Över. Utanför. Tamt avslut på målvakten. I vanlig ordning är skotten märkbart usla på matchuppvärmningen. Den här gången kan spelarna kanske skylla på nerver. Gais mot Örgryte på Gamla Ullevi, lokalderby med viktiga poäng på spel och den första stora matchen på andra sidan coronarestriktionerna. 7 881 åskådare är på plats och med en kvart kvar till avspark har klackarna nått full styrka. I sektionen bredvid Gaisfästet har en äldre man med grönsvart halsduk placerat sig. På andra sidan räcket förbereds en bengalbränning. Mannen filmar klacken på sin kanske tio år gamla mobil. Ibland sjunger han med, men mest står han bredvid och ser ut att njuta. När matchen väl är igång har han förflyttat sig så långt bort från klacken han kan i sin sektion. Sannolikt beror det inte på att han känner sig för gammal för ljudnivån, då hade han inte stått där från första början, utan att han vill lämna plats åt mer röststarka anhängare. Kan man på det minsta sätt bidra till en derbyseger ska man göra det.
Fyra av 22 spelare på planen är fostrade i Gais eller Örgryte. En av dessa, Öiskaptenen Daniel Paulson, krigar efter en halvminut fram en hörna framför sina supportrar. Stort jubel. Hörnan blir resultatlös, men en knapp kvart senare gör Öis mål på straff. Därefter pågår en intensiv kvitteringsjakt i dryga timmen, och med tio minuter kvar händer det som ligger till grund för gaisarnas största stund på mycket länge. Den skadedrabbade inhopparen Richard Yarsuvat kvitterar efter 13 sekunder på planen, och åtta minuter senare avgör han derbyt med ett vänsterskott.
På slutsignalen rusar hela Gaistruppen mot sina supportrar för att fira segern. På den andra sidan är Daniel Paulson en av de sista Öisspelarna att lämna planen. Han står kvar länge och applåderar sin klack och får ömsom kärlek, ömsom frustration tillbaka. Det är ett minnesvärt derby mellan två av Sveriges mest klassiska klubbar som totalt har 16 SM-guld tillsammans. Men som vanligt numera har det också avgjorts långt ifrån finrummet. 2–1-resultatet innebär att Gais klättrar upp på elfte plats medan Öis ligger kvar på nionde. I Superettan.
SM-guld under 2000-talet
Totalt 15 av de 21 senaste SM-gulden har delats ut till en klubb från de tre storstäderna.
Annat var det för tolv år sedan då klubbarna möttes i ett av Göteborgsfotbollens mest haussade derbyn. Säsongen 2009 hade Göteborg fyra klubbar i Allsvenskan: IFK Göteborg var ett topplag, Gais ett stabilt mittenlag, Häcken och Öis två spännande nykomlingar. I en enkät som Sportbladet gjorde med de allsvenska spelarna svarade 52 procent att Göteborg var Sveriges fotbollshuvudstad.
17 531 åskådare såg Gais vinna med 5–1 i den första tävlingsmatchen på nybyggda Gamla Ullevi. Öis åkte ur den säsongen, Gais tre år senare. Ingen av klubbarna har sedan dess varit särskilt nära att ta sig upp igen. Men medan Öis har hunnit gå i konkurs och varit nere i division ett, har Gais stått för en uppvisning i likriktighet. Under sina senaste åtta år i Superettan har man slutat sjua, elva, elva, åtta, nia, tia, tolva, tia. Även i år kommer man i bästa fall att undvika negativt kval.
Jag tänker på den äldre mannen som stod bredvid klacken i det senaste derbyt. Har han varit en trogen gaisare i hela sitt liv så har han fått uppleva en hiskelig mängd upp- och nedflyttningar. Det har legat i Gais DNA att ena året vara en spännande utmanare för att två år senare ha åkt ur två raka serier. Det är därför de senaste årens likriktighet paradoxalt nog sticker ut. Det gamla svänggänget har blivit stabilt mediokra. Hur hanterar man det som supporter? Hur håller man uppe gnistan för sin klubb när nästan ingen utveckling sker?
»Herregud, vi är Gais! Vi är en av de mest anrika klubbarna i Sverige.«
Joel Otterloo Kuronen, styrelseledamot i supporterföreningen Gårdakvarnen, är luttrad. Han var lycklig och »helt mörbultad« efter derbyvinsten. I omgången efter plockades han omedelbart ner på jorden igen när Gais föll med 3–0 mot bottenlaget Västerås.
– Det här supporterlivet är skitjobbigt, säger han. Det tar knäcken på många av oss. Vi blir några färre för varje år vi tillbringar i botten av Superettan. Man kan tala om klubbens identitet, att den ska osa rock’n’roll och så vidare, men det är en efterhandskonstruktion. Det är klart att vi vill vinna varje match, gå framåt i vår utveckling och ha en större ekonomi.
Joel Otterloo Kuronen menar att Gais de senaste åren har gjort flera bra saker utanför planen som stabiliserat föreningen. Men lik förbannat:
– I slutändan handlar allt om vilka resultat man når. Andra kanske har hittat sätt att hantera det, men jag har inte hittat något. Jag mår rätt ofta som fan.
Kan du ibland önska att ni åkte ur?
– Det är några av oss som då och då känner så, men de är i klar minoritet. Herregud, vi är Gais! Vi är en av de mest anrika klubbarna i Sverige och i grund och botten ska vi ligga i Allsvenskan. Den självbilden måste vi ha med oss. Vi får inte bli nöjda med att sluta elva i Superettan eller ens tala om att det vore spännande att åka ur. Division ett är ännu värre. Det är inte roligare att möta Tvååker än Öis.
Ökenvandringen har lett till allt sämre publiksiffror för Gais. Under perioden med lättade restriktioner fick man ta in 5 000 åskådare på Gamla Ullevi, men ingen av de matcherna lockade över 2 000. Joel Otterloo Kuronen tycker att marginalåskådaren är ett större problem än återväxten i de grönsvarta supporterleden.
– När det går så dåligt tar det knäcken på marginalåskådarna. Min sambo är ett bra exempel. Hon har följt med mig på fem, sex matcher de senaste åren och Gais har förlorat alla. Hade vi bara vunnit en av matcherna hade hon fått uppleva känslan när vi firar med spelarna efteråt, och då hade hon säkert gått på varje match.
Personalomsättning
Örgrytekaptenen Daniel Paulson hävdar att Göteborgsklubbarna inte har gett personer på nyckelpositioner tid att jobba långsiktigt. De fem senaste årens brist på kontinuitet backar upp hans påstående.
1996 bärgade IFK Göteborg sitt sjätte SM-guld på sju säsonger. Sedan dess har 24 allsvenska säsonger spelats, snart 25, och med undantag för Blåvitts överraskande guld 2007 har den allsvenska mästaren inte kommit från Göteborg en enda gång. Under samma period har guldet hamnat i Stockholm eller Solna sju gånger och i Malmö sju gånger, och mycket tyder på att guldet hamnar i någon av de städerna även i år. Klart är i alla fall att varken IFK Göteborg eller BK Häcken kommer att vinna 2021, vilket innebär att Göteborgsfotbollen är inne i sin längsta guldtorka någonsin. Dessutom var bara två av spelarna i den senaste herrlandslagstruppen fostrade i Göteborgsklubbar – reserverna Jens Cajuste och Pontus Dahlberg. Under 90- och 00-talet tillhörde i snitt 2,9 Göteborgsklubbar Allsvenskan, men sedan Gais åkte ur 2012 har det bara varit Blåvitt och Häcken.
Och det är väl den enda trösten i misären. Varje lidande supporter kan snegla på de andra 031-klubbarna och konstatera att det, möjligen med undantag för Häcken, verkar vara rätt jävligt där också.
– Jag tror att det är många olika orsaker som har påverkat negativt. En sak är att Öis, Blåvitt och Gais har haft väldigt stor personalomsättning, medan Häcken, som är den klubb som känns mest stabil, har satsat mer på kontinuitet. Nyckeln är nog att få in rätt personer och ge dem tid att prestera ett bra arbete.
Analysen kommer från Örgrytekaptenen Daniel Paulson, vars klubb har avverkat fem tränare, två ordföranden och två sportchefer sedan 2016. Precis som Joel Otterloo Kuronen har han också sett hur publiken har minskat. Öis bästa hemmasnitt de fem senaste säsongerna är från 2016, då man i snitt lockade 2 756 åskådare per match. Då ska man också ha med i beräkningen att hemmaderbyt mot Gais den säsongen drog över 11 000 personer.
»Det är klart att man tänker att Öis ska ligga i Allsvenskan, men det har tagit lång tid att komma på fötter efter konkursen.«
Annat var det när Daniel Paulson var liten. Som sjuåring var han en av 42 386 åskådare som såg Afonso Alves göra vad han ville med Blåvittförsvaret i Allsvenskans mest besökta match 2002. Öis vann med 5–2. Daniel drömde om att en dag få spela i A-laget.
– Då fanns inga andra tankar än att det skulle vara i Allsvenskan, säger han.
Men när debuten väl skedde 2013 hette serien Superettan. Sedan dess har Daniel även fått uppleva division ett-spel, uppflyttningar, uråkningar och ångestkval. Mest erfarenhet har han av ingemanslandssäsonger i Superettan.
– Det är klart att man tänker att Öis ska ligga i Allsvenskan, men det har tagit lång tid att komma på fötter efter konkursen [2010]. Det hade absolut kunnat gå snabbare, vi har gått i fel riktning och tagit flera felbeslut.
Jag tänker att det svider mer för dig än för övriga i laget att gå fram till klacken efter en förlust?
– Jag har vänner och familj som bryr sig väldigt mycket om hur det går för Öis. Jag bryr mig väldigt mycket om hur det går för Öis. Därför slår det nog hårdare mot mig när det går tungt, och jag har lite svårare att släppa lagets motgångar.
Dessutom har supporterkänslorna påverkat hans egen karriär. Daniel har haft förfrågningar från klubbar högre upp i seriesystemet, men drömmen om att få spela allsvensk fotboll med Öis har hållit honom kvar.
– Det är en av de främsta anledningarna till att jag alltid har stannat när jag har fått andra erbjudanden. Hade Öis gått upp i Allsvenskan efter att jag lämnat klubben hade supportern i mig varit jätteglad, men det hade också känts surt att inte få vara en del av det.
Ser du att allsvenskt spel är inom räckhåll?
– Det känns som om Öis har börjat arbeta mer långsiktigt. Den här säsongen är ett bra exempel. Vi plockar in en tränarduo som vill spela på ett nytt sätt. Sedan går det dåligt i säsongsinledningen, men där vi tidigare år hade sökt en förändring valde vi nu att jobba vidare med det vi har. Det ger en trygghet för alla i klubben.
Gais och Öis är två klubbar som gärna påtalar sina olikheter, men deras nuvarande problembild är snarlik. Öiskaptenen Daniel Paulson och Gaissupportern Joel Otterloo Kuronen har det också gemensamt att de försöker se ljust på framtiden. Paulson talar om ett nytt tålamod i Öis, Otterloo Kuronen menar att Gais »är på väg uppåt överallt förutom på fotbollsplanen«. De har inte nödvändigtvis fel i sina analyser, men förmodligen handlar det också om självbevarelsedrift. Hur skulle man annars orka hålla lågan brinnande?
