Förmodligen gick det att räkna ut hur många Blåvittmatcher vi sett tillsammans, men ingen orkade, och oavsett vilket var det inte det som var frågan – utan vilken som varit den sämsta. Det föreslagna svaret utspelades framför våra ögon: IFK Göteborg–Varbergs Bois, den i övrigt ljuvliga sensommarkvällen den 23 augusti 2021.
Jag mumlade att vi gjorde några legendariskt usla matcher säsongen 2002, då vi fick kvala oss kvar i Allsvenskan, men invände snart själv att dåtidens undermåliga lag åtminstone begrep hur de borde spela. Bredvid mig muttrade Gustaf om förlusten mot division tre-laget Veberöd 1993, men det var i Svenska cupen där vad som helst kan hända, så det räknades inte. Sedan blev det tyst. Alltså talade mycket för att vi genomled IFK Göteborgs sämsta prestation på minst tre decennier.
Ett förtydligande: vår dysterhet handlade inte om krossade förhoppningar efter den föregående veckans seger mot MFF. Den matchen drog ingen några som helst växlar på, inte i det här gänget. Snarare hade den bekräftat vår uppgivenhet: så totalt jävla utspelade blev vi numera av kvalitetslag. Poängen i Skåne bokfördes på kontot universums outgrundliga slumpmässighet, som när den norrländska bonden Ludvig Lundgren år 1900 fälldes av en nedstörtande meteorit.
Nu mötte vi alltså Varberg. Förvisso uppstyrda av den lurige Joakim Persson, men ändå: ett högst jordnära motstånd.
Blåvittspelarna tycktes inte ha en susning om vad de skulle göra eller ens var de befann sig på planen. Mest malplacerade: det centrala mittfältsparet Gustav Svensson och Sebastian Eriksson. Ulf, som heter Roosvald i efternamn och har skrivit ett och annat Offsidereportage, myntade en gång en klassisk formulering om Joachim Björklund: han »betraktar mittlinjen som ett elstängsel«. Sentensen var fyndig eftersom den var sann, å andra sidan var »Jocke« Björklund mittback, alltid med en mer spelbegåvad partner att lämna över bollen till efter en kirurgisk brytning. Jocke var rätt man på rätt plats: begränsad, men optimerad för sin uppgift.
På Ullevis gräsmatta uppträdde Gustav Svensson och Sebastian Eriksson som två Joachim Björklund, fast utan snabbheten och tajmningen och på vårt centrala mittfält. Vad tränare Mikael Stahre ville med detta övergick vårt förstånd. Att idén var tokig hade vi räknat ut så snart den presenterades i en förhandspublicerad startelva tre matcher tidigare, ändå hade den både materialiserats och upprepats – alltid med samma negativa utfall. Einstein hade protesterat.
»Nästa match gör vi något annat, och så ser vi om det får oss att må bättre eller sämre.«
Ännu en långboll från backlinjen flög över mittcirkeln. Från sin spanarpost bakom elstängslet följde vårt centrala mittfält händelseutvecklingen med avmätt intresse, alltmedan lagkamraterna övermannades och förlorade bollen.
Ulf släppte ifrån sig ett kvidande läte. På de glest befolkade läktarna – inte ens Ullevis coronabegränsade publikkapacitet var fylld – var han långt ifrån ensam om att gömma ansiktet i händerna. Bara ett fåtal orkade bua.
Under halvtidspausen ventilerade vi vilka och hur många av truppens mer rörelseorienterade spelare som skulle bytas in för att vända 0–1-underläget. Sedan återvände exakt samma stationära samling till gräset.
Gustaf och Ulf skakade på sina huvuden. Den fjärde i vårt sällskap av tappra årskortsinnehavare, min storebror Per, förskonades genom att inte vara där; han led av ett diskbråck som somliga dagar omöjliggjorde fysisk aktivitet. Brorsans avbytare Anders, en i sammanhanget mindre härdad person, glodde stint mot planen med uppspärrade ögon:
– Jag har drabbats av frozen fright. Jag borde resa mig och gå, men kan inte.
När förlusten väl var inkasserad försvann Anders åt sitt håll och Gustaf åt sitt. Ulf och jag bor i samma del av staden och lommade hemåt tillsammans.
I den långa backen uppför Eklandagatan blev Ulf filosofisk och påminde om tidigare motgångsperioder. Hur eländig fotbollen än varit så hade den trots allt skänkt oss en gemensam rutin. Barn föds, någon gifter sig, någon skiljs och någon förlorar jobbet – och så ses vi på Ullevi och följer Blåvitt tillsammans. Jag tyckte mig ana vart han var på väg och nickade medhållande, men innan jag hann rapa upp någon automatiserad sentens om manlig vänskap så spräckte han illusionen:
– Om nu vitsen är att vi träffas, varför måste vi göra det på Ullevi?
Frågan ställde mig.
– Vi mår ju inte bra av det, fortsatte Ulf. Dessutom är det svårt att prata på läktaren. Varför kan vi inte ses någon annanstans? Eller göra något annat?
– Jag minns inte ens när jag var på bio senast, erkände jag.
– Eller såg en utställning, gick på ett kafé, var på konsert, fyllde Ulf i.
Tankarna snurrade.
– Jag tycker att vi ska testa, sade Ulf. Nästa match gör vi något annat, och så ser vi om det får oss att må bättre eller sämre.
– Blåvitt kommer hursomhelst inte att lida någon skada, påpekade jag. Vi har redan betalat för våra årskort.
– Du ser! Ingen har något att förlora.
»Man får inte ens kolla resultatet på mobilen, regeln bör vara att man håller sig undan tills det finns nyhetsartiklar om resultatet.«
Nästa morgon skickade jag följande SMS till årskortsgänget: »Gubbs, efter gårdagens käftsmäll lanserade Ulf idén att vi ska prova att ses de två timmar vi annars ägnat åt fotboll någon annanstans, bara för att undersöka vad som ger mest. Det kan vara alltifrån att ta en fika och tjöta i 95 minuter, till att gå på bio eller någon utställning. Vi båda bestämde oss för att till att börja med skita i nästa hemmamatch, men nu slog det mig att vi redan på söndag klockan 15 har en match vi skulle ha sett, på Bravida eller på TV. Så vilka är intresserade av att hitta på något annat då? Man får inte ens kolla resultatet på mobilen, regeln bör vara att man håller sig undan tills det finns nyhetsartiklar om resultatet.«
Inom några sekunder skickade Ulf en bekräftande tummen upp. Strax därefter kom Gustafs svar: »Kul – och säkert ›bra‹ idé. Men … jag kan ju inte. Är bortom räddning.«
Brorsan gillade tanken men trodde att ryggen skulle vara lika eländig till helgen, så frågan gick vidare till hans avbytare. Anders blev inte imponerad: »Träffas och ses gör jag gärna, men inte som psykologiskt försvar mot momentant lidande.«
Nåväl, ur vetenskaplig synpunkt var det optimalt. Ulf och jag kunde utföra vårt experiment, och så fick de andra utgöra jämförelsematerial på läktaren.
Fem minuter före matchstart, sex dagar senare, sammanstrålade Ulf och jag utanför entrén till Ostindiska huset. Att vår hemstads 400-årsfirande senarelagts med två år hade lyckligtvis inte hindrat stadsmuseet från att uppföra sin jubileumsutställning »Grejen med Göteborg«. Vad som tidigare hindrat oss – lokalpatrioter och faktanördar – från att se den var oklart. Tack vare Blåvitts uselhet blev det nu hursomhelst av.
Vi fastnade redan för inmarschlåten, museilobbyns förberedande utställning med fotografier och filmer av svunna miljöer, personer och händelser. Mitt i det svartvita och nostalgiska – en backhoppare med frack, hästar som tränger sig förbi spårvagnarna – dök det upp ett välbekant färgfoto i ett bildspel: »IFK Göteborg säkrar SM-guldet mot Trelleborgs FF, Ullevi 28 oktober 2007.« Bilden var tagen med vidvinkelobjektiv högt uppifrån just den N-sektion som Ulf och jag följt matchen från, och vi försökte få syn på våra mindre gråhåriga och luttrade jag i publikvimlet. Förgäves.
– Det är länge sedan nu, suckade Ulf.
Det gick inte att komma undan Blåvitt.
Huvudutställningen återuppväckte våra livsandar, framför allt för sin underbara blandning mellan historiskt självklara och i sammanhanget obskyra objekt. Ett än i dag fungerande exemplar ur den provserie om tio bilar som SKF-kompisarna Assar Gabrielsson och Gustaf Larson tog fram 1926 inför grundandet av Volvo – bredvid en monter med Semperfajsern, Ulf Dagebys hemsnickrade gitarrförstärkare, byggd i just en barnmatsburk, som han använde då han som Sillstryparn framförde Doin’ the omoralisk schlagerfestival på den alternativa Melodifestivalen 1975. Allt behandlat med samma museala noggrannhet och respekt. Avdelningen med göteborgsvitsar kompletterades av en vägg där besökarna ombads lämna sina egna »bästa eller sämsta« bidrag. Bland alla rosa post it-lappar fanns en med barnslig handstil: »Vad kallas det när föreldrarna skiljer sig? Päron-split.«
Någon hade tänkt. Någon hade tagit fram en plan och dessutom haft resurserna och personalstyrkan att utföra den. Ett imponerande lagarbete.
Trots det mötte vi bara två, tre familjer, ett strävsamt gammalt par och några turister som gissningsvis kom från Kina. Samtidigt, på andra sidan älven, plågade sig tusentals människor, frivilligt, på skämtarenan Bravida. Ännu fler såg eländet på TV.
När museet stängde strosade vi över kanalen till klassiska kafé Brogyllen för hallontårta och kaffe. Efter en stunds hummande fiskade vi upp våra mobiler. Jaha, 2–3 den här gången. Missad straff i slutminuten, Sana förstås.
Jag drog iväg ett grupp-SMS: »Ulf och jag hade fina 120 minuter på stadsmuseet. Jubileumsutställningen rekommenderas varmt! Hur var er upplevelse av att se matchen?« Gustaf svarade reptilsnabbt: »Trevligt för er. Sagt helt utan ironi. Jag mår dåligt.«
Göteborgs stadsmuseum–IFK Göteborg, 1-0.
»›Vi ska gå om Malmö.‹ Hur i helvete kan man säga en sån sak? När vi är på väg att åka ur Allsvenskan?«
Fotbollen har en naturgiven konkurrensfördel gentemot nästan all annan kultur: varje match är unik och utspelar sig endast vid en i förväg fastslagen tidpunkt. Därmed finns inget förhandlingsutrymme – antingen ser man matchen eller så ser man den inte. Att även omgivningen känner till detta självklara faktum gör att fotbollssupportern kan inrätta sig efter fotbollens schema.
Så vad händer om man ersätter fotbollen med annat? Man upptäcker att det mesta är förhandlingsbart.
Inför en match vi inte skulle se ställde Ulf in alternativaktiviteten med hänvisning till ett möte för tränarna till äldsta dotterns fotbollslag. Jag undrade irriterat om han verkligen hade struntat i Blåvitt av den orsaken, och då bet han ifrån att det hade han minsann gjort. Jag försökte minnas något tidigare tillfälle då dessa intressesfärer hade krockat, men insåg att det inte var läge att bråka. En annan alternativaktivitet ställde jag själv in för att jag dragit på mig en förkylning. Sedan drabbades jag av dåligt samvete: det hade inte hindrat mig från att gå på match.
Blåvitt gjorde sig ändå påmint. En dag för att föreningen lanserade en ny e-sportsatsning med buller och bång – »smart, det är nog enklare än att få ordning på laget«, löd en av många sarkastiska SMS-kommentarer – en annan för att vår nye ordförande Richard Berkling lyckades få ur sig: »Vi vill förbi Malmö ganska snabbt.«
Men det var som med nyheten att Sebastian Eriksson dragit av hälsenan borta mot Halmstad: oerhört sorgligt med tanke på hans skadehistorik och tidigare insatser för föreningen, men samtidigt – nu tvingades Stahre formera ett mer funktionellt mittfält. På bara några veckor hade Blåvitt förvandlats till någon annans problem, något som gick att betrakta med den distanserades kalla blick.
»Det fattar vem som helst att du inte kan vinna med bara torn. Du måste använda hästar och löpare också.«
En dag när jag var på väg hem från jobbet vrålade någon mitt namn från en lekplats jag cyklade förbi. Jag spanade efter bekanta ansikten innan blicken fastnade på en storvuxen karl som rusade emot mig. Andfådd gastade han mig rakt i ansiktet:
– Den där Berkling, vad är det för jävla idiot!
Ah! Viking, Offsides marknadspraktikant för … länge sen, som fortsatte att spela lunchfotboll på Heden med oss i flera år. En dynamisk kille jag ofta stött ihop med utanför Gamla.
– »Vi ska gå om Malmö«, härmade Viking. Hur i helvete kan man säga en sån sak? När vi är på väg att åka ur Allsvenskan?
– Högst oklart. Så du har blivit farsa? Grattis.
– Vad vet du om den där Berkling? envisades Viking. Var fan kommer han ifrån? Något rötet jävla företag måste det vara, med sånt business-skitsnack.
– Helt ärligt hade jag glömt hans namn, sade jag. Men du, vad sysslar du med nuförtiden? Säljer du fortfarande säkerhetsprodukter?
Mycket längre hann vi inte innan Vikings barn tvingade tillbaka honom till lekplatsen.
Samma kväll firade jag en utmärkelse ihop med en av stans mer rutinerade profiler inom undersökande journalistik. Efter några timmar av rödvin, tilltugg och underhållande anekdoter sade han plötsligt:
– Vad håller Blåvitt på med?
Otroligt, inte han också. Vi var kanske inte nära bekanta, men hade träffats ganska många gånger genom åren. Jag kunde inte minnas att vi någonsin pratat om fotboll.
– Jag förstår varken truppen eller taktiken, fortsatte han. Jämför med schack. Det fattar vem som helst att du inte kan vinna med bara torn. Du måste använda hästar och löpare också.
Jag nickade medhållande samtidigt som jag försökte påkalla servitörens uppmärksamhet. Vinet var slut. Kollegan lät sig inte bromsas. Med hjälp av schackliknelsen och objekten på bordet målade han upp en träffande travesti av IFK Göteborgs spel.
– Vi måste se en match ihop!
– Tyvärr, jag har slutat gå.
Han skrattade högt.
»Efter ett tag slog vi på våra mobiler: 3–0 till Hammarby. Det fanns ingen anledning att höra av sig till vårt jämförelsematerial.«
Inför bortamatchen mot Hammarby tog vi oss samman god tid i förväg. Eftersom jag föreslagit museet var det Ulfs tur att bestämma: Ronnie Sandahls film Tigrar. Ännu en egentligen självskriven kulturupplevelse vi likväl inte kommit iväg på av egen kraft. Tack Blåvitt.
Som ren formalia erbjöds Gustaf och brorsan att hänga med. Kanske hade de blivit mörare av förlusten mot AIK senast? Gustaf svarade inte. Brorsan: »Ni vill fly en dyster fotbollsverklighet för att se en film som handlar om just det.«
Ulf och jag sjönk in i bioillusionen. Och där förblev vi, vilket var ett gott betyg: svenska filmer brukar annars innehålla minst några scener där tonträffen är så skev att man påminns om att man sitter i en salong. I Tigrar satt allt från första till sista stund.
Efteråt var Ulf likväl grinig över de ändringar som gjorts för att »förbättra« Martin Bengtssons välkända historia om psykisk ohälsa som ungdomsproffs i Inter.
– Om det nu finns scener ur verkligheten som är tillräckligt dramatiska, varför hitta på egna? klagade Ulf. Varför låtsas att Martin Bengtsson gjorde A-lagsdebut på San Siro om han inte gjorde det?
Efter ett tag slog vi på våra mobiler: 3–0 till Hammarby. Det fanns ingen anledning att höra av sig till vårt jämförelsematerial. Åtminstone jag, som varit på Tele2 senast det var publik på en Bajenhemmamatch mot Blåvitt – Södertöntarnas vidriga 6–2-vinst – visste precis hur dåligt Gustaf och brorsan mådde.
Efter ytterligare två förnedrande förluster, Kalmar hemma och Elfsborg borta, kändes kulturexperimentet som det smartaste Ulf och jag någonsin kommit på – möjligen bortsett från det gamla Offsidereportaget där vi åkte till Glasgow för att övertala Henrik Larsson att återvända till landslaget.
Tidningarna fylldes med förståsigpåare som gav olika förklaringar till att Blåvitt var på väg käpprätt åt Superettan. Shit Sherlock, det räknade vi ut för längesen!
Den brinnande frågan för oss var istället hur vi skulle bredda vår repertoar: teater, kanske, eller en vernissage? Opera?
En dag sade en karl i charkdisken på min Ica:
– Vad är det med Blåvitt egentligen?
Mållös betraktade jag honom. Den här gången var jag hundra procent säker: vi hade aldrig någonsin pratat fotboll, bara diskuterat charkuterier. Men han måste ha vetat vem jag var hela tiden, på grund av Offside.
– Har du hört att de ska på träningsläger nu? fortsatte charkuteristen. Mitt i säsongen …
– Serranoskinka, som vanligt. Tunna skivor.
Han gav sig inte. Bortifrån skärmaskinen:
– Vad håller de på med? Tanumstrand. Ja, de behöver väl bada. Herrejösses.
– Du, ge mig lite ibericochorizo också. Ett hekto.
Han ryckte på axlarna:
– Ja, det är ju lördag.
I det läget, när halva stan uppenbarligen var besatt av det förestående ångestmötet mot Örebro och IFK Göteborgs potentiella undergång, vände Gustaf och brorsan på steken. Först Gustaf: »Jag tycker att ni borde gå. Detta är större än en enskild besvikelse.« Sedan brorsan: »Jag har sörjt och gått vidare. Nu behöver vi fylla Gamla Ullevi och stötta!«
Därmed hade experimentet tydliggjort åtminstone en sak: vi fyra skulle aldrig hitta något annat att umgås regelbundet kring. De tänkte inte svika Blåvitt.
»Den jäveln! Han hade något nobelt att skylla på. Det saknade vi.«
Några dagar efter segern mot Örebro publicerade Sportbladet en lång och känslosam intervju där författaren Fredrik Backman förklarade varför han övergivit Manchester United: värvningen av Cristiano Ronaldo och klubbens ovilja att ens vidröra den gamla våldtäktshistorien. Backman sörjde en relation som varat sedan 1991.
I bilen på väg mot Ulfs och mitt nästa mål – Blåvitt skulle möta Mjällby nere på Strandvallen, vi besöka Aeroseum ute på Hisingen – var Backman ett givet samtalsämne. Båda hade vi känt igen oss i hans ångestridna resonerande, båda hade vi landat i samma reflektion: Den jäveln! Han hade något nobelt att skylla på. Det saknade vi.
I bakgrunden spökade Gustafs och brorsans underförstådda skuldbeläggande. Andra kunde uppenbarligen härda ut och stötta laget när det verkligen behövdes. Vad var vi för slags människor egentligen?
– Vi är gamla nu, försökte jag. Vi vet vad livet går ut på, ungarna är stora, det är nu folk skiljer sig. Man har fattat att det finns en balansräkning och att den ska visa svarta siffror.
Ulf nickade.
– Men tänk om vi bokstavligen har en skuld? fortsatte jag. Vi kanske är skyldiga att gå på matcherna? Vi har trots allt fått mycket av Blåvitt.
Ulf skrattade klentroget.
– Det var ändå jävligt längesen.
– Det senaste SM-guldet, ja, men allt har inte varit skit sedan dess.
– Säsongen 2009 var också fin, erkände Ulf. Då borde vi också ha vunnit.
– Säsongerna med danskarna var inte dumma heller. Lasse Vibe! Lennartsson kanske inte var världens mest innovativa tränare, men man fattade i alla fall vad han ville.
Det var mycket att föra in i balansräkningen. Precis som Gustaf och min storebror drogs Ulf till IFK Göteborg redan som barn, under Torbjörns och Glennarnas 80-tal. Många plus där. Själv var jag ointresserad tills jag började på Journalisthögskolan och istället för intellektuella viktigpettrar som älskade amerikansk berättarkonst lärde känna intellektuella viktigpettrar som älskade fotboll. 1993 var inget dumt år att börja hänga på Gamla med Ulf och Gustaf. Jävlar vad det trillade in på pluskontot: fyra SM-guld, Champions League-segrar mot Barcelona, Manchester United, Milan, Bayern München, Porto och Galatasaray. I fotbollen fick även jag och brorsan, som annars gått olika vägar på många sätt, något som förenade.
»Jag får ju ut mer av ett missriktat jävla Jallowinlägg än vad jag får ut av det här. Jallow menar i alla fall allvar…«
Men även minuskontot var digert. Den eländiga svackan från bortaförlusten mot Trelleborg i näst sista omgången 1997 ända fram tills föreningen 2006 var så bankrutt att vi släppte fram juniorerna. Efter 2009: sporadiska ljusglimtar i ett övervägande mörker.
Ständigt nya ordföranden, klubbdirektörer, sportchefer och inte minst tränare. Från Poya Asbaghis bollinnehavsfilosofi – intressant, men likt tantrasex obrydd om de avslut som trots allt är syftet med verksamheten – via Roland Nilssons traditionsspel till Mikael Stahres uppumpade brottarstil, inom loppet av ett år.
Nej, Ulf och jag var inte skyldiga Blåvitt något. Inte längre.
Utanför bunkeringången vid Säves nedlagda flygfält slumpade det sig så att vi hamnade i starten av en guidad visning. Perfekt: då fick vi följa en av de gamla uvar som dragit igång och höll liv i Aeroseum. Veteranens analys av Sveriges roll under kalla kriget var kanske inte hundraprocentig, men när han orerade om bergrummens alla jaktplan och helikoptrar visste han verkligen vad han pratade om.
Efteråt stannade Ulf och jag kvar för att avnjuta bunkerns fysiska attraktioner: vi sjönk ner i cockpiten på en Draken, ålade oss igenom det tomma motorutrymmet på en Viggen, provsatt spanarstationen i ett av Kustbevakningens övervakningsplan. Ett formidabelt dagis för farbröder.
Blåvitt vann tydligen igen, 3–1 på minkfarmarnas svårspelade hemmaplan. Det hade säkert varit kul att se, men vad hade vi då haft för insikter om jaktplan? Som Ulf uttryckte det:
– Tänk att det i princip bara är en stor jetmotor med lite plåt och vingar på. Det hade man ingen aning om.
Den torsdagen mötte Blåvitt serieledarna Djurgården på Gamla. Ulf och jag hade köpt biljetter till humorkollektivet Konstabs tolkning av Shakespeareklassikern Stormen på Göteborgs stadsteater. En nära kollega som känner folk på teatern och som därför bör få vara anonym hade sammanfattat föreställningen: »Man tar en påse pengar, ger den till några bortskämda barn och ser vad som händer.« Samtidigt hade recensenter från gp, svd och dn precis hyllat pjäsen som det mest innovativa sedan färdigskivat bröd.
I pausvilan sade jag till Ulf:
– Nu går vi. Jag står inte ut med skiten.
– Sluta nu, all kultur kan inte vara bra. Det här ingår i upplevelsen. Vi måste se andra akten.
– Men jag får ju ut mer av ett missriktat jävla Jallowinlägg än vad jag får ut av det här. Jallow menar i alla fall allvar, det här är bara ironi på ironi på ironi. Ingenting betyder någonting.
Ulf gick segrande ur striden. I andra akten ledde några av alla trådar som kastats ut till något som påminde om halvpoänger, men en av Konstabslynglarnas skådespel förblev så pinsamt att jag var tvungen att fästa blicken vid en träpinne på scenen för att inte skratta högt när han öppnade munnen.
Efteråt var vi perplexa över våra journalistkollegors beteende. Denna osammanhängande kompott av videoklipp, sketcher och puerila infall var objektivt usel. Den enda möjliga analysen av recensenternas välvillighet: nervositet.
– Tänk att du sitter där som rutinerad teaterrecensent, inkände jag. Du förstår ingenting, men det kan ju bero på att du inte hänger med i ungdomens referenser. Då är det säkrast att skriva något uppskattande om uppfinningsrikedomen. Men i själva verket finns det ingenting att förstå.
På med mobilerna. Blåvitt hade mosat Djurgården med 3–0. Det måste ha varit en av de mest minnesvärda kvällarna på åratal.
Brorsan var helt euforisk när jag fick tag på honom:
– Gustav Svensson var sitt gamla jag! Han tänkte inte, han bara bröt. Och de pressade som ett lag, inte som enstaka enheter som motståndarna kunde runda. De var obevekliga. Till och med Jallow fick till en målgivande passning, och den var riktigt fin, alltså.
Backlinjen hade skött sig, Berg varit skitbra, och inte nog med det: 18-årige Oscar Vilhelmsson hade briljerat. En talang som äntligen får det att klaffa – det bästa som finns. Dessutom fostrad i Åsa IF, Ulfs moderklubb.
Vad i helvete sysslade vi med?
»Tänk om vi är medgångssupportrar? sade Ulf.«
Fyra kvällar senare strosade vi bort till Bar Normal i närheten av Hagabion. Även kulturprojektet hade hämtat sig från sin formsvacka: I väntan på Jan Myrdals död var en riktig liten pärla.
Över varsin öl repeterade vi minnesvärda ögonblick ur dokumentären. Hur mecenaten Lasse Diding varit så trött på sin protegé att han demonstrativt gick iväg för att röka när Myrdal höll tal på tillställningen Diding skapat till hans ära; att Myrdal själv varit så blasé att han somnade när det var Didings tur att tala. Ulfs favorit: Didings bisarra hem, där en antik skyltdocka stirrade på honom där han låg i sin säng. Min favorit: när Myrdal skyllde sin känslokyla på föräldrarna, och exemplifierade med att de inte begrep sig på Meccano och katter. Att väva en film kring samspelet mellan dessa tvättäkta aspergianer var ett genidrag av filmskaparen Bo Sjökvist.
Från bardisken hördes någon kommentera Blåvitt. Det var dags att slå på mobilerna: 1–0 mot Degerfors, fjärde raka segern. Målskytt: Oscar Vilhelmsson, hans första i Allsvenskan.
– Tänk om vi är medgångssupportrar? sade Ulf.
Ett absurt förslag med tanke på alla skitmatcher vi genomlidit genom decennierna. Samtidigt förstod jag vad han menade. Det kändes som om det trots allt kunde vara dags att gå på fotboll igen.
– Jag vill ju bara inte må dåligt, sade Ulf.
– Jag håller med, sade jag. Karin kan höra redan på sättet jag stänger ytterdörren hur det har gått i matchen. Det är inte sunt.
Kulturexperimentet hade visat ett alternativt sätt att leva. Även om inte alla upplevelser varit lika storslagna hade de åtminstone vidgat våra vyer. Bottennappet Stormen hade dessutom bara vållat irritation, inte fysiskt illamående som när Blåvitt är som sämst.
Å andra sidan var även topparna av mildare karaktär. Visst, en välgjord utställning eller film gick nog att likställa med bortasegrar mot Mjällby och Degerfors. Men de skänkte inte det okontrollerbara glädjerus som vi fått uppleva om vi sett segern mot Djurgården.
– Jag gillar de här kvällarna, sade Ulf. Det finns inget som hindrar att vi fortsätter hitta på annat. Det borde faktiskt gå att göra både och.
Våra årskortsplatser till Malmömatchen hade vi redan gett bort.