Stämmer det verkligen att du är ensam i Sverige med den bedriften?
– Ja. Det måste jag säga, annars underminerar jag Williams enorma grävjobb.
William? Grävjobb?
– En vän och lagkamrat till mig, William Ankarhake [tidigare ungdomsproffs i Celtic], har rotat i arkiv och ringt förbundet, fotbollshistoriker och alla möjliga människor för att få det bekräftat. Innan dess hade jag aldrig haft en tanke på det.
Handen på hjärtat nu: Är det du själv som har grävt?
– Det vore sjukt osympatiskt! »Emil, vad gör du?« »Ringer en statistikkille, jag vill veta om jag är nummer ett.« Rekordet handlar egentligen inte så mycket om att jag är bra på fotboll, det är mest tillfälligheter som har gjort att jag flyttat upp och ner i seriesystemet.
De fyra senaste säsongerna har du snittat över ett mål per match i division sex, fem och fyra. Varför spelar du kvar i Erikslunds KF?
– När jag var 24 försökte jag kombinera spel i division ett med ett vanligt jobb som företagssäljare, men det passade inte mig. Jag ramlade ihop på jobbet en gång, stressrelaterat, och hämtades av ambulans. Dessutom lever jag med en besvärlig tarmsjukdom sedan tonåren, ulcerös kolit, som är väldigt svår att kombinera med elitfotboll. »Gambla inte med det här nu«, tänkte jag, och flyttade hem till Täby för att satsa på en civil karriär. Och det är verkligen dunderroligt att spela, vinna och göra mål med mina bästa vänner i min moderklubb.
»Är man född målskytt är något fel i skallen från start.«
Slutsignal i division fyra och Erikslund vinner matchen, men du går mållös. Är du nöjd?
– Som tur är har det inte hänt så många gånger i Erikslund. Men nej, jag hade inte varit nöjd. Och jag vill tro att det handlar om att jag är ansvarstagande som person, snarare än att målen funkar som en egoboost för mig själv.
Hur menar du?
– Jag är inte så bra på att springa eller tackla eller nicka – att göra mål är vad jag kan. Det är mitt sätt att hjälpa laget att vinna.
Hur ser det perfekta Emil Hedsén-målet ut?
– För det första är det ett rent avslut med högerfoten. Inte vänstern, ingen nick, och bollen ska absolut inte ta på någon. Gärna från ett läge där inte många andra hade gjort mål. Alla ska känna: »Jäklar! Det där var bra gjort!«
Enligt en lagkamrat till dig skulle du »inte göra bort dig i en skottövning med Zlatan, Adriano, Haaland, Kennedy och Roberto Carlos«.
– Det stämmer. Det skulle jag inte göra. Såpass bra både tryck och precision är det i dojan. Där har jag inget att skämmas för.
Stämmer det också att folk kommer fram till dig i mataffären hemma i Täby för att prata om dina mål?
– Vänta nu. Vem är det som har sagt de här grejerna?
Samma lagkamrat som har gjort ett »enormt grävjobb« om ditt målrekord.
– Det är faktiskt inte helt osant. Det är inte ovanligt att mina mål är spektakulära, och många tycker att det är roligt. Jag har väl skapat mig något slags rykte lokalt.
William Ankarhake har även filmat en minidokumentär om dig med titeln »Rekordmannen«. Vad gör det med en division fyra-spelares självbild?
– Jag har bara sett en teaser. Han tänkte hyra en biosalong för 50 personer och bjuda in min familj och mina vänner för att visa filmen, men i pandemitider var det inte aktuellt att klämma in 50 pers i en salong. En grej att se fram emot när den här tiden är över.
Och självbilden?
– Min självbild var nog skev redan innan. Är man född målskytt är något fel i skallen från start.
Du fyller 30 i år. Lever hoppet om ett allsvenskt mål?
– Om jag säger nej på den frågan kommer min sambo att döda mig. Det är mer hennes stora dröm att jag ska göra mål i Allsvenskan än min. Hon blir arg ibland när vi sitter och kollar på en allsvensk match: »Emil, du hade varit där om du inte hade varit så jävla lat!« Så jag får svara: ja, hoppet lever.