Värsta bästa säsongen

Det är upplagt för guldfest. Med fem omgångar kvar leder FC Rosengård serien med 14 poäng och ett kryss hemma mot Kristianstad säkrar titeln. Men mer står på spel. Efter 21 vinster har hemmalaget chans att bli unikt med 22 raka segrar på en säsong, och därmed bräcka Umeå IK:s bedrift från 2005. Det skulle innebära ett i raden av rekord som laget har satt under året. Redan i juni knep laget elfte raka segern och skrev in sig i historieböckerna med den bästa seriestarten någonsin, i omgången därpå blev Eartha Cumings den målvakt som hållit nollan längst i Damallsvenskans historia.

– Det viktiga är att vi tar SM-guld, vi får inte stirra oss blinda på rekord och strunta i att fokusera på vad vi ska göra där ute på plan, säger tränaren Joel Kjetselberg före avspark. 

Nu är det ingen risk. Matchen slutar 2–1 efter två mål av mittbacken Rebecca Knaak. Den totala målskillnaden 89–6 säger det mesta om Rosengårds överlägsenhet 2024, och när slutsignalen ljuder över Malmö IP rinner tårarna nerför sportchefen Therese Sjögrans kinder. Hon kramar mentorn Erling Nilsson, som också gråter.  

Tränaren Joel Kjetselberg får på sig en guldkavaj. Pressen bjuds in i omklädningsrummet där spelarna sjunger segersånger, och när lagkaptenen Caroline Seger traditionsenligt ska guldmålas av Aftonbladet har hon ett krav: 

– Ska jag sprejas i guld, ska alla sprejas i guld!

Ordförande Håkan Wifvesson är lika lycklig han. Men framför allt nöjd. Inför matchen hade han ett samtal med spelare och ledare om att de skulle våga bjuda till om fredagskvällen slutade med säkrad titel. Så att rapporteringen skulle bli »så bra som laget förtjänar«.

Det låter underligt. Här har vi ett lag som redan fyra omgångar från slutet har säkrat seriesegern, som inte tappat en enda poäng, och detta under en säsong där ingen trodde på dem på förhand. Varför skulle någon då behöva förklara att det är okej att visa glädje när guldhattarna åker fram? 

»Bättre och nyare lås till anläggningen. Stängda träningar. Ökad polisnärvaro vid match. Guldjubel med förbehåll.«

 

På upptaktsträffen på Norra Latin i Stockholm den 10 april tippade samtliga tränare att antingen Hammarby eller Häcken skulle ta hem serien. Till och med Rosengårds Joel Kjetselberg sade sig vara säker på att det skulle bli så: »Vi blev sjua i fjol, så det vore ganska oödmjukt att säga att vi ska vinna«, förklarade han. 

Rosengård kom inte bara från ett fiaskoartat 2023, de hade också haft en försäsong som varit allt annat än harmonisk. Vinterns Champions League-spel innebar att spelarna inte fick någon sammanhängande ledighet mellan spelåren. Nyckelnamn som Caroline Seger, Rebecca Knaak och Eartha Cumings drogs med skador. Veteranen Emma Berglund meddelade att hon var gravid och därmed inte att räkna med under 2024. Tränaren Joel Kjetselberg tvingades dessutom sköta hela verksamheten från en spartansk byggbod eftersom Malmö IP byggdes om inför stundande U17-EM.   

Lika rörigt var det i organisationen. Första veckan i januari meddelade klubbchefen Jenny Damgaard att hon lämnade Rosengård efter 15 framgångsrika år. Tidigare styrelsemedlemmen Johan Glennmo utsågs till tillfällig ersättare och en ny roll som fotbollschef, där Glennmos vän Roger Palmgren tog plats, inrättades. 

Therese Sjögran, sportchef sedan 2015, svarade defensivt när hon av Expressen tillfrågades om hur en fotbollschef med övergripande ansvar för både dam- och herrfotboll skulle påverka hennes roll: »Det har jag inte haft förut, så vi får se hur det blir.«

 

En värmande höstsol lyser över Malmö IP. Det har gått en dryg vecka sedan Rosengård säkrade ligatiteln och jublet har lagt sig. Det enda som skvallrar om framgången är en ynklig banderoll – »Guld 2024« – på staketet som omgärdar arenan. Inne på konstgräset tränar de färska mästarna, men ingen utomstående är välkommen att titta på. Träningen är stängd, vilket kan te sig underligt med tanke på att det inte direkt brukar vara publikrusning för att se laget träna, ens när de är bäst. 

De här dagarna är det dessutom ett annat Malmölag som får rubrikerna. Malmö FF:s damer säkrade den gångna helgen sitt femte raka avancemang och är därmed klara för högsta serien 2025. Med tanke på MFF:s välfyllda bankkonton riskerar det förstås att påverka FC Rosengårds framtid, särskilt som MFF-sportchefen Daniel Andersson meddelar att det nu kommer att satsas rejält med ökad träningsdos och heltidsanställning av spelare. Medierna hakar på i uppståndelsen. »Rosengård utmanas av Malmö FF«, skriver Svenska Dagbladet, medan Aftonbladet siar om risken att rika MFF nu kommer att plocka spelare »från det FC Rosengård som har gjort en rekordsäsong«.

Malmö IP:s låsta grindar denna oktoberdag har dock inget med himmelsblå konkurrens att göra. Sedan i maj har det rått höjt säkerhetsläge i FC Rosengård. Det var då klubben, inför hemmamötet med Djurgården, berättade att en spelare i laget hade utsatts för hot. Efter 3–0-vinsten stoppades alla i A-truppen från att bli intervjuade, istället fick tränaren Joel Kjetselberg uttala sig:  »Det var ett väldigt, väldigt grovt hot, det låg ute på Youtube.« Vem som hotats eller varför förklarade han inte. Bara att det var viktigt att spela matchen för att inte »vika för sådana krafter«.

Under sommaruppehållet hamnade hotbilden under radarn, bara för att blossa upp igen i slutet av augusti i samband med matchen mot Häcken då spelaren på nytt fick ta emot hot två dagar i rad via mejl. Spelarna stoppades återigen från intervjuer. Märkbart tagen berättade ordföranden Håkan Wifvesson om sina känslor för medierna efter 1–0-segern i toppmötet: »Det har varit en otrolig mental press på samtliga inom klubben«, sade han. 

I september eskalerade situationen ytterligare. Då gick polisen ut med information om att fler spelare i serien utsatts och att man nu betraktade hela Damallsvenskan som hotad. Samtliga klubbar fick besked från ligaorganisationen Elitfotboll Dam om att höja säkerheten.

Sedan dess har inte mycket hänt. I september fick polisen ut IP-adresser som kunde kopplas till hoten, men den ansvarige utredaren påpekade samtidigt att man inte kommer att gå i mål »i närtid«.

»Caroline Seger har, via sin agent, meddelat att hon kan tänka sig att ställa upp på intervju med att hon behöver ett okej från klubben först.«

För Rosengård betyder det att ett ovälkommet undantagstillstånd har gått över i vardag. Bättre och nyare lås till anläggningen. Stängda träningar. Ökad polisnärvaro vid match. Guldjubel med förbehåll. Den loja stämningen vid Malmö IP den här dagen går nämligen hand i hand med att få i Rosengård vill prata om den säsong som resultatmässigt är det bästa klubben upplevt. 

Sedan i slutet av september har jag försökt få kontakt med sportchefen Therese Sjögran. Hon har varken svarat på mejl, SMS eller telefonsamtal. Den sedan i somras nya klubbchefen Joel Sandborg är lika ovillig att uttala sig. Lagkaptenen Caroline Seger har visserligen, via sin agent Anna Pohjanen, meddelat att hon kan tänka sig att ställa upp på intervju med att hon behöver ett okej från klubben först. Och något sådant kommer inte. 

Man kan också fråga sig varför Sveriges mesta landslagsspelare, seriens största ikon, skulle behöva be om lov för att yttra sig. Hon hade knappast bett klubbledningen om grönt ljus innan hon den 1 oktober attackerade fotbollschefen Roger Palmgren i sociala medier. Bakgrunden var att Palmgren i Olof Lundhs podcast fått frågan varför laget var så exempellöst bra, och sagt: »Det vi gjorde ganska tidigt var att jag satte mig ner med tränaren och sa att vi skulle öka träningsintensiteten, ha lite mer matchlik träning och höja nivån på kvantiteten och kvaliteten.« Ett svar som inte gick hem hos Seger. I ett instagraminlägg skrev hon apropå chefens uttalande: »När man tror man kan ta åt sig äran för nåt man haft NOLL delaktighet i.« Meddelandet avslutades med en bajsemoji.

Sannolikt hänger uppståndelsen som följde efter »bajsattacken« ihop med den tystnad som råder nu.  Och hotbilden finns fortfarande kvar. Dessutom har klubben haft en konflikt med SVT som i september rapporterade att redaktionen tagit del av ett antal av hoten och att det rörde sig om »direkta mordhot«. Rosengård menade att dokumenten visats upp för SVT i förtroende och inte var tänkta att spridas vidare.

När det stormade som mest pratade jag med FC Rosengårds ordförande Håkan Wifvesson i telefon. Han var då i full färd med att försöka lugna känslorna hos alla inblandade och suckade över reaktionerna på Caroline Segers utspel.

– Hur kan en intern konflikt få större rubriker än 21 raka seriesegrar? undrade han. 

Jag frågade om alla rubriker hade gjort att klubben slutit sig, med tanke på att ingen verkade vilja svara på mina frågor. 

– Absolut inte, svarade Håkan Wifvesson. Jag är övertydlig mot hela organisationen att vi har yttrandefrihet och att det vi gör ska uppmärksammas på alla tänkbara sätt. 

»Det är en rejäl kursändring mot hur föreningen hittills har jobbat.«

 

Så mycket lugnare blir det dock inte. Dagen före den sista svåra hemmamatchen, mot Hammarby, meddelar Therese Sjögran att hon säger upp sig efter nästan 25 år i föreningen. Hon svarar fortfarande inte när jag söker henne, men i sociala medier förklarar hon vad som lett fram till beslutet: »Sedan klubben förra året beslutade om en riktningsförändring, en ny väg framåt som inte längre är i linje med mina ambitioner och värderingar så har vi oundvikligen vuxit isär.«

Det krävs inte stor fantasi för att gissa bakgrunden. Under det senaste året har hennes roll förändrats i grunden. Den nyinrättade fotbollschefstjänsten innebär att hon har fått en boss på en nivå hon tidigare inte haft, och Roger Palmgrens uttalade vision är dessutom att stärka herrlaget så att de i varje fall når Superettan. Framgångarna ska nås tack vare att klubben fostrar fler egna produkter. Det ska bland annat ske via ett nyligen initierat samarbete med FC Köpenhamn, i vilket Malmöklubben ska hjälpa danskarna med damverksamheten medan FCK ska bidra med sin kunskap rörande talangutveckling. 

Det är en rejäl kursändring mot hur föreningen hittills har jobbat. 

»Sedan bildandet har Rosengård dominerat Damallsvenskan och alltid kommit tillbaka när någon velat räkna ut dem.«

 

Att klara sig själv. Att stå upp för damfotboll i alla lägen. Att gå i bräschen för en mer jämställd fotbollsvärld. Sådana principer har varit viktiga för Rosengård ända sedan starten. Det var ju därför som laget, som då hette Malmö FF, 2004 bröt med moderklubben efter att de känt sig styvmoderligt behandlade. 

Men att klara sig helt som egen sektion var svårare än tänkt. 2007 stod man på ruinens brant, och när MFF:s dåvarande ordförande Bengt Madsen meddelade att moderklubben inte längre kunde gå in och assistera ekonomiskt så fort det krisade blev läget akut. Att Madsen dessutom underströk att det faktiskt var damerna som en gång i tiden hade velat bryta sig ut fick spelarna att gå i taket. Hela truppen – däribland landslagsstjärnor som Caroline Jönsson, Therese Sjögran och Nilla Fischer – skrev ett öppet brev i Sydsvenskan till MFF-ordföranden. Där menade de att MFF genom åren hade gjort klart att de inte ville ha med damfotboll att göra. »Vi har för första gången känt oss riktigt svikna och kränkta men vi får helt enkelt acceptera att Malmö FF, eller rättare sagt deras styrelse, inte vill förknippas med oss«, stod det i brevet. 

»Vi blev också den första klubben som började scouta spelare utomlands på riktigt.«

Någon fred mäklades aldrig, men de brevskrivande spelarna räddades ändå – tack vare en udda variant för sin tid. Affärsmannen Kent Widding Persson, vars koncern Hardford bland annat hade varumärket LdB, erbjöd sig att gå in som storsponsor och skjuta till runt 24 miljoner kronor under åtta års tid. I utbyte skulle laget byta namn till LdB Football Club. 

Många var tveksamma till att anta ett namn förknippat med hudvårdsprodukter. På ett möte fick spelarna träffa Kent Widding Persson och sponsorexperten Mårten Hedlund. Den dåvarande tränaren Jörgen Petersson minns kvällen där allehanda frågor togs upp – alltifrån hur klubbmärket skulle se ut till om det fanns möjlighet till billigare schampo. 

– De här spelarna hade ju växt upp i MFF så givetvis fanns en oro, och då blir även små frågor stora, säger Jörgen Petersson.

På ett extrainsatt årsmöte den 11 april 2007 var det dags för beslut om man skulle acceptera sponsorns villkor. Samma kväll skulle laget möta Bälinge. Osäkerheten kring utfallet på årsmötet innebar att man fick ha med sig tre olika matchtröjor till bortamötet: en ljusblå MFF-variant, ett vitt LdB-ställ och ett helt neutralt utifall mötet inte kom fram till något. 

– Precis före avspark fick vi veta att namnbytet hade röstats igenom, så vi spelade i det nya LdB-stället, säger Jörgen Petersson. 

Även om spelare och styrelse var okej med skiftet ryckte inte alla på axlarna åt samarbetet. Ordvitsarna duggade tätt i mediernas rapportering. »Åker Umeå IK på smörj eller tvålar LdB FC Malmö till serieledarna?«, undrade Västerbottens-Kuriren inför ett toppmöte 2007. Och Expressens krönikör Mats Olsson utbrast: »Malmö FF:s damlag heter från och med nu LdB Football Club och nån ska skämmas så in i bomben. LdB är en sak, men vadå Football Club, bor vi inte i Sverige? Och hur kan MFF bara släppa ett av landets genom tiderna bästa damlag?«

– Själva blev vi mest förbannade för att vissa medier vägrade att använda det nya namnet, säger Jörgen Petersson. De fortsatte att kalla oss Malmö FF. Det blev en diskussion om att det gick bra att tala om Plannja basket, som tagit sitt namn från ett plåttaksföretag, men inte om LdB. 

Den före detta tränaren ser ombildandet av klubben som en milstolpe för svensk elitdamfotboll. Pengarna från sponsorn skapade en professionalitet som ingen klubb dittills haft råd med. 

– Vi blev först med att kunna planera spelartrupp flera år framåt, istället för att ta det säsong för säsong. Vi blev också den första klubben som började scouta spelare utomlands på riktigt. Och vi var nog en av de första som kunde skriva tre- och fyraåriga avtal med unga spelare, vilket gjorde hela upplägget mer långsiktigt. 

»Jag blev förbannad över hur stora skillnader det var mellan mäns och kvinnors förutsättningar att satsa på fotboll.«

Även utanför planen tog man till innovativa grepp. Sociala projekt lanserades – bland annat »Football for Life« som avsåg stärka självkänslan för unga kvinnor i Sydafrika. Och 2009 lanserade den nya klubben sajten itsawomensworld.se, fylld med bloggar, modereportage och restips. Samma år gav man ut livsstilsbilagan Attityd via Sydsvenskan. Tidningen pryddes av en bild på stjärnan Nilla Fischer och rubriken »Girls just want to have fun«. »Vi vill plocka fram tjejernas riktiga jag«, förklarade projektledaren Mårten Hedlund för Resumé. En återkommande tradition blev också att spela in musikvideor varje försäsong. I ett pressutskick deklarerade den dåvarande klubbdirektören Niclas Carlnén (i dag VD i MFF) att LdB FC inte bara var ett fotbollslag »utan även en livsstil«.

Det påståendet kan diskuteras. Men sportsligt får man konstatera att de har levt upp till den höga svansföringen. Sedan bildandet – och även efter namnbytet till FC Rosengård 2013 – har de dominerat Damallsvenskan och alltid kommit tillbaka när någon velat räkna ut dem. SM-guld 2010, 2011, 2013, 2014, 2015, 2019, 2021, 2022.  Och så förstås årets extrema framgångssäsong.

 

Erling Nilsson, 82 år, blickar ut över Malmö IP:s konstgräs där spelarna håller högt tempo i en omställningsövning. Rosengård tränar igen och den här gången har jag släppts in, efter inbjudan från tränaren Joel Kjetselberg.

– Någon sa till mig häromdagen: »Ni är ju äkta, ni har gjort det här på riktigt«, säger Erling Nilsson. Och ja, så är det ju. 

Han borde veta. Erlings Nilssons första arbetsdag i klubben var sommaren 2007, strax efter att LdB FC blev det officiella namnet. Eftersom han har gjort så många olika saker här är det svårt att sätta en etikett på honom. Allmänt har han betraktats som klubbens högsta beskyddare. Han har varit scout, kanslist och ständigt bollplank åt sportchefen Therese Sjögran. För närvarande har han en roll som Senior Advisor.  

– Jag hade aldrig ens sett en dammatch när jag kom hit, säger han. Så jag bestämde mig för att inte gå in i detta med några »mansfotbollsögon« utan att ödmjukt lära mig steg för steg hur det funkade.

»Både jag, min fru och Sjögran har ofta tagit hand om allt material och tvätt till exempel.«

Erling Nilsson berättar om två tidiga insikter: att spelarna var otroligt ambitiösa och professionella, samtidigt som de inte kunde livnära sig på sin idrott. 

– För mig är jämställdhet ingen gimmick. Jag blev förbannad över hur stora skillnader det var mellan mäns och kvinnors förutsättningar att satsa på fotboll. 

Snittlönen i A-laget på den tiden låg runt 8 000 kronor i månaden. Med hjälp av storsponsorn LdB lyckades man de närmaste åren höja det till runt 25 000 kronor. Samtidigt gick det att värva spelare av hög klass utifrån utan att bli ruinerad. 

– När vi ville ha Anja Mittag 2012 hade hon öst in mål i Champions League och Tysklands landslag. Men när jag ringde till den tyska klubbledaren lät det mer som »äh, hon är slut, kan ni ge oss 2 000 euro till ungdomssektionen så är hon er«.

Mycket har hänt sedan dess. Men inte riktigt så mycket som många tycks tro, menar Erling Nilsson. 

– Det låter så bra att stora klubbar nu vill satsa på damfotboll och alla tycker att det är häftigt. »Nu kommer pengarna till damfotbollen!« Och visst, några gör ju det bra. Som MFF och Häcken. Men ta Elfsborg, AIK, Djurgården, IFK Norrköping … Vad händer om herrlaget går dåligt och de behöver stoppa in pengar där? Kommer de att lägga 20 miljoner på damlaget då? Jag tror det när jag ser det.

»Efter Fotbollsgalan 2014 uttryckte Erling Nilsson sin frustration över hur damfotbollen ständigt förminskades.«

Att FC Rosengård inte alltid har fått den acceptans som de förtjänar misstänker Erling Nilsson beror på flera saker. Dels har omvärlden, enligt honom, överskattat klubbens budget och sett dem som »ett köpelag«.

– Vi hade tidigt leasingavtal med Lexus som gjorde att vi körde omkring i fina bilar, det stack nog i folks ögon. Men samtidigt har vi få här på kansliet skött allt. Sju dagar i veckan. Vi har kommit hit klockan åtta på morgonen och gått hem sju på kvällarna, i bästa fall. Både jag, min fru och Sjögran har ofta tagit hand om allt material och tvätt till exempel.

Namnbytet har också spökat, tror han. Klubben »har aldrig blivit Malmös lag«. Men att man en gång i tiden tog in Rosengård i namnet och inte Malmö – i och med sammanslagningen 2013 mellan LdB och FC Rosengård – var ett tydligt krav från sponsorn.

– Jag tror inte att vi kommunicerade ut det där så bra, säger Erling Nilsson.

Till viss del tar han också på sig skulden själv för att klubben inte har fått tillräcklig kredd:

– Både Sjögran och jag har nog haft en ganska arrogant approach. Vi har tagit strid med förbundet om både det ena och det andra. 

Som när Erling Nilsson efter Fotbollsgalan 2014 uttryckte sin frustration över hur damfotbollen ständigt förminskades. Först genom att damspelarna fick traska in på galan långt före sändning, medan herrlandslaget anlände strax innan kamerorna knäpptes på. »Hela salongen ska stå och hylla dem – för vad? Tjejerna har kvalat in till VM och herrarna har inte kvalat in till något«, sade Erling Nilsson till Sydsvenskan. Han var också kritisk till att Therese Sjögran, som under året hade passerat 200 landskamper, inte hyllades. Allt kryddades sedan med att programledare Soran Ismail kom in på en cykel – en referens till föregående års debatt då Anders Svensson hade fått en bil av förbundet som tack för alla landskamper, medan den mer landslagsmeriterade Therese Sjögran fick gå tomhänt hem. Zlatan Ibrahimović kommenterade det hela i Expressen: »Du kan inte jämföra herrfotboll med damfotboll, det är ett dåligt skämt som inte ens går hem i Rosengård.« Och han fortsatte: »De kan få en cykel med min autograf så blir det bra.« 

– Jag sa rakt ut vad jag kände efter galan, att jag ångrade att vi inte hade bojkottat den eftersom vi hade Champions League-match två dagar senare, säger Erling Nilsson. Det blev ett jävla liv, förstås. Jag har aldrig blivit så utskälld som jag blev av förbundet den gången. Och jag gjorde väl fel. Sådant ska ju tas »inom familjen«.

 

Ute på planen dånar Joel Kjetselbergs röst om att spelarna ska hålla uppe tempot. Någon spelare ryter ifrån och klagar över att tränaren själv är för långsam med bolleveranserna. Att träna matchlikt och mycket har varit en nyckel för året. Det är det fler än Roger Palmgren som påstår. En annan förändring har varit att inte anpassa sig till kommande motstånd; laget har alltid utgått från sin egen idé, och de utvecklingsspelare som har dykt upp för att fylla ut truppen inför match har aldrig fått agera exempelvis Linköping, Hammarby eller Vittsjö, utan har spelat precis som det FC Rosengård de är en del av. 

Erling Nilsson är imponerad över vad laget har åstadkommit. 

– Det har varit en mentalt påfrestande säsong på alla sätt, säger han. Framför allt har den varit medialt märklig, med hot och så. 

»Klubben behöver bygga nytt och står inför stora utmaningar. Då kan inte jag, eller Sjögran, sitta här och vara i vägen.«

Jag frågar honom om framtiden. Han påtalar att klubben alltid har lyckats anpassa sig till nya tider och att utmaningen framöver sannolikt blir större än någonsin. För första gången väntar lokal konkurrens från en förening med både kapital och en potentiellt massiv supporterbas. MFF:s VD Niclas Carlnén har varit tydlig med ambitionerna: »Målet är att bli ledande i Norden och etablerade i Europa.« Samtidigt drivs ett allt modernare och namnkunnigare Hammarby framåt med ett oöverträffat publikstöd i ryggen. Och i Göteborg har både förutsättningar och spelare hållit hög klass sedan Kopparbergs/Göteborg FC blev BK Häcken. 

– Det klubben måste förstå är att det handlar om att börja om och bygga nytt, från början, säger Erling Nilsson. 

I nästa andetag avslöjar han att det kommer att ske utan honom.

– Jag står med ena benet i graven, jag är 82. Häromdagen tittade jag på några ungdomsmatcher med F16-spelare och tänkte att det inte är säkert att jag hinner se de här slå igenom på allvar. 

Det låter mörkt, men Erling Nilsson ler när han fortsätter:

– Jag har bestämt mig för att det är över nu, jag slutar efter säsongen. Klubben behöver bygga nytt och står inför stora utmaningar. Då kan inte jag, eller Sjögran, sitta här och vara i vägen för det arbetet.

 

Ett taktikbord designat som en fotbollsplan står vid sidan av Joel Kjetselbergs kontorsplats på Malmö IP. Magnetfigurerna som motsvarar spelare på plan är uppställda i vad som liknar en 3–5–2- formation, men med en hel del förskjutningar från ursprungliga positioner. Så ska det också vara, menar tränaren. Idén föddes under de senaste två årens gruppspelsmatcher mot Barcelona och Benfica. 

– Man kan förlora mot Frankfurt och Bayern München, säger Kjetselberg. Men då är det för att de är bra. Med Barcelona och Benfica är det något annat, de är så oberäkneliga och svåra att läsa. 

Han kom fram till att det handlade om ett mer relationsbaserat spelsystem där spelarna gavs större frihet att agera efter eget huvud. Och han mindes hur Linköping, under Andrée Jeglertz ledning, hade visat upp något liknande när de möttes 2023 i en match där Rosengård blev fullständigt utspelade. 

–  Om Linköping kunde så kan väl vi, tänkte jag. Då bestämde jag mig för att testa det här nya spelsättet, med extremt högt försvarsspel med man-man-inriktning, alternativt ett väldigt lågt försvarsspel om motståndarna spelar sig ur pressen. 

Truppen var inte lättövertygad, berättar han. Spelarna kände sig obekväma med att bli så utlämnade på planen, och avsaknaden av tydliga direktiv för varje position skrämde. Tränaren ville dessutom ha mittbackar som gick i djupled, gärna så långt som till motståndarnas straffområde. Att mittbacken Rebecca Knaak har gjort tolv mål under säsongen är ingen tillfällighet.

Idén var inte helt insåld när det vankades Svenska cupen-match mot Linköping i mars. Snön yrde i luften och Rosengård hamnade i underläge med 4–2. Linköping hade ytterligare två kanonchanser, men i slutet lyckades Kjetselbergs mer frikopplade lag få in både en reducering och kvittering. Helt avgörande för resten av säsongen, tror tränaren.

– Hade vi åkt därifrån med en 6–2-förlust hade det blivit väldigt svårt att övertyga spelarna om detta, säger Joel Kjetselberg och pekar på taktikbordet bredvid sig. 

I nästa Svenska cupen-match vann hans lag med 13–0 mot IFK Göteborg.

– Då kände vi: Fan, vi flyger ju fram! Efter säsongen vi kom ifrån, med en sjundeplats, var det nödvändigt att få den positiva känslan i kroppen. 

Ett lagmöte under försäsongen gjorde också sitt. Spelarna fick var för sig skriva ned vad som var en realistisk målsättning för FC Rosengård 2024. När det var dags för diskussion lät Joel Kjetselberg det 18-åriga nyförvärvet Momoko Tanikawa – inlånad från Bayern München – få första ordet. Hon hade bara skrivit en mening: »We’re gonna be champions.«

– Hon hade ju inte upplevt något av det negativa från året innan, säger Joel Kjetselberg. Hon är dessutom en spelare som har världen för sina fötter, hon är ung och ser inga hinder i livet. Det var nyttigt att få in henne i truppen, inte bara för alla mål som hon gjort. Efter att hon hade sagt sitt på det där mötet fick ingen annan säga något om vad de hade skrivit på sina lappar. 

»Joel tyckte en sak och vi spelare en annan. Till slut fick vi bryta och bestämma oss för att diskutera vidare en annan dag.«

 

Mittbacken Guðrún Arnardóttir minns mötet väl. Men mer än Momoko Tanikawas svar kommer hon ihåg tränarens frågor:

– På sådana möten brukar man skriva ner en stor målsättning, typ topp tre, och så är det inte mer med det. Men att Joel också bad oss fundera över om det var något lag i ligan som vi inte kunde slå fick oss att tänka till. Vi hade rätt dåliga självförtroenden från året innan, men när vi började tänka så blev det »ja, Hammarby kan vi förstås slå, och Häcken också«. 

Guðrún Arnardóttir var en av de spelare som till en början var mest skeptisk till tankarna på det nya spelsystemet. Att spela man-man-försvar var hon inte van vid, och efter fiaskoåret 2023 efterlyste hon mer skydd – inte mindre – i matcherna. Hon berättar om långa diskussioner där hon och andra spelare opponerade sig och uttryckte osäkerhet kring att bli utlämnade på planen. 

– Som mittback blev jag nervös bara av tanken på ett så aggressivt och högt försvarsspel, säger hon. Vi hade ett möte där vi satt i 40 minuter och diskuterade samma matchklipp. Det handlade om hur högt backlinjen skulle kliva. Joel tyckte en sak och vi spelare en annan. Till slut fick vi bryta och bestämma oss för att diskutera vidare en annan dag. Vi kom inte någonstans. 

»Jag vände helt, nu älskar jag sättet vi spelar på.«

Att Joel Kjetselberg bjöd in till samtal, och även lyssnade till farhågorna, tror Guðrún Arnardóttir blev avgörande för säsongen. Dialogen svetsade samman truppen. 

– Någonstans nådde vi alltid en gemensam punkt som vi kunde enas kring. Att vi pratade så mycket gjorde att vi spelare kände att våra tankar också betydde något. 

Att känna det förtroendet var extra viktigt en säsong som denna, menar Guðrún Arnardóttir.

– Förra året kände vi nog alla att vi inte hade varit särskilt bra. Då var det skönt att få höra att vår tränare tyckte att vi var tillräckligt individuellt skickliga för att lösa tuffa en-mot-en-situationer. Vi växte in i det och började tro på oss själva. Och jag vände helt, nu älskar jag sättet vi spelar på.

 

Joel Kjetselberg medger att han fortfarande testar sig fram i sitt ledarskap. Så är han bara 36 år gammal. Därmed inte sagt att han saknar erfarenhet. Redan som 17-åring tränardebuterade han för sin brorsas P15-lag Österlövsta FF, och som 21-åring flyttade han för gott från barndomens Fagerviken i Tierps kommun, ned till Eslöv för att gå en tränarutbildning på folkhögskola. I Skåne blev han kvar. Under flera år ansvarade han för både P15- och P17-laget i Malmö FF. Han har drillat tidigare löften som Hugo Larsson och Hugo Bolin, och som MFF-anställd spelade han även en biroll när föreningen bestämde sig för att återigen satsa på damfotboll. När MFF bjöd in till provspel för att få ihop en trupp till omstarten i division fyra var det till Joel Kjetselberg de intresserade anmälde sig. 

»Om rädslan för att förlora finns presterar man sämre om man inte får prata om känslan.«

Att han hamnade i FC Rosengård hade också med MFF-jobbet att göra. På sina promenader från Malmö Stadion till Idrottsgrundskolan, där han instruerade elever, hade han ofta sällskap av den dåvarande Rosengårdstränaren Renée Slegers som även hon höll fotbollslektioner på skolan. Hösten 2021 ställde hon frågan om han ville bli hennes assisterande på Malmö IP. Det blev en ny utmaning. 

– Jobbar du med ungdomar har du en självklar fördel av att vara vuxen. Nu skulle jag coacha andra vuxna och då behövde jag vinna förtroende på andra sätt. 

En ledarstil byggd på tillit och kommunikation har växt fram sedan dess. Särskilt sedan han förra året fick ta över huvudansvaret då Renée Slegers fick sparken efter den usla säsongsinledningen. Joel Kjetselberg har till exempel inga uppsatta regler för truppen. 

– Skulle någon utnyttja den friheten får man prata med person i fråga, säger han. Vissa kallar det här för snällhet och jag kan tycka att det blir så fel att snällhet skulle vara något negativt. Att vara snäll betyder inte att du är kravlös. 

Pressen utifrån har de hanterat genom att prata mycket inom truppen. Istället för att tala om att de måste vinna eller jaga ytterligare några allsvenska rekord, har laget diskuterat vilka de ska vara när de ligger under eller när de förlorar en match. 

– I idrottsvärlden finns en tanke om att man ska gömma undan de där känslorna och alltid se sig själv som vinnare. Det tror jag inte på. Om rädslan för att förlora finns presterar man sämre om man inte får prata om känslan. 

Kommunikation har också varit nyckeln för att handskas med mordhoten. Den utsatta spelaren har själv fått avgöra om det känts okej att gå ut på planen, men samtliga i truppen har getts utrymme att tala om både rädslor och ilska över hoten.

– Samtidigt har vi hela tiden jobbat med att detta inte ska kännas som vår vardag, säger Joel Kjetselberg. Det är en skyddsmekanism att vänja sig vid en ny verklighet, men vi har försökt påminna varandra varje dag om att det är skittråkigt att vi har nya lås på grindarna och att vi inte har öppna träningar.

»26 matcher, 75 poäng. Målskillnad: 99–9 – ännu ett rekord.«

 

Den 20 oktober sitter Erling Nilsson och Therese Sjögran bredvid varandra inför hemmamötet med Hammarby. 

– Jag tror det blir 2–2, säger Erling Nilsson pessimistiskt. 

Alla vet hur Erling fungerar. 82-åringen grämer sig mer över de tre SM-guld han anser att laget har slarvat bort sedan 2007, än vad han gläder sig över de nio mästartitlar som faktiskt har tagits. Och på Malmö IP färdas nyheter fort. I halvtid, vid ledning 2–1, söker den för dagen skadade Caroline Seger upp Erling Nilsson: 

– 2–2? Så du tror inte på oss i dag?

Den gamles magkänsla är dock inte helt fel. Hammarby vänder i andra halvlek och vinner med 3–2. Efter 23 raka vinster har Rosengård därmed förlorat för första gången i år. Men det är bara en tillfällig paus i framgångsvågen. I näst sista omgången slår laget Linköping med 4–0 och en vecka senare får mästarna lyfta SM-bucklan på riktigt när en svåröverträffad säsong går i mål med en 3–0-vinst mot Djurgården på Stockholms stadion. 26 matcher, 75 poäng. Målskillnad: 99–9 – ännu ett rekord.

 

Ett magnifikt kapitel har just tagit slut, nästa måste skrivas av nya författare. Caroline Seger har gjort sin sista match. Skyttedrottningen Momoko Tanikawa ska tillbaka till Bayern München och tränaren Joel Kjetselberg räknar med att ytterligare två till fyra spelare försvinner. Och Erling Nilsson har efter 17 år i klubben tackat ja till erbjudandet om att bli scout åt en agentfirma.

– Det blir spännande att se om jag har mitt argusöga kvar, säger han. 

Therese Sjögran ska snart bli ny fotbollschef i Manchester City. Det hade varit spännande att höra henne prata om sitt turbulenta sista år i Rosengård och vad hon tror om klubbens framtid. Men det vill hon inte – trots en dryg månad av kontaktförsök från min sida har hon inte återkommit. Tyst är det även från Caroline Seger. Under den framgångsrika karriärens sista veckor prioriterar hon intervjuer om åren som gått framför frågor om vart klubben hon snart inte längre tillhör ska ta vägen. Och hennes favorit Roger Palmgren? Till slut får jag ett kort mejlsvar från den nya fotbollschefen: »Jag själv har valt silenzio di stampa för en stund framöver…« 

 

Samtidigt som nyckelpersonerna tiger fortskrider polisutredningen. Hotrubrikerna har upphört mot slutet av serien, och när jag kontaktar polisen meddelar de att »utredningen är högst aktiv« men att det »råder förundersökningssekretess så vi kan inte dela någon ytterligare information«. Är man optimist går det att tolka som ett steg i rätt riktning, mot ett lugnare 2025. 

»Realistiskt sett kommer jag väl aldrig att få uppleva en bättre säsong under hela min tränarkarriär.«

Det är i varje fall vad Joel Kjetselberg hoppas på. Redan i oktober förlängde succétränaren sitt kontrakt med klubben, trots att han hade erbjudanden från annat håll.

– Att få skapa något nytt här efter eget huvud lockade, säger han. Liksom möjligheten att bygga för att vara som bäst nästa höst i samband med Champions League. Men framför allt får jag chansen att vara elittränare på hemmaplan, där min fru och mina barn finns. Jag kan cykla till jobbet, det är också värt något.

I samarbete med den nya sportchefen Emelie Lundberg ska han nu få ihop en trupp slagkraftig nog att följa upp årets framgång. Jag påpekar att det knappast går att överträffa det som han och laget nyss har genomfört. 

– Nej, medger han. Realistiskt sett kommer jag väl aldrig att få uppleva en bättre säsong under hela min tränarkarriär, och i idrott vill man ju alltid prestera bättre än föregående år. Det lär bli tufft. 

– Så det handlar om att dra ner förväntningarna? frågar jag.

Joel Kjetselberg skrattar.

– Du, så funkar det inte här i FC Rosengård.