Örgryte IS – det lidande sällskapet

Bellinis 90-talsdänga Samba de Janeiro dånar från högtalarna på Gamla Ullevi. Örgryte IS anfallare Viktor Lundberg har precis petat in 3–0 mot Gefle och sparkar i sin glädje upp bollen på läktaren. Lagets tränare Andreas Holmberg kastar i väg en vattenflaska, rusar fram och tillbaka utan plan eller riktning och kramar alla han får tag i vid avbytarbänken. I den soldränkta hemmaklacken hoppar och vrålar barbröstade hemmasupportrar. Under de sista 20 minuterna hörs de betydligt mer än vad som är normalt för en klack på några hundra personer. När klockan tickar in på övertid reser sig sittplatspubliken upp. Vissa stämmer in i segersången: »Så skööönt å va öisare!«

Den här eftermiddagen är otvivelaktigt trivsam för alla rödblå. Utöver Lundbergs definitiva avgörande har publiken bjudits på ett spektakulärt långskott i krysset av Edi Sylisufaj. Med lite tur hade den avige yttern Aydarus Abukar kunnat göra ett nästan lika vackert mål – hans skott utifrån träffade ribban. Tre poäng! Champagnefotboll! Lirarnas lag!

Åtminstone för en dag.

Segern mot Gefle är lagets första på hemmaplan i Superettan 2024. Efter att Örgryte två år i rad har tvingats kvala sig kvar i serien har de ännu en gång inlett säsongen med förluster och krisrubriker. Och klackens röststyrka kompenserar knappast för att endast 1 479 personer pallrat sig till Gamla Ullevi den här soliga söndagen.

Örgryte IS motto lyder »en sund själ i en sund kropp« och går ut på att alla rödblå ska känna ett välbefinnande. I det fem sidor långa strategidokumentet för »Lirarnas lag« nämns ordet välmående fyra gånger. På fem ställen används formuleringen »må bra«. Och då ska man veta att stora delar av de fem sidorna består av bilder på glada spelare, generösa radavstånd och stora överrubriker. Det faktiska innehållet hade fått plats på en sida.

»Jag kom in i Öis med mycket energi och hög ambition. Så möttes jag av en allmän trötthet.«

I samma strategidokument går följande att läsa: »ÖIS är ett välmående sällskap. Fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Det kommer att göra det möjligt för oss att vara långsiktiga och hållbara i allt vi gör.«

Så varför mår alla öisare så dåligt? Och var har alla tagit vägen? Hur blev det så här för klubben som ligger tia i den allsvenska maratontabellen, som funnits sedan 1887 och som för drygt 20 år sedan spelade derby på Ullevi inför 42 000 personer?

 

I mars 2023 svarade Jeffrey Aubynn på enkätfrågor i Göteborgs-Posten inför säsongen i Superettan. Han var nytillträdd huvudtränare i Örgryte efter att islänningen Brynjar Gunnarsson räddat kvar klubben via kval hösten 2022. Aubynn hyllade nyckelspelarna Nicklas Bärkroth och Daniel Paulson, talade om att Öis kunde bli »årets överraskning« och hoppades kunna »vara med och leka« i toppstriden.

Utåt var han förväntansfull och självsäker, fylld av energi och optimism inför säsongen. På insidan var hans känslor mer splittrade.

– Redan i mars var jag dränerad på energi, säger Jeffrey Aubynn. Jag hade lämnat ett jättefint jobb som assisterande tränare i Malmö FF för att jag drevs av att förändra något till det bättre. Jag kom in i Öis med mycket energi och hög ambition. Så möttes jag av en allmän trötthet.

Aubynn upplevde en brist på engagemang på sin nya arbetsplats och menar att även spelarna noterade den.

– Spelare kunde göra narr av folk på Öisgården för att de så sällan dök upp, säger han. »Jaha, nu är klockan halv ett och personen är fortfarande inte här. Inte i dag heller.« Vi tränade på varje dag, men runtomkring var det ofta tomt.

När Aubynn klev in på Öisgården i januari fick han veta att den tillförordnade sportchefen Andreas Karlsson skulle vara pappaledig i tolv veckor. Under individuella samtal med den nye huvudtränaren vittnade spelare och ledare om en smittsam miljö, där nya personer snabbt tappade energin de bringat in i föreningen. Även Jeffrey Aubynn kom att drabbas av det han benämner som »en trötthet«.

»Det kändes som att vi blev ängsliga som lag så fort vi hade något att förlora.«

Eftersom sportchefen saknades mitt i ett transferfönster bestämde sig tränaren för att ta saken i egna händer. Han letade efter nya spelare, skötte kontakter med agenter och åkte för att träffa tänkbara nyförvärv.

– Det är normalt att som tränare prata med spelaren i ett andra skede för att berätta hur jag tänker använda honom. Men sportchefen borde ta första kontakten. Tanken var inte att jag skulle hjälpa till med värvningar, utöver att jag skulle få tycka till. Jag ville ha ett slagkraftigt lag och kände ett ansvar. Med facit i hand tog det för mycket kraft, eftersom jag samtidigt skulle leda träningspass och sprida energi till spelarna.

En vecka före seriepremiären hade fortfarande ingen kritat linjer runt Öis träningsplan. En petitess, kan tyckas. Jeffrey Aubynn såg det snarare som ett av många sjukdomstecken vårvintern 2023. Han uppfattade organisationen som »rörig« och saknade tydlig rollfördelning. En enkel förklaring till små problem, som en träningsplan utan linjer, kan vara resursbrist. Målvaktstränaren Björn West har till exempel tvingats extraknäcka som materialförvaltare de senaste åren. Kanske var det han som bar ansvaret för planen, och kanske prioriterade han målvaktsutveckling framför att krita den. Samtidigt saknas det inte människor som hade kunnat tänka sig att lägga några gratistimmar på Öisgården, om de visste att det behövdes.

»Små mekanismer kan påverka ett helt lag och en hel klubb. Det kan vara att någon sprider negativ energi…«

När Aubynn hade blivit varm i huvudtränarkläderna efterfrågade han mötesrutiner för att diskutera truppen, arbetsprocesser och andra frågor. Han fick till några möten, men de var inte så givande och regelbundna som tränaren hade hoppats.

 

Först i omgång åtta tog Örgryte sin första seger med Aubynn som tränare. Sedan vann laget ytterligare två matcher i rad, däribland vårderbyt mot Gais. Öis vågade sikta mot toppen igen.

– Truppen var inte dålig, säger Aubynn. Och jag vill berömma spelarna för att de slet som djur och verkligen försökte.

Men att sikta mot toppen verkar vara det farligaste en öisare kan göra. För precis när herrlaget hade fått andrum 2023 vände allt igen. Fallet blev långt och smärtsamt. Efter derbysegern tog Örgryte en poäng på sex matcher.

– Resultaten var inte tillräckligt bra och det ligger på mig, säger Jeffrey Aubynn. Det blev slitsamt för alla. Spelarna led av dåligt självförtroende och det kändes som att vi blev ängsliga som lag så fort vi hade något att förlora.

Han säger mer än en gång att han inte vill skylla ifrån sig. Att han som huvudtränare bar det största ansvaret för att Öis ännu en gång drogs in i en bottenstrid. Ändå vill han nyansera bilden av lagens misslyckanden. Han tror att vissa saker behöver sägas för att Örgryte ska lära av sina misstag.

– Man behöver förstå att små mekanismer kan påverka ett helt lag och en hel klubb. Det kan vara att någon sprider negativ energi, att en sportchef inte dyker upp på ett inbokat möte om transferfönstret, eller att saker inte fungerar som de ska.

Den 29 oktober 2023 låg Örgryte sist i Superettan. Tre matcher återstod av säsongen när laget skulle åka till Sundsvall för en potentiellt avgörande bortamatch efterföljande dag. Spelarna förberedde sig för en sista träning på Öisgården när ledarstaben började oroa sig över logistiken. Planen var att laget skulle åka tåg till Medelpad. På grund av spårarbete behövde de först ta sig till Alingsås. Hur de skulle resa dit visste ingen riktigt. Den tillförordnade sportchefen Andreas Karlsson, som ansvarade för att boka resor och hotell, meddelade att laget skulle åka kommunal buss från Göteborg till Alingsås. Delar av ledarstaben ställde sig frågande till hur det skulle gå till. Dels hade resesällskapet stora väskor med material och utrustning som inte skulle få plats i en kommunal buss. Dels visste de fortfarande inte hur laget skulle ta sig från Öisgården till Göteborgs centralstation efter sin träning. Frågan ställdes till Andreas Karlsson som svarade: »Ska ni träna?«

»Tränarstaben tvingades på kort varsel leta nytt boende och hittade till slut ett vandrarhem.«

Situationen löste sig när ordföranden Terje Johansson klev in och bokade en buss från träningsanläggningen till Alingsås. Väl i Sundsvall visade det sig att Andreas Karlsson inte hade bokat någon buss från hotellet till arenan. På frågan om varför han inte hade gjort det svarade sportchefen att laget kunde ta en 25 minuter lång promenad från hotellet till NP3 arena. Ledarna protesterade. Förutom att laget hade tunga väskor att bära var det tre minusgrader och snö i Sundsvall. Det var för sent att boka en buss, så spelarna åkte taxi till arenan.

Matchen hann bara pågå i fyra minuter innan Gif Sundsvall tog ledningen. Resultatet stod sig och åskmolnen på Öis himmel tätnade.

Resan till Sundsvall var heller inte den första som framkallade frustration hos Jeffrey Aubynn. Strul kring bortaresor var ett återkommande tema säsongen 2023. Vid ett annat tillfälle, inför en bortamatch mot Gefle, hade klubben missat att boka senare utcheckning från hotellet, vilket behövdes för att laget skulle ha någonstans att vara fram till avfärden mot arenan. Matchen skulle inte börja förrän 19.00. Tränarstaben tvingades på kort varsel leta nytt boende och hittade till slut ett vandrarhem. Spelarna tog sina trunkar och bytte boende på matchdagen. Den gången vann de med 1–0.

»Jag svarade att jag inte såg mig själv träna Öis nästa säsong.«

– Jag har inga problem med att man gör misstag, säger Jeffrey Aubynn. Alla kan glömma att det behövs senare utcheckning en gång. Men det var så många upprepade incidenter, som jag tycker visade brist på antingen kompetens eller engagemang. Eller att man inte förstår vad det handlar om på den här nivån. Det handlar inte om lyx eller dyra nyförvärv. Oavsett hur rik en klubb är kan människorna som jobbar i den visa ett engagemang och en vilja att jobba hårt för att lyckas. Det saknade jag.

Är det inte förståeligt om organisationen haltade med tanke på att den tillförordnade sportchefen Andreas Karlsson även var tillförordnad klubbchef under 2023? Och att hans roll egentligen var akademichef?

– Kanske. Men känner man att man inte klarar av en roll är det bättre att säga det.

Andreas Karlsson vill inte ställa upp på en intervju om säsongen 2023 med motiveringen att han »inte är intresserad av att prata dåtid«. Han avstår också från att bemöta kritiken mot hans arbete.

 

Flera gånger under 2023 hade Jeffrey Aubynn funderat på att lämna Öis. Logistiken kring Sundsvallsresan blev droppen som fick hans bägare att rinna över. Ordföranden Terje Johansson märkte att huvudtränarens energi hade sjunkit och förstod irritationen efter matchen mot Sundsvall. Så han bad Aubynn vara helt ärlig med hur han kände kring sin situation.

– Jag svarade att jag inte såg mig själv träna Öis nästa säsong, säger Aubynn. Oavsett hur säsongen slutar och vad som händer. Jag sa att vi inte är kompatibla.

»Jag ville inte bråka eller jaga pengar. Jag kände bara att det var nog.«

Aubynn ville fullfölja de sista matcherna. Klubbledningen beslutade att byta tränare direkt.

– Jag hade ett avgångsvederlag på ett år, säger Aubynn. Men jag valde att avstå. Jag ville inte bråka eller jaga pengar. Jag kände bara att det var nog.

Xabier Ruiz de Ocenda tog över som tillfällig huvudtränare, stöttad av klubbikonen Sören Börjesson. Örgryte vann de två avslutande matcherna i Superettan och klättrade till en kvalplats. Sedan besegrade de Nordic United i kvalet. Hela klubben kunde pusta ut och förbereda ännu en omstart.

Andreas Holmberg kom in som tränare, Pontus Farnerud blev ny sportchef och Jozo Matovac anställdes som operativ chef, med fokus på kommersiella frågor. Den här gången skulle det bli rätt. Den här gången skulle det få ta tid. Nu skulle Öis lämna den absoluta botten och bygga något bra över tid. Låter det bekant?

 

I början av 2000-talet dansade Örgryte fram i Allsvenskan. Med Erik Hamrén som tränare och Afonso Alves som offensiv bollbegåvning förvandlades Öis från ett mittenlag med 4 500 i publiksnitt till ett topplag med nästan det dubbla antalet åskådare. 2002 slutade laget trea i Allsvenskan, bästa placeringen sedan SM-guldåret 1985. Samma säsong besegrade de IFK Göteborg med 5–2 på Ullevi. Över 42 000 personer var på plats.

2003 kom Öis fyra. Därefter lämnade Hamrén och Alves klubben. Storhetstiden var över. Sällskapet blev ett bottenlag och 2006 åkte de ur.

»Supportrar var arga. Klubbledare drabbades av hot eller hembesök.«

Därefter har det mesta gått fel. Öis återvände till finrummet säsongen 2009, bara för att skickas ut igen med huvudet före. Supportrar var arga. Klubbledare drabbades av hot eller hembesök. Öisgården klottrades ned med avgångskrav. Ekonomin höll på att krascha. Personal varslades.

Efter en niondeplats i Superettan 2010 fulländades den ekonomiska krisen, Örgryte Fotboll AB ansökte om konkurs och herrlaget tvångsdegraderades till division ett. Klubben satsade ungt, hemvävt och billigt. De fick ordning på ekonomin, återvände till Superettan inför säsongen 2013, åkte ur direkt och tvingades börja om igen.

Marcus Lantz förde 2015 tillbaka Öis via ett kval mot Mjällby. Året därpå avslutade laget med tre raka segrar och placerade sig som nia i Superettan. Positiva vindar blåste på Öisgården, Johan Elmander vände hem och inför 2017 vågade rödblå hjärtan drömma om Allsvenskan igen.

Det blev inte så. I augusti fick Marcus Lantz sparken efter förlust i en cupkvalmatch mot division två-laget Tvååker. Resten av säsongen ledde Sören Börjesson laget, som sjönk från en mittenplacering till kvalplats. Tack vare ett sent förlängningsmål, återigen mot Mjällby, säkrade Öis spel i Superettan även 2018.

»Känslan var att klubben hade fastnat i snabba lösningar och glömt bort det längre perspektivet.«

När den misslyckade säsongen summerades talades det om nystart, långsiktighet och optimism. Nye tränaren Thomas Askebrand lyckades på kort tid förvandla laget till en uppflyttningskandidat, Diego Montiel och Gustav Ludwigson öste in mål längst fram och Öis slutade fyra 2018. Även efterföljande säsong högg laget på en topplacering, men slutade sjua. Då lämnade Askebrand klubben. »Jag kom till ett lag som kvalade sig kvar och bara var någon minut ifrån att åka ur«, sade han till GP. »Jag tycker att vi har lyckats bygga ett nytt bra lag. Tittar man resultatmässigt är det Öis två bästa säsonger på många år. Det är väl en rätt bra grund för klubben att ta nästa steg nästa år.«

Med denna grund att stå på anställde Öis Igor Krulj som sportchef. Engelsmannen Keith Millen, som hade varit Kruljs assisterande i Halmstads BK, tilldelades jobbet som huvudtränare. GT:s rubrik var självklar: »Millen ska ta Örgryte tillbaka till Allsvenskan.« Åtta månader senare fick han sparken. Med åtta omgångar kvar befarade klubben att dras in i en ny bottenstrid. Då hade laget inte vunnit på fem seriematcher, men framför allt var det en cupkvalförlust mot division tre-laget Lödde som utlöste Millenbeslutet. Sören Börjesson agerade som vanligt nödlösning – den här gången ihop med Miguel Beas – och förde Öis till tolfte plats, en poäng från negativt kval.

 

Den grund Askebrand hade lämnat efter sig var borta. Efter säsongen lämnade ordföranden Joacim Nordh sin post och ersattes av Per Skånberg. Samtidigt byggde sportchefen Igor Krulj vidare på det han beskriver som »en ny klubbidentitet«.

– När jag kom till Öis upplevde jag att det saknades en tydlig struktur, säger Krulj. Känslan var att klubben hade fastnat i snabba lösningar och glömt bort det längre perspektivet. Jag ville sätta en röd tråd, utveckla något över tid. Jag förstod att de kortsiktiga resultaten behövde vara tillräckligt bra för att vi skulle kunna jobba långsiktigt. Annars fokuserade jag på att ge Öis bättre förutsättningar i framtiden, snarare än att nå snabba framgångar. Mitt mål var att ge spelare från Öis chansen och ta hand om spelare från Göteborg som inte riktigt hade lyckats. Sedan kunde vi sälja dessa vidare för summor som skulle hjälpa föreningen på lång sikt.

På nyårsafton 2020 presenterade Örgryte Dane Ivarsson som ny huvudtränare. Bland hans styrkor som tränare lyfte Krulj fram den offensiva fotbollen och förmågan att hantera unga talanger. På åtta år hade Dane Ivarsson förvandlat Lindome Gif från ett bottenlag i division två till ett topplag i ettan. Det hade tagit flera år, men när spelsättet var inkört och detaljerna på plats dominerade laget nästan varje match med sin offensiva passningsfotboll. Samma utveckling såg Öis ledning framför sig i Superettan med Ivarsson som huvudtränare och Lindomekollegan Johan Mattsson som assisterande.

– Jag upplevde att Öis egentligen bara hade en farhåga när de tog in mig som huvudtränare, säger Dane Ivarsson. Den dåvarande ordföranden Joacim Nordh frågade mig om jag kunde stå upp när det blåser. Om jag skulle orka fortsätta jobba med mina idéer även i motvind.

»Från styrelsehåll fick jag indirekt order om att värva ytterligare någon, gärna en profilerad spelare.«

Igor Kruljs och Joacim Nordhs prat om tålamod och framtidsvisioner upprepas när Per Skånberg beskriver sina tankebanor våren 2021. Den vid tillfället nytillträdde ordföranden hade tidigare suttit i Landskrona Bois styrelse och predikade långsiktigt arbete.

– När jag blev ordförande i Öis hade vi klarat oss igenom en pandemi, säger Skånberg. En av styrelsens främsta uppgifter när jag tillträdde var att stärka ekonomin. Medlemmarna efterfrågade också ett strategiarbete. Tillsammans med dem utformade vi det som mynnade ut i »Strategin för Lirarnas lag«, som skulle lägga grunden för ett mer långsiktigt arbete. Det var de två viktigaste delarna att ta tag i när jag blev ordförande.

Örgryte inledde 2021 med en seger på de första tio matcherna. De låg sist i tabellen och många var oroliga. Både Dane Ivarsson och sportchefen Igor Krulj tyckte ändå att laget var på rätt väg. Fem av de tio första matcherna slutade oavgjort. Den nya passningsorienterade fotbollen såg lovande ut, men spetsen för att avgöra matcherna saknades.

»Motvilligt förlängde jag vissa spelares avtal, trots att jag tyckte att de hade gjort sitt.«

Under sommaruppehållet diskuterades eventuella förstärkningar med tanke på det tuffa läget i tabellen. Klubben värvade Eric Nohlgren från Lindome och Elias Gustafson från J-Södra – två spelare som Dane Ivarsson hade bra koll på sedan tidigare. Dessutom lånades spanjoren Peru Ruiz in från Real Sociedads C-lag.

– Jag tyckte att det räckte så, säger Igor Krulj. Men från styrelsehåll fick jag indirekt order om att värva ytterligare någon, gärna en profilerad spelare, som för att visa att vi tog situationen på allvar. Jag tyckte inte att det behövdes. Ingen av spelarna som fanns tillgängliga var tillräckligt bra för att förstärka truppen. Dessutom hade vårt spel blivit allt bättre under våren. Det slutade med att vi flyttade upp två juniorer istället.

Krulj menar att styrelsen, med ordföranden Per Skånberg i spetsen, flera gånger blandade sig i enskilda sportsliga beslut.

– Motvilligt förlängde jag vissa spelares avtal, trots att jag tyckte att de hade gjort sitt. Det var väldigt märkligt.

Per Skånberg känner inte igen sig i Igor Kruljs kritik.

– Vi hade en tydlig arbetsordning, säger han. Sportchefen rapporterade till klubbchefen och jobbade tätt med den sportsligt ansvariga i styrelsen, som då var George Mourad. Senare tillkom även Fredrik Björck i vad som blev ett sportsligt råd. Jag som ordförande var oerhört lite inblandad i sportsliga beslut.

»Beslutet att sparka Igor skedde bakom min rygg.«

Det blev som Dane Ivarsson och Igor Krulj trodde. Öis resultat förbättrades under andra halvan av säsongen. Laget förlorade inte en enda av de sista sju matcherna och placerade sig åtta i tabellen. Allt var inte perfekt, men säsongsavslutningen tedde sig behagligt ospännande och återigen verkade det finnas en grund att bygga vidare på. Inför 2022 anslöt etablerade nyförvärv som Nicklas Bärkroth och Sargon Abraham samt lovande framtidsspelare som Alexander Ahl Holmström och Isak Dahlqvist.

 

Efter fem matcher i Superettan 2022 fick sportchefen Igor Krulj sparken. Öis hade då endast tagit en poäng under säsongsinledningen. Beslutet motiverades med att det skulle stärka föreningen på längre sikt.

– Att Igor fick sluta var ett beslut som delvis baserades på utebliven sportslig prestation, säger den dåvarande ordföranden Per Skånberg. Med klubbens resurser och förutsättningar borde resultaten ha varit bättre. Egentligen hade varje säsong sedan fjärdeplatsen 2018 varit en besvikelse utifrån förutsättningarna. Sedan grundade sig beslutet även i tankar om hur man ska bedriva scouting och andra saker.

Per Skånberg vill inte berätta fler detaljer om varför Igor Krulj fick lämna sportchefsjobbet. Huvudpersonen själv har sina teorier.

– Det kan ha hängt ihop med att jag inte alltid gjorde som styrelsen ville, säger Krulj. Mitt uppdrag var att göra det jag trodde var bäst för Öis. Inte det som en styrelse eller ordförande utan insyn i det dagliga arbetet tyckte.

»Både A-laget och akademin låg långt ifrån en elitverksamhet. Det höll inte måttet.«

Redan efter säsongen 2021 upplevde Igor Krulj att något inte stämde. Han menar att styrelsen »gick runt« honom när ledarstabens arbete skulle utvärderas. Samtidigt lät det enligt Krulj positivt från George Mourad, sportsligt ansvarig i styrelsen.

– Vi hade tagit en ganska bra tabellplacering och skulle bygga vidare på det. Vårt lag hade en stark Göteborgsanknytning. Vi hade sålt några spelare och förlängt avtal på andra spelare som vi ansåg kunde säljas senare. George och jag såg det som att vi var på rätt väg. Men … har du varit med i spelet märker du ändå om någon är missnöjd, även om jag aldrig fick någon direkt förklaring.

Dagarna efter beskedet om Kruljs sorti tog styrelsens sportsligt ansvarige George Mourad avstånd från beslutet i medier.

– Det var fel att sparka Igor i läget vi befann oss, säger George Mourad. Beslutet att sparka Igor skedde bakom min rygg och jag fick inte chans att argumentera för min sak. Det gillade jag inte, eftersom det på sätt och vis var mitt ansvar att förklara hur vi hade tänkt. Styrelsen beskrev det som att jag styrde den sportsliga delen av föreningen. Uppenbarligen stämde det inte.

»Man ville ge sken av att vara välmående, att man hade koll på vad man gjorde. Men i verkligheten brottades föreningen med mycket.«

Den dåvarande ordföranden Per Skånberg:

– Majoriteten i en styrelse måste fatta beslut och så var det i det här fallet. George jobbade nära Igor, vilket så klart gjorde det svårare att ta ett sådant beslut. Jag har full respekt för att man har olika åsikter, men om man sitter i en styrelse får man acceptera den demokratiska processen.

Fick George chansen att vara med i diskussionen och argumentera för sin sak?

– Självklart. Alla som är med i en styrelse får vara med och diskutera inför ett stort beslut. Att göra personalförändringar är en lång process.

 

Sedan han lämnade Öis har Igor Krulj inte haft något uppdrag i en fotbollsklubb. Han har arbetat med analysplattformen PlaymakerAI och agerat expert i ett TV-magasin på Hallands Nyheter. Han säger att han i första hand minns tiden i Öis med glädje.

– Jag är inte alls bitter utan gillar verkligen Öis. Jag går fortfarande på Öis matcher ibland och vill att det ska gå bra för dem. Därför hoppas jag att man har tagit tag i de saker som inte fungerade under min tid.

»Ledare fick utföra extrasysslor för att verksamheten skulle fungera.«

Igor Krulj låter inte helt olik Jeffrey Aubynn när han inleder en lång utläggning om de strukturella problemen han upplevde under sin tid i föreningen. Han pratar om populistiska beslut, panikåtgärder så fort det blåser och en orealistisk självbild.

– Öis har en väldigt fin kostym, säger han. Jag upplevde att det var väldigt viktigt hur man framstod. Man ville ge sken av att vara välmående, att man hade koll på vad man gjorde. Men i verkligheten brottades föreningen med mycket. Det var många olika viljor, mycket politik. Sedan var inte förutsättningarna så bra som de framstår från utsidan. Både A-laget och akademin låg långt ifrån en elitverksamhet. Det höll inte måttet. Fotboll måste inte vara en dyr sport, men du behöver rätt människor, en tydlig identitet och en fungerande struktur.

Han beskriver hur ledare fick utföra extrasysslor för att verksamheten skulle fungera. Själv fick han följa med nya spelare till Ica Maxi eller lägenhetsvisningar. För att scouta eventuella nyförvärv tog han på eget initiativ hjälp av ett par engagerade supportrar med bra fotbollsögon.

– Det uppskattades inte från styrelsehåll, säger han.

Varför inte?

– Jag vet inte. De kanske ville ha mer kontroll.

Du var inne på akademin förut. Vad var problemet där?

– Akademitränarna kunde dyka upp tio minuter före träningsstart, säger Krulj. Det fanns inget forum för dem att samarbeta och utbyta erfarenheter, så det blev spretigt. Varje akademilag körde sin grej, utan att det fanns en enighet. Men det är en resursfråga också. Jag tycker att styrelsen borde ha prioriterat akademin högre.

Sedan 2018 har Örgryte samarbetat med spanska Real Sociedad. Bidrog inte det till att stärka akademin?

– Människorna i Real Sociedad har en enorm kompetens, som vi i Öis fick ta del av. Men det var svårt att implementera de lärdomarna med tanke på hur manskapet runt akademin såg ut.

»Samtidigt skulle vi prestera snabba resultat, men det gick ju inte.«

Per Skånberg tycker att arbetet med akademin fungerade bra under 2021 och 2022, då han var ordförande.

– Ungdomsverksamheten var en av mina hjärtefrågor, och så vitt jag vet ökade vi resurserna till akademin under mina år i Öis. Sedan går det alltid att diskutera fördelningen av pengar, om vi skulle ha satsat ännu mer på akademin, men det hade i så fall gått ut över andra delar av verksamheten. Samarbetet med Real Sociedad var en viktig faktor för att höja kvaliteten på talangutvecklingen.

Du nämnde »tankar om hur man ska bedriva scouting« som en av orsakerna till att Igor Krulj fick sparken. Stämmer det att ni i styrelsen inte uppskattade att han tog hjälp av supportrar i scoutingarbetet?

– Det är inget jag känner till. Igor hade ett nätverk som han jobbade med i sin scouting. Jag vet att han även tog hjälp av George Mourads kontakter, bland annat på agentsidan. Sedan ska man komma ihåg att tränarstaben hade ett bra nätverk runt Göteborgsfotbollen. Ajdin Zeljkovic, till exempel, kom till oss för att han hade jobbat med tränarna tidigare och hade förtroende för dem. Sedan tror jag att vi alla var överens om att vi ville utveckla arbetet med scoutingen, kanske ha en anställd scout. Men tyvärr rymdes det inte i budgeten just då. Att sportchefsfrågan var kopplad till scouting handlade mer om att vi hade tankar om en annan typ av organisation, med en chefsscout och ett sportsligt råd till exempel.

 

Att Igor Krulj lämnade Örgryte den 6 maj 2022 blev startskottet för en rörig tid. Ett par dagar efter sportchefens sorti förlorade laget med 4–0 mot Brage. Ytterligare några dagar senare skrev GP att Öis hade varit i kontakt med Erik Hamrén angående huvudtränarjobbet. Den 14 maj spelade laget 1–1 borta mot Norrby. Dagen efter fick Dane Ivarsson sparken.

»Jag upplevde att man tämjde lejonen lite. Man tog bort tävlingsinstinkten från träningsmiljön.«

Sedan dess har den förre huvudtränaren valt att inte kommentera sin tid i Örgryte.

– Jag har bara känt att jag inte orkar med det, säger han. Det var en tuff tid.

Nu pratar han, och ger sin bild av de sparkningsfriska dagarna i början av maj 2022.

– Det var kaos, säger Ivarsson. Vissa av våra spelare var tajta med Igor och påverkades jättemycket av hans avsked. Det var tragiskt. Samtidigt skulle vi prestera snabba resultat, men det gick ju inte. Tajmingen var märklig och det gav oss en jättedålig chans.

Ordföranden Per Skånberg motiverar beslutet att sparka Dane Ivarsson med att resultaten var för dåliga. Han säger också att det smärtade att tvingas ta beslutet, eftersom han tyckte att Ivarsson och Mattsson hade ett fint ledarskap och gjorde ett bra jobb. Även George Mourad berättar att tränarbytet var ett svårt beslut. Samtidigt lyfter han fram fler anledningar än svaga resultat.

– 2021 låg vi i botten men man såg hela tiden en förbättring, säger Mourad. År två stagnerade vi lite och man såg inte att det blev bättre. Så vi kände att vi inte hade råd att vänta ut det och chansa med Superettankontraktet. Andra året tyckte jag också att tränarstabens fokus hamnade lite på fel saker. De ville vara lite överallt, leta nyförvärv och få mer inflytande, medan vi tyckte att kraften skulle läggas på träningsplanen och på matcherna. Samtidigt upplevde jag att man tämjde lejonen lite. Man tog bort tävlingsinstinkten från träningsmiljön.

»Att utgå från såna känslobaserade yttringar är inget sätt att driva utvecklingen av ett fotbollslag.«

Dane Ivarsson nickar igenkännande när han får höra resonemangen kring hans och övriga ledarstabens arbete i Öis. Flera delar av kritiken har han hört tidigare, eller åtminstone uppfattat mellan raderna. Sedan vänder han helt på den verklighetsbeskrivning som kostade honom jobbet.

– Vi var egentligen inte så bra hösten 2021, säger han. Vi gjorde några avgörande mål i viktiga lägen och fick fler poäng än vi förtjänade. Spelmässigt tog vi ett kliv upp säsongen 2022, men vi fick inte resultaten med oss. Utifrån alla mätbara underliggande siffror, som vi prioriterar för en effektiv och resultatgivande fotboll, var vi bättre på våren när jag fick sparken än på hösten när allt var guld och gröna skogar.

Hur ser du på kritiken mot att det var för snällt?

– När jag summerar min tid i Öis tittar jag på hur vi spelade när jag kom. Sedan tittar jag på hur vi spelade när jag lämnade, och vilka chanser vi skapade. Det var en jättefin utveckling på ett år. Men resultaten sa något annat och då är det lätt att hitta subjektiva, känslomässiga förklaringar. »Det skriks för lite!« »Det är inte tillräckligt hårt!« Att utgå från såna känslobaserade yttringar är inget sätt att driva utvecklingen av ett fotbollslag för mig. Sedan vill jag tro att man kan vara en bra ledare utan att skrika. Man kan vara otydlig, men man kan inte vara för snäll. Om en spelare eller ledare får respekt och chansen att blomma, då tror jag att den vill mer, att den blir bättre.

En annan anmärkning mot ledarstaben var att ni fokuserade på fel saker, till exempel att leta efter nyförvärv.

– Självklart ville jag påverka vilka spelare vi värvade, men jag accepterade att jag inte hade sista ordet. Före Öis hade jag varit i två klubbar [Fässberg och Lindome]. Nio år i den ena, åtta i den andra. Jag hade haft ett helhetsansvar och stått för en speciell idé, både spelmässigt och runt omkring. Jag ville ha spelare som passade in i det arbetssättet, men jag upplevde att jag och Igor ville samma saker. Vi fick inte igenom allt på grund av ekonomin, och det är väl helt fint. Med det sagt innebär min ledarstil att jag försöker göra mer än att hålla i träningar.

Hur då?

– Jag kom in för att förändra i Öis. Spelet så klart, men också synen på ledarskap. Vi ville se saker ur ett större perspektiv. Mina ledarkollegor Johan [Mattsson] och Fredrik [Ahlstrand] körde tränarutbildning med spelarna. Vi pratade med dem om utbildning och hjälpte dem med livet utanför fotbollen. För att ett lag ska lyckas tror jag att man behöver ha ett helhetsperspektiv. Det kan innebära att man, enligt vissa, »pillar i fel saker«. Och det kan man störa sig på.

»Vårt spel var beroende av modiga spelare, och jag kunde se att de påverkades när det gick dåligt.«

Vad kunde du ha gjort annorlunda?

– Vi underskattade vikten av snabba resultat. Kanske borde vi ha fokuserat ännu mer på försvarsspel i egen box, kontringar och fasta situationer, saker som ger kortsiktiga resultat i Superettan. Samtidigt ville vi inte bygga ett mittenlag. Vi ville bygga ett lag som skulle kunna dominera i Superettan om några år. Det är svårare och tar tid, men potentialen är mycket högre. Vi nöjde oss inte med att förlita oss på slumpen. Istället ville vi kunna styra själva och behärska alla delar av spelet. Jag var nog naiv och trodde att vi skulle få den tiden.

Måste det ta så lång tid att bli bra på det »svårare« spelsättet?

– Det finns många tränare som är bättre än jag och som säkert kan göra det snabbare.

Vad talar för att resultattrenden hade vänt om du fått vara kvar?

– Vi spelade tillräckligt bra för att vinna fler matcher. Vårt spel var beroende av modiga spelare, och jag kunde se att de påverkades när det gick dåligt. Jag borde ha fokuserat ännu mer på att bygga ett robust, kollektivt självförtroende. Samtidigt är jag säker på att det hade räckt med en seger för att självförtroendet och modet skulle komma av sig själv. För oss handlar det om att mäta i större cykler och se utveckling som en helhet av saker, inte bara resultatet i enskilda matcher. Och jag står fast vid att vi förtjänade fler poäng än vi fick.

Det är inte helt ovanligt att tränare säger att man förtjänar mer än man får.

– Jag vet! Det är därför fotbollen är så fantastisk. Oavsett om du tittar tio minuter på Öis eller befinner dig på Öisgården varje dag har du rätt till en åsikt. Fotbollen ska engagera och alla ska inte hålla med varandra. Men alla som har en åsikt kanske inte ska ta viktiga beslut i en fotbollsklubb.

»Örgrytes publiksiffror må ha sjunkit, men kärnan av lidelsefullt engagerade supportrar och medlemmar är kraftfull.«

Dane Ivarsson ersattes av islänningen Brynjar Gunnarsson, som spelade i Öis 1999. Hans uppdrag var tydligt: Rädda kvar laget i Superettan. Den nye tränaren införde en betydligt enklare fotboll. Laget började vinna matcher och samlade ihop 35 poäng. Ändå slutade de på 13:e plats och säkrade nytt kontrakt först efter en kvalseger mot Sandviken. Trots att räddningsexpeditionen lyckades fick Gunnarsson inte förnyat förtroende.

 

Nästan oavsett vem man pratar med i Öis kommer olika formuleringar av samma dilemma. »För att få möjlighet att jobba långsiktigt måste de kortsiktiga resultaten vara tillräckligt bra. Åtminstone så att vi inte riskerar nedflyttning.«

Sådan är verkligheten för en anrik förening där en åttondeplats räcker för att det ska drömmas allsvenskt. Samtidigt kan man fråga sig om en plats i Superettan är så viktig att det är värt att kasta bort en långsiktig strategi för att behålla den.

Att stadsrivalen Gais åkte ur Superettan 2021 visade sig bli det bästa som kunde hända den grönsvarta klubben. Fredrik Holmberg fick chansen att i lugn och ro starta ett framgångståg som fortfarande inte har stannat. Huvudtränaren Stefan Jacobsson petades och ersattes av Holmberg med två omgångar kvar, men i övrigt stod klubbledningen fast på sin inslagna väg, trots krisrubriker och avgångskrav. I dag har Gais det sjätte högsta publiksnittet i Allsvenskan och mår bättre än på mycket länge.

Öis å sin sida tycks ha gjort fler helomvändningar än Håkan Mild under ett beeptest. Kanske borde de bara ha satsat alla pengar på en häst och accepterat att det kan krävas en säsong i ettan för att bygget ska ta form?

Verkligheten är mer komplicerad än så. Örgrytes publiksiffror må ha sjunkit, men kärnan av lidelsefullt engagerade supportrar och medlemmar är kraftfull. Det krävs en galning för att mitt i en kris förklara för dessa personer, och för storsponsorer, att man inte vill förändra något.

»Alla år av nederlag och besvikelser har tärt på de personer som bryr sig om klubben. Hur länge till orkar folk bry sig?«

Gais resa är inte heller en vattentät framgångsformel. Jönköpings Södra, också en storklubb med Superettanmått mätt, åkte ur serien förra säsongen. Efter 13 matcher i Ettan södra parkerar laget näst sist.

Frågan är också om Öis hade kunnat mobilisera publik på samma sätt som Gais gjorde i division ett. Alla år av nederlag och besvikelser har tärt på de personer som bryr sig om klubben. Hur länge till orkar folk bry sig?

Att heja på IFK Göteborg har inte heller varit muntert de senaste åren. Ändå har åskådarna blivit fler och mer högljudda, som en motreaktion på de sportsliga haverierna. En liknande utveckling i Öis går inte att skönja. Efter sju hemmamatcher i Superettan 2024 har klubben ett publiksnitt på 2 063 personer. Nu finns inte heller något publikdragande derby att se fram emot.

»Problemet är väl att Öis publiksiffror har stagnerat medan andra lag har fått en uppgång.«

En färsk undersökning från SOM-institutet visar att andelen göteborgare som sympatiserar med Örgryte 2023 var nio procent. Motsvarande siffra 2002 landade på 20 procent. Vad som kanske oroar än mer är att medelåldern bland öisare ökar snabbt och är betydligt högre än stadens övriga klubbar. Inte särskilt konstigt, för varför skulle ett fotbollsintresserat barn i Göteborg välja Öis i dag? Den som vill haka på sina kompisar och uppleva fullsatta läktare börjar hålla på IFK Göteborg. Den som är lite alternativ och uppskattar stöddiga underdogs väljer Gais. Föredrar man familjär stämning och vacker fotboll lär man istället fastna för Häcken.

Så vem ska egentligen bli öisare? De som ärvt supporterskapet från sina föräldrar, förstås. Men dessa blir inte fler.

 

Felix Jonsson har följt Öis så länge han kan minnas. Som 17-åring började han skriva om klubben på fritiden. Senare satt han i supporterklubben Balders Hages styrelse och 2020 fick han jobb som kommunikationsansvarig i Örgryte IS. Under sina år på Öisgården upplevde Felix Jonsson att intresset för klubben stod stadigt.

– Det gick aldrig bra, säger han. Så det var svårt. Men vi ökade faktiskt årskortsförsäljningen under mina år i Öis, säger han. Problemet är väl att Öis publiksiffror har stagnerat medan andra lag har fått en uppgång.

Finns det en oro för att intresset för Öis ska dö ut, om det fortsätter så här?

– Inte dö ut, men för varje år blir skadan svårare att reparera. Vi har inte spelat i Allsvenskan sedan 2009. Sedan dess har vi tillbringat fyra säsonger i division ett. Då var mediabevakningen i stort sett obefintlig. Öis har behövt kämpa för att få uppmärksamhet. Många som håller på laget har nog svårt att leta fram genuint positiva minnen i närtid. Jag har varit med och gått upp från division ett, två gånger. Vi var ganska bra 2018, men det är inga jätteframgångar. Tillvaron som öisare har varit jobbig länge och det påverkar folks känslor inför att gå på matcherna. Samtidigt tror jag att det kan gå snabbt. En eller två bra säsonger kan räcka för att marginalsupportrarna ska komma tillbaka.

»Hela klubben har väldigt nära till katastroftankar.«

Under sina år inom Öis organisation såg Felix Jonsson mycket som han inte var nöjd med. Han radar upp de typiska sjukdomssymptomen: ruljangs på styrelsemedlemmar, orimligt höga förväntningar, nedstämda medarbetare och kortsiktiga krisåtgärder.

– Under mina fyra år i Öis var jag med och presenterade sju olika huvudtränare, säger han. Det säger något.

Ändå betraktar Felix inte Öis som en i grunden misskött förening. Snarare tror han att många små felbeslut och tillfälligheter kombinerat med en brist på trygga långvariga ledare att luta sig mot har skapat en ond cirkel.

– Hela klubben har väldigt nära till katastroftankar. När vi mötte Trelleborg för några veckor sedan tog vi en tidig ledning och släppte senare in en kvittering. Då reagerade folk på läktaren som om vi hade åkt ur Superettan. Men det stod 1–1! Och återstod en halvtimme av matchen. Givetvis förlorade vi matchen till slut också. Det var som om den mörka energin från alla runt omkring letade sig in i spelarnas huvuden. Men jag kan bli så irriterad när folk pratar om svaga psyken på spelare.

Varför?

– Det handlar inte om att folk bara ska skärpa sig eller kämpa. Kollektivt självförtroende är mer komplicerat än så. Det finns som en rädsla att misslyckas så fort man har något att förlora. För man vet hur ont det gör och vad konsekvenserna kan bli. Men Öis spelare har så klart inte sämre mentalitet än andra lags spelare. Det hör ihop med de senaste årens misslyckanden.

»Förväntningarna är ibland som om de är Premier League-spelare, men många tjänar inte mer än en elevassistent.«

Hur upplevde du att folk mådde i Öis under dina år i klubben?

– Jag är övertygad om att alla tycker det är jobbigt. Spelarna vill så klart bara att saker ska funka och rulla på. Det kan inte kännas kul att vara utskälld och spela med kniven mot strupen fyra år i rad. Om det hade varit en vanlig arbetsplats kan jag tänka mig att en del av våra spelare hade kunnat bli sjukskrivna för stress och ångest. Från utsidan är det lätt att se fotbollsspelare som robotar, men de påverkas också av jobbiga situationer. Det är en jävla press. Förväntningarna är ibland som om de är Premier League-spelare, men många tjänar inte mer än en elevassistent.

Under hösten 2023 tog Örgryte hjälp av den idrottspsykologiske rådgivaren Ola Storm för att stötta spelarna med de mentala påfrestningarna. Han kände sig välkommen och tyckte att spelarna reagerade positivt på hans närvaro, men Storm var också bara där en höst. Apropå långsiktighet.

 

Vänsterbacken Anton Andreasson har spelat i Örgryte sedan 2020. Majoriteten av hans över hundra matcher i klubben har varit någon form av måstematcher.

– Det tär på alla i och runt Öis när det går tungt, säger han. Även jag har så klart känt av alla förluster och besvikelser. När det går dåligt mår jag kasst. De senaste åren har jag förlorat många matcher och det har påverkat mig i hela vardagen, eftersom fotbollen är en så stor del av den. Det är många aspekter. Ren besvikelse över att förlora och att göra folk ledsna, så klart. Men också en oro över ekonomin, att se sig om efter ett nytt jobb, kanske behöva flytta.

Anton Andreasson stannar upp, som för att påminna sig om att allt inte har varit en pina.

– Jag har fått uppleva fina stunder i Öis också, och de har betytt mycket. Jag har fått vinna kvalmatcher, varit med när vi kämpat oss tillbaka efter att ha varit totalt uträknade, och jag har fått se all den kraft som finns i den här föreningen. Det är sådana stunder som gör att man vill fortsätta ge allt varje dag.

»Jag är så jävla trött på att prata om prestationer. Jag vill vinna.«

Kanske är det också därför Anton Andreasson fortsätter att vara optimistisk. Han erkänner att lagets inledning den här säsongen varit för svag. Samtidigt menar han att de har höjt kvaliteten och intensiteten i träningsmiljön. Han tror på ledarstaben och spelartruppen.

– Vi har inlett säsongen på samma sätt som tidigare år. Då är det lätt att man tänker »jaha, ännu en sån säsong«. Vi har gjort bra prestationer och tagit ledningen i de flesta matcherna, men jag är så jävla trött på att prata om prestationer. Jag vill vinna.

 

Mycket har ändrats i Örgryte sedan tågresan till Sundsvall hösten 2023. Efter säsongen presenterades Andreas Holmberg som ny huvudtränare. Några veckor därpå utnämnde klubben Pontus Farnerud till sportchef. Ordet omstart kan ha nämnts i förbifarten. Likaså att saker ska få ta tid. Ändå tycks ingenting ha förändrats jämfört med tidigare säsonger. Efter mer än en tredjedel av säsongen är Öis återigen ett bottenlag. Ordet kris har hunnit användas flitigt av rubriksättare och några av nyförvärven har redan ifrågasatts.

22-årige Hampus Gustafsson från Värnamo har fått mycket beröm för sina insatser som målvakt. Mittfältaren från samma klubb, 27-årige Charlie Vindehall, har startat hälften av matcherna under säsongsinledningen. Utöver Värnamoduon utgörs förstärkningarna av inlånade spelare och två profilerade veteraner: Tobias Sana, 34, och Mikael Dyrestam, 32. Tillsammans har de samlat ihop tre starter och fyra inhopp under Superettans tolv första omgångar.

Utifrån Pontus Farneruds värvningar kan man dra slutsatsen att de är i Öis för att förbättra laget omedelbart, inte för att utvecklas och säljas vidare. Unge Hampus Gustafsson är den enda av de nya spelarna som möjligen kan generera intäkter i framtiden. Och då är man snäll. Målvakter säljs sällan för stora summor.

Men vad ska klubben med Sana, Dyrestam och ett gäng lån till, om de inte hjälper laget direkt? Värvningarna tycks i första hand ha syftat till att ge en kortsiktig effekt. Därför kan man argumentera för att Öis misslyckande den här våren är ännu större än tidigare.

»På sikt är jag säker på att vi kommer bli ett stabilt lag i Superettan.«

 

Men Andreas Holmberg är optimistisk.

– Jag har förstått att vissa tycker att det har varit rörigt i Öis tidigare, säger han. Men jag har inte alls märkt det. Vi har tydliga arbetsbeskrivningar, en sportchef som jobbar stenhårt och en hel organisation som vill åt samma håll. Jag är jättenöjd med spelargruppen och deras inställning. Sedan finns det så klart alltid saker att förbättra.

Resultaten är en sådan sak. Och inte ens en positiv Holmberg kan hitta glädje i bristen på poäng.

– Det har känts otroligt märkligt. Vi har dippat i perioder och tappat ledningar, men överlag har vi varit bättre än motståndarna. Mot Öster ledde vi med 2–0 och hade gjort en jättebra match. Sedan kom de ikapp till 2–2. Det var inte kul, men jag kände snarare framtidstro än besvikelse. Problemet är att vi inte har hanterat förändringar i matcher tillräckligt bra.

Hur ser du på den psykologiska aspekten när ni tappar ledningar? Med tanke på hur de senaste åren har sett ut kanske det är lätt att bli ängslig så fort man har något att förlora?

– Jag pratar hela tiden, nästan övertydligt, om vad vi ska göra. Det är enda sättet att komma ifrån sådana tankar. Om vi hade haft en idrottspsykolog som skulle prata med spelarna hade det också handlat om vad de ska fokusera på, att nästa aktion är det enda som betyder något. Så försöker vi tänka. Och jag tror verkligen att vi är på rätt väg. På sikt är jag säker på att vi kommer bli ett stabilt lag i Superettan.

»Alla som kunde fotboll sa att vår trupp var tillräckligt bra för att klara en bättre placering.«

Fotbollstränare tenderar att vara väldigt positiva utåt, men det är något speciellt med Andreas Holmbergs energi och övertygelse. Han hade kunnat skydda sig själv och försökt sänka förväntningarna på laget. Istället verkar han vara nöjd med det mesta, hyllar såväl spelare som sportchef och antyder att han som tränare har alla förutsättningar att lyckas.

Den som läser tabellen eller blickar ut över glesa läktare på Gamla Ullevi under en hemmamatch kan svårligen tro lika hårt på en ljus framtid för Öis. Och det är en sak att den nya tränaren vill låta optimistisk. Men vilka argument har föreningens verklige ledare för att Örgryte faktiskt är på rätt väg?

 

Det är måndag kväll när ordföranden Terje Johansson tar emot på Öisgården. Han bär skjorta och kavaj. Glasögonen sitter som vanligt ovanför pannan i det bakåtkammade håret.

Vi sätter oss med utsikt över föreningens två träningsplaner. På den ena drillas damlaget, tabellsexa i sin division ett-serie. Den andra kryllar av ivriga knattar. Terje Johansson plockar fram ett par bullar.

– De blev över efter att U19-laget spelade mot Gais, säger han. 1–1 slutade det. Du vet, förra året såg jag 29 av herrlagets 32 matcher på plats, för jag kände att mitt engagemang behövdes mest där. I år hoppas jag kunna se ännu mer av de andra lagen i föreningen.

Terje Johansson valdes till Öis fotbollsordförande i mars 2023. Han hade alltid varit öisare och ville hjälpa föreningen till nya höjder, men första året blev inte som han hade tänkt. Åtminstone inte sett till herrlagets prestation.

– Först och främst trodde jag aldrig att vi skulle ligga sist efter 28 omgångar, säger Terje Johansson. Alla som kunde fotboll sa att vår trupp var tillräckligt bra för att klara en bättre placering. Det var en sportslig underprestation. Sedan håller jag med »Jeff« om att vår organisation inte var tillräckligt bra. Vi borde ha tagit emot honom bättre.

Han syftar på Jeffrey Aubynns kritik mot att dåvarande sportchefen Andreas Karlsson inte var på plats när tränaren tillträdde. Terje Johansson tycker inte att föräldraledigheten i sig var ett problem. Däremot borde Öis ha ersatt honom under den tiden.

»Jag är stolt över att vi, trots resultaten, visade att vi håller ut när det blåser.«

Terje Johansson förnekar inte att det under fjolåret fanns organisatoriska problem, till exempel med logistiken kring herrlagets matcher.

– Vi kunde ha gjort en hel del bättre. Jag hörde en del av kritiken. Samtidigt finns det klubbar i Superettan med sämre förutsättningar än Öis. Det finns de som tränar efter jobbet. Vi vill så klart ge laget rätt förutsättningar, men jag tror inte att en enskild bussresa påverkar prestationen särskilt mycket. Med det sagt tycker jag att vi har fått ordning på de delarna i år.

Hur ser du på att Andreas Karlsson, som egentligen var akademichef, kombinerade rollerna klubbchef och sportchef under fjolåret?

– Det var inte bra. Vi ärvde en organisation och den levde vi med i ett år. Vår bedömning var att vi inte kunde lösa det under vårsäsongen. Ambitionen var att tillsätta en klubbchef under sommaren. Sedan valde vi att vänta, dels för att fokusera på det sportsliga, dels för att vi inte visste vilken division vi skulle tillhöra i fortsättningen.

Var ni rädda för att det skulle bli en paniklösning?

– Det handlade både om ekonomi och om att det skulle bli rätt.

Andreas Karlsson har fått kritik för bristande engagemang, att han förra säsongen missade möten och att han inte varit på plats tillräckligt ofta. Hur ser du på det?

– Andreas har gjort stora hjälteinsatser under tuffa tider. Det är svårt att vara på hur många ställen som helst samtidigt. Sedan kan man alltid diskutera om något borde ha gjorts annorlunda. I den typen av roller riskerar man alltid att få kritik från olika håll. Jag vet att förra huvudtränaren uttryckt att han inte tyckte att allt var perfekt. Men jag tycker att Andreas gör jättebra insatser för Öis.

Vad har du tagit med dig från 2023?

– Vi lärde oss jättemycket, som vi använde i förberedelserna för den här säsongen. Sedan är jag stolt över att vi, trots resultaten, visade att vi håller ut när det blåser. Det blev en skilsmässa med Jeff, men det var faktiskt han som initierade den genom att säga att han inte ville vara kvar ytterligare en säsong. Vi visade hela tiden uthållighet. Jag tror att det kommer löna sig och att det gjort oss mer attraktiva för andra tränare.

»Det är lätt att se vad Öis som förening har signalerat de senaste åren – och det är inte långsiktighet eller uthållighet.«

Terje Johansson tycks vara säker på att Öis är på rätt väg. Årets tunga säsongsinledning påverkar inte den åsikten. Ordföranden säger att han inte ens är orolig över situationen.

– Jag är övertygad om att vi kommer vinna många matcher under återstående delen av säsongen. Vi har genomfört en förnyelse, som utlovat. Duktiga personer har kommit in i tydliga roller. Nu handlar det bara om att visa tålamod.

Det är lätt att prata om långsiktighet och tålamod när det inte blåser. Kommer du stå fast vid det om Örgryte fortfarande ligger i botten i höst?

– Jag kan faktiskt inte se ett scenario där vi byter ledarskap. Däremot kan man alltid fundera på om det går att stärka organisationen med ytterligare någon person. Om man tittar bakåt är det lätt att se vad Öis som förening har signalerat de senaste åren – och det är inte långsiktighet eller uthållighet. Det kommer vi att göra nu. Och jag är övertygad om att det är den rätta vägen.

I hemmamatchen mot Gefle dök inte ens 1 500 personer upp. Hur ser du på intresset runt Öis?

– Jag tycker att vi är ytterst synliga och relevanta utifrån våra prestationer. Som ordförande har jag märkt att man blir en del av Göteborg på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Folk kommer fram och vill prata om Öis. Klubben betyder mycket för Göteborg. Sedan kan man aldrig glömma historien. Öis har funnits sedan 1887 och har varit relevanta sedan dess, oavsett serietillhörighet.

Vad gör ni för att locka fler till matcherna?

– Vi får göra som SOM-institutet föreslog i samband med sin undersökning om publik. Vi får be de äldre supportrarna ta med sina barn eller barnbarn! Nej, men vi siktar på att växa som klubb, få fler ungdomar och medlemmar. Vi jobbar med att göra hemmamatcherna familjevänliga. Vi försöker sticka ut med marknadsföring.

Ett exempel var inför derbyt mot Gais förra året, när Öis i ett försök att locka sina supportrar till matchen skrev: »Tillsammans håller vi kvar Gais i Superettan.« Somliga blev irriterade med tanke på att Örgrytes plats i serien var hotad. Andra uppskattade det lekfulla greppet.

– Vi hade fler liknande budskap som vi aldrig använde på grund av läget i tabellen, säger ordföranden.

»Vi tror på det nya ledarskapet i föreningen och kommer inte vika oss en tum.«

Örgrytes ekonomi har tagit stryk av de tuffa åren. Två gånger har den stärkts tack vare oväntade pengar i form av solidaritetsersättning för Öis-fostrade Jens Cajuste när han köpts till Reims och senare Napoli för dyra pengar. Utan de pengarna hade det egna kapitalet varit nästan obefintligt. 2024 har klubben budgeterat med ett minusresultat på en och en halv miljon kronor. Samtidigt behöver publiksiffrorna öka för att budgeten ska gå ihop. Hur troligt är det när det varken finns någon match mot Gais eller en toppstrid att locka med?

– Det är klart att vi vill ha fler på matcherna, säger Terje Johansson. Men med tanke på hur säsongen har sett ut är det inget konstigt. Jag är övertygad om att fler kan vilja se oss i höst, om vi börjar klättra i tabellen. Publikökningen har gått snabbt för Gais det senaste året. Samma sak kan hända oss om det går bra ett tag. Sedan har vi idéer för hur budgeten ska hålla även om publikintäkterna inte blir tillräckligt höga.

Terje Johansson är övertygad om mycket. I hans värld tycks det nästan otänkbart att något ont skulle drabba Öis. Allt kan bara gå åt ett håll. Publiken kommer återvända. Resultaten kommer förbättras. Ungdomsverksamheten kommer växa. Budgeten kommer hålla.

Det är möjligt att Örgryte »borde« vara bättre än ett bottenlag i Superettan 2024, men större fotbollsunder har skett än att laget skulle åka ur. Så vad är det som gör ordföranden så övertygad om att klubben är på rätt väg, när så många saker tyder på motsatsen?

– Säker kan du aldrig vara på att framtiden är ljus, säger Terje Johansson. Men jag kan säga så här: Jag är väldigt trygg i det. Jag är övertygad om det och jag har en stark tro på det. Jag har starka referensramar, både utifrån mitt yrkesliv och mitt föreningsliv. Och jag tycker att jag har mycket att stå på när jag uttrycker den här övertygelsen.

Vad?

– Det handlar om hur vi har byggt organisationen med en operativ chef och en sportchef. Vi tror på det nya ledarskapet i föreningen och kommer inte vika oss en tum. Det kommer löna sig.

 

Bullarna från U19-derbyt är uppätna. Terje Johansson reser sig och börjar ta farväl. Det tar tid. När han väl har börjat prata fotboll och organisationer slutar han inte gärna. När vi till sist skiljs åt ropar han:

– Man vet aldrig. Resan mot toppen kan starta redan på fredag.

Han syftar på Örgrytes hemmamatch mot Gif Sundsvall. Orden blir hängande i luften en stund. Ordföranden ler från köket i klubbhuset. Han vet ännu inte att bottenmötet med Sundsvall ska sluta 1–1 efter ännu en tappad Öisledning, eller att resultatet ska skicka ner sällskapet under nedflyttningsstrecket.

Terje Johansson tar sats för ett sista budskap:

– Men det är inte hela världen om vi inte vinner. Då gör vi säkert det i matchen därefter!