Oscar Hiljemark: »Jag mår bra av att sträva efter perfektion«

Det är en gråmulen måndagsförmiddag i Borås. Elfsborgs manager Oscar Hiljemark befinner sig mellan en hemmaförlust mot Häcken och ett stjärnfyllt bortamöte med Galatasaray. Medan spelarna värmer upp i smågrupper kämpar han med en taktiktavla som gång på gång blåser ner från stället som rullats ut till mittcirkeln på Borås Arena.

Han byter några ord med Javier Agenjo Duran, Elfsborgs assisterande tränare som följde med honom från Ålborg i somras. Spanjoren drar igång en passningsövning. Taktiktavlan blåser omkull igen och Oscar Hiljemark trycker ned sin svarta keps hårdare över de blonda lockarna.

Motvind? Det vore en överdrift. Sedan Hiljemark återvände till föreningen där han gjorde 75 matcher som spelare har Elfsborg kvalat in till Europa League efter en straffrysare mot Molde, besegrat Roma och avancerat två placeringar i den allsvenska tabellen. Men för första gången sedan återkomsten har Hiljemark nu förlorat två matcher i rad, mot Sirius och Häcken, och under dessa möten fått se sitt lag släppa in sju mål.

– Förluster blir tyvärr inte lättare med åren, säger Hiljemark. Tvärtom, faktiskt. Och ännu värre i tränarrollen.

Träningspasset har avslutats. Spelarna beger sig hemåt för att vila inför resan till Istanbul nästa dag. Oscar Hiljemark hasar ner i en väl insutten skinnsoffa som mycket väl kan ha stått innanför entrén sedan arenans invigning 2005. Han slänger upp fötterna på en pall och gör en teatralisk utandning.

– Man får passa på att göra det lite bekvämt för sig, säger han.

 

Oscar Hiljemark är annars inte den bekväma typen. Den här dagen steg han som vanligt upp strax före klockan fem för att hinna vara på jobbet en timme senare. Under körningen till Borås från huset i Hestra lyssnade han på Melissa Horns senaste album Den jag kunde blivit – den jag blev, och kanske var han något tröttare än normalt. Dagen före hade han egentligen en ledig söndag. Men lördagsförlusten mot Häcken gnagde i honom.

– Det slutade med att jag i går såg om alla våra matcher sedan jag kom hit i somras.

Alltså verkligen alla, 14 stycken från start till mål?

– Inte riktigt i sin helhet, men jag kikade igenom alla. Säg att jag såg 60 minuter i snitt på varje match.

Vad letade du efter?

– Mönster. Återkommande tendenser i vårt spel som vi kan jobba med framöver. Saker jag kanske borde ha upptäckt tidigare.

Det är naturligt att vilja hugga i efter en motgång, men ibland finns det kanske inte så mycket att analysera heller?

– Häckenmatchen var speciell. Vi gjorde ett självmål efter tre minuter och före deras avgörande 3–1 tappade vi bollen i egen box. Jag tror att vi hade nära tre i xG [expected goals] medan de låg på 0,40.

Kan du inte bara vara trygg i det då? Ha din lediga söndag och låta skallen vila?

– Nej, nej. Så funkar det inte.

Det låter väldigt lutherskt.

– Mm, men för mig är det en viktig process. Inte minst är det viktigt att ifrågasätta sig själv. Efter Häcken hade jag kunnat säga: »Vi har bara förlorat tre allsvenska matcher av 14 sedan jag kom. Vi har spelat jättebra och vunnit mycket. I dag hade vi lite otur och så är det ibland.«

Ja, varför inte?

– Så vill jag aldrig säga.

Men om det är sant?

– Det finns alltid saker att förbättra. Mål som ser ut som tillfälligheter kanske föregicks av något vi kunde ha straffats för i tidigare matcher? Och skulle det verkligen vara rena tillfälligheter vill jag åtminstone komma fram till det själv.

»Jag vaknar inte på morgonen och tänker att jag är störst, bäst och vackrast.«

Jag har väldigt lätt att se dig piska dig själv när det går emot. Jag har ännu svårare att se dig njuta av en framgång.

– Ha!

Hiljemark knäpper med fingrarna, skrattar och kastar bak huvudet i soffan. Som för att förstärka hur träffad han känner sig.

– Jag är fruktansvärt dålig på det, säger han. Med tanke på jobbet man lägger ner är det egentligen sjukt hur lite man njuter när det flyter på. Egentligen tror jag att det är ganska viktigt att göra det. Det kommer bara inte naturligt för mig.

Romavinsten till exempel, när du kör hem där på riksväg 27 sent på kvällen – efter alla applåder och segerintervjuer?

– Elin [Hiljemarks fru] var på den matchen. I bilen hem är det behagligt, vi pratar om matchen och är fortfarande upprymda. Men när vi kommer hem lägger sig adrenalinet. Jag tänker på chanserna Roma hade, på att vi kunde ha gjort fler mål. Sedan inser man att i morgon måste vi bygga »gameplan Sirius«. Så då hoppar man i säng för att vara skarp nog till nästa dag.

Du har ett starkt kontrollbehov?

– Har jag det? Jag vill nog inte uttrycka det så. Jag litar på mina medarbetare och tycker att jag har god förmåga när det kommer till att delegera. Fotboll kommer också alltid att vara ett players game. Kontrollbehov …

Han smakar på ordet igen och skakar sedan långsamt på huvudet.

– Kontrollbehov – nej. Däremot gillar jag struktur. Det vi gör ska vara noga planerat och genomtänkt. Och när jag möter spelarna vill jag känna att jag verkligen är förberedd. Jag vaknar inte på morgonen och tänker att jag är störst, bäst och vackrast. Jag vaknar och tänker …

Kort quizpaus i texten. Vad tänker Oscar Hiljemark när han vaknar?

1) »Fan vad gött det vore att sova lite till.«

X) »Hur mycket ska jag banta min Thelin-ärvda trupp till nästa år?«

2) »I dag ska jag prestera, bli ännu bättre och pusha gränserna för vad som är möjligt.«

Rätt svar: 2.

– Min kravbild på mig själv har alltid varit väldigt, väldigt hög, konstaterar han.

Har den någon gång slagit över i prestationsångest?

– Nej. När jag var 13, 14 år hade jag ibland svårt att få ut max i viktiga matcher. Men sedan växte det fram en förståelse för hur jag är som person. Jag mår bra av att sträva efter perfektion.

 

Från utsidan ser Elfsborgs managerbyte ut som fotbollshistoriens lyckligaste skilsmässa. Efter 28 poäng av 30 möjliga skulle Aberdeens supportrar inte bli oroliga om Jimmy Thelin trillade i Nordsjön eftersom de är säkra på att han kan gå på vatten. Samtidigt har laget han lämnade i Sverige fått ett lyft sedan han stack.

– Det var nog inte så dumt för Oscar att Elfsborg efter ett fantastiskt 2023 spelade halvknackigt under Jimmy på våren, säger Anders Svensson.

Svensson spelade med Hiljemark under Elfsborgs senaste guldsäsong, 2012, och hade någon då sagt till honom att hans yngre mittfältskollega senare skulle bli elittränare hade han … inte blivit det minsta överraskad.

– Redan när Oscar kom upp i A-laget som tonåring stack han ut med sitt sätt att ta för sig. Han hördes. Han styrde och ställde på planen, även med oss äldre. Jag kan tänka mig att en del störde sig på det. Själv tyckte jag att det var rätt grymt att se.

En annan som tidigt såg en ledare i Hiljemark var Håkan Ericson. När Ericson var förbundskapten för U21-landslaget tog han ut Hiljemark, född 1992, redan till 1990/1991-kullen.

– År två gjorde jag honom till lagkapten, säger Ericson. Han hade ett naturligt sätt att inta både ett rum och en fotbollsplan. När vi hade diskussioner om hans sätt att spela visade han respekt för mina synpunkter även om han inte köpte dem fullt ut. Han var också en träningsmaskin som pallade att spela matcher med två dagars mellanrum. Det var aldrig något tjafs med Oscar.

»Vissa drog till Ayia Napa, det gjorde inte jag. Jag följde min dröm och var jättenöjd med det.«

 

Det blir kanske så när man har en stark inre drivkraft. Ingen tycks någonsin ha behövt tjata på Oscar Hiljemark, bett honom ta i mer eller träna fler pass. Sådana lade han in själv redan som ung tonåring. När det inte fanns något annat att göra nötte han tillslag mot fyra sammansatta stockar i familjens trädgård. Under en period kom han till skolan på en enhjuling eftersom han ville förbättra balansen. Och när han berättar om sin första dag i Elfsborg, som 15-åring, beskriver han hur han stod på balkongen i Sjuhäradshallen och såg tre olika ungdomslag träna samtidigt.

– Jag hade precis signat mitt första avtal med Elfsborg och tänkte väl att jag var rätt nära A-laget i en stor klubb. Så gick jag ut på balkongen och såg P16, P19 och U21 – runt 60 spelare som alla låg före mig just då. Det var en ödmjuk insikt. Och jag förstod: Här krävs lite jobb.

När han kom hem väntade en kallelse till ett landslagsläger i ishockey, där han också var lovande. Men valet var redan gjort. Han pendlade till Elfsborgsträningarna den första tiden, läste läxorna på bussen. När gratistidningen Finnveden Nu senare åkte till Borås för att intervjua bygdens jättelöfte undrade reportern efter många ambitiösa fotbollscitat vad mittfältaren tänkte göra om allt skulle skita sig. De sista raderna i artikeln löd: »Oscar klappar på skolväskan. Det finns alltså en plan för allt.«

Hiljemark ler när han påminns om beskrivningen. Han känner inget behov av att nyansera bilden av sitt plikttrogna tonårsjag.

– Att lägga tid på sånt som är viktigt har alltid varit givet för mig, säger han. Då kan man också känna stolthet efteråt. Jag hade inte superlätt för skolan, jag fick kämpa i många timmar för att få de betygen som krävdes.

Varför var det viktigt? Du slog igenom i Elfsborg redan före du tog studenten.

– Jag kunde ha fått benet avsparkat. Jag kunde ha krockat med cykeln. Om fotbollen inte hade gått som jag önskade ville jag ha en grund att stå på.

Alla fotbollslöften resonerar inte så.

– Nej, och för andra är det kanske inte alls rätt väg att gå. Jag kommer inte med några pekpinnar. Jag säger bara hur jag funkade, och fortfarande gör. Jag vet till exempel att jag inte är den bästa coachen någonsin. Men med hårt arbete tror jag att jag har möjlighet att ta mig någonstans.

Full satsning på fotbollen, hårt arbete i skolan. Du måste ha försakat mycket kul under uppväxten?

– Alltså, jag hade en fantastiskt uppväxt. Jag såg det inte som att jag försakade någonting. Vissa drog till Ayia Napa, det gjorde inte jag. Jag följde min dröm och var jättenöjd med det.

»Självklart hade jag mörkare tankar och kortare stubin när det var som tyngst, men jag tror aldrig att jag blev självömkande.«

 

Oscar Hiljemarks drömjagande tog honom vidare från Elfsborg till PSV Eindhoven, Palermo, Genoa, Panathinaikos, Dynamo Moskva och Ålborg. Efter svåra och återkommande höftproblem satte han punkt för spelarkarriären redan som 28-åring. Han säger att det förvisso kunde kännas tungt under de långa skadeperioderna, men att han aldrig blev bitter eller tyckte synd om sig själv.

Det är i sammanhanget värt att påpeka att Hiljemark var lagkapten i det U21-landslag som vann EM-guld 2015, och året efter spelade han från start i Janne Anderssons första tävlingslandskamp med A-landslaget. I VM 2018 fick han speltid i två av tre gruppspelsmatcher. Bara tre år senare var det slut. När han från Jylland meddelade sitt avsked var känslan bland den breda fotbollspubliken: Just det, Oscar Hiljemark – han bara försvann?

– När jag väl tog beslutet kändes det faktiskt inte så tufft, säger han. Och eftersom jag direkt blev erbjuden rollen som assisterande tränare i Ålborg var jag taggad på ett nytt fotbollsliv.

Du fick aldrig riktigt utforska din fulla potential som spelare och hade långa frånvaroperioder. Det hade inte varit konstigt om du, som jobbat hårdare än de flesta, tyckt synd om dig själv?

– Självklart hade jag mörkare tankar och kortare stubin när det var som tyngst, men jag tror aldrig att jag blev självömkande. Det är inte riktigt jag. En av mina styrkor är nog att jag är lösningsorienterad. Jag försöker att se möjligheterna även när livet inte går som man vill.

Dina höfter är fortfarande inte bra?

– Så är det.

Kan du springa?

– Nej. Men jag kan röra på mig och träna på andra sätt.

Saknar du att springa?

– Inte på en fotbollsplan, jag är sjukt nöjd med att stå vid sidan och känna ansvar därifrån. Däremot hade jag gärna kunnat springa i skogen, i naturen. Det verkar så härligt när andra gör det.

Anders Svensson tror att du fick med dig ett extra driv in i tränarrollen eftersom du var tvungen att avsluta din spelarkarriär i förtid. Vad tror du?

– Ja, kanske. Men jag har alltid varit intresserad av hur en grupp människor tillsammans kan åstadkomma något stort. Allt jobb vi lägger ner här, alla detaljer vi kikar på, går ut på att vi vill vinna. Det är därför vi håller på. Det är därför jag håller på i alla fall.

»Vad ska jag säga? Borde jag ha roterat mer? Det kan man så klart diskutera.«

Elfsborg har inte vunnit en titel på tio år, däremot fått mycket beröm för sin stabila och proaktiva organisation. Jimmy Thelin styrde A-laget i sex och ett halvt år. När en nyckelspelare såldes fanns ofta ersättaren redan i truppen. Spelare som Jacob Ondrejka, Gustaf Lagerbielke och Ahmed Qasem bidade sin tid utan att gnälla från bänk eller utlåningsklubbar. Sedan slog de igenom när de väl fick chansen. I en tid där det ständigt klagas över unga spelares bristande tålamod har Elfsborg blivit ett positivt undantag. Nyrekryterade talanger har sett tidigare löften släppas fram när tiden varit mogen, och sedan säljas till större klubbar om de spelat tillräckligt bra fotboll. Den trovärdigheten har gett Elfsborg både kapital och segrar. Bara inte tillräckligt många för att vinna Allsvenskan, även om det var nära i fjol.

– Elfsborg har gjort många bra saker, säger Hiljemark. När jag spelade i Palermo var man mest där för sin egen skull. Tränaren byttes var femte vecka, spelare kom in och ut, man umgicks inte utanför planen.

Den totala kontrasten till Elfsborg.

– Ja, men för tryggt är inte heller bra. Den svåra balansgången är att ha en sund miljö där människor trivs och samtidigt etablera en vinnarkultur. Klarar vi den balansgången, då tror jag att vi hamnar mitt i prick.

 

Två dagar efter att Oscar Hiljemark har sagt det hamnar hans lag inte mitt i prick i den första halvleken mot Galatasaray. Med sin högljudda Istanbulpublik bakom sig rusar hemmalaget fram till 3–0. När domaren blåser för paus funderar Hiljemark på vad han ska säga till spelarna. Ska han be dem att försöka stoppa blodflödet? Med sin offensiva stjärntrio – Mauro Icardi, Dries Mertens, Victor Osimhen – kan det sluta riktigt illa om Elfsborg satsar allt framåt och blottar sig bakåt. Samtidigt har han sett defensiva brister i Galatasaray och det här är trots allt ingen bortamatch Elfsborg förväntas ta poäng i.

»Vi går för det«, säger han till spelarna.

I andra halvlek gör Elfsborg tre mål och släpper in ett. 4–3-förlusten är hedersam men svider lik förbannat. Fyra dagar senare faller Elfsborg med uddamålet igen, borta mot AIK i Allsvenskan. Var för sig är ingen av matcherna någon katastrof. Men när jag pratar med Oscar Hiljemark igen har han ändå fyra raka förluster bakom sig.

Senast vi sågs sa du att du är bra på att se möjligheter när det går emot. Vad ser du nu?

– Ens hjärta vill ju inte ha logik, ens hjärta vill bara vinna. Men hjärnan säger att det har varit bättre prestationer. Vi reste oss i Istanbul och skakade ett väldigt namnkunnigt lag. Vi lärde oss mycket. Jag tror att vi kan avsluta Allsvenskan bra och fortsätta hålla en hög kvalitet i Europamatcherna. Sedan börjar det stora utvärderingsarbetet.

När får du tid till att inventera och staka ut Elfsborgs väg till nästa säsong?

– Vi har faktiskt redan kommit ganska långt. Trots att vi i princip har spelat match var tredje dag sedan jag kom. Det har varit en sjuk match load.

Läser du vad som skrivs om Elfsborg? Lyssnar du på poddar där din coachning diskuteras?

– Inte direkt, men givetvis har jag lite koll. Det finns många bra poddar och många skickliga skribenter, men det blir ändå ganska svartvitt. Man är kung när man vinner och inget vidare när man förlorar. Inga nyheter där.

Narrativet är att Hiljemark har roterat för lite i startelvan och nu får sota för det.

– Tja, vad ska jag säga? Borde jag ha roterat mer? Det kan man så klart diskutera. Men om jag hade gjort det omvända hade det nog varit åsikter om det istället. Och vet du vad? Det är helt fine. Det ska ställas frågor till mig när laget inte vinner och en sak kan jag lova: de tuffaste frågorna ställer jag själv.