I samband med vårt aktuella fokus på ungdomsfotboll intervjuar vi kommande veckor en rad svenska ungdomsproffs genom åren. Först ut: Jonny Rödlund. (Bara på offside.org.)
Ungdomsproffset
Jonny Rödlund, 51, från Västerås.
Före tiden som ungdomsproffs: Debuterade tidigt i Västerås SK:s A-lag och utmärkte sig i de svenska ungdomslandslagen.
År som ungdomsproffs: Anderlecht 1987–88, Manchester United 1988–89.
Efter tiden som ungdomsproffs: Skrev på för IFK Norrköping sommaren 1989. Det blev succé och SM-guld direkt. Senare gick det tyngre och karriären blev inte riktigt vad han hade hoppats.
Hej Jonny Rödlund! Du var en av …
– Nämen vad trevligt! Tänk att man ska bli intervjuad på den värsta dagen på året. Jag höll precis på att måla en vägg och blev klar för två minuter sen. Jag är vaktmästare på en skola här i Västerås och alla lärare kom tillbaka från semestern den här veckan. Nu ska alla ha hjälp med allt möjligt.
Trivs du inte med livet som vaktmästare?
– Det är det bästa jobbet jag haft. Jag har jobbat inom skola i 20 år och nu när jag börjar bli till åren tyckte chefen att jag skulle bli vaktmästare. Det är perfekt, jag behöver få röra på mig om dagarna.
Rörde på dig gjorde du även som tonåring. Du var en av de första svenskarna att bli ungdomsproffs, sommaren 1987. Hur var det att komma till Anderlecht som 16-åring?
– Det var ingen rolig tid. Det var så enspårigt, bara fotboll hela tiden. Under den värsta perioden hade vi tre pass om dagen. Det var för mycket. Men värst var det på helgerna, när vi hade spelat match klockan ett på lördagen och var lediga fram till måndag morgon. Det var väldigt ensamt.
Vad gjorde du när ni var lediga?
– Jag hängde med Pär Zetterberg [som kom dit som ungdomsproffs ett år tidigare]. Läste böcker om kvällarna. Jag läste mycket Sidney Sheldon, men det var ganska tråkigt. Jag är ingen läskille. Pär var mer att han kunde ligga där och läsa, men jag ville ut och göra något på dagarna.
Gjorde du inte det då?
– Det hände väl vissa lediga söndagar att vi drog till Bryssel centrum och tog en sån gaufre [belgisk våffla]. Men ofta gjorde man ingenting.
»Alla tyckte att jag hade blivit tjock.«
Hur bodde du?
– Jag och Pär bodde hos ett äldre par. Det var inte så att man hade någon kontakt med dem direkt. De pratade ingen engelska och jag kunde inte franska, även om vi hade en timmes franskalektion varje dag. Jag var ju där för att vara proffs och spela fotboll, så det var inte som att man längtade efter att sitta i skolbänken.
Vad fick ni för mat hos det äldre paret?
– Det var mycket fet mat. När jag kom hem efter några månader hade jag gått upp rätt mycket i vikt och alla tyckte att jag hade blivit tjock. Det var oftast pommes frites och en fet köttbit. Mycket musslor också. Till frukost åt vi alltid rostat bröd med nutella. Om allt annat var proffsigt gällde det i alla fall inte frukosten. Det är nog inga ungdomsproffs i dag som äter nutellamackor till frukost.
Hur såg en vanlig dag ut i Anderlecht?
– Jag och Pär var på plats för att vika A-lagets kläder vid halv nio ungefär. Klockan halv elva hade vi teknikträning med de andra som var heltidsproffs. Sen var det lunch och vi hängde kvar och kollade TV eller något en stund, innan det var dags för träning med hela laget. Men vissa dagar var det ytterligare ett pass. Det var som en cirkel och till slut glömde man bort vilken dag det var.
Hur mådde du av det?
– Jag mådde väl sisådär. Jag var 16 år när jag flyttade och det var mycket hemlängtan. Det var inte så att man kunde sätta på en dator och chatta med någon, utan det var brev med frimärken på den tiden. En gång i veckan kom det ned svensk choklad och svenska tidningar från morsan och farsan. Det var den stora höjdpunkten på veckan.
Hände inget roligt under året i Anderlecht?
– Jo, det var när morsan och farsan kom på besök eller när jag var och spelade landslag. Jag spelade för fyra, fem olika ungdomslandslag under den tiden och hade nästan lika många matcher där som med Anderlecht. Jag tror det var Ulf Lyfors [förbundskapten i ett av U-landslagen] som sa någon gång »du ser inte särskilt glad ut över att åka hem till Belgien« efter en samling. Jag såg på mina kompisar som skulle hem till Sverige medan jag skulle till ensamheten i Belgien. Landslaget var som en frizon.
»Han sa att jag kunde ta första bästa flyg hem om jag inte löpte ordentligt i andra halvlek.«
Efter bara ett år i Belgien flyttade du till Manchester Uniteds ungdomsakademi efter att de upptäckt dig i en ungdomslandskamp mot England. Varför fortsatte du vara ungdomsproffs, trots att du vantrivdes i Belgien?
– När någon ringer och säger att Manchester United vill ha dig, alltså hur många säger nej då egentligen? Sen trivdes jag ju faktiskt mycket bättre där också!
Varför?
– Jag visste vad jag gick in i och trodde att det skulle bli lika tråkigt. Men redan första dagen märkte jag att Ferguson och de andra skämtade och hade kul. Det var mer öppet. I Belgien var det tjurigt, typ: »Det är ingen jävel som ska tro att de är något.« Man fick ty sig till Pär, det var han som slog alla passningar till mig och det var ingen annan som pratade med mig. Det var avundsjuka, för att jag tog någons plats och var lite uppskriven.
Hur var livet utanför fotbollen i Manchester?
– Det var också mycket bättre. Jag hade en fantastisk landlady, som hade omkring tio spelare hos sig. När de brittiska spelarna åkte hem över helgen var jag en av få som stannade. Då umgicks vi och kunde gå och handla ihop. Sen umgicks jag mycket med australiern Mark Bosnich och Lee Sharpe. Vi hittade inte på en massa häftiga grejer, men vi hade kul ihop. Allt kändes mer öppet. Sedan spelade så klart språket in också.
Var allt frid och fröjd i United?
– Nja, det kunde vara rätt tufft där också. Jag minns en kvartsfinal i FA-cupen med ungdomslaget, när tränaren kom och skrek på mig i paus. Han sa att jag kunde ta första bästa flyg hem om jag inte löpte ordentligt i andra halvlek. Då kom Mark Bosnich fram och sa att han tyckte jag varit en av de bättre och att det var ofattbart att tränaren sa så. Och i tidningen dagen efter var jag en av dem som fick bäst betyg. Men vi förlorade matchen och de kanske ville skylla på proffsen utifrån. Så tror jag inte att det ser ut i dag. Det är mer psykologi bakom.
Du lämnade England efter ett år och gick till IFK Norrköping. Vad hände?
– Alex Ferguson kallade in mig och sa att han hade en bra och en dålig nyhet. Den dåliga var att jag inte kunde stanna. För att få arbetstillstånd behövde man ha 40 A-landskamper och officiellt var jag där som »student«. Men sedan hade myndigheterna sett i en svensk intervju att jag sa att jag var där som proffs, för att spela fotboll. Den bra nyheten var att IFK Göteborg stod med öppna armar och att United hade en option att köpa tillbaka mig. Sedan valde jag ändå IFK Norrköping för att jag fick en bättre känsla av dem.
Hur kändes det att flytta hem efter två år som ungdomsproffs?
– Först var det mest skönt, en lättnad. Jag ville bara packa väskan och åka. Det var först någon månad senare som jag började fråga mig vad fan som hände. Jag var i en av världens största klubbar och det gick bra. I efterhand kändes det surt att det tog stopp.
Om du fick göra om allt, hade du fortfarande valt att bli ungdomsproffs som 16-åring?
– Jag vet inte om det var rätt eller fel. Det var en häftig resa, men allt gick så otroligt fort. Jag ledsnade på fotbollen redan när jag var 20. Som 17-åring hade jag redan varit proffs, spelat i A-landslaget och vunnit SM-guld. Vad mer fanns att sträva efter?
Jonny Rödlund
Karriär: Skiljebo SK –1986, Västerås SK 1986–87, RSC Anderlecht 1987–88, Manchester United 1988–89, IFK Norrköping 1989–93, BK Häcken 1994, Västerås SK 1994, Degerfors IF 1995, SC Braga 1995–97, Västerås SK 1997–99, Energie Cottbus 2000–01, Beijing Guoan 2001–02, Enköping SK 2002–04, Skiljebo SK 2004–06.
Landskamper: 2 A (0 mål), 35 U21 (11 mål), 3 U20 (1 mål), 28 U19 (8 mål) och 17 U17 (7 mål).