Du förde egen träningsdagbok som tolvåring?
– Jag har alltid varit noggrann med planering. Så fort jag blev gammal nog att få tävlingsinstinkt växte de små hornen fram. Vad jag än ställde upp i ville jag vara bäst. När jag började högstadiet i Gislaved insåg jag att elitidrottståget sakta rullade i gång, och det gällde att bestämma sig: Skulle jag vara med på resan eller inte?
Vad skrev du i dagboken?
– Spalter med belastning, känsla, intensitet. Vad man gjort, hur det kändes, kvaliteten på träningarna. Jag lärde mig att vara självkritisk och analyserade min egen insats. Det har jag med mig än i dag, jag klappar mig inte bara på axeln när allt går bra. Genom dagboken kunde jag gå tillbaka och se hur jag tränade under de perioder jag kände mig i bra form. Det är sådant läkare och fysiologer håller koll på i dag, men på den tiden fick man ta hand om sig själv. Mina pojklagstränare retade mig ibland för att jag var lite väl förberedd. Jag hade alltid fylld vattenflaska, tejpade fötterna i förebyggande syfte för att undvika skoskav, drack inte ur andras glas i skolan ifall folk skulle vara sjuka, var noga med att dricka extra C-vitamin när vi var på läger … Små detaljer som i längden gjorde att jag missade väldigt få träningar och matcher. Sedan tittade väl vissa snett ibland, när man kom på enhjuling till skolan och så.
Enhjuling?
– Jag spelade ishockey också. På ett läger cyklade vi lite för att träna upp balans och koordination. Jag tyckte det var en bra grej och köpte en enhjuling som jag cyklade runt på.
Alla högstadieelever vågar inte glida in på enhjuling bland moppepojkarna.
– Jag har alltid varit trygg i mig själv. Jag fick en fin uppfostran, med stöd från familjen och bra kompisar. Just grupptryck var inget jag föll för. Jag var tidigt ute med cykelhjälm också. Det var ju inte så tufft, men jag gjorde en grej av det och hade den på varje dag tills jag gick ut nian. Till slut köpte folk att det var sådan jag var.
I somras valde du att flytta till Palermo – ett märkligt val för en ordningsman som du.
– Det gick lite emot min personliga vision av hur livet ska vara. Italienarna har en annan syn. En köksfläkt kanske inte tar en vecka att få fram utan fyra månader. De tar en kopp kaffe och njuter av vardagen. Det är lärorikt. Både tjejen och jag gillar att ha koll på saker och ting; har man gjort en planering veckor i förväg så är det den som gäller, det är inget man ändrar dagen innan. Italienarna tar det lite mer … chill.
»Jag maximerar både min träning och min återhämtning, och har ständigt tankarna på det viktigaste – matchen i slutet av veckan.«
Er klubbpresident, Maurizio Zamparini, sparkade i november sin 29:e tränare på 14 år. Hur påverkade det dig?
– Det är en annan värld än i Allsvenskan. Zamparini tog ett beslut och det är bara att anpassa sig. Jag har träffat honom några gånger och fått en positiv bild. Han kan verka impulsiv utåt, men han brinner för sin klubb och planerar mer än folk tror. Alla är vi olika.
Gör det dig frustrerad att människor runt omkring dig inte är lika välplanerade som du?
– Ibland. Kompisar kan säkert tycka man är konstig när man skickar ett SMS veckan efter nyår och frågar vad de ska göra i sommar. Men det är mitt sätt att maximera den tid jag får. Som fotbollsspelare är man väldigt uppbunden.
Är det likadant på planen?
– Där är det såklart mycket impulsivt, men mellan matcherna kan man fundera över hur andra fungerar. Vissa tänker inte överhuvudtaget: de åker hem efter träningen och stänger av hjärnan. Jag maximerar både min träning och min återhämtning, och har ständigt tankarna på det viktigaste – matchen i slutet av veckan. Jag har en klar vision om hur jag ska utvecklas, då blir det lättare att tackla saker som händer på vägen.
Har det gått som planerat hittills?
– Det tycker jag. Det är bara sista halvåret i PSV, när jag var skadad i flera månader och hamnade utanför startelvan, som var en liten besvikelse. Samtidigt gick laget som tåget och vann ligan överlägset, så vad kunde jag ifrågasätta? Och EM-guldet med U21 är inget man planerar för. Men det var definitivt något jag drömt om.
Du gjorde debut i A-landslaget redan 2012, och sa då att du siktade på att komma med till EM samma år. Nu har det gått fyra år och du är fortfarande inte given i truppen.
– Jag hoppades absolut på att jag skulle haft mer landskamper. Men det är Erik [Hamrén] som tar ut laget, han bestämmer. Det är en sådan grej jag får lära mig av, vad man kan påverka och inte påverka. Jag planerar att vara med nu i sommar istället.