I samband med vårt aktuella fokus på ungdomsfotboll intervjuar vi en rad svenska ungdomsproffs genom åren. Denna gång: William Ankarhake. (Bara på offside.org.)
Ungdomsproffset
William Ankarhake, 29, från Nyköping
Tid som ungdomsproffs: Januari till augusti 2011 i Celtic.
Seniorklubbar: Åtvidabergs FF, Nyköpings BIS, Logan Lightning, Lillehammer FK, Team Wellington, Audace Calcio, B71 Sandoy.
Vad är det med ungdomsproffs som är så intressant att du är uppe i 40 poddavsnitt på ämnet?
– De flesta frågor jag själv får kring fotbollen handlar fortfarande om min tid i Celtic. Många vänner som varit ungdomsproffs upplever samma sak, att det är presskonferens varje gång det kommer fram. Folk tycker väl att det är intressant om man varit i andra länder, i större klubbar och med fler stjärnor runt sig. Man blir kanske mer nyfiken på hur det är att träna med Fredrik Ljungberg i Celtic än med de flesta spelarna i Allsvenskan.
Hur fick du idén att starta podden?
– Det började som ett arbete på en radiokurs under min utbildning. Jag lyssnade på många intervjupoddar med tidigare ungdomsproffs och tyckte alltid att segmentet när de pratade om den tiden var mest intressant. Men de gick aldrig riktigt på djupet och där tänkte jag att det fanns ett hål att fylla i poddvärlden.
Är det något som sticker ut från de 40 avsnitt du gjort?
– En kul grej var när jag åkte till Bryssel för att träffa Kristoffer Olsson [tidigare ungdomsproffs i Arsenal], som vid tillfället spelade i Anderlecht. Vi pratade bland annat om hans karaktäristiska »Rockyfint«*, och inför inspelningen hade jag intervjuat en kille från Motala, Stefan Petrić. Han mötte Kristoffer Olsson som ung och blev så pass bortgjord av finten att han bröt foten. Efter det lade han ned sin elitsatsning, så man kan säga att finten som lade grunden för »Koffes« karriär förstörde en annan. När jag spelade upp min intervju med Petrić för Koffe visste han knappt hur han skulle reagera. Han skrattade och fick tårar i ögonen. Sedan signerade han en landslagströja som han skickade till Petrić som plåster på såren.
»Någonstans i bakhuvudet har det funnits med att jag också vill spela framför ›världens bästa fans‹.«
Du har vant dig vid att höra andra spelare berätta om sina år som ungdomsproffs. Låt oss vända på det. Du skrev på för Celtic precis när du skulle fylla 17 år. Hur kom det sig?
– Det fanns intresse från flera klubbar men Celtic kändes bäst, dels med språket, dels med deras historia av att ha många svenskar. Jag minns när jag satt hemma hos en kompis och såg Sverige slå Nigeria i VM 2002 efter två mål av Henrik Larsson. Jag frågade min kompis pappa vem den här Larsson var och i vilket lag han spelade. Då svarade han: »Han spelar i Celtic. De är från Skottland och har världens bästa fans.« Sedan dess har jag alltid haft ett gott öga till Celtic, och någonstans i bakhuvudet har det funnits med att jag också vill spela framför »världens bästa fans«. Så när Celtic hörde av sig kändes det nästan overkligt.
Hur trivdes du?
– Fotbollsmässigt var det bra. Faciliteterna och resurserna var otroliga. Jag spelade stora matcher med mycket publik och fick känna mig som ett proffs, med två träningar om dagen. Däremot trivdes jag inte lika bra utanför planen.
»Jag vägrade raka skallen. Först skrattade jag bara, innan jag förstod allvaret.«
Varför?
– Jag bodde hos en värdfamilj från Serbien, tillsammans med tre spelare från de yngre ungdomslagen. När jag kom dit tog jag en annan spelares plats och det blev dålig stämning. Jag fick ett väldigt litet rum utan Wi-Fi där jag kände mig instängd och ensam. Sedan hade de en massa konstiga husregler. Man skulle sitta kvar tills alla hade ätit upp. Ibland ville jag bara sitta i lugn och ro med telefonen vid matbordet, men då märkte jag att alla satt kvar och väntade på att jag skulle äta färdigt. De kunde även komma in på mitt rum och fråga: »Varför är du så asocial? Varför kollar du inte på TV med oss?« Men när jag väl kollade på TV med dem var det något serbiskt tv-program och då ifrågasatte de varför jag satt och kollade på det. Dessutom gillade jag inte maten.
Vad var det för mat du inte gillade?
– Det var de där bönorna. Mycket egg and beans. Det var någon märklig blandning av det brittiska och serbiska köket. Man fick alltid bara en portion och man fick heller inte bestämma hur mycket man skulle få. De gånger jag inte hade ätit upp när jag gick från bordet kunde jag få värsta utskällningen.
Var det något mer som gjorde att du inte trivdes?
– Klubben hade många märkliga regler. När jag kom hade jag blå fotbollsskor, men det fick jag inte ha för det var ärkerivalen Glasgow Rangers färger. Jag hade långt hår och hårband också, men det fick jag inte heller ha. Hårbandet tog jag av mig, men jag vägrade raka skallen. Först skrattade jag bara, innan jag förstod allvaret. Men det var väl deras kultur, man skulle ha kort hår och svarta skor. De ville till och med styra vilka jag umgicks med.
»När jag var på väg ut till träningsplanen kom flera tränare och stoppade mig.«
Va?
– Jag hade en kompis som spelade i Glasgow Rangers, Fredrik Espling. Vi brukade umgås en del på fritiden. Familjen jag bodde hos frågade alltid hur länge jag skulle vara borta och vad jag skulle göra så fort jag stack hemifrån. Jag sa som det var, att jag skulle träffa en svensk kompis i Rangers. Men familjen rapporterade väl det till Celtic och dagen efter, när jag var på väg ut till träningsplanen, kom flera tränare och stoppade mig. De började förhöra mig om vad jag hade gjort kvällen innan. Sedan sade de: »Vi ser helst inte att du umgås med honom.«
Hur reagerade du?
– Jag ryckte mest på axlarna. I Sverige hade någon kunnat säga så för att jävlas, och först tänkte jag att det var det de gjorde. Men de var helt seriösa. Rivaliteten där är större än folk tror och kan förstå. Så pass att inte ens ungdomsspelare kan beblanda sig med den andra klubbens killar. Jag fortsatte umgås med honom ändå. Det var inte särskilt populärt, men för mig stannar rivaliteten på planen och jag tycker inte det är konstigt att två unga landsmän i ett nytt land är vänner vid sidan av.
Du lämnade Celtic och återvände till Åtvidaberg efter bara ett halvår. Var det på grund av de här sakerna?
– Lite. Dessutom spelade Åtvid i Allsvenskan och när jag fick ett A-lagskontrakt där kändes det som en väldigt bra chans. Om jag kunde få chansen att spela allsvenskt tänkte jag att det var bättre än ungdomsfotboll i Celtic. Det sociala spelade såklart också in då jag hade många nära vänner i Åtvidaberg.
Det blev inte så många A-lagsminuter i Åtvidaberg och du skrev på för Nyköping i ettan istället. Sedan har du varit runt i många klubbar och länder. Berätta!
– Jag har satsat mer på min civila karriär som journalist, men när chansen dykt upp har jag sett till att använda min fotboll för att komma ut och se världen. Efter Nyköping har jag spelat på elitnivå i Australien, Norge, Nya Zeeland och Italien. Roligast var Australien, där jag bodde i ett hus med pool, ganska nära stranden. Där började jag montera ned min elitsatsning och njöt mer av det goda livet. Jag tänkte: »Shit, varför flyttar inte fler division ett-spelare till såna här platser?« Det finns rätt många länder där man kan tjäna bättre än i Sverige och få bra livskvalitet.
»Jag var faktiskt i Gibraltar på provspel nyligen.«
Din senaste sejour utomlands var i färöiska B17 Sandoy i början av det här året. Hur var det?
– Regnigt och blåsigt.
Var det allt?
– Nej, men det var rätt extremt. Färöarna är uppdelat på 18 öar och där jag bodde var man tvungen att åka färja för att komma till »huvudön«. Hälften av dagarna var färjan inställd på grund av vädret. Då blev man isolerad där ute. Sedan hade jag skadeproblem och fick inte ordning på fotbollen. Men det var ändå ett häftigt äventyr och jag fick se mycket vacker natur.
Spelar du någon fotboll nu?
– Jag var faktiskt i Gibraltar på provspel nyligen, men jag kommer nog vara kvar i Sverige fram till årsskiftet. Tanken är att eventuellt sticka ut på ett sista äventyr efter det. Jag har lite intresse att ta ställning till, bland annat från en klubb från en kontinent jag inte varit på tidigare. Men vad det blir får vi se när det är dags!
* Fotnot: »Rockyfinten« är när man låtsas ta med sig bollen men istället gör en hård touch i motsatt riktning. Namnet kommer från Johan »Rocky« Roxström, som numera är tränare i Norrköpingsklubben Sylvia. När Kristoffer Olsson var yngre var hans pappa tränare i Sylvia och Roxström spelade i laget. »Koffe« imponerades av finten, lärde sig den och gjorde den senare till sitt signum.
Du har väl inte missat?
