Säsongen som Gud glömde

När Ulrika Rosén låser upp kassaskåpet och plockar fram pärmarna med spelaravtal, försäkringar och uppehållstillstånd tänker hon inte ens på oväsendet från rummet intill.

Vissa dagar har bankandet varit så påfrestande att hon nästan inte stått ut. Nu har hon vant sig. Dessutom börjar renoveringen bli färdig, lagom till säsongsstarten. Och resultatet är påtagligt. Öisgården var ordentligt nedgången innan snickarna från Stefan Allbäcks byggfirma började bygga om och reparera omklädningsrummen, fasaden och den stora samlingssalen med utsikt över träningsplanen.

Marcus Allbäck har engagerat sig så mycket i renoveringen att personalen börjat skoja om att det är »Mackan« som är byggherre och inte hans pappas företag. Marcus har hjälpt till att lägga kakel i duschen, bestämt hur trappan till omklädningsrummet ska se ut och röjt undan gammalt skräp.

Ulrika går in i det lilla arbetsrummet som hon delar med Dick Last och lägger pärmarna på skrivbordet. Deras rum är det enda som inte är renoverat ännu. Under de uppspikade galgarna med matchtröjor som hon fått i avskedsgåva av ex-öisarna Aílton Almeida och Jeffrey Aubynn trängs redan travar med papper, plastmappar och böcker från Svenska fotbollförbundet.

Under Ulrikas drygt tio år i Öis har det aldrig hänt så mycket kring klubben. Efter avancemanget från Superettan har tidningarna velat skriva om Öis, sponsorintresset har ökat igen och Ulrika räknar med att uppflyttningen och den nya arenan ska märkas rejält även på publiksiffrorna. Kalendern på skrivbordet är fulltecknad av möten inför premiären. Datorn är fylld av obesvarade mejl. Ulrika har knappt träffat sin man de senaste veckorna och ändå har det varit svårt att hinna med.

Dick rullar över sin stol till hennes skrivbord. Tillsammans lutar de sig över pärmarna. Ulrika har redan gått igenom alla papper två gånger, men hon får ingen ro om de inte gör det en tredje gång. Inför säsongen 2004 missade hon att Edwin Phiri inte räknades som en svensk spelare. När han spelade mot Gif Sundsvall tillsammans med tre brassar överskreds gränsen för antalet utomeuropeiska spelare – Öis var nära att straffas med poängavdrag. Sedan dess är hon livrädd för att missa någon detalj; alla datum i kontrakt och uppehålls- och arbetstillstånd gås igenom noga.

Tillsammans tittar Dick och Ulrika lugnt och metodiskt igenom kontrakt efter kontrakt. De konstaterar nöjt att det är en ganska imponerande samling spelarnamn för att vara en nykomlingsklubb i Allsvenskan.

Värvningen av Alvaro Santos har fått kvällstidningarna att förutspå att han och Marcus Allbäck kommer att bli Allsvenskans bästa anfallspar. Ulrika och Dick räknar med att de kommer att göra ett tiotal mål var. Både Allbäcks och Santos papper är i ordning och Ulrika sätter bockar efter deras namn.

Pavel Zavadil var Superettans bästa spelare den gångna säsongen. Hans kontrakt är nyskrivet och bockas av.

Den tekniske ytterbacken Alessandro Silva Perreira, som Öis lyckades knyta till sig i hård konkurrens med flera andra klubbar, får också en bock efter sitt namn.

Ett tag, när U21-landslagsmannen Peter Abrahamsson hade brutit tummen, var Ulrika orolig för att Dick Last skulle behöva rycka in som målvakt igen. Men Marcus Allbäck ringde sin gamla klubb FC Köpenhamn och nu sitter också ett lånekontrakt med den reflexsnabbe landslagmålvakten Nathan Coe i Ulrikas pärm. EU-spelare brukar sällan innebära någon besvärlig pappersexercis.

Hon sätter pennan mot pappret och sätter en bock även efter hans namn.

 

Morgonen före den allsvenska premiären står Ulrika i duschen och går igenom alla förberedelser i huvudet ytterligare en gång.

Då smäller det till.

Bara några sekunder senare ser Ulrikas man Lasse hur hon springer ut i köket med tårar i ögonen, iförd endast en handduk. Det rinner vatten efter henne på golvet.

Hon lyfter på telefonluren, slår numret till Dick Last och skriker: »Nathan kan inte spela!«

I duschen kom Ulrika på att Nathan är australisk medborgare; det betyder att han, trots att Öis lånat honom från FC Köpenhamn, inte har något arbetstillstånd i Sverige.

Två timmar senare träffar Dick och Ulrika en jurist på Öisgården som konstaterar att det är för sent att skaffa ett arbetstillstånd till nästa dag. Den 20-årige tredjemålvakten David Stenman, som aldrig spelat en allsvensk match, kommer att bli tvungen att göra debut i Allsvenskans   första match – dessutom ett derby, och den första tävlingsmatchen någonsin på nya Gamla Ullevi. Det kommer att bli fullsatt och journalister från landets största tidningar och TV-kanaler kommer att vara där.

 

Två timmar före avspark slocknar alla lampor på arenan. Ulrika hör hur folk runt omkring henne svär i mörkret men hon hinner inte göra någonting innan mobilen ringer. En kille i biljettkassan säger att spärrarna har låst sig. Får de inte tillbaka strömmen kommer publiken inte in. Några minuter senare ringer en person från arenans vip-restaurang och meddelar att brandlarmet har gått i köket.

Ulrika tar några djupa andetag och försöker tänka rationellt. Efter ett dussin telefonsamtal fixar en elektriker felkopplingen och ett dovt klickande ljud hörs över hela arenan när alla lampor, strålkastare och maskiner går igång igen.

Snart sitter 17 531 människor på den nybyggda arenan och ser hur Öis inleder piggt; Zavadil, Allbäck och Santos radar upp målchanser.

Efter sex minuter får Gais frispark utanför Öis straffområde. Jonas Lundén missar målet med två meter, men en överambitiös David Stenman är ändå där. Bollen studsar på hans knä till Gaisanfallaren Pär Ericsson som petar in den i öppet mål.

Tio minuter senare kvitterar Alvaro Santos, men innan halvleken är slut släpper Stenman in ytterligare tre mål på fyra minuter.

Efter matchen står Ulrika i spelargången och ser hur sportchefen Dick Last försöker trösta David Stenman. Hon har ont i magen. Det värsta är inte att Öis har blivit förnedrade med 1-5 i ett hemmaderby. Det värsta är Davids ledsna ögon. Ulrika är rädd att hon har förstört hela hans karriär.

 

Alla som jobbar på Öisgården vet att det inte är någon idé att stänga dörren om sig; får Ulrika Rosén ett telefonsamtal eller mejl som gör henne upprörd eller glad skriker hon ändå så högt att vartenda ord hörs genom väggarna. Det finns kollegor som tycker att hon är för skrikig och impulsiv. Andra menar att hennes främsta styrka är just engagemanget och att hon har varit en kraftigt bidragande orsak till att unga spelare som Afonso Alves, Paulinho Guará, Jeffrey Aubynn och Ola Toivonen trivts och presterat så bra under sin tid i klubben.

Ulrika jobbade på ett lokalt möbelföretag när Öis tränare Bosse Backman, som hon kände från extrajobbet på division fyra-klubben Lerums IS kontor, ringde och sa att Öis behövde en ny person på kansliet. Det var på sensommaren 1998, Öis hade inte vunnit på 13 matcher och var på väg att trilla ur Allsvenskan.

Ulrika hade bara sett en enda allsvensk fotbollsmatch i hela sitt liv men tackade ändå ja eftersom hon trivdes i föreningslivet. En vecka senare ersattes Backman av Erik Hamrén, som hade arbetat som gymnasielärare sedan han sparkades från AIK tio månader tidigare. Under den tiden hade Hamrén funderat mycket på vad han skulle förändra om han någonsin fick chansen att träna en allsvensk klubb igen. När AIK mötte Barcelona i Cupvinnarcupen hade han fått en uppenbarelse. Tänk om ett svenskt lag också skulle kunna ha ett så snabbt passningsspel och spela med så kvicka fötter.

Med Hamréns höga krav och passningsglada anfallsfotboll räddade sig Öis kvar i Allsvenskan efter kval mot Umeå.

Som enda kvinna på kansliet fick Ulrika till en början mest sekreteraruppgifter, som att föra protokoll på styrelsemötena. Men när hon blev hemmastadd på Öisgården kunde hon inte låta bli att blanda sig i styrelsens diskussioner. Med tiden växte hennes arbetsuppgifter. Från Lerums IS hade hon erfarenhet av avtalsskrivning. Nu fick hon ansvar för spelarnas kontrakt och började arbeta allt närmare sportchefen Stefan Allbäck.

När Öis inledde ett samarbete med den brasilianska klubben Atlético Mineiro kom spelare som Afonso, Paulinho och Aílton till klubben. Pojkarna från Brasilien längtade ofta hem och Ulrika blev en extramamma som stöttade dem och hjälpte till med myndighetskontakter, språkstudier och boende.

De följande åren återupplivade Öis sin gamla paroll »Lirarnas lag«; de tog tre allsvenska medaljer och en cuptitel, snodde titeln »bäst i stan« från IFK Göteborg och höjde publiksnittet från 2 000 till knappt 9 000.

– För mig var det en fantastisk tid, säger Erik Hamrén. Jag utvecklades som människa. Efter att ha varit ifrågasatt i AIK gav de här åren mig en ny respekt. Vi gjorde något bra tillsammans i Öis. Jag blir nästan rörd när jag pratar om det.

– En av anledningarna till att det gick bra var att vi var duktiga på att ta hand om spelarna. Många var unga och kom från andra världsdelar. Allt var nytt för dem. Det var Öis riktigt duktiga på. Ulrika hade stor del i det. När Hamrén efter fem och en halv säsong gick till danska Ålborg tvingades alla inse att han fått klubben att överprestera i förhållande till de ekonomiska förutsättningarna.

– Det kan gå några år men utan en större ekonomi kan du aldrig hålla dig kvar i toppen, säger Hamrén. Se på den allsvenska tabellen i år – med några undantag speglar den också klubbarnas omsättning.

Ulrika upplevde hur klubben plötsligt »saknade harmoni och tydliga linjer«. Flera av de tongivande spelarna lämnade och de dyrt inköpta ersättarna höll inte måttet. Samtidigt hade framgångarna skapat höga krav från supportrar, sponsorer och personal. Ulrika såg hur missnöjet spred sig samtidigt som pengarna flödade ut ur kassan. Trots att hennes formella roll var evenemangs- och säkerhetsansvarig, tvingades hon, liksom de flesta av hennes kollegor, ägna den mesta tiden åt att få ihop ekonomin.

»Två dagar efter matchen mot Gefle dimper ett vykort ner på Öisgården. ›Grattis! Ni har slagit Billingsfors rekord. Nu är ni det sämsta laget i Sverige genom alla tider.‹«

2004 kvalade Öis för att undvika Superettan. Året därpå räddades elitlicensen med en hårsmån sedan Ulrika hjälpt ledningen att snickra ihop en räddningsplan. Våren 2006 var krisen ändå så djup att klubben bara var månader från konkurs när sponsorerna från familjeföretagen Dunross, Stena Line och Byggnadsfirman Ernst Rosén puttade in drygt tio miljoner kronor vardera i det nybildade bolaget Örgryte Sport AB.

Örgryte slutade sist i Allsvenskan 2006. En ny styrelse tog över och fokuserade på att sanera ekonomin. Det var inte tal om att göra några nya investeringar för att Öis skulle ta sig tillbaka till Allsvenskan.

Under åren i Superettan växte en liten huliganfalang fram i Öisklacken. Red Fans Klan hade inte kunnat hävda sig mot Blåvitts Wisemen eller AIK:s Firman. Men nu, mot supportrar från Jönköping Södra, Bunkeflo och Ljungskile, kunde de dominera. Som säkerhetsansvarig satt Ulrika i speakerbåset med en kikare och kartlade bråkstakarna i klacken under hemmamatcherna. De nya problemen sög energi ur en klubb som redan knäade organisatoriskt.

Stämningen på Öisgården blev ännu sämre när den nye ordföranden Mats Rydhede tillsammans med sina kollegor i Gais och Häcken presenterade idén om en sammanslagning av de tre klubbarna. Ulrika fick reda på planerna dagen före presentationen. Hon tyckte att det lät vansinnigt. Protesterna blev vilda. Både Rydhede och Gais ordförande Christer Wallin hotades till livet. Örgryte vann inte en enda match under resten av 2007 och Ulrika tvingades lugna förvirrade spelare som kom till henne och frågade om de skulle ha något jobb i Öis nästa år eller om de skulle tillhöra Häcken.

Ulrika minns det som »en fruktansvärd tid« och funderade på att säga upp sig. Hon ordnade ett möte med Lars Ranäng, ordförande i Öis valberedning, och förklarade att det inte kunde fortsätta så här. När Mats Rydhede gick in i väggen efter protesterna mot FC Gothia-idén blev Ulrika ny verksamhetschef och den gamle styrelseveteranen Lars Ranäng övertalades att ta ordförandeposten. Tillsammans gjöt de nytt mod i personalen och satte målsättningen att Öis skulle vara tillbaka i Allsvenskan redan nästa säsong. Efter att Dunross och Stena Line skänkt aktierna som de köpt för tio miljoner var – och klubben dessutom fått tio miljoner för den unge anfallaren Ken Fagerberg – presenterade Lars Ranäng två nya värvningar inför de samlade medlemmarna på restaurang Jungman Jansson: den tjeckiske mittfältaren Pavel Zavadil från Öster – och landslagsmannen och hemvändaren Marcus Allbäck, som vann den allsvenska skytteligan för Örgryte 1999 och som har varit medlem i klubben sedan han var några timmar gammal.

Örgryte vann Superettan. Tillsammans med styrelsen satte Ulrika målsättningen att laget skulle vara tillbaka bland de fyra bästa klubbarna i Sverige 2011.

 

Ulrika är precis på väg att beställa en lunchpasta på en hotellrestaurang i Kalmar när Tipselitlagets tränare Sören Börjesson ringer och säger att det ligger en död älg på Öisgårdens plastgräsplan.

Först blir hon irriterad, hon är inte upplagd för skämt. Det är bara några timmar kvar till matchen mot de svenska mästarna och Öis har sju ordinarie spelare på skadelistan. När Nathan Coe bröt tummen efter fem matcher lånade klubben in den pensionerade 43-åringen Bengt Andersson. Marcus Allbäcks ledband pajade i derbyt mot IFK – han verkar bli borta resten av våren. Och Alvaro Santos plågas av en mystisk skada i magen. Efter tio omgångar har anfallsduon startat tillsammans i tre matcher och gjort ett mål. Öis har skrapat ihop en ynka poäng och de senaste veckorna har Ulrika för första gången i sitt liv fått problem med sömnen. Mejlen och telefonsamtalen från arga supportrar har blivit allt råare. Några av dem har varit så otäcka att säkerhetschefen Björn Nilsson beslutat att tränaren Janne Carlssons hus ska stå under bevakning. Inför den förra hemmamatchen, mot Häcken, mådde Ulrika så dåligt att hon sprang in på toaletten utanför omklädningsrummet och kräktes. Efter att Öis förlorat med 0-1 buade klacken ut dem och skanderade: »Avgå Janne!« När Ulrika kom till jobbet nästa dag hade någon sprejat samma budskap på Öisgårdens fasad och slagit sönder framrutorna på två bilar som stod parkerade utanför. Så att i det här läget ringa och prata om döda älgar på Öis-gården. Men Sören Börjesson förklarar att älgen inte är något skämt. Öis U21-lag ska strax möta Öster och Sören såg själv hur älgen, som letat sig ner från det stora skogsområdet vid träningsanläggningen, drabbades av panik när Östers buss körde in på parkeringen. Älgen skenade rakt in i en av stolparna i staketet och föll ihop död. Nu ligger den på sidlinjen.

Ulrika skrattar. Vad ska man annars göra? Det känns som att Örgryte har drabbats av en förbannelse, att de redan råkat ut för allt som kan drabba en allsvensk klubb under en säsong: skadade nyckelspelare och utebliven publik, stolpträffar, ständiga uddamålsförluster, attacker mot klubbhuset… Varför skulle inte vilda djur springa in från skogen och dö på träningsplanen?

Ulrika knäpper av mobilen och går bort till Bengt Andersson. Han har jaktlicens och får snart tag på delar av sitt jaktlag. Mitt i U21-matchen gör domaren ett tillfälligt avbrott så att fyra jägare kan släpa den döda älgen över planen och slänga upp den på flaket på en pickup.

Tre timmar senare sitter Ulrika nedsjunken längst fram i bussen med en ljudbok av Mari Jungstedt i hörlurarna. Öis förlorade med uddamålet igen och efter förluster lämnar Ulrika alltid spelarna och ledarna för sig själva. Utanför vindrutan går solen ner och färgar himlen rosa. Hon stänger ögonen.

När bussen passerar Växjö knackar Dick Last henne på axeln. Han är blek.

– Du måste komma, Ulrika.

Längre bak i bussen ser Ulrika hur Janne Carlsson sitter med händerna för ansiktet och gråter.

– De är hemma, säger han. De är hemma hos Jossan.

Jannes 16-åriga dotter Josefine, som är ensam hemma, har precis ringt och i panik förklarat att det står maskerade män utanför som skriker och bankar på fönstren. Ulrika och Dick klappar Janne försiktigt på axeln. De inser att de inte kan göra något för att trösta honom. Jannes fru är hos sina föräldrar och det är två timmar tills bussen är tillbaka i Göteborg.

Ulrika ringer till säkerhetschefen Björn som kört i förväg i egen bil. När han förstår vad som har hänt trycker han bokstavligen gaspedalen i botten. En timme senare ringer han till Ulrika. Han och polisen är på plats hos Josefine men de maskerade männen har försvunnit.

 

Öis avslutar vårsäsongen med att dubbla sin poängskörd genom 0-0 mot Djurgården inför 3 051 åskådare på Gamla Ullevi. För spelarna innebär det drygt månadslånga sommaruppehållet en välbehövlig vila. För Ulrika är det tvärtom. Några veckor tidigare berättade hon för sin man att det inte blir någon semester. Nu gäller det att hitta backar och mittfältare som kan förstärka laget. Örgryte har släppt in alldeles för många mål och 40-årige Magnus Källander, som varit motor på mittfältet sedan 1996, har blivit för långsam för Allsvenskan.

»Jag brukar säga till mina väninnor som undrar varför jag jobbar så mycket att det är så mycket roligare och mer levande än om jag hade jobbat med … däck.«

Tillsammans med sportchef Dick Last, ordförande Lars Ranäng, marknadschef Henrik Svartborn och Marcus Allbäck arbetar Ulrika intensivt för att hitta nya spelare – och pengar för att finansiera dem. Hon minns hur det var att åka ur 2006 och vill inte vara med om det igen. Samtidigt anstränger hon sig för att uppmuntra alla andra och lindra paniken som sprider sig runt Öisgården.

Efter otaliga telefonsamtal, resor och möten presenterar Dick Last och Lars Ranäng stolt de två första förstärkningarna: Norges före detta förbundskapten Åge Hareide tar över som ansvarig tränare medan Janne Carlsson kliver ner som assisterande. Dessutom lånar Örgryte Elfsborgs förre lagkapten, mittbacken Johan Sjöberg.

I den första matchen med de båda nyförvärven uteblir effekten. Öis tappar ledningen mot Gefle i den 87:e minuten. Som om inte det vore nog får Sjöberg problem med magen. Han skickas på läkarundersökning och diagnostiseras med en tumör.

Två dagar efter matchen mot Gefle dimper ett vykort ner på Öisgården. Det är poststämplat i Billingsfors: »Grattis! Ni har slagit Billingsfors rekord. Nu är ni det sämsta laget i Sverige genom alla tider. Inget annat lag har spelat 22 raka matcher i Allsvenskan utan att vinna.« Den anonyma kortskrivaren har bemödat sig om att även räkna med de sista vinstfria matcherna från Örgrytes förra säsong i högsta serien. Ulrika river sönder vykortet och slänger det.

 

Ulrika sätter sig i en av fåtöljerna i Öisgårdens styrelserum och skakar en flaska med bantningsdrycken Modifast – hon slutade röka före säsongen och har gått upp 15 kilo sedan dess. Missnöjda supportrar har inte missat chansen att skrika »feta svin« och »tjocka hora« efter henne på matcherna. Genom åren har hon vant sig vid att kallas hora och idiot, men när folk hånar henne för vikten blir hon ledsen.

Bakom Ulrika svämmar ett berg flyttlådor över av dammiga pokaler, plaketter och medaljer från Sveriges längsta fotbollsföreningsliv. I samband med renoveringen inför årets säsong packade man ner allt och ingen har haft tid att ställa upp grejerna igen.

– Det är speciellt att leda en klubb som Öis, säger Ulrika. Vi är ingen storklubb, men i folks ögon är vi ändå en stor klubb. Många tror att vi är starkare än vi är. Vi lider lite av det. När vi träffar nya spelare för att förhandla tror de att vi betalar höga löner och har stora muskler. Så är det inte. Spelare som varit hos oss ett tag vet att det inte är så. Vi skulle behöva ett stort konsumentföretag, ett Ica, som gör att man vet att klubben är garanterad en viss summa pengar under flera år framöver. Det där kommer av sportsliga framgångar. Vi var nära att komma dit i början av 00-talet.

Varför har det gått så dåligt i år?

– Inför säsongen var jag övertygad om att vi skulle klara oss bra. Inte högt i tabellen, men vi skulle ligga över strecket och sedan förstärka under sommaren. Men allt blev väldigt annorlunda. Publiken har inte kommit. Pojkarna har skadat sig. Janne har blivit hotad. Det har ringt folk hela tiden som frågat: »Är du hotad? Får du sparken nu? Ska Öis gå i konkurs?« Det har varit det värsta året i mitt liv.

Det låter rätt jobbigt. Varför vill man ha det här jobbet?

– Det kan vara jobbigt men det är aldrig tråkigt. Fotboll berör ju så många. Jag jobbar med känslor och människor. Den känslan kan du aldrig få någon annanstans. Jag brukar säga till mina väninnor som undrar varför jag jobbar så mycket att det är så mycket roligare och mer levande än om jag hade jobbat med… däck. Nu tror hela Sverige att det ska gå åt helvete men jag är dumdristig nog att tänka: »Bara Marcus får vara frisk, bara Alvaro kommer i form…«

Jag ser ju hur du lider kring varje match. Det hade du sluppit om du sålt däck.

– Jag vet. Jag har varit mitt i det så länge, det har bara blivit så med åren. Det är inte hälsosamt längre. Men till skillnad från alla andra på läktaren ser jag ju konsekvenserna av vad som händer. Ser jag en bengal tänker jag: »20 000 kronor som kunde använts till något bättre.« När jag ser publiksiffran vet jag att det innebär att vi förlorar si eller så många kronor i förhållande till budgeten. När vi förlorar ökar risken ytterligare att vi trillar ur Allsvenskan – då förlorar vi 18 miljoner kronor.

Det måste kännas otacksamt att slita för att skapa bra förutsättningar för en fotbollsklubb. När det går dåligt får du hot och kritik. När det går bra riktas uppmärksamheten mot spelarna – Källander och Allbäck kommer alltid att vara hjältar.

– Fotboll är vår produkt och då ska jag vara en person som finns i bakgrunden. Gillar man inte det ska man byta jobb. Jag blir väldigt glad och nöjd när det går bra för Öis och hjulet snurrar som det ska. Och så får jag mycket kredd av spelare. Sedan får man förstås mycket skit från supportrar, det har aldrig varit så mycket som i år. Plötsligt står en man bredvid mig på Ica och skriker: »Du, en poäng, det är bra du!« Alla andra kunder stirrade på mig. Vad ska man säga?

– Dick har också börjat få hot. Det har varit svårt för honom att hantera det. Han gick från att vara hyllad lagkapten till att bli ifrågasatt för allt han gjorde som sportchef.

 

Plötsligt vänder det. Skadeläget förbättras, Marcus Allbäck och Alvaro Santos gör mål och alla börjar känna att klubben är på rätt väg. Örgryte spelar fyra matcher i rad utan att förlora och vinner sedan tre raka. När Örgrytes rekorddåliga säsong inte längre är rekorddålig vänder medierna skamlyktorna mot Hammarby och Djurgården i stället.

Det innebär inte att problemen är över för Ulrika. Både publik- och marknadsintäkterna har tagit stryk av vårens resultat. Den 3 september samlar hon spelarna och all kanslipersonal i Öisgårdens samlingssal. Hon måste ta stöd mot köksbänken för att inte visa hur mycket händerna skakar.

– Det här är riktigt jobbigt, börjar hon och fortsätter med att meddela att alla är varslade.

Hon tar ny sats:

– Men det gäller endast personalen, spelarna är inte berörda.

– Ah ja, men det är ju vårt fel att vi sitter här, säger Bengt Andersson i ett försök att lätta upp stämningen.

Alla andra är tysta.

– Har ni förstått? frågar Ulrika. Har jag varit tydlig nog?

Hon får jakande nickar och hummanden till svar. Till sist säger hon att hennes rum står öppet för alla som vill prata enskilt.

 

Efter nya Örgrytesegrar mot Kalmar och Helsingborg har laget klättrat till kvalplats. I stället är det Djurgården som har ryggen mot väggen – om Örgryte vinner matchen mot stockholmarna så åker 2000-talets mesta mästare ur Allsvenskan.

Längs hela perrongen på Stockholms central står poliser i neongula västar. Det är tidig fredagskväll och en ung kvinna som kånkar på en stor ryggsäck tittar oroligt på poliserna och vänder sig till sin pojkvän:

– Det kanske är terrorister här?

Killen pekar mot Marcus Allbäck, Alvaro Santos och Markus Gustafsson som kliver ur X2000-tågets förstaklassvagn med varsin trunk över axeln.

– Jag tror bara att det är något fotbollslag, älskling.

Ulrika Rosén agerar skolfröken. Hon skriker åt målvaktstränare Magnus Sehlström som smiter iväg för snabbt och manar samtidigt på eftersläntrarna inne i tåget. Nya neonkonstaplar står som en snitslad bana i de dragiga tunnlarna, uppe i den stora vänthallen och utomhus längs de hundra meterna till hotellet på andra sidan Vasagatan. Mötet har blivit klassat som högriskmatch.

Marcus Allbäck kollar sin mejl i lobbydatorn och ser att kompisen Jonas Björkman fixat två biljetter till Stockholm Open. Men Allbäck ska spela match nästa dag och får inte lämna hotellet. Dick Last och Janne Carlsson börjar bråka om vem som ska få dem.

– Du gillar ju inte ens tennis.

– Jag tycker att det är skitkul med tennis, ju, säger Janne.

– Du är tränare, bryter Ulrika in. Du stannar på hotellet.

Ulrika ser aldrig på hemmamatcherna från läktaren eftersom hon blir så nervös att hon är rädd att skämma ut sig. I stället sitter hon på ett element utanför pressrummet och tittar på TV-sändningen av matchen. När Markus Gustafsson gjorde 1-0 på Kalmar blev hon så glad att hon hoppade upp och kastade ett päron i väggen så hårt att päronslamsor skvätte över hela rummet. Sedan sprang hon ut genom spelargången och drog till TV4:s förvånade reporter Patrick Ekwall med en rak höger på axeln.

När domaren Martin Hansson blåser igång matchen mot Djurgården sätter sig Ulrika längst ner i hörnet på sittplatsläktaren. Hon har fått biljett till hedersläktaren men sitter hellre ensam. Hon tycker inte om Stadion. Den har inga TV-apparater, så om man vill se matchen måste man sitta ute i publiken.

Djurgården lyckas gång på gång ta sig fram med snabba omställningar bakom Öis yttermittfältare. När hemmalagets Patrik Haginge gör 1-0 smyger Ulrika ut mot omklädningsrummen. Hon hittar ett tomt mötesrum med en stor whiteboardtavla på den Djurgårdenfärgade väggen, och sätter sig där.

När hon hör hur Öisklacken jublar plockar hon upp mobilen och ringer till sin bonusdotter Åsa.

– Hallå, kollar du eller? Jag vill bara höra vad de säger på TV.

– Va? På telefon? Vad då? Vad tråkigt.

Åsa brukar se alla Örgrytes matcher, men nu har distansförhållandet med killen som bor i Stockholm precis tagit slut.

Ulrika försöker koncentrera sig på sin bonusdotter.

– Så är det gumman, det är bara att gråta lite till. Det går över.

När de pratat en stund känner sig Åsa bättre till mods; hon sätter på TV:n och kommenterar för Ulrika som matar ur sig frågor:

– Vad sa du? Gjorde Mellqvist mål? Och nu leder Djurgården igen?

– Nu är det ett himla liv här. Vad är det som händer? En utvisning till? Spelar vi elva mot nio?

– Jaja, men gumman, nu får du gå ut med en väninna i kväll och äta något gott och dricka lite vin. Jag bjuder. Puss, puss!

Ulrika går ut och ställer sig bakom en pelare i spelargången, där hon genom tunneln ser hur Öis desperat försöker trycka in kvitteringen mot ett Djurgården som flyttat hem alla sina nio spelare till straffområdet.

»Ulrika samlar alla spelarna och all kanslipersonal i Öisgårdens samlingssal. Hon måste ta stöd mot köksbänken för att inte visa hur mycket händerna skakar.«

När domaren blåser av matchen går hon tyst ut mot planen. En klick av Öisklacken hojtar från läktaren:

– Pinsamt Örgryte!

– Ni är så jävla dåliga, Janne!

– Fy fan, Ulrika!

Den nya vänsterbacken Roy Miller från Costa Rica förstår inte vad fansen ropar och vinkar glatt. Alla andra, spelare och ledare, tittar inte ens mot klacken. Sist kommer Marcus Allbäck. Ulrika ropar på honom för att hindra honom från att tacka klacken, men Allbäck har redan hört deras skrik och är på väg rakt mot dem.

– Ni är så jävla usla! skriker en kille med snaggat huvud och svart luvtröja.

Allbäck lutar sig över kravallstaketet för att komma närmare. Svetten droppar från hakan ner på löparbanan.

– Tror du inte att vi försökte? ropar han.

– Va!? skriker killen i luvtröjan.

– Tror du inte att vi försökte? upprepar Allbäck.

Killen i luvtröjan stirrar osäkert på Allbäck. Är det Öis lagkapten som talar till honom? Efter några sekunders tystnad upprepar han:

– Ni är så jävla usla!

Allbäck klättrar upp ett par decimeter på kravallstaketet, pekar på honom och säger igen:

– Men, tror du inte att vi försökte?

Sedan går han därifrån. Ulrika klappar honom på axeln.

– Bry dig inte om dem, Marcus.

 

Det kalla regnet på Strömvallen i Gävle är så finfördelat att det inte hjälper med paraply; regndropparna rör sig såväl i sid- som höjdled. Ulrika Rosén har knutit sin sjal över huvudet men blir ändå både blöt och kall.

– Pissväder! Jag är på så dåligt humör att det inte är klokt. Jag tar fan en mazarin.

Hon går in i pressrummet tillsammans med Öis marknadsansvarige Henrik Svartborn, som rest upp till Gävle privat för att se årets sista match i Allsvenskan. För att undvika nedflyttning måste Öis vinna borta mot Gefle, samtidigt som Djurgården inte vinner på hemmaplan mot Kalmar.

Som om inte förutsättningarna var dåliga nog: när Ulrika i morse gick ner till hotellfrukosten satt spelarna där och åt. Alla utom Marcus Allbäck. Rumskamraten Alvaro Santos förklarade att Mackan vaknat mitt i natten och sedan legat och kräkts på toaletten.

Fysioterapeuten Mikael Henriksson sprang till Apoteket för att köpa Imodium och hotellpersonalen kokade ris till Allbäck. Vid lunch sade Allbäck att han ville göra ett försök.

När Ulrika ätit upp mazarinen går hon bort mot spelargången. På sidlinjen möter hon Henriksson:

– Nu ligger han och spyr på toaletten igen.

– Stackarn, säger Ulrika. Jag får ordna så att han kan ta sig tillbaka till hotellet. Om vi skulle gå till kval kan han ju inte smitta ner alla andra. Jag går och pratar med honom.

Nere i omklädningsrummet säger en blek Marcus att han är piggare och vill stanna på arenan för att se matchen. Efter att Ulrika ringt och bokat en flygresa, för att han inte ska smitta ner de andra på bussen hem, går de ut ur omklädningsrummet. Just när de kommer ut på läktaren ser de hur Alvaro Santos skott träffar ribban och studsar in bakom mållinjen. Eftersom de fortfarande inte fått några rapporter om att Djurgården gjort mål betyder det att Öis ligger på kvalplats.

»När domaren blåser av matchen tar det bara några minuter innan läktarna är tömda. Ulrika och Marcus Allbäck sitter ensamma kvar och kramar om varandra.«

13 minuter senare slår David Leinar en felpass som friställer Gefles Alexander Gerndt. Han placerar lätt in bollen bakom Bengt Andersson. En minut senare visar storbildsskärmen hur Djurgården gör 1-0 på Kalmar.

Då orkar inte Ulrika mer. Hon lämnar läktaren och sätter sig i det tomma pressrummet. Genom en skitig fönsterruta kan hon se vad som händer på Strömvallens storbildsskärm, men hon mår för dåligt för att följa matchen. Hon rycker åt sig en kvarglömd Aftonbladet och bläddrar planlöst.

Plötsligt hör hon hur publiken på andra sidan fönstret jublar. På skärmen ser hon att Gefle gjort 2-1. Hon lägger ifrån sig tidningen och låter huvudet falla rakt ner i bordsskivan.

En gråhårig funktionär på andra sidan rutan får syn på henne och kliver in i rummet.

– Hur mår du? Den här matchen är ju inte betydelselös för Gefle, försöker han tröstande. De spelar för att hamna på en bättre placering. Det handlar om pengar.

Ulrika har svårt att dölja sin ilska.

– Det handlar om pengar för alla!

Funktionären häller upp en kopp kaffe och går ut på läktaren igen. På storbildsskärmen zoomar kameran in den illamående Marcus Allbäcks sammanbitna ansikte i publiken.

»Förra året, när vi vann Superettan, var ju roligare än i år, men det handlar inte om att det ska vara roligt på jobbet för mig. Det handlar om Öis.«

Två minuter före halvtid utjämnar Markus Gustafsson till 2-2. Eftersom Djurgården leder är kvalplatsen fortfarande långt borta.

– Ja du, säger Ulrika för sig själv innan hon knyter händerna och dunkar dem i bordet med ett skrik.

Efter några djupa andetag ringer hon till sin bror.

– Ja, det är jag. Säger de något på TV… jag bryr mig inte om vilka som leder mellan IFK och AIK! Kan du zappa?

Brodern meddelar att det inte hänt något på Stadion.

– OK, men så fort det händer något så ringer du mig? Hej då.

I andra halvlek bryr sig Ulrika knappt om att se på matchen.

– This… is… a… fucking… hell, säger hon för sig själv. Hur hamnade vi här?

Så plingar hennes mobiltelefon till. Ett meddelande från hennes bror: 2-0 till Djurgården.

Hon dunkar mobilen i bordet.

– Ja, då är vi borta.

Kaffet i pappmuggen har hunnit bli kallt men hon sväljer en klunk innan hon går ut till Marcus på läktaren. Under de sista minuterna ser hon ingenting av matchen. Ögonen är blanka och blicken riktad mot träden som sticker upp ovanför strålkastarna på andra sidan Strömvallen.

När domaren blåser av matchen tar det bara några minuter innan läktarna är tömda. Ulrika Rosén och Marcus Allbäck sitter ensamma kvar och kramar om varandra. Tårarna rinner längs hennes kinder.

 

Fyra dagar senare sippar Ulrika på en McDonald’s-cola i sitt arbetsrum. Hon har suttit i budgetmöte hela dagen. Ändå sedan i somras har hon förberett två olika linjer för klubben att jobba efter 2010. En för om de höll sig kvar, en för om de åkte ur. Nu gäller det att se över precis alla kostnader. För en vecka sedan gav hon tre kollegor beskedet att de blir tvungna att sluta. Alla avtal för dem som jobbar kring A-truppen är avslutade. Förmodligen kommer hon att tvingas säga upp ännu fler.

Hon bläddrar igenom några papper på bordet och slänger dem i en svart sopsäck som står bakom skrivbordsstolen. Under säsongen har hon haft så fullt upp att högarna bara vuxit. Dessutom finns det ett annat skäl till att städa. Hon har själv lämnat in ett förslag på en ny, billigare organisation till styrelsen – där finns Ulrika Rosén inte längre kvar som verksamhetschef.

– Jag vet inte varför det blev så här, säger hon.

– Väldigt många kollegor från andra klubbar hörde av sig dagen efter att vi åkte ur. Då grät jag en skvätt. Jag har blivit så fruktansvärt lättrörd de senaste åren. Jag tror verkligen att de som ringde och mejlade menade det med hjärtat. De tyckte att vi gjorde ett riktigt bra jobb inför och under hösten efter den sämsta vårsäsongen någonsin. Många tycker att Öis hör hemma i Allsvenskan.

Hon tar en klunk av colan.

– Förra året, när vi vann Superettan, var ju roligare än i år, men det handlar inte om att det ska vara roligt på jobbet för mig. Det handlar om Öis. Och det är inte kul för Öis att ligga i Superettan. Det finns ingenting som är positivt med att trilla ner.

Under en hög med papper hittar hon några prydnadsstenar med inskriptionen »Brazil«: gåvor från den brasilianske mittbacken Valter Tomaz Junior, som lämnade Öis när de åkte ur Allsvenskan förra gången. Hon ställer upp dem på hyllan bredvid en paff rödblå fotboll.

– Jag kan inte släppa tanken på att allt kanske hade blivit annorlunda om Nathan hade stått i Gaismatchen. Jag har mått så illa över den missen och kan fortfarande inte hitta en enda förklaring till varför jag tänkte att han var europé. Min man har frågat mig: »Tror du verkligen att en enda match förstörde hela säsongen?«

Ulrika plockar upp några reklambroschyrer som skulle locka sponsorer till Gamla Ullevi inför säsongen. Hon river isär dem en efter en och slänger dem i den svarta sopsäcken.

– Jag vet inte… Kanske var det så.

---

Fotnot: Kortskrivaren från Billingsfors hade fel. Både Örgryte och Billingsfors har spelat 22 raka allsvenska matcher utan vinst, men Billingsfors poängskörd var sämre.