Mauricio Macri sjunker ner i en fåtölj i sitt hem. En av Argentinas allra rikaste män känner sig plötsligt mycket fattig.
– För tre år sedan, innan den stora ekonomiska krisen bröt ut i vårt land, var skillnaden mellan budgeten för Boca Juniors och klubbar som Real Madrid och Milan ungefär ett till tre. I dag är skillnaden ett till tolv. Vi har inte en chans att konkurrera ekonomiskt.
Det är ingen tillfällighet att Boca Juniors klubbpresident jämför sig med Real Madrid och Milan. Boca Juniors har mött – och besegrat – båda lagen i Interkontinentalcupfinalen som korar världens bästa klubblag. Macri har också gjort studiebesök hos de båda europeiska klubbarna för att hämta hem nya affärsidéer till Argentina.
Mauricio Macri är Argentinas svar på Silvio Berlusconi. Precis som Milans klubbpresident har Macri med hjälp av metoder från affärsvärlden förvandlat sin klubb från en ärevördig men gammaldags fotbollsförening till ett storföretag med varumärke, merchandising och tillväxtambitioner. Precis som Berlusconi har Macri politiska ambitioner och precis som italienaren hamnar han då och då i klammeri med rättvisan.
Efter åtta mycket framgångsrika år som klubbpresident för Boca Juniors kände sig Mauricio Macri i somras ganska säker på att väljas till borgmästare i Buenos Aires. Kanske glömde han bort River Plate-fansen. Eller så förlorade Macri valet för att hans namn är alltför förknippat med Argentinas förre president Carlos Menem. Mauricio Macris förmögenhet kommer från hans far Franco som blev rik genom att signera förmånliga kontrakt då president Menem privatiserade allt från postverket (som Franco Macri köpte) till utfärdandet av pass. De flesta argentinare anklagar Menem för dagens ekonomiska problem, han är så illa omtyckt att blotta uttalandet av hans namn anses bringa olycka – måste man prata om honom kallar man honom »Mendez«. Själv har Mauricio Macri stått anklagad – och blivit friad – för smuggling; hans fabrik som tillverkar Peugeot på licens skickade bilarna tur och retur till Paraguay för att komma undan skatt.
Jag har släppts in innanför de höga murarna till Macris hus som ligger på en lugn tvärgata till stadens stora paradstråk, Avenida Libertador. Macri har förstärkt säkerhetsåtgärderna sedan hans 19-åriga syster blev kidnappad förra året (själv blev han kidnappad 1991), i övrigt är det inget ansträngt över hans hem. Inredningen andas pengar, men skriker inte ut någon lyx.
»För Boca Juniors betyder landets ekonomiska problem att det har blivit allt svårare att tjäna pengar på hemmaplan.«
Klubbpresidenten har funnit sig tillrätta i fåtöljen. Han bär ett par slitna joggingskor, Bocashorts och en t-shirt i lätt syntetmaterial. Ibland kliar han sig i skrevet. Han säger att Boca Juniors sköttes dåligt i 20 år innan han tog över. Ett tag var klubben på väg i konkurs, sedan stabiliserades läget men klubben vann fortfarande inga titlar.
– River, ett annat litet lag från Argentina, dominerade de lokala mästerskapen och var de enda som platsade i internationella turneringar. Jag satte samman en grupp för att försöka göra något åt saken. Vi sa att vi måste återta den förlorade äran.
Det självpåtagna uppdraget blev svårare än Macri trodde. Argentinas ekonomi blev allt sämre under 90-talet och chockdevalveringen 2001 skickade ner stora delar av medelklassen i fattigdom, och de redan fattiga i misär.
För Boca Juniors betyder landets ekonomiska problem att det har blivit allt svårare att tjäna pengar på hemmaplan. För de europeiska klubbarna har devalveringen gjort den argentinska ligan till en fyndbod.
Under det senaste decenniet har Boca Juniors sålt spelare för mer än en miljard kronor. Storstjärnorna hamnar i Europa, men även ligor som den mexikanska erbjuder högre löner än vad de argentinska spelarna kan tjäna i sin egen förstadivision.
– Titta på den senaste Interkontinentalcupfinalen, säger Mauricio Macri.
– Milans mittbackar – Maldini och Costacurta – var desamma som senaste gången Milan vann Interkontinentalcupfinalen för 14 år sedan. Fjorton år! Titta sedan på vår startuppställning när vi besegrade Real Madrid i finalen 2000. Inte en enda spelare är kvar. Hela laget har blivit uppköpt på tre år.
Argentinsk och svensk fotboll skiljer sig i det mesta men har en sak gemensamt: försäsongsträning i januari.
I Argentina innebär januari högsommar, industrisemester och tryckande hetta som blandas med den höga fuktighet som uppstår när Rio de la Platas grunda vatten evaporerar. Lediga porteños, som Buenos Aires-borna kallas, vallfärdar ut från mångmiljonstaden mot badstränderna. Jetsettarna åker till Punta del Este i Uruguay. För de flesta andra – om de har råd att resa bort på semestern – är det klassiska valet Mar del Plata, 40 mil söder om huvudstaden.
Där, på stranden Playa Chica, är sanden het som glödande kol mitt på dagen. Ett myller av parasoller och här och var en blågul Bocaflagga eller en rödvit River Plate-banderoll. Fem halvsovande strandraggare, alla med River-tatueringar, ligger på rad och steker sig. En av killarna, Maxi, har namnet på laget i hans hjärta ingraverat med stora bokstäver över vänster bröstkorg.
Lite senare, på en annan av Mar del Platas stränder, Playa Bristol, kommer Fabian och Leonardo gående vid vattenbrynet. Båda är medlemmar i Boca Juniors, Fabian har det stora blågula klubbmärket tatuerat på bröstet. Dessutom har han örhängen, halsband och armband gjorda av små pärlor i klubbens färger.
Inte bara sol och bad har lockat dessa personer från Buenos Aires. Klockan 22.10 är det avspark i årets första match mellan Boca Juniors och River Plate, en »vänskapsmatch« som ska övervakas av 1 045 poliser.
»Barras bravas är Argentinas motsvarighet till europeiska ultragrupperingar, men här liknar de allt mer små maffiagäng …«
När jag ser de soldåsiga supportrarna på Mar del Platas stränder är det svårt att tänka sig att någon av dem skulle kunna starta ett upplopp sju timmar senare. Men polisen tar inga risker. Våldet kring fotbollen har varit ett stort problem i Argentina de senaste åren. Förra året stoppades ligaspelet under två veckor efter att 70 personer skadats i bråk mellan anhängare till Boca Juniors och Chacarita Juniors (i efterhand visade det sig att några av huliganerna var lejda för att skada Mauricio Macris borgmästarkampanj). Situationen har blivit något bättre sedan dess men i Mendoza, tio dagar före kvällens match, tvingades domaren avbryta mötet mellan River Plate och San Lorenzo efter bara 32 minuter sedan Riverklacken brutit loss cementklumpar från läktaren och kastat dem på San Lorenzos målvakt. Polisen vågade inte ingripa och Mendozaborna som tillsammans med de ditresta chilenarna från andra sidan Anderna hade ställt in sig på en fotbollsfest – vinstaden Mendoza stoltserar med en VM-stadion men saknar lag i högsta ligan – fick gå hem med pengarna tillbaka.
Den här kvällen hoppas polisen undvika liknande problem genom fingeravtrycksgranskning och nykterhetskontroller vid insläppen, samt skuggning av kända barra bravas i Buenos Aires. Barras bravas är Argentinas motsvarighet till europeiska ultragrupperingar, men här liknar de allt mer små maffiagäng som kapar bussar på väg till matcherna och rånar folk som kommer i deras väg. Samtidigt får de ofta gratis biljetter till matcherna eftersom klubbarna hellre har de våldsamma supportrarna med sig än mot sig.
Det är fortfarande tre veckor kvar till ligastarten och dagliga sporttidningen Olé har laddat för matchen i en vecka, den här dagen bjuder man läsarna på tio sidors införläsning. Matchen direktsänds också i TV, sändningen på Fox Sport startar två timmar och tio minuter innan matchstart. Själv blir jag intervjuad av det direktsända radioprogrammet Esto es Boca som frågar om svensk fotboll, om mina förväntningar på matchen, om Offside och om allt annat mellan himmel och jord.
Med en timme kvar till match är Bocas kurva nästan full. Supportrarna hoppar och sjunger så ljudligt att det är omöjligt att föra ett samtal på andra sidan läktaren.
Rivers läktarsektion fylls inte lika snabbt.
»Boca Juniors må vara världens bästa klubblag – men de kan aldrig känna sig säkra på att vara bästa laget i stan.«
Boca vann tre titlar 2003 – aperturaligan (höstmästerskapet), Copa Libertadores och Interkontinentalcupen. Samtidigt hade River Plate något av ett mellanår, trots att man vann clausuraligan (vårmästerskapet) och nådde final i den mindre prestigefyllda Copa Sudamericana. Det gör att det inte riktigt är samma drag kring River Plate just nu. Dessutom ställer man upp med ett lag fyllt av juniorspelare och reserver. Boca formerar bästa tillgängliga uppställning med undantag för storstjärnan Carlos Tevez och sex andra spelare i det U23-landslag som just har slagit ut Brasilien i OS-kvalturneringen i Chile.
Till slut blir José Maria Minella-stadion full, 34 000 personer har kommit till årets första Superclásico. Folkfesten är total, men matchen mellan de båda supporterskarorna är mer spännande än den på plan. Det är trots allt en tidig träningsmatch, och alla passningar når inte sina mål.
I halvtid står president Macri upp på hedersläktaren, ler sitt bästa Hollywoodstjärneleende och vinkar sin bästa Drottning Silvia-vinkning till supportrarna.
Boca Juniors må vara världens bästa klubblag – men de kan aldrig känna sig säkra på att vara bästa laget i stan. River Plate vinner prestigekampen till slut, genom ett drömmål av Daniel Montenegro.
Efter matchen frågar Esto es Boca återigen om mina intryck. Jag säger att publiken i denna träningsmatch överträffade allt jag har sett i Europa.
River Plate kallas för »Los Millonarios«. Klubben har för länge sedan flyttat ut sin hemmaplan från centrala Buenos Aires medan Boca, som alltid har varit folkets lag, har både arena och träningsanläggning kvar i stadsdelen Boca.
Vid tiden för Boca Juniors grundande befolkades de här kvarteren i huvudsak av fattiga invandrare från Italien, framför allt från Genua (ett av Boca Juniors smeknamn – xeneizes – som fram tills för några år sedan stod skrivet på lagets matchtröjor, är en förvrängning av genovese, »från Genua«). Även i dag är Boca en av Buenos Aires fattigare stadsdelar. Här finns inte samma extrema misär som i de många villas, slumområden, som omger staden. Men många hus är fallfärdiga och taxichaufförerna varnar för att åka hit på kvällen. Samtidigt är Boca en turistattraktion. Jag vill titta på La Bombonera och Boca Juniors eminenta museum, de flesta andra kommer för att flanera på gatan El Caminito. Där kan man sticka in huvudet i en spånplatte-Maradona, lyssna på turisttango och titta på husen som är målade i ett oändligt antal pastellfärger – en tradition sedan invånarna förr i tiden tiggde till sig färgrester från reparationsdockorna i hamnen och målade sina hus så långt båtfärgen räckte.
»Det här måste vara det enda landet i världen där de två största lagen, som också är huvudfiender, möts under försäsongen.«
Det är två dagar efter Bocas förlust i Mar del Plata och vi har fått höra att Carlos Bianchi alltid kommer bakvägen till träningsanläggningen, via baskethallen. Med säkerhetsvaktens goda minne står fotograf Peter Widing och jag på parkeringen i 35-gradig värme och gissar vilken sorts bil världens just nu mest framgångsrika tränare, den ende som vunnit Interkontinentalcupen tre gånger, ska anlända i. Vi enas om att det måste vara en Mercedes, antingen svart eller silverfärgad. Inte alltför uppseendeväckande, men samtidigt något som andas elegans och passar till Bianchis vita professorslockar.
När bilen till slut kommer är det en grön dieseldriven Peugeot 307 från Mauricio Macris fabrik. De tonade rutorna döljer innehållet men snart stiger Carlos Bianchi – mannen som enligt Bocafansen »har mobilnumret till Gud« – ut ur bilen.
Vi följer honom genom baskethallen:
Carlos, vad säger du om årets första Superclásico?
– Det var en försäsongsmatch, inget mer. Det är inget att hetsa upp sig för.
Det verkar inte som publiken ser det på det viset.
Carlos Bianchi slår ut med händerna i en uppgiven gest.
– Det här måste vara det enda landet i världen där de två största lagen, som också är huvudfiender, möts under försäsongen. Något sådant existerar inte i Europa. Men här, här möts vi två gånger.
Strax når vi Boca Juniors träningsanläggning som ligger alldeles intill hemmaarenan. Det är den första träningen här efter segern i Yokohama, och extra många medlemmar trängs på den soliga läktaren. En av dem är Pasquale. Han är 80 år gammal, kom till Argentina när han var 24, men pratar fortfarande spanska uppblandad med italienska.
– Tack för segern i Interkontinentalcupen! Du har förlängt mitt liv med tjugo år, ropar han till Bianchi.
– Sta bene, ropar Bianchi tillbaka på italienska, och samlar ihop sitt lag kring mittcirkeln.
Spelarna, som nyss stojat och skämtat som skolbarn på klassresa, sitter knäpptysta och lyssnar på vad deras tränare har att säga. Bianchi avslutar sin predikan, spelarna klappar om varandra, och Bianchi överlåter åt fystränaren Julio Santella att hålla resten av träningen.
Efter Bocas seger mot Milan har Santella fått mycket uppmärksamhet. Matchen slutade 1-1 efter full tid, innan Boca vann på straffar, och det var Boca som orkade mest i slutet av matchen. Boca verkade helt enkelt bättre tränade än Milan.
Santella kör hårt med laget den här dagen också. Allra hårdast arbetar lagets ålderman, den 34-årige lagkaptenen Diego Cagna. Carlos Tevez däremot, som samma morgon återvänt från Chile, ser ut att behöva gå ner fem kilo.
»Carlos Tevez säger att han nog skulle ha blivit cartonero, sopletare, om han inte hade blivit professionell fotbollsspelare.«
När Tevez några dagar senare kommer till träningen med sin far Segundo och sin bror Diego Daniel blir det uppenbart att generna är emot familjen Tevez på området. Lillebror, som också har sponsorkläder från Nike, ser ut som en ung Carlos Tevez, fast femton kilo tyngre. Pappa Segundo är så fet att han har svårt att gå. Tevez är den enda i OS-kvalgänget som inte får semester. Bianchi säger att stjärnan redan hade sin semester när han gick skadad i november och december.
Ett par dagar senare är Carlos Tevez vikt förstasidesnyhet i den seriösa dagstidningen Clarín. Enligt Boca Juniors är hans idealvikt 74 kilo, men när han vägdes in till den första träningen stannade vågen på 78,2 kilo. Klubben är arg på förbundet som ska ha gett Tevez och de andra U23-spelarna det kontroversiella, men inte förbjudna, medlet kreatin. På Bocas egen TV-station debatteras Tevez vikt i det oändliga. Olé har fyra helsidor om »Tevezgate«.
Carlos Tevez är en megakändis i Argentina och det främsta exemplet på Boca Juniors förmåga att skapa nya stjärnor så fort de etablerade spelarna försvinner till Europa. Tevez är inte mer än 19 år gammal men valdes redan förra året till Sydamerikas bäste spelare.
Fansen drog en suck av lättnad när Boca före jul tackade nej till Bayern Münchens bud på 125 miljoner kronor. Även Tevez verkade lättad och sa att fotboll för honom först och främst är något roligt: »Hade jag sett det på något annat sätt skulle jag ha åkt till Tyskland, och alla mina problem skulle vara lösta. Men en del av det som gör fotboll så roligt att är att spela på La Bombonera. Det är det bästa som finns, det finns inget liknande i hela världen.«
Alla vet att det ändå bara är en tidsfråga innan Bocas underbarn försvinner över Atlanten. Tevez är uppväxt i en stadsdel som heter Ejército de los Andes – men som aldrig kallas annat än »Fuerte Apache« på grund av laglösheten som råder där – och han säger att han nog skulle ha blivit cartonero, sopletare, om han inte hade blivit professionell fotbollsspelare. Tevez kommer inte att kunna avstå de miljoner som väntar honom i Europa och som kommer att trygga hela hans släkts framtid. Boca kan inte heller säga nej den dag de får ett tillräckligt högt bud.
På träningsplanens läktare blir Peter Widing intervjuad av ett TV-team.
– Tycker du att Tevez är tjock? frågar programledaren för humorprogrammet.
– Ja, säger Peter Widing och skrattar.
När träningen är över går programledaren fram till Tevez bil och erbjuder honom en chokladbit. Tevez tackar nej och TV-mannen säger åt sin fotograf att filma bilens hjul. Underförstått: fotbollsspelaren är redan så tjock att däcken plattas till av hans enorma tyngd.
Boca var tidigare en klubb som köpte färdiga fotbollsspelare, medan rivalen River Plate utbildade blivande stjärnor som Hernan Crespo och Javier Saviola. När medlemmarna i Boca Juniors valde ny president 1995 satsade de på Mauricio Macri som var oerfaren men hade lovat att satsa på ungdomarna. »Nio ur varje elva« var ett av hans vallöften.
»Spelarna visste knappt hur man satte sig i flygplanet, de var helt vilsna. I dag är de världsmedborgare allihop.«
I dag ansvarar Gregorio Zidar för ungdomsverksamheten. Han tar emot i sitt arbetsrum där väggarna är fullkomligt belamrade med pressklipp och foton från första halvan av 1900-talet och guldåren på 1970-talet.
– När det nya styret tog över hade Boca inte vunnit något på mycket länge. Vi ville bli bland de fem största klubbarna i världen. Det var där vi tyckte att vi hörde hemma, säger Zidar.
Mauricio Macri hade lovat att renovera La Bombonera på rekordtid. Han höll sitt löfte och såg samtidigt till att Boca köpte marken intill arenan. Där byggde man sin träningsanläggning. 1997 tillkom ett stort internat för ungdomsspelare från andra städer.
– Folk kallade det Boca Sheraton. Jag föredrar att kalla det Drömmarnas Hus, säger Gregorio Zidar och ler brett.
Anledningen till att huset behövdes var att Boca Juniors hade börjat köpa ungdomsspelare från andra klubbar. På så vis kom exempelvis Juan Roman Riquelme, som senare såldes till Barcelona, till klubben.
– Vi accepterade att det fanns en massa agenter och representanter ute i landet, som inte sällan hade bättre koll än vi på vilka unga talanger som dök upp. Men vi införde en nymodighet. Eftersom agenterna ofta äger spelarnas rättigheter ville vi ha en överenskommelse med dem. Modellen är: Om spelaren går gratis till oss, får agenten en viss procent den dagen spelaren säljs vidare.
Procentsatsen kan variera. Tevez agent får 20 procent när han säljs medan nivån för Bocas unga mittbacksstjärna Burdisso är tolv procent. Försäljningen av Sebastian Battaglia till spanska Villarreal i julas gav bara åtta procent till hans representant.
Modellen gör att agenterna tar den ekonomiska risken medan Boca får spelare gratis. Det har bidragit till att ungdomssatsningen i dag är vinstgivande. Sedan starten har klubben sålt egna produkter för över 30 miljoner dollar.
»Förr i tiden var unga spelare livrädda när de gjorde debut på La Bombonera, Bocas tröja vägde ett ton för dem.«
Gregorio Zidar berättar lyckligt hur andra argentinska lag tar hem åldrade proffs från Europa, medan Carlos Bianchi alltid sagt att han gärna håller till godo med de spelare som redan finns inom Boca. Även om Boca fortfarande inte har nio egna produkter i sin startelva, så var 13 av de 26 spelare som registrerades i Copa Libertadores 2003 från klubbens ungdomslag.
Gregorio Zidar:
– Jag glömmer aldrig den första internationella ungdomsturnering vi var med i, Dallas Cup 1996. Spelarna visste knappt hur man satte sig i flygplanet, de var helt vilsna. I dag är de världsmedborgare allihop.
– Förr i tiden var unga spelare livrädda när de gjorde debut på La Bombonera, Bocas tröja vägde ett ton för dem. Så är det inte för de spelare som bott här sedan de var 13. Träningsplanen har exakt samma mått som la Bombonera, och killarna spelar ofta sina matcher där innan A-lagsmatcherna. På så sätt vänjer de sig vid storpublik.
Nästa projekt är att bygga ett nytt hus med 40 sängplatser, där klubben ska ta emot spelare och tränare från andra länder. Mot en god ersättning ska Boca Juniors lära andra ungdomstränare hur man bäst väljer ut och utvecklar unga spelare.
– Vi riktar oss främst till länder där fotbollen inte är så utvecklad, men där man har gott om pengar. Det skulle kunna vara länder som Sverige och Norge, säger Zidar.
Framför allt siktar man dock på Asien. Mauricio Macri har gett sig den på att han ska hitta en kines som är bra nog att slå sig in i Bocas A-lag. Till försäsongsträningen det här året tog klubben därför över mittfältaren Li Yao, men han har redan fått åka hem och istället är nästa kines, Li Gouxu, på väg.
Gregorio Zidar hymlar inte med att det är Kinas enorma marknad man vill åt.
– Real Madrid fick sex miljoner dollar bara för att spela en träningsmatch mot Kinas landslag – förutsatt att Beckham fanns med i laget.
Nackdelen för Boca Juniors är att de argentinska ligamatcherna inte visas på TV i Asien. Men, påpekar Zidar, Boca har ju varit en flitig besökare i Japan de senaste åren, och är därför välkända i regionen.
Han tittar upp på de gulnade klippen på väggarna.
– Egentligen borde vi kasta ut alla dessa minnen från svunna tider, och fylla väggarna med bilder från våra nyvunna segrar.
I entrén till »Drömmarnas Hus« möts man av två saker. På väggen sitter en bild av ett fullsatt La Bombonera som firar en seger i Copa Libertadores. Bredvid visar en stor skylt att det internationella förbundet för fotbollshistoriker och statistiker i Wiesbaden har räknat fram världens bästa klubblag. Överst tronar Boca Juniors, Buenos Aires, med 308,0 poäng. Sedan kommer Arsenal, Palmeiras, Real Madrid och Valencia.
Huset är hem för ungefär hundra fotbollsspelare i åldrarna 13-19 år. Strax före åtta på morgonen trillar allt fler av dem ner till matsalen för att äta frukost. Nästan alla nöjer sig med en kopp kaffe till den anställde dietistens förtvivlan.
»Invånarna på Bocas internat vet att vägen till framgång är lång, men inte alls omöjlig.«
I ena änden av salen står ett pingisbord, ett biljardbord och två fussballspel med ett gulblått och ett rödvitt lag. Alla spelen står orörda eftersom bussen till träningen avgår om en halvtimme. Bussen, märkt »skolbuss«, ska köra till Villa Deportiva Mercantil en bra bit utanför stan, i samma område som landslaget har sin anläggning.
»Suchi« Lopez har kört unga Bocaspelare i åtta år nu och sett flera av dem växa upp till storstjärnor. Under en tur förra året tutade en bil när den körde om honom. Samma sak hände tre gånger och »Suchi« började just bli irriterad när han kände igen bilföraren. Det var Carlos Tevez, en av de småkillar han körde för fem, sex år sedan.
– Han åkte inte längre där bak i bussen, han hade fått råd att köpa en egen bil, säger »Suchi« och ler innan han går iväg mot dagens tur.
En kille sitter kvar i sällskapsrummet och slötittar på en repriserad match mellan Boca och Banfield på storbilds-TV:n. För några dagar sedan var samma rum överfullt då alla ville se sina utflyttade kamrater spela OS-kval. Invånarna på Bocas internat vet att vägen till framgång är lång, men inte alls omöjlig. Gastón Sangoy, som 19-åringen i TV-soffan heter, har själv debuterat i Bocas A-lag.
»Vi låter River spela den vackra fotbollen. Sen vinner vi på vår kämpainställning med uddamålet i slutminuterna.«
De som inte når dit kan alltid söka sig till andra lag, i Argentina eller utomlands. Så gjorde Carlos Marinelli. Boca fick honom som 14-åring på köpet när de värvade Riquelme från Argentinos Juniors. När Marinelli var 17 köptes han av Middlesbrough för 30 miljoner kronor utan att ha spelat en enda A-lagsmatch. I England blev han aldrig »Den nya Maradona« som pressen kallade honom i början. Inte heller i Torino lyckades han och nu är han tillbaka i Boca, 21 år gammal och tilltänkt offensiv spets i Bianchis diamant.
– Det var kul att komma hem och återse Calvo, Tevez och Burdisso som jag känner sen pojklagstiden och som nu blivit respekterade A-lagsspelare, säger han till mig efter träningen.
För de spelare som aldrig kommer i närheten av stämpeln »Den nya Maradona« finns ändå goda möjligheter att försörja sig som fotbollsarbetare. Inför säsongen 2003 landade Bocatrion Juan Manuel Arostegui, José Ernesto Galván och Emanuel Perrone hos Gif Sundsvall för provspel. Det blev aldrig någon affär eftersom spelarna krävde en full allsvensk lön och Sundsvall inte trodde att de skulle ta en ordinarie plats i laget. Men spelarna hittade jobb på annat håll; Arostegui blev skyttekung i Malaysia, Galván gick till Metrostars i USA och Perrone sitter numera på Talleres bänk i Argentinas förstadivision.
Ända sedan 1920-talet har Boca Juniors supportrar varit kända som »den tolfte spelaren«. Så viktigt ansågs deras stöd vara för spelarna på plan.
Hector Gomá är tredje generationens Bocasupporter. Jag tittar på returmötet mellan Boca och River, två veckor efter matchen i Mar del Plata, med Hector och hans pappa Hector Eduardo Gomá i deras TV-soffa.
En del av spelarna är nya bekanta även för far och son Gomá. Bland annat Carlos Marinelli som spelar sin första match i klubbens A-lag och som briljerar med sin teknik och speluppfattning.
– En bra fotbollsspelare, säger Hector Eduardo. Det är roligt med nya spelare, men det är synd att de inte stannar lika länge nuförtiden.
Hector Eduardo har följt Boca sedan hans far tog med honom till Bombonera första gången 1952. Nu är hans lägenhet fylld med foton, halsdukar och plaketter. Sonens rum har ett blågult sängöverkast och blågula gardiner. I köket tickar en Bocaklocka.
Helst minns Hector Eduardo de gamla hjältarna. I halvtid plockar sonen Hector fram sporttidningar från 1940-talet och framåt ur sin enorma samling. Far och son pekar på spelare som Giunta, Rojas och Rattín, den hårde landslagskaptenen som blev utvisad i VM-kvartsfinalen mot England 1966.
»Vi har visserligen haft tekniska spelare som Maradona, Latorre och Riquelme. Men även de var beredda att offra sig för laget.«
Alla spelarna tittar tillbaka på oss med samma allvarliga min och beslutsamma blick.
– För Bocapubliken har det alltid varit viktigast att spelarna har den rätta inställningen, att de har huevos, säger Hector Eduardo.
Huevos betyder ägg, men även pungkulor, vilket i machismons hemland är ett sätt att säga att Bocas spelare är kämpar som inte är rädda för att ge och ta smällar.
– Publiken ropar fortfarande »Giunta! Giunta! Giunta! Huevos! Huevos! Huevos!« på Bombonera, trots att det är sju år sedan Giunta spelade sin sista match. Vi är sådana, vi har alltid varit svaga för spelartyper som Rattín, som engelsmännen kallade ett »djur«, fortsätter han.
– Vi låter River spela den vackra fotbollen, säger Hector. Sen vinner vi på vår kämpainställning med uddamålet i slutminuterna. Vi har visserligen haft tekniska spelare som Maradona, Latorre och Riquelme. Men även de var beredda att offra sig för laget.
I dag heter Bocapublikens stora idol Guillermo Barrios Schelotto. Enligt Hector Eduardo är det inte bara för att han gjort så många viktiga mål under de sju år han spelat i laget.
– Han gör allt för att vinna, psykar motståndarna och delar ut tjuvnyp. Samtidigt har han en gudomlig teknik.
Träningsmatchen kommer igång igen, men det gör inte Bocas spel. Trots att laget kvitterar omedelbart efter Rivers ledningsmål vinner River rättvist med 3-1. Hector är upprörd över Bocas insats, och arg på sin far som tar lätt på förlusten.
– Det är inte försäsongsmatcherna man ska vinna, säger Hector Eduardo. Kom tillbaka när serien börjar, det är då jag vill att vi ska vinna.
Mauricio Macri pratar fotbollsekonomi:
– Förr i tiden ville alla äga hästar, nu är det fotbollsspelare som gäller. Folk tror hela tiden att spelarna ska säljas för tjugo gånger mer än vad de köptes för. Faktum är att fotbollsspelare är precis lika riskfyllt att investera i som hästar. Men förhoppningar är förhoppningar…
Macri själv är noga med att satsa på rätt häst. Efter att han hade blivit vald till Bocapresident vände han upp och ner på hela A-laget.
– Bristen på disciplin i laget var ett problem, och dessutom var inte kvaliteten på spelarna tillräckligt hög. Vi behövde byta ut samtliga spelare.
För att ha råd med storstädningen startades en riskkapitalfond som drog in 13 miljoner dollar. Macri var en av dem som satsade mest pengar och de senaste åren har han fått kritik för att det är han och hans kompisar – inte Boca Juniors – som blir rika när Bocas spelare säljs. Själv säger han att 13 000 vanliga Bocasupportrar också har köpt andelar i fonden.
»Även om vi säljer våra bästa spelare kommer det hela tiden fram nya från vår ungdomsverksamhet. Ofta är de ännu bättre.«
Han säger att det tog tre år att förnya laget.
– Först då kontrakterade vi coachen vi alltid vetat att vi skulle ha när tiden var mogen – Carlos Bianchi. Sedan dess har vi vunnit en hel del.
– I dag är vi en av de tre, fyra mest kända klubbarna i världen, trots att vi kommer från Latinamerika som är en av världens fattigaste regioner.
Jag ställer den oundvikliga frågan om hur det är möjligt för Boca att bli »världsmästare«.
– Vi räknar med att Boca Juniors kan behålla de spelare som växer ut till stjärnor i två eller max tre säsonger. Men vi vet också att även om vi säljer våra bästa spelare, kommer det hela tiden fram nya från vår ungdomsverksamhet. Ofta är de ännu bättre.
Hur stor del har Carlos Bianchi i Bocas framgångar?
– Jag försöker vara försiktig när jag uttalar mig, för jag vill inte nedvärdera spelarnas roll. Men Carlos Bianchi är precis så viktig som en tränare överhuvud taget kan vara för en klubb. Det viktigaste är att han skapar ett solidariskt arbetsklimat. Han lär spelarna vikten av att uppoffra sig för laget. Boca Juniors spelar inte den vackraste fotbollen, men våra spelare är alltid starka, tuffa och uppoffrande.
En vecka före ligastarten träffar jag Carlos Bianchi för en intervju. Bocatränaren är orolig för hur hans unga spelare ska klara säsongen.
I Argentina spelar man två mästerskap om året, clausura och apertura. Argentina skickar dessutom varje år fyra lag till Copa Libertadores (i år fem eftersom Boca är regerande mästare). Turneringen spelas med samma upplägg som Champions League, med den skillnaden att hela turneringen avgörs under samma tidsrymd som clausuraligan vilket innebär att deltagande lag spelar två matcher i veckan ända tills de åker ut. På samma sätt pågår aperturaligan parallellt med Copa Sudamericana där Boca Juniors normalt också deltar. Till detta kommer försäsongsderbyn mot River, allt fler kommersiellt grundade vänskapsmatcher runt om i världen samt, för många Bocaspelare, olika sorters landslagskval som normalt rymmer betydligt fler matcher än vad de europeiska landslagen tvingas spela.
De täta matcherna gör att klubbarna kan fylla sina arenor oftare. Men det sliter naturligtvis på spelarna, Bianchi kallar det för »rena galenskapen«.
Vad Bianchi däremot inte klagar över är spelarflykten. Mästarlaget från Interkontinentalcupen är fortfarande intakt sånär som på en spelare, och Bianchi räknar med att få behålla Carlos Tevez under de tre år som återstår på tränarens eget kontrakt.
»Om det inte går att jämföra Milan med Boca, så går det ännu mindre att jämföra Boca med Velez.«
En annan anledning till att Bianchi inte klagar är att han är van att jobba med förhållandevis små medel. Bianchis alla titlar med Boca under 2000-talet har överraskat de flesta. Men hans största bedrift är utan tvekan att han lyckades ta det medelmåttiga laget Velez Sarsfield hela vägen till Interkontinentalcupfinalen i Tokyo 1994, där laget vann mot Milan med 2-0. Velez är laget som Carlos Bianchi under hela livet har haft i sitt hjärta. Det var där han spelade före och efter sina sju år som proffs i Frankrike.
Angående segern med Boca mot Milan säger han att det »var en känsla av att ha uppnått de mål jag satt upp«. När jag frågar om känslan efter Velez seger 1994 blir han tyst en lång stund.
– Jag föddes in i Velez och jag började spela i klubben när jag var tio år, säger han till slut.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att Velez en dag skulle bli världsmästare. Det är något som verkligen får en att fundera. För om det inte går att jämföra Milan med Boca, så går det ännu mindre att jämföra Boca med Velez, varken ekonomiskt eller sett till hur stor organisation eller hur många supportrar de har. Att se min klubb som jag föddes in i bli världsmästare är en känsla jag kommer att bära med mig resten av livet.
Hur var det att komma till Boca efter alla år i Velez?
– Jag måste ju arbeta. Det är samma sak som om du skulle börja skriva för en annan tidning.
Du känner dig inte som en Bocasupporter i dag?
– Jag har känslor för Boca också, absolut. Jag har trots allt varit här i 4,5 år nu.
När Boca möter Velez, hur känns det då?
– Det är matcher jag inte tycker om. Inte alls. Mina känslor blandas med min yrkesmässiga vilja att alltid vinna. Det är väldigt dubbelt.
Bianchis enda misslyckande som tränare kom paradoxalt nog i ett stjärnspäckat Roma säsongen 1996-1997. På våren parkerade laget på en sjätte plats, vilket inte var bra nog för klubbledningen. Bianchi fick sparken innan första säsongen var slut.
I Roma hade du väl en svensk spelare, Dahlin.
– En mycket bra spelare, Jonas… Jonas Thern.
Dahlin var väl också där?
– Visst, men Dahlin var det presidenten som tog dit. Jonas Thern däremot, han var en väldigt bra spelare. Jobbade hårt gjorde han, en stor spelare. Dahlin var också bra, men i hans position fanns det en argentinare, Balbo, som var lagets skyttekung. Därför fick han inte så många chanser att visa vad han gick för. Dessutom hade vi Totti, Fonseca och Delvecchio på samma position.
Thern är tränare numera.
– Är han! Var då? Träffar du honom måste du absolut hälsa från mig! Han var alltid väldigt korrekt. Men han ville lämna Roma och Italien. Han var trött på mentaliteten, det var vad han sa till mig.
Efter framgångarna med Boca har många europeiska storklubbar på nytt ryckt i Carlos Bianchi. Allra hetast har Barcelona varit. Bianchi vill inte kommentera saken med mer än att han »har fattat ett beslut att stanna i Buenos Aires«.
»Press? Press, det är något en medborgare som inte har mat för dagen känner. Det är press.«
Jag frågar honom vilket som är den största skillnaden mellan Boca och europeiska storklubbar.
– Miljonerna.
Men Boca blev »världsmästare« utan alla dessa miljoner. Hur är det möjligt?
– Turligt nog är fotboll ett spel där miljonerna inte har så stor betydelse ute på planen. De är viktiga för att kunna bygga upp ett lag med stora stjärnor och för att ha en stor trupp, men inte för att bygga ett verkligt stort lag. På planen är det elva mot elva och det är dessa elvas egenskaper som är avgörande. De rikaste klubbarna har tio gånger så mycket pengar som vi för att forma ett lag, men på plan är vi ändå jämlika. Det är attityden och stoltheten som avgör, vid sidan av spelarnas tekniska och fysiska egenskaper.
Vilket är Bocas mål 2004?
– Att jobba för att hamna bland de bästa.
Bland de bästa?
– Bland de bästa.
Inget mer?
– Det är så jag ser det, man kan aldrig säga att man är säker på att vinna. Man måste jobba för att det ska gå så bra som möjligt.
Jag utgår från att Bianchi svarar som han svarar för att inte lägga för tunga krav på sina unga spelare. Jag försöker från ett nytt håll:
Det verkar vara en enorm press på tränare och spelare i Boca. Titta bara på vilket intresse det var för försäs …
– … Press? Press, det är något en medborgare som inte har mat för dagen känner. Det är press. Vi har ingen press på oss.
Till slut kommer den äntligen, seriepremiären. Jag åker till La Bombonera tillsammans med Hector och hans far. Vi kommer dit två och en halv timme före matchstart. Gatorna är redan fulla av supportrar, luften är tjock av oset från chorizos som grillas i uppochnedvända halva oljefat. Barn och vuxna försöker vinka in bilar för parkering på den egna tomten mot betalning. En man bär en sliten svensk landslagströja.
Jag går med Hector till en lucka där han betalar sin månatliga medlemsavgift. För motsvarande femtio svenska kronor går han och övriga 55 613 medlemmar in gratis på lagets hemmamatcher. Medlemsantalet är det högsta genom tiderna, större än under Maradonas tid i klubben och så stort att Boca inte kan ta emot fler medlemmar. Bombonera rymmer 57 396 åskådare.
Våra fickor är tomma. Ser man fotboll på ståplats i Argentina tar man enbart med ID-handlingar och de pengar man behöver tills man kommer hem. Hector blev själv överfallen och rånad för ett par år sedan, efter en match. Med plånboken försvann också Hectors bästa minne av sin döde farfar. Hector bar alltid med sig ett fotografi till Bombonera så att farfar fortfarande skulle finnas på läktaren när det var match.
»Redan under juniorernas förmatch hoppar hela publiken. Det känns tydligt hur betongläktaren gungar.«
Vakterna vid insläppet är nitiska. Cigarettändare tas direkt om hand, kameror släpps in på nåder om man plockar ur batterierna. I trappan till läktaren luktar det urin. Vi tar plats på ståplats bakom ena målet.
Tidigare stod Hector på motsatta sidan, på läktaren där La Doce, Bocas barra brava, står. Han tröttnade på att stå där eftersom hela läktaren med jämna mellanrum täcktes av gigantiska flaggor, som gjorde det omöjligt att följa matcherna.
Redan under juniorernas förmatch hoppar hela publiken. Det känns tydligt hur betongläktaren gungar. Jag förstår varför mannen bredvid mig har åkt femtio mil för att se matchen, varför Hector Eduardo Gomá fortsätter komma hit trots att han genomgått fyra bypass-operationer, och varför mannen framför mig tar med sin lilla flicka trots att läktaren är full av marijuanarök och svordomar.
När matchen mot La Plata-laget Gimnasia kommer igång blir sångerna och hoppandet ännu intensivare. Ändå är det en tråkig match. Bianchis tes om att det är elva mot elva på planen och att det är deras inställning som är avgörande, inte spelarnas namnkunnighet eller månadslön, verkar stämma. Gimnasia backar hem med större delen av laget, och försvarar sig som råttor inträngda i ett hörn.
I skadade lagkaptenen Cagnas frånvaro har Bianchi plockat in tidigare okände 17-åringen Neri Cardozo. Hela familjen Cardozo, med Neris arbetslösa pappa i spetsen, har rest till matchen från Mendoza, hundra mil bort. I mitten på andra halvlek byts Cardozo ut mot Guillermo Barrios Schellotto. Det dröjer inte länge förrän han ordnar en straff. Schellotto slår den själv, och missar. Matchen slutar 0-0.
Nästa dag är Cardozo en av få Bocaspelare som får godkänt i tidningarna. Cardozos far Alberto berättar att han var tvungen att ta lugnande medel för att kunna se sin son göra debut, det var trots allt inte mer än ett år sedan Neri flyttade in i »Drömmarnas Hus«.
En vecka senare gör Neri Cardozo Bocas båda mål i bortasegern mot Rosario Central. Frågan är om han finns kvar i Boca Juniors nästa gång klubben spelar Interkontinentalcupfinal.
Du har väl inte missat?
