Rosa Kafaji: »Jag stödde mig med kryckorna och kickade försiktigt bollen mot väggen«

Hur skarpa minnen har du från situationen som ledde till benbrottet?

– En del minns jag tydligt, en del har jag förträngt. Det jag aldrig glömmer är knaket. Och smärtan.

Ibland hör man om att smärtan kommer starkare efter ett tag, men du skrek verkligen rakt ut direkt.

– Alltså, jag skrek från djupet av mitt hjärta. Det gjorde så fruktansvärt ont. Eftersom vi bara hade spelat sex minuter och det var vinter var kroppen fortfarande kall, plus att jag inte hade fått upp något adrenalin. Men att jag skrek och grät berodde inte bara på smärtan. Det var så många otäcka tankar i huvudet: »Hur illa är det här?« »Hur mycket förstörs här och nu?«

Hur var första tiden efter skadan?

– Efter operation och några dagar på sjukhuset åkte jag hem till mamma i Kallhäll. Jag åt oxytocin och varje dag behövde jag ta en spruta i magen för att inte få blodproppar. Det enda jag kunde göra var att ligga i soffan med benet i högläge. Jag låg där mellan tolv på dagen och tolv på kvällen och gjorde typ ingenting. Ibland blev jag kvar där på natten också.

Rosa Kafaji: »Jag tog på mig en morgonrock och ställde mig vid en vägg längst ner i trapphuset.«

Du har säkert haft lagkamrater som råkat ut för tuffa skador, men innan man själv drabbas fattar man ändå inte hur det är?

– Hundra procent. Jag brukade ta mina skadade kompisars kryckor och lattja med dem, som en spexig grej. Det kommer jag aldrig mer att göra. Jag lärde mig verkligen att hata de där kryckorna när jag själv blev beroende av dem.

Tyckte du synd om dig själv?

– Ja, de första veckorna. Jag tror att man måste få göra det, men inte för länge. När jag slutade med medicinen bestämde jag mig för att se framåt. Och det tog inte lång tid innan jag började spela lite fotboll. Eller, fotboll och fotboll – men jag tog på mig en morgonrock och ställde mig vid en vägg längst ner i trapphuset. Jag stödde mig med kryckorna och kickade försiktigt bollen mot väggen med min vänstra fot. En gång, två gånger, fler gånger. Jag vet inte om jag fick egentligen, men jag var bara tvungen att få något slags fotbollskänsla.

Kryckor, morgonrock och väggspel i trapphuset – passerade några grannar förbi?

– Ja, men det var bara glada miner. Typ: »Kul att Rosa är igång igen.« Alla där vet att jag lever för fotbollen. De har sett mig skjuta och passa mot väggar i Kallhäll många, många gånger. Jag gillar det meditativa tillståndet man kan komma in i när man kör mot en vägg. Man tänker inte på något, man bara gör. Det flowet vill jag åt i matcher också.

Rosa Kafaji: »Utan en boll kan det ju aldrig bli riktigt kul.«

Hur var det att återvända till fotbollen på riktigt?

– I början var jag bara lycklig över att kunna spela igen, sedan blev jag lack eftersom jag inte var så bra som jag ville. Vissa avslut som kändes lätta tidigare var plötsligt svåra, det tog ett tag att hitta tajmingen. Nu känns det bra, och framför allt känner jag mig starkare. En bra sak som skadan förde med sig var att jag fick tid att jobba på min fysik.

Hade du slarvat med den tidigare?

– Jag vill inte säga slarva. Men jag låg så långt fram tekniskt att jag kunde leva på att spela så, utan att behöva vara i gymmet hela tiden. Intervaller, cykling och löpning var det värsta jag visste tidigare. 

Inte längre?

– Jag hatar nog fortfarande de passen, men kanske inte lika mycket. Jag gör dem i alla fall utan att gnälla. Jag vet att de kan gynna min karriär.

Alla hatar väl sådana pass i någon mån?

– Nej, jag lovar, det finns folk som gillar dem! Sjukt. Okej att man behöver den träningen, men utan en boll kan det ju aldrig bli riktigt kul. 

Vad tänker du om 2023?

– Jag tänker att jag ska uppskatta varje gång jag får spela fotboll och inte ta något för givet. Det var plågsamt att se laget spela förra våren och själv vara så långt borta. När säsongen sedan tog slut var semester det sista jag ville ha.