Varför är allsvenska bottenlag så chanslösa?

Den 6 september vann serieledaren FC Rosengård med 3–0 hemma mot Brommapojkarna. Efteråt underkände nyckelspelaren Olivia Schough lagets insats.

»Förmodligen vår sämsta match i år«, sade hon till Sydsvenskan. »Men det står 3–0 på tavlan, så vi ska nog ändå inte vara missnöjda.«

Två dagar senare förlorade Trelleborgs FF med 3–1 borta mot mittenlaget Piteå IF. Tränaren Joakim Felldin sade till Trelleborgs Allehanda att hans lag gjorde en ganska bra insats. Till och med bättre än i 2–1-förlusten mot IFK Norrköping 8 dagar tidigare.

»Vi har överlag tagit steg sedan i våras men räcker inte till över 90 minuter«, sade han.

 

Tre förluster senare låg Trelleborg fortfarande utsiktslöst sist i Damallsvenskan med tre inspelade poäng efter 22 matcher och 10–77 i målskillnad. Trots en sällsynt poäng mot Växjö den 5 oktober stod det efter slutsignal klart att laget definitivt åker ur.

I samma omgång säkrade FC Rosengård SM-guld med fyra matcher kvar efter 22 segrar på lika många matcher. Då hade de gjort 89 mål och bara släppt in sex. Ironiskt nog stod Trelleborg för två av målen mot serieledaren, men Rosengård gjorde totalt 17 mål i de två matcherna lagen emellan.

»Det förstör serien. Ingen tycker att det är roligt, inte ens laget som vinner med åtta mål.«

Att Rosengård har gått rent så länge och säkrat guldet så tidigt är förstås en anomali (även om Umeå IK genomförde liknande säsonger i början av 2000-talet). Att tabelljumbon förlorar matcher med sju, åtta mål och knappt får ihop en seger är däremot normalt.

Förra säsongen lyckades ett ekonomiskt krisande IFK Kalmar endast samla ihop tre pinnar. I år är de ett bottenlag även i Elitettan. Om man summerar de 15 senaste damallsvenska säsongerna har tio av lagen som slutat sist samlat ihop tio poäng eller färre. Flera gånger har det skilt mer än 20 poäng upp till lagen på säker mark. Nykomlingar med svag ekonomi har redan på förhand kunnat räkna med att vara tillbaka i Elitettan om ett år. Andra har tagit sig vatten över huvudet och riskerat klubbens framtid för att ha en chans att hävda sig i högsta serien. Kungsbacka DFF upplöstes som klubb 2020, året efter att de hade slutat sist i Damallsvenskan.

Så, vad är det som gör att Damallsvenskan nästan alltid har ett hjälplöst gäng i botten? Och stämmer det verkligen att serien är på väg att bli jämnare?

 

Viaplays damallsvenska expert Pär Lagerström ser bottenlagens underlägsenhet som ett problem.

– Det förstör serien, säger han. Ingen tycker att det är roligt, inte ens laget som vinner med åtta mål. Dessutom försvinner det häftiga med en nedflyttningsstrid där många lag är inblandade. Trelleborg är redan ute. Örebro och AIK kämpar om kvalplatsen men inga fler lag verkar riskera att åka ur. En spännande bottenstrid är kanske lika viktig som toppstriden för att serien ska vara intressant.

Hur kan man lösa problemet?

– Det är en stor fråga. Många pratar om att serien utvecklas positivt och att fler lag kan utmana. Norrköping och Växjö har etablerat sig jättebra. De klarade omställningen, men det gjorde inte Trelleborg. De var inte redo som klubb. Problemet är att Elitettan är för svag, att glappet är för stort. Lösningen på det vet jag inte.

»Vi kanske inte har tillräckligt många spelare på hög nivå.«

Inte heller Kirsten van de Ven, sportchef för Elitfotboll dam (EFD), har en lösning på bottenlagens underlägsenhet.

– Så här ser det ut i många länder, säger hon. Skillnaden mellan de två högsta serierna är stor och få lag lyckas hålla sig kvar. Det är så klart inte optimalt. Jag tror att nyckeln är att höja nivån på Elitettan.

Hur då?

– Grunden är att vi behöver utveckla fler bra fotbollsspelare i Sverige. Just nu kanske vi inte har tillräckligt många spelare på hög nivå. Sedan jobbar vi på EFD mycket med att hjälpa klubbarna att förbättra sin organisation, så de är mer förberedda när de tar klivet upp. Till exempel genom att öka publiken och på så sätt öka intäkterna.

 

På herrsidan saknas det inte exempel på klubbar som, trots en i Allsvenskan underlägsen organisation, har tagit serien med storm. Gais i år, Värnamo, Mjällby och Varberg tidigare säsonger. Ofta har det räckt att segla vidare på medvinden och energin efter ett bra år i Superettan. Särskilt stora eller dyra förändringar har sällan krävts.

I Damallsvenskan har bara Växjö och IFK Norrköping lyckats etablera sig de senaste åren.

– Norrköping är en dubbelklubb och har helt andra resurser än en vanlig klubb som går upp, säger Pär Lagerström. Växjö har byggt upp en stark organisation med bra ungdomsverksamhet och en strategi där de satsar på potential. Det har gett effekt, så helt omöjligt är det inte att etablera sig. Men det är svårare att dansa en säsong på damsidan.

Varför?

– Glappet mellan Damallsvenskan och Elitettan är för stort. Det är nästan omöjligt att hävda sig med samma lag som man gick upp med, om inte spelarna utvecklas snabbt.

 

Nästa säsong riskerar Alingsås IF att hamna i samma situation som Trelleborg och Kalmar har varit i. Med fyra matcher kvar ligger de tvåa i Elitettan och har så gott som säkrat uppflyttning. Klubbens ordförande Johan Bergman är medveten om svårigheterna som nykomling utan ekonomiska muskler.

– Vi kommer att behöva investera i både spelare och ledare nästa säsong om vi går upp, säger han. Samtidigt handlar det lika mycket om att stärka organisationen på sikt, så att vi blir bättre som förening oavsett hur länge vi håller oss kvar i Allsvenskan. Det är en balansgång mellan att satsa för att kunna utmana och att inte spänna bågen för högt, så vi riskerar klubbens framtid.

Finns det en oro för att Alingsås ska bli ett nytt Trelleborg?

– Det blir säkert en utmaning att etablera oss som ett allsvensk lag men vi är optimistiska. Förhoppningsvis kan vi öka intäkter på sponsorsidan om hela Alingsås sluter upp. Jag tror också på laget vi har i dag. Om vi inte kan konkurrera ekonomiskt kanske vi kan göra det med vår gemenskap och starka laganda som vi har byggt upp under många år. Sedan behöver vi vara bra på att utveckla unga spelare.

»Risken finns att de får det lika tufft som Trelleborg.«

Länge ledde Alingsås Elitettan, men i omgång 22 blev de passerade av Malmö FF, som har storsatsat för en snabb resa upp till högsta serien. Även om AIF skulle vinna serien lär ingen tippa dem högre än MFF i den allsvenska tabellen nästa säsong. Spelet och resultaten i Elitettan har visat sig korrelera ytterst lite med hur det går för nykomlingar i Allsvenskan. Vad som spelar roll är det som händer mellan säsongerna. Medan Alingsås i bästa fall kan spetsa till truppen med ett par etablerade spelare kan Malmö FF i princip värva en helt ny startelva om de vill.

Det som talar för att Alingsås klarar nivåhöjningen är att de har varit ett topplag i Elitettan länge.

– Under åren i toppen av Elitettan har intresset ökat successivt, säger Johan Bergman. Varumärket Alingsås IF har stärkts och varje år har vi blivit en bättre förening. Många av tjejerna i laget har också spelat ihop länge och utvecklats tillsammans. Förhoppningsvis kan de ta ytterligare kliv nästa säsong.

Viaplays expert Pär Lagerström ger Alingsås låga chanser att hävda sig i högsta serien.

– Det är en förhållandevis liten klubb och risken finns att de får det lika tufft som Trelleborg, säger han. Men seriepyramiden ser ut som den gör och de ska så klart gå upp oavsett om jag tror att de är rustade för det eller inte.

 

Att Pär Lagerström tar upp seriepyramiden är intressant. Flera menar att det bästa sättet att minska nivåskillnaden mellan Damallsvenskan och Elitettan är att på något sätt förändra den senare serien. EFD-sportchefen Kirsten van de Ven tror att nyckeln är spelarutveckling och stärkta klubborganisationer. Pär Lagerström har mer drastiska förslag.

– Det är svårt att få ekonomin att gå ihop för många klubbar i Elitettan, säger han. Intäkterna är låga samtidigt som resorna är långa och spelarna förväntas träna nästan som elitspelare. Man kanske ska tänka lite utanför boxen. Ska det vara färre lag? Eller kanske kan man dela upp den i två serier istället? Med en kvalserie eller liknande på hösten. Det måste bli en billigare serie att spela i, samtidigt som kvaliteten och intresset behöver öka.

Pär Lagerström tror att stora herrklubbar som IFK Göteborg, Elfsborg och Helsingborg på sikt kan bidra till en starkare andraliga.

– Problemet är att det nästan är svårare att gå upp från division ett än från Elitettan. När till exempel IFK Göteborg tar klivet upp kommer det medföra att intresset för serien ökar.

 

Länge har det talats om att Damallsvenskan blir jämnare och jämnare. Medan Umeå förr kunde dominera serien totalt finns det i dag fler topplag. IFK Norrköping, Vittsjö och Växjö lyfts fram som bra exempel på klubbar som nu eller tidigare har lyckats närma sig de bästa lagen. Samtidigt har tidigare »övre halvan-lag« som Eskilstuna, Linköping och Piteå tappat mark. Så bidrar verkligen dubbelklubbarna till att serien blir jämnare? Tar de inte bara andra klubbars plats?

Bortser man från Rosengårds sensationella säsong går det att konstatera att gapet mellan topp fyra och resten är nästan lika stort som avståndet mellan Trelleborg och resten. I herrarnas allsvenska tabell är mer än hälften av lagen inblandade i antingen bottenstriden eller kampen om Europaplatser. Ångestmötena och toppmatcherna duggar tätt. I Damallsvenskan lär få matcher betyda något när säsongssäcken ska knytas i november.

EFD-sportchefen Kirsten van de Ven är inte säker på att en jämn serie, där alla kan slå alla, är att eftertrakta.

– Det är viktigt att våra bästa lag hävdar sig i Europa. På så sätt är det bra att vi har en stark topp i vår serie. Förhoppningen är att andra lag hakar på, men det får inte ske på bekostnad av att de bästa lagen tappar i konkurrenskraft.

»För 20 år sedan vann Umeå varje år. Sedan vann Rosengård varje år. Mot slutet har vi bytt mästare fler gånger och förra året hade tre lag chansen inför sista omgången.«

Baserat på den här säsongen finns det en tydlig topptrio med Häcken, Hammarby och Rosengård. Såväl sportsligt som ekonomiskt har dessa klubbar dominerat svensk damfotboll de senaste åren. Den här säsongen kunde Häcken värva tabellfyran Kristianstads offensiva stjärna Tabby Tindell. Både Stina Lennartsson och Cathinka Tandberg har också lämnat fjolårstrean Linköping för regerande mästaren Hammarby. Trenden visar att en tydlig topptrio har utkristalliserat sig.

– Toppen har blivit jämnare, säger Pär Lagerström. Det Rosengård har gjort i år är exceptionellt, men egentligen borde det ha varit tre jämna lag i toppen i år. För 20 år sedan vann Umeå varje år. Sedan vann Rosengård varje år. Mot slutet har vi bytt mästare fler gånger och förra året hade tre lag chansen inför sista omgången.

Tror du att andra lag kan utmana topptrion de närmaste åren?

– Jag tror att till exempel Linköping och Kristianstad kommer att få det tuffare att hänga med när större klubbar börjar spendera mer pengar. De kan sprattla till enskilda säsonger, men kanske inte bli långvariga i toppen. Däremot har klubbar som Norrköping och Malmö FF potential att börja prenumerera på topplaceringar.

 

Tabellen ljuger aldrig, och just den här säsongen visar den att Svenska fotbollförbundet ljuger när de slår fast att Damallsvenskan är jämnare än någonsin. Men det går att förstå varför de vill marknadsföra serien som jämn. Spänning säljer. Och visst är det möjligt att de i förlängningen får rätt. Kanske blir Alingsås ett mittenlag nästa år. Kanske tar Linköping guld igen. Mer talar för att Alingsås slutar sist i serien och att »dubbelklubbarna« och Rosengård fortsätter att dra ifrån.

Oavsett hur Damallsvenskan 2025 ter sig bör nog de som bryr sig om serien fråga sig vad de vill att den ska vara.