Ja, jag förstår precis vad Leffe Troedsson menar. Det är som en jävla film. U21-landslagets målvaktstränare står lutad mot ett kravallstaket i ett underjordiskt parkeringsgarage i Prag och har lika svårt som alla andra att formulera vad han precis har varit med om.
Spelarna som omger honom ser vimmelkantiga ut. Även de som – likt Ludwig Augustinsson – håller sig till Coca-cola, även Isaac Kiese Thelin, som bär solglasögon trots att vi befinner oss under marknivå, och Simon Gustafson, som har tagit på sig Sam Larssons matchtröja och håller en öl i vardera handen. Dessa U21- spelare som nu letar ord för att förklara hur det kom sig att de vunnit Sveriges första mästerskap sedan farfar var ung. Som prövar ord som »energi« och »vilja«, som talar om »förberedelser«, om att »vara kompakta«, om att »göra motståndarna dåliga«. Som om igen försöker förklara hur det känns: säger att de är väldigt glada, säger att de är euforiska, säger, som Oscar Lewicki, att de »inte är särskilt bra på att prata om det där med känslor«. Till sist är det kanske Joseph Baffo som sammanfattar det hela bäst. Baffo, som suttit på en avbytarbänk i Halmstad hela hösten, som nu har halkat in i turneringen för att Emil Krafth blev skadad, mätt sig med storstjärnor som Harry Kane och Bernardo Silva och fått höra sitt namn skanderas av de tusentals hitresta svenska supportrar som fortfarande hörs larma och jubla därute i natten. Baffo säger inget alls, han bara ler och håller upp sin guldmedalj mot åskådarna.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in