mer)

Esta banda nunca te va a abandonar (Det här gänget kommer aldrig att överge dig)

 

Intrycken trollband mig. Planetens vackraste språk ackompanjerad av livliga och rytmiska melodier gjorde att jag föll pladask. Det här var mycket riktigt ett land där man sjunger med passion i rösten.

Ögonen brann på alla män och deras söner på läktaren. Kvinnorna var betydligt färre till antalet – det här var en arena präglad av den argentinska machismokulturen. Där män förväntas vara starka, dominanta och känslomässigt tillbakadragna så länge det inte handlade om kött, sex eller fotboll. Under min tid i Buenos Aires kunde jag se machismons uttryck i form av vidriga blickar och kommentarer mot kvinnor på stan – en tjej i min klass blev tafsad på genom rutan av en taxichaufför när hon stod med sin cykel vid ett rödljus. Jag mötte män så hårt bundna till machismon att de hellre gav mig fel vägbeskrivning än att erkänna att de inte visste vägen. Män som aldrig fick visa svaghet inför någon eller något.

Men på läktaren kände jag något annat. »Finns det någon tryggare plats på jorden just nu?« tänkte jag. De enhetliga färgerna och sångerna drog upp mungiporna på läktarens män. Jag såg hjärtan öppnas.

»Jag tillät mig att känna stolthet över klubben jag nyss inte känt något alls för.«

Själv förälskade jag mig i Rivers talangfulla mittback, colombianen Éder Álvarez Balanta.

– Det sägs att han kommer gå till Barcelona snart, sade Christian.

Jag fick en naiv känsla av att upptäcka någon som ingen i Europa ännu kände till. »En framtida storback. I mitt River!« Jag tillät mig att känna stolthet över klubben jag nyss inte känt något alls för.

River Plate vann matchen med 3–0. Ett av målen gjordes av Pablo Simeone som senare skulle göra sig ett namn i Napoli. Efteråt sjöng publiken nidramsor om fienden Boca Juniors, eller som Rivers supportrar kallar dem: »los Bosteros«, det vill säga »de som luktar hästskit«.

Argentina motsvarade på många sätt mina högt ställda förväntningar. Jag fann fukt och hetta, passion, sång och dans. Men var verkligen fotbollen på liv och död?

»Att jobba svenska arbetstimmar i solen utan att respektera siestan var inget smart drag.«

 

Ett år senare befann jag mig återigen i Argentina för att jobba på en gård i Pampas, 40 mil söder om Buenos Aires. Solen stekte på varje dag. Jag och mina kompisar njöt av värmen och arbetade utan paus. En dag promenerade vi till en farm för att se några bönder vaccinera kor. Jag blev yr och höll på att svimma. Hade jag ätit något dåligt, kanske?

Dagen därpå for vi in till byn för att göra ärenden. Inne i en av butikerna svartnade det för ögonen, pulsen steg och jag kände ett tryck över bröstet. Jag försökte vila bort den otäcka känslan hemma i soffan, men det spelade ingen roll hur mycket jag vilade, åt eller drack. Tillståndet blev sämre och jag blev uppriktigt rädd. Ångestkänslan i mig var tillräcklig för att jag skulle gå till sjukhuset för andra gången på kort tid. Vårdpersonalen behövde bara titta på mig för att förstå allvaret och beslutade att jag skulle få dropp.

Sjuksköterskan som satte nålen i armen frågade om jag hade något favoritlag.

– River, svarade jag.

Hon tittade strängt på mig och frågade:

– Vill du komma härifrån levande?

Sedan log hon och gick i väg.

Den kalla vätskan som rann in i mina vener gav mig äntligen sinnesro. Obehagskänslan avtog och jag började få tillbaka känseln i fingertopparna.

Lite senare kom en doktor fram till mig. Han förklarade att jag hade drabbats av en rejäl uttorkning på grund av vätskebrist. Att jobba svenska arbetstimmar i solen utan att respektera siestan var inget smart drag.

– Det kommer att bli bra, sa han. Men du måste vila några dagar i ett nedsläckt rum och dricka rikligt med vätskeersättning.

Lättad över beskedet frågade jag doktorn hur jag skulle göra för att inte hamna i samma situation igen eftersom illamåendet hade pågått i flera dagar.

Doktorn lutade sig framåt och nu log även han mot mig. Sedan sa han:

– Byt lag till Boca.