Livet på toppen

Redan sekunderna efter avspark förstår förmodligen varenda en av de 3 664 människor som har samlats inne på Estadi Johan Cruyff att de kommande två fotbollstimmarna inte direkt kommer att blåsa dem av sina knallblåa plaststolar. Sannolikt hade de heller inte förväntat sig någon dramatik när de knatade hit denna småkyliga februarisöndag – gästerna från Eibar är trots allt nästjumbo i den spanska ligan, 44 poäng efter de serieledande hemmaspelarna. De åskådare som har sett någon av Barcelonas matcher denna säsong är vana vid att hålla blicken på en planhalva. Motståndare som vid matchens första spark omedelbart backar mot eget mål hör ändå till ovanligheterna.

Det är inte en fyrbackslinje som Barcelonaspelarna försöker kombinera sig igenom. Inte heller en fem- eller ens sexbackslinje. Sju Eibarspelare står nu uppradade i höjd med straffområdeslinjen. Ändå lyckas den vitklädda försvarsmuren inte hindra de blåröda från att gång på gång hitta lediga ytor i straffområdets båda sidokorridorer. Därifrån spelas bollen in högt eller lågt till utkanten av målområdet. 1–0-, 2–0-, 3–0- och 4–0-målet kommer alla till på det sättet.

Mittfältaren med nummer 11 på ryggen och kaptensbindeln runt vänsterarmen ligger bakom många av de avgörande passningarna. Ballon d’Or-vinnaren Alexia Putellas styr och ställer, väggspelar och snurrfintar, växlar tempo och pressar. Det är också hon som är nära att nicka in lagets femte mål på ytterligare ett inlägg, men denna gång krävs två returer via blockerande Eibarben för att bollen ska skickas i nät.

27 minuter har gått av matchen och Barcelona leder med 5–0. Två av bortalagets försvarare gestikulerar med öppna handflator mot varandra – inte argt eller ens irriterat, utan uppgivet. »Vad ska vi göra?«

En minut senare driver Eibars enda anfallare bollen över mittlinjen. Barcelonas försvarsspelare ser nästan överraskade ut när de rusar efter henne. På den planhalvan har gästerna inte haft bollen tidigare. Den ensamma Eibarspelaren hinner inte många meter innan hemmalagets norska mittback Ingrid Engen vinner bollen åter, och hemmalagets passningslek kan börja om.

De två digitala storbildsskärmarna som monterats mittemot varandra ovanför båda kortsidesläktarna visar att dominansen har pågått i lite mer än 38 minuter när Barcelonas målvakt Sandra Paños rör bollen för första gången. Paños står ett par meter framför sitt straffområde, och när hon tar emot bollen och lugnt passar den vidare jublar många i publiken. Ovationen görs med uppenbart ironiska undertoner, men möjligen är hemmasupportrarnas intentioner också genuint uppmuntrande för att även landslagsmålvakten ska känna sig involverad i överkörningen som pågår.

»Långsiktigheten får mig att tro på en varaktig Europadominans för Barcelona.«

Fridolina Rolfö värmer upp intensivt redan i halvtidspausen. Nio minuter in i andra halvlek blir hon en del av ett dubbelbyte som även innehåller 2017 års bästa fotbollsspelare, nederländskan Lieke Martens. Ingen av dem lyckas sätta några större avtryck på andra halvlek, Barça kontrollspelar mest av matchen, men tillsammans ligger duon åtminstone bakom 7–0-målet, som blir matchens sista.

Efter slutsignalen är Fridolina Rolfö en av två hemmaspelare som dröjer kvar längs med huvudläktarens stålräcke för att låta sig fotograferas av supportrar och skriva signaturer på deras tröjor, flaggor och kepsar. Hon vet att de flesta av hennes lagkamrater inte har tid med det här i dag – de har bråttom till Camp Nou, där klubbens herrlag möter Atlético Madrid om mindre än två timmar.

Medan Barcelonas herrar har några ekonomiskt och sportsligt bekymmersamma år bakom sig och nu kämpar för en plats i Champions League snarare än att slåss om sin första ligatitel på tre år, har damlaget aldrig varit bättre. Inget lag har lyckats rå på detta Barça Femení i år. 7–0-segern mot Eibar var lagets 20:e ligavinst på lika många försök sedan säsongen inleddes i augusti. På de matcherna har de gjort 113 mål och släppt in fem. Grupp C i Champions League lekte de hem med sex raka segrar och 24–1 i målskillnad. Till och med Arsenal, som vid tillfället var obesegrade serieledare i Women’s Super League, städade Barcelona av med 4–1 och 4–0.

När Fridolina Rolfö och lagkamraten Aitana Bonmatí greppar mobil efter mobil som sträcks ner från arenaläktaren är det lätt att glömma hur snabbt det har gått. För sju år sedan var det få som brydde sig om det här laget. Då var Barça Femení ett amatörlag som måhända hade vunnit fyra raka ligatitlar – sina första sedan bildandet 1988, då klubben var en av grundarna till den spanska damligan – men publiksiffrorna var långt ifrån det nuvarande snittet på 2 721 åskådare per match. Hemmamatcherna spelades på en träningsplan utan läktare. I Champions League hade varken Barcelona eller något annat spanskt lag nått längre än till kvartsfinal. Nu är de regerande Champions League-mästare och har den här säsongen vunnit 28 av 28 tävlingsmatcher. Hur förklaras en sådan explosiv resa till toppen?

 

Utvecklingen sedan laget professionaliserades 2015 förvånar även personer som följt klubben på nära håll. Att Barcelona skulle bli Europas mest överlägsna lag på bara några år var aldrig meningen. Snarare undvek man att ta de genvägar som flera andra europeiska storklubbar gjorde när de satsade på sina damsektioner.

Medan klubbar som Paris Saint-Germain, Chelsea och Bayern München omgående lockade namnkunniga världsstjärnor med höga löner valde Barcelona att först investera i organisationen, akademin, tränarna och lagets faciliteter. Man inriktade sig på egenfostrade, unga spelare och värdesatte kontinuitet i truppen.

– Det är den långsiktigheten som får mig att tro på en varaktig Europadominans för Barcelona, säger journalisten Edurne Concejo. Till skillnad mot Lyon, till exempel. Lyon var en klubb byggd på pengar, där fanns inget väluppbyggt projekt bakom. För dem fungerade det, för de hade ingen konkurrens. Nu finns konkurrensen.

»Spelarna bestämde sig för att de måste träna hårdare, annars skulle de aldrig nå den fysiska nivå som de europeiska topplagen hade.«

Edurne Concejo har rapporterat om FC Barcelonas damfotbollsutveckling för Kataloniens största dagstidning La Vanguardia längre än någon annan, sedan tiden före klubbens professionalisering för sju år sedan. Då var hon ensam reporter på matcher med 30 åskådare – de flesta var föräldrar och vänner till spelarna. År för år såg hon intresset, bevakningen och lagets kvalité öka.

– Rent tekniskt nådde Barça en hög internationell nivå på ett par år, säger hon.

Detta var under en period då Atlético Madrid låg steget före och vann tre raka ligatitlar mellan 2017 och 2019. Barcelona blev tvåa alla de åren.

– Sedan kom finalförlusten i Budapest.

Edurne Concejo uttalar orden som om de var gudfruktiga. För frågar man personer i och runt Barça Femení om deras överlägsenhet i dag nämner alla käftsmällen i Champions League-finalen 2019 som en avgörande faktor. 4–1-förlusten mot Lyon fick laget att inse hur långt efter de låg fysiskt.

– Och det var inte tränarna eller klubbledningen som initierade förändringen, säger Edurne Concejo. Spelarna bestämde sig för att de måste träna hårdare, annars skulle de aldrig nå den fysiska nivå som de europeiska topplagen hade. Klubben lyssnade och anställde en ny fystränare, lade om träningsupplägget och började träna både för- och eftermiddagar.

Ett år senare var Barcelona obesegrade ligamästare med nio poängs marginal. Sedan klev de upp ytterligare en nivå. I Champions League-finalen på Gamla Ullevi i maj 2021 hann Englands bästa lag, Chelsea, inte med i Barçaspelarnas tempo. Den inhemska cuptiteln säkrades två veckor senare, och ligaspelet rundade Barcelona av med 99 poäng, 167–15 i målskillnad och en visserligen svidande bortaförlust mot Atlético Madrid som enda poängtapp. Utöver det resultatet kan Atlético inte längre hålla jämna steg med katalanerna. Resultatet i Supercupfinalen i slutet av januari 2022 blev symboliskt för maktskiftet: Atlético Madrid–Barcelona 0–7.

»Vi satt där på bänken och bara: ›Alltså det här är så tråkigt!‹«

Skiftet har ägt rum med stora delar av den egenfostrade spelarstomme som Barça valde att satsa på redan 2015. Den är alltjämt intakt, med Melanie Serrano (över 500 matcher), Alexia Putellas och Marta Torrejón (båda över 300 matcher) som lagets konstanter, men allt eftersom har stommen också kryddats med utländska spetsspelare.

Sommaren 2017 anslöt Lieke Martens efter att ha skjutit Nederländerna till EM-guld, ett år senare kom fransyskan Kheira Hamraoui efter två raka Champions League-titlar med Lyon, och 2019 värvades den norska yttern Caroline Graham Hansen från Wolfsburg, där hon hade vunnit tre ligatitlar i rad.

Sedan förra sommaren består Barcelonas utländska spets också av en hårdskjutande 28-åring från skogarna utanför Kungsbacka.

 

Fridolina Rolfö skjuter upp solglasögonen och skrattar när hon styr sin Audi från en av de övervakade säkerhetsgrindar som skiljer FC Barcelonas träningsanläggning från allmänheten. Hon säger:

– Jag tyckte synd om dig i går på matchen, du fick se en av de tråkigaste matcherna på hela året. Stackare! Vi satt där på bänken och bara: »Alltså det här är så tråkigt!«

Hon syftar på matchbilden som kom av att Eibar inte ens försökte anfalla när de väl vann bollen av Barçaspelarna.

– Jag tycker alltid att det är kul att springa ut på planen och röra vid bollen, säger Fridolina. Men det är roligare att bli utmanad. Som för några dagar sedan, när vi mötte tvåan i ligan, Levante. Då hade vi stora problem, för de satte jättehög press och tvingade oss att ta snabba beslut och tänka innan vi fick bollen. Det var superroligt.

Fridolina Rolfö är på väg hem till sin lägenhet som ligger en kvarts körning från klubbens högkvarter i Sant Joan Despí, ett lugnt område i den sydvästra utkanten av Barcelona. Hon har precis genomfört en dagen efter match-träning med laget, och eftersom hon var en av avbytarna blev det ett längre och intensivare pass än för de som startade i gårdagens sjumålsvinst. Två timmar av passningsövningar, avslut och inlägg. Dessförinnan gick huvudtränaren Jonatan Giráldez och hans ledarstab igenom några detaljer från matchen på en whiteboardtavla. De var inte nöjda med lagets insats.

– Vi hade hoppats göra fler mål, säger Fridolina. I dag pratade vi om hur vi ska slå oss igenom en sjubackslinje, hur vi ska skapa ännu mer. Vi pratar mycket om roller, var man i respektive roll ska positionera sig när den eller den spelaren har bollen. Det är sällan vi är nöjda med en prestation.

»Det är ganska mycket jag. Att vara lite spontan, få en magkänsla och följa den.«

Dagarna på träningsanläggningen är längre här än vad Fridolina är van vid från sina klubbar i Sverige och Tyskland. Schemat kan innehålla både för- och eftermiddagsträningar åtskilda av gemensam lunch, genomgående upp- och nedvarvning i utegymmet på träningsplanens kortsida innan och efter varje fotbollspass, videoanalys, fysträning och återhämtning som baseras på hur många minuter spelarna har spelat i de senaste matcherna. För Fridolina, som tidigare haft upprepade problem med muskelskador, passar det upplägget bra. Fysträningen är inte lika tung som den tyska och mer individuellt anpassad.

– Min kropp har mått väldigt bra sedan jag kom till Barcelona, säger hon och tittar upp i backspegeln.

Därefter sneglar hon i sin högra sidospegel och knäpper igång bilens blinkers, samtidigt som hon trycker foten hårdare mot gaspedalen för att lämna den bilkö som har bildats vid en korsning längre fram.

– Vi byter till bussfilen, säger hon och ler. Nu kör vi!

En silverfärgad bil i vänsterfilen blinkar höger och gör en ansats att svänga ut framför Fridolinas Audi.

– Nej! säger hon bestämt och gasar för att markera.

Jag frågar slentrianmässigt om hon har blivit en mer aggressiv bilförare sedan flytten till Spanien. Hon skrattar till.

– Tycker du att jag kör aggressivt?

Målmedvetet.

–  Ja? Så är det i fotboll också, går man in mesigt får man ofta smällen själv.

Hon svänger in framför en garageport under ett vitmålat, nybyggt lägenhetskomplex, blippar upp porten och parkerar på en minimal plats mellan två röda betongpelare.

– Hola!

Efter att ha hälsat på en granne, låst upp ett gäng säkerhetsdörrar och tagit hissen upp till sin fyrarummare sätter sig Fridolina intill sin sambo Simon Skott i vardagsrumssoffan. De träffades några månader innan hon lämnade Linköpings FC 2016, och sedan Fridolinas inledande tid i Bayern München har Simon kunnat flytta med till såväl Wolfsburg som Barcelona och distansjobba som säljare för ett svenskt sportföretag.

»Om hennes mamma, pappa, storasyster eller lillebror närmade sig klargjorde hon: ›Ingen får vara i köket, jag tränar!‹«

Det var inne på Simons kontor i deras lägenhet i Wolfsburg som Fridolina fick ett av sitt livs muntraste besked. Med ett halvår kvar på sitt kontrakt med Wolfsburg hade hon meddelat den tyska mästarklubben att hon kände sig klar med Tyskland. Hon trivdes i vardagen och var viktig för laget, men de senaste två åren i Bundesliga hade hon inte känt sig utmanad. Någon form av inspiration saknades.

– Det är ganska mycket jag, säger Fridolina. Att vara lite spontan, få en magkänsla och följa den. Jag är en person som behöver nya intryck.

– Verkligen, säger Simon och nickar. Styrkan med det är att du blir inspirerad av att komma till nya miljöer och testa nya saker. För många är det en utmaning att ta det beslutet, för dig ger det ofta energi.

Trots en avtalsförlängning från Wolfsburg på bordet och konkret intresse från flera andra toppklubbar i Europas bästa ligor, valde Fridolina att ha is i magen.

– Du visste ju vad du ville, säger Simon med blicken på sin flickvän.

– Jag visste vad jag ville. Barcelona var i mitt sikte.

Siktet grundade sig i att hon som ung hade följt Barcelonas herrlag och sett upp till Ronaldinho och Messi. På den tiden hade hon inte en tanke på att en dag representera klubben eftersom deras damlag inte spelade på den nivå hon drömde om. Men i och med Barcelonas utveckling de senaste åren växte tanken hos henne. Hon ville spela i Spanien för där spelade de rolig, teknikorienterad fotboll, och hon ville spela i den klubben för den hade hon sett upp till. Men i början av 2021 hade Barcelona ännu inte aviserat sitt intresse.

– I spanska ligan är man lite mer mañana med att skriva kontrakt och säkra upp spelare, säger Fridolina. Dessutom väntade de in ett presidentbyte och hade osäker ekonomi. Det visste vi om.

Fridolina och Simon satt i sitt tyska kök och drack kaffe när hennes agent ringde. Hon hade väntat på att få veta vilka klubbar som hört av sig, så med nyfikna steg klev hon in i Simons arbetsrum för att ta samtalet. »Barcelona är intresserade, vill du spela där?« sade agenten, väl medveten om att frågan var retorisk. Fridolina skrek rakt ut: »Whooaaa!« Utropet fick Simon att reagera i köket. Vad skulle göra henne så glad? Det kunde bara vara en sak. Han satte fart mot arbetsrummet för att få sitt antagande bekräftat: »Är det vad jag tror att det är?!«

I vardagsrumssoffan i Barcelona lutar Fridolina huvudet bakåt och kan inte sluta skratta åt minnesbilden av pojkvännen som står framåtlutad i dörröppningen med uppspärrade ögon.

 

Att hennes blivande lagkamrater höll en teknisk nivå som var högst i världen kände Fridolina till när hon signerade sitt tvåårskontrakt. Men att hon skulle ansluta till ett lag som avslutat vårsäsongen med att vinna allt de kunde vinna hade hon inte räknat med.

Målsättningen inför hennes debutsäsong var tydlig: Barcelona skulle ta en ny trippel.

Mästarcoachen Lluis Cortés hade ersatts av sin assisterande tränare Jonatan Giráldez, och för att motivera spelarna att fortsätta ösa på under sina mest överlägsna Primera División-matcher satte 30-åringen upp olika typer av delmål. Fem gjorda mål på 90 minuter räckte inte. Nollan skulle bara hållas. Och när laget i säsongens tre inledande matcher gjorde de flesta av sina mål i andra halvlek, och inte ett enda före matchminut 23, krävde Giráldez att spelarna skulle jaga tidiga ledningsmål – det var inte längre acceptabelt att spela 20 minuter utan att göra mål. Fridolina kunde kolla upp på matchklockan och upptäcka: »Oh, nu måste vi snart göra mål!«

– Den pressen känns helt naturlig här, säger hon. Det är också för att vi ska vara förberedda när de tuffare matcherna väl kommer. Om vi inte är förberedda mot det sämsta laget i ligan, hur ska vi vara förberedda i en Champions League-kvartsfinal? Delmålen hjälper oss att utmana oss själva och göra oss så redo som möjligt för de viktiga matcherna.

Är det vad som motiverar dig när du gör dig redo vid sidlinjen i matchminut 53 vid ställningen 5–0 mot nästjumbon?

– Absolut. I en sådan match, där tränaren pushar hårt för att vi ska göra fler mål trots att vi är överlägsna, vill jag komma in och bidra i offensiven och göra mål. Både för lagets och min egen skull. Det är sådan otrolig konkurrens om platserna att man hela tiden behöver prestera och bevisa för tränaren att man vill spela. Konkurrensen gör att man känner sig ständigt utmanad.

Man behöver inte umgås länge med Fridolina Rolfö för att notera att hon gärna återkommer till det här med att »bli utmanad« – både i träning, match och karriärsval. Och på ett sätt har hennes strävan efter att hela tiden utsätta sig själv för nya nivåer och outforskade miljöer präglat hela hennes fotbollsliv. Men det har inte alltid skett medvetet.

 

Vare sig jag pratar med Fridolina själv eller med personer i hennes närhet betonar de att hon under sin uppväxt hade en avslappnad inställning till fotbollen. Hon höll på för att det var roligt, som de flesta andra barn. Men möjligen innehöll hennes definition av »roligt« en målmedvetenhet som andra saknade.

Fridolinas pappa Lars-Inge minns första gången dottern rörde en fotboll:

– Hon kunde sitta, men nätt och jämnt. Hon välte. Jag rullade en boll till henne, hon satt lite bredbent och skrattade. Det var ju kul, tänkte jag, så jag rullade den igen. Då skrattade hon ännu mer. Vi blev fascinerade av att hon blev så glad när bollen kom.

Eftersom familjens villa låg på en bergstomt på landet fanns inga gräsytor att spela fotboll på. Så snart Fridolina kunde stå, gå och springa blev istället den långa och breda hallen i huset vid Fixsjön en mil öster om Kungsbacka hennes första spelplats. Där började Lars-Inge och Fridolina passa och dribbla av varandra.

– Hon ville bara fortsätta och fortsätta och fortsätta, säger pappa Rolfö. Så där maniskt, du vet. Hon höll gärna på tills det var dags att gå och lägga sig.

Efter ett tag upptäckte Fridolina att hon kunde göra samma saker som hon gjorde med sin pappa på egen hand. Sparkade hon bollen mot köksluckorna fick hon bollen i retur, och de höga smällarna brydde hon sig inte om. Det gjorde hennes föräldrar till en början, men när de bad henne sluta svarade hon beslutsamt: »Nej, jag tycker att det är roligt.« Så Lars-Inge och mamma Eleonore lät dottern hålla på, och dunsarna från köket blev en konstant ljudkuliss som både föräldrarna och storasystern Daniella vande sig vid.

»Under genomgångar kunde hon sitta och titta ut genom fönstret och se ut att vara i en annan värld.«

Den sex år äldre systern spelade juniorfotboll i Fjärås en kvarts bilfärd genom nordhalländska skogar från Allarängen, där familjen Rolfö bodde. När Fridolina fyllde sex år ville hon göra samma sak. Hennes första tränare, Marie Hansen, märkte tidigt att hon låg före sina jämnåriga.

– Hon hade en bollkänsla som stack ut, säger Marie. Och med åren blev hennes gudabenådade spelförståelse uppenbar, hon såg passningsalternativ som andra inte såg och kunde läsa av i vilka lägen det passade att passa, skjuta eller dribbla. Hon var en tjej som dribblade mycket, hon var duktig på att driva bollen och hade redan då fina skott med sin vänsterfot.

Marie Hansens dotter spelade i samma flicklag och umgicks ibland med Fridolina efter skolan.

– Oavsett vad de lekte hade »Fidde« en boll nära sig, säger Marie. Hennes mormor bodde nära oss, och det var samma sak där om man skymtade henne i trädgården: bollen var alltid med.

Till personligheten minns Marie en »go, glad och avslappnad tjej«.

– Det var mycket lek och fantasi, säger Marie. Ingenting var så allvarligt för henne. Någon gång kom hon till match utan fotbollsskor, och under genomgångar kunde hon sitta och titta ut genom fönstret och se ut att vara i en annan värld. Sedan gick hon ut på planen och körde över motståndarna.

Eftersom Fridolina var så överlägsen undrade Marie om hon inte skulle spela med tjejer som var ett år äldre. Så blev det, men för att kunna fortsätta spela med sina jämnåriga vänner dubblerade hon. De två lagen tränade efter varandra om kvällarna, så när Fridolina var klar med den första träningen tryckte hon i sig en smörgås och gick på nästa. I det äldre Fjäråslaget var Inge Gustavsson en av tränarna.

– Ingen visste i förväg vad hon skulle göra när hon hade bollen, säger han. Och hon hade redan då den där säregna förmågan att skära in i planen från vänsterkanten och skjuta med utsidan av vänsterfoten. Maskerade skott som fick en att undra: »Hur fasen gjorde hon nu?«

När Fridolina kom hem från träningarna stod hon och nötte bredsidor i köket. Hon använde en decimeterhög matbordsplatå vars kant hon siktade på. Träffade hon bollen bara lite fel så att den inte rullade längs furugolvet riskerade fönster och bord att fara illa. Över golvet placerade Fridolina ut bestick, glas och andra tillgängliga köksverktyg som fungerade som koner att dribbla mellan. Om hennes mamma, pappa, storasyster eller lillebror närmade sig klargjorde hon: »Ingen får vara i köket, jag tränar!« På en närliggande äng kunde hon tvinga grannhusets två jämnåriga tvillingpojkar att agera motståndare medan hon dribblade av dem.

Inte bara i detaljträningen hemma sökte Fridolina nya lösningar för att utvecklas. I tidiga tonåren kände hon sig redo att spela A-lagsfotboll, men i IFK Fjärås fick hon inte chansen. Istället sökte hon sig till det bästa laget i Kungsbacka, där hon gick i högstadiet. Beslutet var inte givet, division ett-klubben Tölö IF var en av Fjärås lokalkonkurrenter, men Fridolina var bestämd: hon skulle spela i ett damlag.

»Men jag förstod inte att det var ett driv, för det var bara en lek för mig.«

Tölös dåvarande tränare Martin Skogman, i dag akademichef i Varbergs Bois, hörde talas om en talangfull spelare som av någon anledning inte spelade i Fjärås A-lag. Han bjöd in 14-åringen till en träning.

– Och alltså den provträningen! utbrister Martin Skogman. Hon plockade ner en lite längre boll, gled förbi en av våra bästa försvarsspelare och dunkade upp bollen i nättaket med vänster vrist. Efter träningen kom spelare efter spelare fram till mig och frågade: »Vad fan var det här? Vi måste värva henne direkt!«

Fridolina Rolfö tog en ordinarie plats i division ett (dåvarande Elitettan) som 15-åring, och van vid att leka sig igenom sina flicklagsträningar blev Martin Skogmans tuffare kravställning något nytt för henne. Likaså de taktiska direktiven.

– Hon nickade när man instruerade och sade att hon fattade, men det var inte alltid att det blev så sedan. Redan då var hon som bäst när hon fick vara lite spontan.

Trots att det blev allvar för Fridolina i övre tonåren, med hårdare träningar, noggrannare kosthållning, landslagsuttagningar och damallsvenskt spel, fortsatte hon att ha ett lekfullt förhållningssätt till fotbollen. Dunsarna från köket upphörde i alla fall inte, enligt pappa Lars-Inge.

– Även när hon spelade med Jitex i Damallsvenskan kunde hon komma hem och sparka boll mot dörrarna, säger han. Den ljudkulissen upphörde först när hon var 17 och skaffade egen lägenhet.

 

Fridolina ROLFÖ sitter vid en strand tio minuter från lägenheten i Barcelona. Hon tuggar på en stor kaka med Oreosmak som hon köpte på vägen. Häromdagen avslöjade en lagkamrat för henne att hon inte gillade choklad, och det var bland »det sjukaste« Fridolina hört.

Däremot ler hon när hon tänker på nötandet i köket och den där »besattheten«, som hon själv kallar sitt barndomsbegär efter att spela fotboll.

– Det var det jag längtade efter hela tiden, säger hon. Passa bollen, skjuta bollen, dribbla bollen. Jag spelade handboll också, men fotbollen var speciell. Och jag märkte väl att jag hade talang och ett extremt driv. Men jag förstod inte att det var ett driv, för det var bara en lek för mig.

Jag frågar om dribblingsbanan av bestick och glas som hon brukade anlägga i köket. Var fick hon inspiration ifrån?

– Alltså, allting handlade ju om att jag ville bli bättre. Många i min ålder trixade mycket, men jag hade aldrig något intresse av det eftersom jag förstod att det inte skulle ge mig någonting på fotbollsplanen.

Du insåg det redan som åttaåring?

– Ja, det är jättekonstigt, för jag var som sagt inte så målmedveten egentligen. Glädjen var anledningen till att jag gjorde det, men jag reflekterade väl ändå: »Att trixa har jag ingen användning av på plan. Men att träna min förstatouch har jag nytta av, det är viktigare för mig som fotbollsspelare, så då står jag mot den här kökskanten och kör.« Det var ganska logiskt egentligen. Min förstatouch behövde jag hela tiden använda i match, men kicka behövde jag ju inte göra.

I Barcelona har Fridolina, mer än i någon av sina tidigare klubbar, nytta av den grundtekniken. Som hennes pappa Lars-Inge uttrycker det: »I Barça tar de emot hårda passningar som ingenting, bollen sitter som klistrad vid foten.«

För Fridolina har det varit sporrande att få grotta ner sig i de reflektioner som hon själv haft om tekniska speldetaljer, men som hon tidigare inte fått utlopp för. I Sverige och Tyskland upplevde hon att tränarna fokuserade mer på taktiska grunder, försvarsspel och fysik.

– Jag har lärt mig så otroligt mycket på det här halvåret, säger Fridolina. Jag kände direkt när jag kom hit: vad härligt att mitt tankesätt om teknisk fotboll, speluppfattning, passningsspel och hur man gör sina lagkamrater bättre – de tankarna finns här och är ännu mer utvecklade. Det är liksom en dimension till! Det har varit en så fin känsla.

Oreokakan ligger i magen och nu väntar en lugn kväll med Simon. Sedan omställningen till de längre träningsdagarna här i Barcelona har hon blivit noggrannare med att utnyttja de lediga stunder hon väl får. Hon behöver vila hjärnan. För att känna sig helt ledig vill hon helst inte se, prata eller tänka på fotboll. Särskilt inte under tajta matchperioder med två eller tre matcher i veckan.

I morgon åker Fridolina till Baskien med laget. Där väntar två bortamatcher, och även om hon aldrig skulle säga det själv förväntas hon spela från start i den första – mötet med ligatvåan Real Sociedad. Därefter ser hon fram emot två veckor med landslaget och den årliga träningsturneringen i Algarve. När hon nämner samlingen kommer hon på sig själv:

– Eller ja, kallelsen har ju inte kommit än.

Som om Diamantbollvinnaren inte skulle bli uttagen.

»Vissa vill inte ha så mycket press på sig, men jag känner bara att den utmanar mig.«

 

Mycket riktigt startar Fridolina Rolfö när Barcelona möter ligatvåan Real Sociedad på bortaplan. Liksom flera gånger tidigare under sina 20 ligaframträdanden utgår hon från vänsterbacksplatsen, men särskilt mycket försvarsspel blir det inte. Inte heller hindrar positionen henne från att göra sitt åttonde ligamål för säsongen.

Elva minuter in i andra halvlek trycker Fridolina in bortalagets 3–0-mål med ett hårt och lågt högeravslut från straffområdeshörnet, efter att ha tagit sig in i planen från vänsterkanten. Det är en rörelse och ett tillslag med sin sämre fot som hon har tränat mycket på. Bollen studsar i nät via bortre stolpen.

Barcelona vinner matchen med 9–1, och efteråt pratar Fridolina om Real Sociedads överraskande laguttagning.

– Det blev lite annorlunda än vad vi hade förberett oss för. De hade spelat många matcher på kort tid och kände väl att de låg så långt efter oss i tabellen att de lika gärna kunde vila sina bästa spelare. Lite tråkigt. Det är inget dåligt lag egentligen.

Men ändå: ni slog ligatvåan med 9–1.

– Det rann iväg lite mot slutet.

 

En vecka senare har Fridolina vunnit ytterligare en match i Baskien (3–0 mot Athletic Bilbao), konstaterat att serieledningsmarginalen är 22 poäng stor och samlats med landslaget på Algarvekusten. Nu sitter hon isolerad på sitt hotellrum i Albufeira och önskar att hon fick äta utemiddag med landslagskamraterna. Restriktionerna är alltjämt strikta i Portugal, så kvällen tillbringas på rummet.

Liksom i hennes klubblag har landslaget nu nått en nivå som innebär att den interna målsättningen för året måste vara att vinna de turneringar man ställer upp i. Först den lite mindre Algarve Cup, i sommar Europamästerskapet i England. Fridolina Rolfö har en viktig offensiv roll för att det ska gå vägen.

– Det förtroendet och ansvaret passar mig bra, säger hon. Vissa vill inte ha så mycket press på sig, men jag känner bara att den utmanar mig och gör mig bättre.

För Fridolina Rolfö känns det numera naturligt att säga så. Och lika väl som hon vet att hon senare i vår kommer att fira ett ligaguld med Barcelona är hon medveten om vilken merit som saknas: en mästerskapstitel med landslaget. För tjejen som brukade dribbla bort skedar och gafflar på ett köksgolv i norra Halland är fotbollen inte bara en lek längre. Men även med tryck på sina axlar kan man ha roligt.

---

FOTNOT: Den 13 mars säkrade Fridolina Rolfö och Barcelona ligatiteln i och med en 5–0-vinst mot Real Madrid. Med två månader kvar av säsongen hade Barça då vunnit 24 av 24 ligamatcher, med målskillnaden 136–6. Här firar Fridolina Rolfö titeln med lagkamraterna.