Felicia Schröder slår igenom

Ännu en gång öppnar Felicia Schröder Västtrafiks app i sin mobil. Egentligen vet hon redan när färjan hem till Kalvsund väntas anlända vid hållplatsen på den större ön Björkö. 

18 minuter kvar. Felicia suckar.

– Det här är nackdelen med att bo här ute, säger hon.

Hennes ögon tåras i decembervinden. Hon snörvlar för att motarbeta den rinnande näsan. Känseln i fötterna är sedan länge borta, och trots försöket att värma händerna i jackfickorna börjar även fingrarna stelna. Hon bär ingen mössa, inga vantar, tunna kostymbyxor och sommarskor på fötterna.

Felicia bor bara ett par hundra meter från den lilla väntkuren hon sitter i. Men såvida hon inte får ett plötsligt infall att simma, eller stjäla en av de guppande roddbåtarna i den nedsläckta småbåtshamnen bredvid färjeläget, kan hon inte göra annat än att vänta. Hennes Kalvsund har drygt 200 invånare och det enda sättet att ta sig dit är med båt. Den som äger en bil måste ställa den här på Björkö, varifrån bilfärjor går till fastlandet.

»Jag hade aldrig sett någon som stack ut på samma sätt som Felicia. Hennes spetsegenskaper var unika.«

Det har gått snart två timmar sedan Felicia Schröder slutade skolan för dagen. Sedan dess har hon åkt spårvagn, buss och båt. Ibland passar hon på att plugga under de utdragna resorna mellan fastlandet och skärgården, men den här dagen var hon för trött och nöjde sig med att stirra ut genom fönstret eller ned i mobilen.

Hon har sovit dåligt de senaste nätterna, vilket stressar henne. Ofta går det att kompensera med en tupplur på eftermiddagen, men då blir det precis lika svårt att somna på natten. Hon vet att sömnen är viktig för att hon ska lyckas, men till skillnad från maten och träningen är den inte så lätt att styra över. 

18 minuter har blivit sju. Stela fingrar har blivit stela händer. Under tiden har inte en människa synts till utanför den mörka väntkuren. Det känns som en evighet har gått sedan hon kramade om sina barndomskompisar på bilfärjan mellan fastlandet och Björkö. Vänner hon växte upp med, och som fortfarande kallar henne »Fille« fast hon blivit »Felle« i Häcken. Vänner hon inte längre träffar så ofta, nu när hon sällan har tid att åka till skolan. 

För två veckor sedan spelade hon från start när Häcken besegrade Real Madrid i Champions Leagues gruppspel. Om en vecka åker hon till London för att möta Chelsea. 

Till sist är de 18 minuterna över och Felicia Schröder kliver på färjan, in i värmen. Där sitter en man med en hund som hon genast känner igen och hälsar på. Hon ser också en liten pojke vars mössa pryds av Häckens klubbmärke. 

– Snygg mössa, viskar Felicia för sig själv när hon sätter sig. 

Pojken hör inte viskningen. Han tycks heller inte ha en aning om att han sitter fem meter från Häckens, och förmodligen hela Sveriges, största fotbollstalang.

 

Tottenhams svenske tränare Robert Vilahamn minns första gången han hörde talas om Felicia Schröder. Det var ungefär ett och ett halvt år sedan, när han fortfarande tränade Häckens damlag. Vilahamn var på samma middag som förre landslagsmannen Niclas Alexandersson – numera fotbollsintruktör på Änglagårdsskolan i Göteborg. Alexandersson berättade exalterat om en snabb, teknisk och kaxig tjej som var liten till växten men bäst ändå. 

– Många av tjejerna jag haft i skolan har varit extremt ambitiösa och duktiga, säger Niclas Alexandersson. Flera har nått långt också. Ändå hade jag aldrig sett någon som stack ut på samma sätt som Felicia. Hennes spetsegenskaper var unika.

»Farten och den tekniska kvaliteten i aktionen var på en nivå jag sällan ser i min vardag som elittränare.«

Trots Alexanderssons upprymdhet ryckte Robert Vilahamn mest på axlarna. Han tränade ett lag i Champions League och slogs om SM-guld. Ett barn som spelade i en liten skärgårdsklubb kändes inte särskilt intressant.

– Sedan fick jag se ett klipp, säger han.

Klippet var inte mer än 20 sekunder långt. Niclas Alexandersson spelade upp det på sin mobilskärm. Vilahamn hade ingen aning om kvaliteten på motståndet. 

– Jag tänkte bara: »Wow!« Hon drev förbi fyra eller fem spelare, gjorde riktningsförändringar i hög fart och avslutade med ett skott i bortre krysset från dålig vinkel. Farten och den tekniska kvaliteten i aktionen var på en nivå jag sällan ser i min vardag som elittränare. 

Robert Vilahamn lade namnet Felicia Schröder på minnet, men Häcken som klubb hade redan koll. Ungdomsledare runt hela Göteborg visste att det fanns en tjej i skärgårdssammanslagningen Hönö/Björkö/Hjuvik som aldrig tycktes sluta göra mål. Häcken tog tidigt kontakt med Felicia och hennes familj, och hösten 2022 bjöds hon in för att träna med klubbens utvecklingslag i division ett. Hon var med någon gång i veckan och trivdes tillräckligt bra för att fullborda övergången under vintern. 

Tanken var att Felicia skulle spela i utvecklingslaget, som precis hade gått upp till Elitettan. Kanske kunde hon även få några matcher i U19-laget. 

– Jag tyckte mest att det var kul att tillhöra en storklubb som Häcken, säger Felicia. Målet var så klart att en dag ta mig upp i A-laget, men bara att få spela med utvecklingslaget i Elitettan var ett stort steg för mig. 

Under försäsongen 2023 fick hon göra några träningar med Häckens A-lag. Felicia spelade som hon alltid hade gjort och struntade i vilka hon mötte. När Häcken skulle möta Bröndby i en träningsmatch i februari befann sig många av de ordinarie spelarna på landslagsuppdrag. Robert Vilahamn såg sin chans att testa vad löftet från Kalvsund klarade av.

– Hon spelade hela matchen och var en av de bästa spelarna i vårt lag, säger Robert Vilahamn. Utifrån träningarna visste jag att hon var snabb, orädd och hade bra avslut. Efter den här matchen förstod jag att hon kunde göra allt det där i 90 minuter, och dessutom sköta presspelet som jag ville. Då förstod jag att vi skulle kunna använda henne redan den säsongen. Men …

Jo, det fanns en invändning. Felicia Schröder var 15 år, gick i nian på högstadiet och hade aldrig förut spelat seniorfotboll. Hon var bara ett barn. Och Robert Vilahamn var inte den enda i Häcken som funderade på det. Christian Lundström, fotbollsansvarig på damsidan, oroade sig mer än en gång över att det kanske gick för fort. 

– Det är inte alltid hälsosamt att träna med så mycket äldre spelare, säger Lundström. Men i Felicias fall var vi nästan tvungna att flytta upp henne. Hon behövde den stimulansen. 

»På mindre än en vecka hade Felicia Schröder gått från okänd talang till Sveriges mest uppskrivna framtidsnamn.«

Så i början av april skrev Felicia Schröder på ett A-lagskontrakt med Häcken. Då hade hon redan gjort två mål i premiären av Elitettan.

En vecka senare tillhörde hon för första gången Häckens trupp i Damallsvenskan, när de spelade borta mot Vittsjö. Hon hade precis firat sin 16-årsdag. Hennes fotbollslärare från högstadiet, Niclas Alexandersson, följde uppdateringar från matchen i mobilen. 

– I 87:e minuten stod det 2–0 och hon hade fortfarande inte blivit inbytt. »Då blev det ingen debut«, tänkte jag. Nästa gång jag kollade hade hon gjort mål. Det är typiskt Felicia. 

Sex dagar senare hoppade hon på nytt in som vänsterytter och gjorde återigen mål. På mindre än en vecka hade Felicia Schröder gått från okänd talang till Sveriges mest uppskrivna framtidsnamn.

»Det var kul att spela och göra mål. Vad mer kunde jag säga?«

Robert Vilahamn beskrev det i medier som »helt galet«. Felicia sade inte mycket mer än att det var kul. Före sin allsvenska debut hade hon aldrig blivit intervjuad. Hon hade aldrig hört begreppet »mixad zon« och förstod inte varför något hon sade kunde vara intressant. 

– Jag var nervös, och hela situationen kändes stel och konstig, säger hon. Det var kul att spela och göra mål. Vad mer kunde jag säga?

I nästa match, mot IFK Norrköping, fick Felicia hoppa in redan i 67:e minuten. Häcken ledde med 1–0 men blev hårt pressade mot slutet. 

– Det var första gången jag kände att hon vägde lite för lätt, säger Robert Vilahamn. Vi var i ett tufft skede av matchen, motståndet var fysiskt och de använde sin erfarenhet till att plocka bort Felicia. Efter den matchen backade vi lite. 

Felicia Schröder fick återgå till att spela i Elitettan. Där gjorde hon mål i nästan varje match, och efter drygt en månad var hon återigen allsvensk inhoppare.

»Vid klippkanterna ut mot havet finns också en fotbollsplan som knappt längre används.«

Under sommaruppehållet lämnade Robert Vilahamn klubben för att ta över Tottenham. Mak Lind blev ny tränare i Häcken. Han gav Felicia Schröder förtroende tidigt och startade henne mot regerande mästarna Rosengård. Därefter startade Felicia åtta raka matcher, ofta som nia. Hon gjorde ytterligare ett mål i Allsvenskan, nätade borta mot Twente i Champions League-kvalet och sköt Häcken till gruppspel med ännu ett mål i returmötet. 

 

Den minutlånga överfarten från Björkö är avklarad. Felicia Schröder kliver av färjan och nickar leende mot föraren. Framför henne klättrar vita, gula och röda hus upp för en kulle. De snötäckta taken och de varmt upplysta fönsterna är som tagna ur en kuliss i en julkalender.

Samtidigt går det att ana hur det ser ut på sommaren, med grönska och blommande syrener. 

Felicia berättar om lugnet och tystnaden, badplatserna och gemenskapen. Fördelarna som väger upp för alla timmar på båt, buss och spårvagn. 

– Den här kallas för affärsbacken, säger hon och börjar gå upp mot sitt hus. 

Någon affär finns inte längre på Kalvsund. Varma sommardagar håller en glasskiosk öppet, och ibland anordnar öborna aktiviteter i det gamla societetshuset »Såsen«. Vid klippkanterna ut mot havet finns också en fotbollsplan som knappt längre används. Det var på den som Felicia Schröder lärde sig spela fotboll. 

Hennes föräldrar träffades på Jamaica när mamma Julia var där på semester. Hon och pappa Kaydee blev ett par, bosatte sig på Hisingen och fick två barn. När Felicia var fyra år gammal separerade föräldrarna, och hon flyttade med sin mamma till Kalvsund. Där har hon bott sedan dess. 

 

Det doftar stekt lök och köttfärs när Felicia Schröder kliver in genom dörren. Hon tar av sig sommarskorna, kupar händerna runt munnen och blåser varm luft på handflatorna. 

– Usch, vilket väder vi har fått, utbrister hon med ett tonfall som får henne att låta som en äldre dam hos den lokala handlaren. 

Hon får veta att det blir spaghetti och köttfärssås till middag och sätter sig i soffan. Katten Pumba kryper upp i hennes knä för att bli klappad. Den här dagen finns det inget brådskande skolarbete. Hon har börjat plugga inför ett prov om massmedia och skulle behöva lägga ytterligare några timmar på det. Men provet ligger långt fram i tiden, Felicia vet inte ens när hon ska göra det. Så hon sitter kvar i soffan med gott samvete. 

– Eller behöver du hjälp förresten, mamma? frågar hon. 

De flesta ensamstående tonårsmammor hade säkert gladeligen tagit emot all hjälp de kan få i hemmet. Men Julia Schröder har tvingats acceptera att hennes dotter »nästan bara sover hemma« sedan hon började spela fotboll i Häcken. Dagarna blir långa när man kombinerar en elitfotbollskarriär med en gymnasieutbildning och dessutom ska hinna umgås med vänner någon gång mellan varven. Lägg därtill pressen av att vara en allt kändare 16-åring som okända människor förhåller sig till och har åsikter om. Men kanske framför allt: den inre pressen att ständigt prestera bra på fotbollsplanen, utvecklas och göra allt för att maximera sin potential.

»Kul att du sa just Barcelona, för det är framför allt där jag drömmer om att spela.«

Felicia Schröders sätt att handskas med den hektiska tillvaron är att ha ordning och reda. Och ta en sak i taget.

– Under hela högstadiet behövde jag också pendla långa sträckor till skolan, säger hon. Så jag lärde mig tidigt att vara strukturerad. Det handlar bara om att lägga upp ett bra schema och rutiner för att hinna med allting. Annars sitter man där dagen före ett prov och kan ingenting. Det är då man blir stressad. 

Samtidigt måste Felicia ta mer ansvar för sina studier än andra gymnasieelever. En vanlig vecka är hon i skolan en dag, när Häcken har träningsledigt. 

– Det är ett idrottsgymnasium, så de är förstående och ger mig bra förutsättningar att kombinera fotbollen med skolan. Lektionerna som de andra har på plats får jag göra på egen hand, helt enkelt. 

Är det så enkelt?

– Jag får extra hjälp och så där om det behövs också. Det är inga problem.  

Är det svårt att lära känna de andra i klassen när du knappt är där? 

– Nja, faktiskt inte. Jag är social och gillar att prata med folk. Men på fritiden umgås jag mest med mina gamla lagkamrater och barndomsvänner från skärgården. 

Hinner du det?

– Inte alltid. Ibland måste jag prioritera att vila. Det är viktigt när man tränar så mycket. Vi träffas när det finns tid.

Allt som oftast slipper Felicia åka buss när hon ska till Häckens träningsanläggning på Hisingen. Hennes mamma jobbar i närheten och skjutsar dit henne när det passar. Det gör också att Felicia ofta är bland de första på plats. Medan hon inväntar lagkamraterna och träningens start brukar hon ägna någon timme åt plugg eller extraträning i gymmet. Efter lagets träning och gemensamma lunch sitter hon kvar och plockar återigen upp skoldatorn. Under hösten bildade hon en oftast rofylld, ibland flamsig, plugghörna ihop med Elma Junttila Nelhage och Molly Johansson, som gick en distanskurs i kostrådgivning. Vanligen är Felicia bland de sista att lämna träningsanläggningen. 

»Det känns långt bort. Nu vill jag bara spela i Häcken och bo kvar hemma, nära vänner och familj.«

Hon tycker inte att skolan är särskilt rolig. Bortsett från fotbollslektionerna, som hon nästan aldrig hinner delta på längre, gillar hon engelska mest, men det är nog ett resultat av att hon pratar språket med lagkamraterna. 

– Men det spelar inte så stor roll om jag tycker skolan är rolig eller inte, säger hon. Den är viktig ändå. 

Har du aldrig funderat på att hoppa av? 

– Nej. Det hade säkert varit skönt, men någon gång tar karriären slut och då kommer jag behöva en utbildning. Så det är lika bra att göra den nu när jag ändå kan och har tiden. 

Och om Barcelona ringer?

– Då hade jag nog behövt sluta skolan, men det är inget jag har tänkt på. Jag drömmer om att bli proffs. Och det är kul att du sa just Barcelona, för det är framför allt där jag drömmer om att spela. Men det känns långt bort. Väldigt långt bort. Nu vill jag bara spela i Häcken och bo kvar hemma, nära vänner och familj. 

»Felicias intresse var extraordinärt. Hon ville träna mycket mer än alla andra.«

Köttfärssåsen är snart klar och Felicias ögonlock börjar bli tunga när hennes storebror Alexander kommer hem från sin fotbollsträning med Öckerö IF. Alexander fyller snart 20 år och Felicia tycker att han snart borde flytta hemifrån, i synnerhet för att hon vill åt hans sovrum. Och varje gång Felicias favoritlag Liverpool möter Alexanders Tottenham undviker hon helst att prata med honom. Enligt mamma Julia ser de alltid dessa matcher från varsitt rum, vilket bara leder till ännu större irritation vid måljubel eftersom den ena sändningen ofta ligger några sekunder före den andra. Men utöver att Alexander har ett bättre rum och hejar på fel lag är han ett fullt dugligt syskon. När hon som knatte började leka med bollen för första gången var det för att hennes storebror gjorde det. Det var det roligaste hon någon gång hade testat. Och det blev snabbt mer än kul.

 

IFK Björkös ledare Johnny Olsson såg direkt att Felicia Schröder stack ut när hon började spela organiserad fotboll som sexåring. Inte bara sett till hennes kvalitet.

– De andra tjejerna i laget tyckte det var kul att spela fotboll, men Felicias intresse var extraordinärt, säger han. Hon ville träna mycket mer än alla andra.

Johnny Olsson var tränare redan när IFK Björkö startade ett lag för flickor födda 2006–2008. Sedan dess har han följt Felicia hela vägen från fem mot fem-fotbollen till Champions League. Till en början reagerade han framför allt på hennes entusiasm. Snart insåg han också att hon hade en unik talang. 

– Det blev allt svårare att utmana henne. Vi gav henne egna uppdrag, som att göra allt med fel fot eller klara en övning i mycket högre tempo än de andra. Men till slut räckte inte det längre. 

När Björkö startade en flicklagssatsning ihop med Hjuvik och Hönö började Felicia att spela med två år äldre tjejer. Samtidigt fortsatte hon spela med klasskompisarna i det yngre laget. Hon var bara tio år, men plötsligt tränade hon fyra eller fem pass i veckan.

»Det är som om hon inte har förstått själv hur bra hon har varit. Alla andra har vetat om det.«

Trots att hon ofta var minst på planen var hon ändå den som sprang mest och gjorde flest mål. Det går att prata länge om Felicia Schröders kvaliteter som fotbollsspelare. Men lika gärna lyfter Johnny Olsson fram hennes egenskaper som lagkamrat. 

– Från att Felicia var sex år gammal kunde hon snurra upp ett helt lag och rulla in bollen i öppet mål. Hon blev lika glad och förvånad varje gång. Men trots att hon gjorde vad hon ville på planen passade hon gärna fram en lagkamrat och blev lika glad för det. Där har hon inte förändrats. Trots att hon var lagets stora stjärna umgicks hon med alla och tyckte att kamraterna var lika viktiga för laget som hon. 

Johnny Olsson skrattar för sig själv. 

– Det är som om hon inte har förstått själv hur bra hon har varit. Alla andra har vetat om det. Vi är ett litet lag från öarna som ändå spelat i högsta serien och vunnit turneringar. Hon har utvecklat laget som en förebild för de andra tjejerna. Och när vi spelade viktiga matcher kämpade hon dubbelt så mycket som alla andra, hon ville ge laget möjligheten att uppleva de där segrarna som för vissa kanske blev karriärens höjdpunkt.

»Chelsea leder matchen med 3–1 när Häcken byter in Felicia Schröder på ett fullsatt Bravida Arena.«

Felicia själv förklarar sina framgångar med att hon »alltid haft intresset, då kan man gå långt«. Samtidigt finns det tusentals fotbollstjejer som dedikerat hela sina liv åt sporten utan att nå så långt som Felicia gjort innan hon hunnit fylla 17. 

– Jag har alltid varit i miljöer där jag utvecklats och haft möjlighet att träna mycket, säger hon. Och jag har alltid vetat att jag vill nå långt. 

Varför är det så viktigt att nå långt?

– Jag vill göra min familj stolt genom att bli så bra jag kan på det jag tycker är allra roligast. 

 

Det är fyra dagar före julafton. Chelsea leder matchen med 3–1 när Häcken byter in Felicia Schröder på ett fullsatt Bravida Arena. Efter att hon startade de två första gruppspelsmatcherna i Champions League har tränaren Mak Lind satt henne på bänken. Borta mot Chelsea för sex dagar sedan kom hon in som högerytter i 86:e minuten och fick mest ägna sig åt försvarsspel, vilket lyckades – Häcken fick med sig 0–0 från London.

Sedan Felicia åt spaghetti och köttfärssås hemma på Kalvsund för två veckor sedan har hon också hunnit plugga mer inför provet om massmedia, ätit brittisk tacos på spelarhotellet i London och funderat på om hon varit i England förut. Först trodde hon det, eftersom hon hade mött England i en ungdomslandskamp. Sedan insåg hon att matchen spelades i Nederländerna. 

»Svaga resultat och osäkra framtidsutsikter gör att de mest lovande tonåringarna får ännu mer fokus.«

På arenans läktare applåderar Julia Schröder när speakern ropar ut hennes dotters namn. Tidigare under dagen har hon undrat om Felicia börjar bli alldeles tokig. 

– Flera gånger har hon plötsligt börjat hoppa upp och ned, säger Julia. Bara flugit upp och skrikit: »Jag är så taggad!«

De första gångerna som Felicia fick chansen i Damallsvenskan var Julia nervös. Tidigt insåg hon att det inte fanns något att oroa sig över. Felicia verkade inte särskilt orolig själv. Varför skulle då hennes mamma vara det? 

– Jag litar på henne, säger Julia. Det är bara att slappna av och njuta. 

I den här matchen finns inte så mycket att njuta över. Felicia slår ett par bra passningar och försöker ta sig in i rätt ytor, men rör inte bollen så mycket. En annan inhoppare, högerbacken Molly Johansson, nickar in en boll på övertid, men får målet felaktigt bortdömt för offside. Häcken förlorar matchen med 3–1. Två omgångar återstår av gruppspelet, och en seger till – antingen mot Paris FC eller Real Madrid – ser ut att krävas för avancemang till kvartsfinal.

»Robert Vilahamn menar att Felicia har alla förutsättningar att bli ›Sveriges stora superstjärna‹.«

Efter slutsignalen dröjer sig Felicia kvar länge ute på planen. Först vill en månghövdad delegation från hennes gamla lag hälsa och krama om henne. När de tar farväl går hon vidare till sin mamma och ett gäng familjekompisar, som är »så nära kusiner man kan komma utan att vara släkt«. Under tiden de pratar kommer ännu fler fram, såväl bekanta som obekanta. Somliga vill ta bilder, andra nöjer sig med att hälsa, någon har tagit med sig en stor skylt som pryds av texten »Heja Felicia«. 

När hon till sist lunkar i väg mot spelartunneln hör hon någon ropa hennes namn. En kvinna i 40-årsåldern kommer fram. 

– Jag gick i samma klass som din mamma när vi var små, säger hon. Får jag ta en bild med dig som jag kan skicka till henne?

När Felicia är nyduschad och ombytt en timme senare har hon glömt allt beröm och alla lyckönskningar från publiken. Istället är hon fortfarande irriterad över Molly Johanssons mål som dömdes bort. Det var högerbackens sista match i Häcken innan hon lämnar klubben för Kif Örebro vid årsskiftet. 

– Så himla dåligt, säger Felicia. Hon hade varit värd att få avsluta med att göra mål. Jag blir arg.

Hon kliver ut i natten. I morgon ska hon till skolan och skriva massmediaprovet, samtidigt som hennes klasskompisar har julavslutning. Sedan ska hon hem och bygga pepparkakshus med sina närmaste vänner. 

 

I en tid när mycket är dystert inom svensk landslagsfotboll är det lätt att få hög puls över de unga bollbegåvningar som trots allt finns. Herrlandslaget har missat två raka mästerskap. Plötsligt sätter alla sitt hopp till Hugo Larsson, som vore han svensk fotbolls räddning efter en bra debutsäsong i Bundesliga. Damlandslaget har nått framgångar och tagit mästerskapsmedaljer i närtid, men de misslyckades i OS-kvalet, och flera av nyckelspelarna har nått sina bäst före-datum. Även på ungdomssidan ser det dystert ut – Sveriges F19- och F18-lag har förlorat stort mot Spanien, Nederländerna och England under 2023.  

Svaga resultat och osäkra framtidsutsikter gör att de mest lovande tonåringarna får ännu mer fokus. Spelare som Rosa Kafaji och Matilda Vinberg utses till arvtagare som ska leda landslaget mot en ny framgångsera. Och en 16-åring som gör två mål i sina två första allsvenska inhopp, skjuter sitt lag till Champions League och lovordas av alla som sett henne spela, blir något av en mytisk frälsare.

»Stina var, liksom Felicia, bäst i alla sina ungdomslag, utan att själv riktigt förstå hur bra hon faktiskt var.«

Niclas Alexandersson säger att han aldrig sett en 16-åring med lika starka spetsegenskaper som Felicia Schröder. Häckens damfotbollsansvarige Christian Lundström fascineras av hur komplett hon redan framstår som spelare och lägger till att hon har »väldigt, nej, extremt hög potential«. 20-åriga Rosa Kafaji, som själv tidigare beskrivits som Sveriges största talang, säger att hennes fyra år yngre lagkamrat är längre fram än vad hon var i samma ålder. Och Robert Vilahamn menar att Felicia har alla förutsättningar att bli »Sveriges stora superstjärna« i många år framöver.  

Gemensamt för samtliga är att de sagt något i stil med: »Man ska inte använda för stora ord när det är en så ung person« – innan de använt sina stora ord.  

 

En som vet hur det är att växa upp med andras förväntningar på sina axlar är Stina Blackstenius. På många sätt påminner landslagsanfallarens unga år om det Felicia nu går igenom, med skillnaden att Stina hade hunnit fylla 17 när hon gjorde allsvensk debut – och sina första mål – i Linköping FC. Stina var, liksom Felicia, bäst i alla sina ungdomslag, utan att själv riktigt förstå hur bra hon faktiskt var. Hon såg det som att hon råkade vara bra för att hon tyckte det var så roligt att spela fotboll. 

Men Stina Blackstenius potential blev tidigt en riksangelägenhet. Hon gjorde sex mål på de fem sista omgångarna under sin allsvenska debutsäsong 2013, hon ledde Sverige till silver i U17-EM och guld i U19-EM två år senare. Allt innan hon hade tagit studenten. 

– Det gick väldigt snabbt och jag hängde nog inte med själv, säger Stina Blackstenius. Men det är en skön känsla, och man tycker det är roligt. Problemet är när det inte går så snabbt längre. Då är det lätt att bli stressad. 

»Stina Blackstenius bästa råd är att man enbart ska lyssna till sig själv och aldrig glömma att fotboll är roligt.«

Efter Linköpings SM-guld 2016 var Stina 20 år. Hon såg flera av sina lagkamrater lämna för proffsspel utomlands och kände en press att göra samma sak. 

– Jag byggde upp en bild av vad folk förväntade sig av mig, utifrån hur snacket gick. Det kändes som om jag var tvungen att visa att jag också hade ambitioner, att jag också ville till något större än Linköping. I själva verket var jag inte redo. Men det förstod jag inte då. 

Stina Blackstenius skrev på för den storsatsande franska klubben Montpellier. Inte för att hon verkligen ville eller för att det kändes rätt, utan för att hon trodde att det var ett sådant karriärsval en 20-åring som gjort 19 mål på 22 matcher i Damallsvenskan »borde« göra. 

Att hon senare vantrivdes och vände hem efter sitt livs tuffaste två år påverkar givetvis analysen, men när Stina Blackstenius tre år senare skrev på för Arsenal visste hon vad hon ville och att det var rätt val. 

Det finns gott om tidiga genombrottsspelare som, till skillnad från Blackstenius, inte fått den karriär de hoppades på. Vissa skrivs upp för att de är tidiga i sin fysiska utveckling, men halkar efter när lagkamraterna växer ikapp. Andra blir höga på sin egen framgång och tappar fotfästet, sig själva eller kärleken till sporten. Även skador kan stå i vägen för en snabb utveckling. 

»Felicia försöker att inte bekymra sig över allt snack om hennes ›extrema potential‹.«

Stina Blackstenius bästa råd är att man enbart ska lyssna till sig själv och aldrig glömma att fotboll är roligt. Samtidigt är hon osäker på om hon hade dragit den lärdomen utan mardrömsåren i Frankrike. Kanske behöver man gå på en mina för att hitta rätt?

För en ung spelare i medvind kan även det som knappt ser ut som en motgång skapa karriärsstress. Om man skjuter sitt lag till CL-gruppspel, känns det då plötsligt som ett steg tillbaka när man inte får starta mot Chelsea – trots att man inte hade en tanke på Champions League-spel före säsongen? Fler tidigare framtidslöften än Stina Blackstenius har vittnat om hur lätt det är att förlora perspektiven i jakten på nästa mål.

Felicia försöker att inte bekymra sig över allt snack om hennes »extrema potential« eller hur hon kommer att reagera när den första stora motgången kommer. Hon lever i nuet, och just nu är fotboll fortfarande det roligaste som finns. Förmodligen blir hennes största utmaning att behålla så mycket som möjligt av den ursprungliga glädjen i takt med att sammanhangen blir allt större och allvarligare.

 

En måndagseftermiddag i februari sitter Felicia Schröder i Häckens lunchmatsal och rör runt i en pappersmugg som innehåller blåbärste, mjölk och socker. Hon har egentligen sportlov. Men medan klasskompisarna är på skidsemester eller slappar hemma tränar Felicia fotboll varje dag och försöker ta igen en del skolarbete som hon missat under vintern. 

De senaste månaderna har varit hektiska. Felicia minns inte ens om hon faktiskt har gjort massmediaprovet som hon pluggade till före jul. Däremot vet hon att pepparkakshustävlingen efter Chelseamatchen gick dåligt, en av husväggarna gick sönder och fick limmas ihop. Efter det har hon varit på Spanienläger med Häcken och gjort ytterligare två inhopp i Champions League: 16 minuter i 0–0-matchen mot Paris och 21 minuter i 1–0-segern mot Real Madrid som definitivt säkrade Häckens kvartsfinalplats.

– Jag är glad över att jag fick chansen att hoppa in, säger hon som på autopilot.

När resten av laget fick en vecka ledigt åkte Felicia till Spanien igen, den här gången med F17-landslaget. Hon kom hem för bara några dagar sedan.

– Det är alltid kul att spela matcher, säger hon. Men jag är inte nöjd med mina insatser. 

Mot Skottland gjorde Felicia mål, men Sverige förlorade. Mot Filippinerna vann Sverige, men Felicia gjorde inget mål. Om mindre än en månad börjar Svenska cupens gruppspel. Före den allsvenska premiären ska Häcken också spela kvartsfinal mot Paris Saint-Germain i Champions League. 

– Folk säger att jag måste ta det lugnt, säger Felicia. Men om jag inte hade åkt på läger förra veckan hade jag ändå bara spelat fotboll på egen hand eller med min bror.

»I grunden handlar det om glädjen jag känner varje gång jag leker med en boll.«

Hon skjuter in brasklappar om skaderisk och att man »måste stoppa ibland«, men det låter mer som vuxna människors ord än hennes egna.

Om ingen hade dragit i bromsen hade Felicia gärna spelat ännu mer fotboll. 

– Känslan att jag bara kan springa och göra mål om och om igen finns kanske inte kvar, säger hon. Istället är det mer taktik, men det gillar jag också. Att lura motståndarna och utnyttja deras svagheter. Men i grunden handlar det om glädjen jag känner varje gång jag leker med en boll, firar ett mål eller slår en passning.

Telefonen ringer. Mamma. Felicia samlar ihop sina saker och går ut till parkeringen där Julia Schröder väntar med bilen.

 

Medan Felicia helst bara vill spela mer fotboll tänker hennes mamma mer på hur de tillsammans ska tackla de motgångar som kan dyka upp i framtiden. Julia berättar att de pratar mycket hemma om att karriären inte alltid kan gå spikrakt uppåt.

– Det gick så fort i början, säger Julia. Det blev som att Felicia inte förstod, eller ville förstå, hur stort steget är mellan ungdomsfotboll och Damallsvenskan. 

Kanske är obryddheten också anledningen till att Niclas Alexandersson och Robert Vilahamn beskriver Felicia som »kaxig« så fort hon står på en fotbollsplan. När hon gick på Änglagårdsskolan spelade hon gärna med killarna och vägrade acceptera deras fysiologiska fördelar. När hon började spela i Damallsvenskan såg hon lagen där som vilket motstånd som helst.

»Bara för att jag är 16 betyder det inte att jag måste ta det lugnt.«

Ibland har samma bekymmerslöshet också varit ett problem, menar Julia. I början fick hon förklara för sin dotter att hon inte kan spela på samma sätt när hon möter erfarna elitspelare. 

– I hela sitt liv har Felicia gjort mål i nästan varje match, säger Julia. Det har gjort att hon är som besatt av att fortsätta göra mål. När hon startade några matcher i rad i höstas gjorde hon jättefina insatser. Men hon kunde inte vara nöjd med någonting eftersom hon inte gjorde mål. 

Och när Felicia åter hamnade på bänken efter en tid som startspelare försökte Julia förklara beslutet utifrån tränarnas perspektiv. 

– Felicia blev ledsen och tolkade det som att hon var dålig, säger Julia. Då sa jag att de andra spelarna också behöver utvecklas och få chansen, att hon inte behöver vara som bäst just nu och att tränarna inte vill sätta för stor press på henne. 

Flera gånger har Felicia känt sig förbannad efter en match när hon bara fått några minuters speltid. 

– Jag tänker typ: »Vad fan! Fick jag inte mer?« säger hon. Men sedan pratar de [ledarna] med mig och då förstår jag beslutet. De brukar säga att jag bara är 16, att det är stor konkurrens och att jag ska ha tålamod. 

Felicia vet att hon har många år på sig att utvecklas. Hon har till och med gjort en karriärsplan med delmål och vad hon vill uppnå. Och hon förstår att både Häcken och hennes mamma vill vara försiktiga, så att hon inte ska känna för stor press.

Samtidigt är det jobbigt att hela tiden höra hur ung hon är.

– Bara för att jag är 16 betyder det inte att jag måste ta det lugnt, säger hon. Jag hade inte kommit så här långt om jag hade tagit det lugnt.