Bäst i test

Vinden tar kontroll över Anders Bengtssons lugg när han parkerar sina joggingskosulor intill sin vän och tränarkollega Claes Christensson vid Åkeredsvallens minsta gräsplan. »ÖNNEREDS IK« står det över bådas ryggtavlor.

– Jag känner mig pirrig, säger Anders.

Sällan hör jag min bordsgranne på redaktionen uttala den sortens känsloyttring, men här står han nu klockan halv nio en måndagsmorgon intill en vindpinad 9 mot 9-plan i västra Göteborg och säger att det kittlar i magen.

På jobbet är vi flera som har upplevt en rask intresseutveckling hos Anders de senaste åren. Från att »bara« ha varit tränare för sin äldsta sons pojklag ett par kvällar i veckan till att kasta sig in i allt som har med barn- och ungdomsfotboll att göra. Få arbetsdagar passerar utan att han nämner sina killar i Önnereds IK. Nästan lika ofta som han ringer jobbsamtal lyfter han luren för att diskutera diverse dilemman med sina huvudtränarkollegor »Clabban« och »Henkan«. Föräldrar som tjafsar, cuper som planeras och febersjuka spelare som missar matcher. Och vill någon journalist eller poddare intervjua honom om ungdomsfotboll ställer han gärna upp på en tre timmar lång genomkörare. Ibland är han så djupt inne i den där världen att man misstänker att han vilken dag som helst kan få ett samtal från Solna om en tjänst hos förbundet.

»Klubben hade ett lag i final 2019. Då kan inte verksamheten vara kattpiss.«

Nu är det tre timmar kvar tills deras 13-årslag kliver in i världens största ungdomsturnering. Anders och Claes gick upp tidigt för att scouta lagen som Önnered kan få möta om de avancerar från gruppspelet: Tyresö FF, tyska FC Stahle, georgiska Iberia och grannklubben Västra Frölunda. Själva möter de Parislaget FC Saint-Cloud i sin första match.

– Det är det att man inte vet vad man ska vänta sig, säger Claes apropå kompisens nerver.

Anders nickar utan att slita blicken från matchen mellan Tyresö och tyskarna.

– Ofta vet vi nivån på lagen vi möter och nu har vi ingen aning. Men parisarna verkar bra, klubben hade ett lag i final 2019. Då kan inte verksamheten vara kattpiss.

Desto sämre verkar georgierna vara, noterar Anders redan när han ser spelarna värma upp intill planen. Och när de sedan beträder planen och gör sig redo för avspark fladdrar fortfarande Gothia Cup-brickor runt halsen på flera av spelarna.

– Sicket gäng, säger Anders och skrattar.

Anders och Claes nöjer sig med att se en halvlek. Den innehåller tre distansmål av Västra Frölunda och en drös georgiska offsidelöpningar med minst fem meter, vilket får Anders att misstänka att regeln ännu inte har införts i Georgien. Sedan beger de sig mot Önnereds hemmaplan i Tynnered tio minuter bort, där laget ska samlas.

På vägen till samlingen stannar Claes sin bil i uppförsbacken intill familjen Bengtssons villa. Anders äldsta son Sigge hoppar in i baksätet. Han bär gröna matchshorts, benskydd under uppdragna strumpor och svart överdragströja med Önnereds logga. På samtliga plagg syns också Adidas tre vita ränder, likaså på ryggsäcken som han kränger av sig och placerar på mittensätet. Initialerna »SB« är tryckta i vitt.

– Taggad, Sigge? frågar Anders från framsätet och vrider på huvudet.

– Jättetaggad, svarar 13-åringen.

– Övertaggad?

– Jag försöker att inte vara det.

Sigge rättar till sin blonda lugg med handen, tittar ut genom fönsterrutan och funderar i några sekunder.

– Pappa, jag drömde till och med om Gothia. Vi mötte Saint-Cloud och låg under med 2–0. Så vände vi och vann med 3–2.

– Gjorde du något mål då, eller? undrar Anders med ett tonläge som antyder att frågan är retorisk.

Sigge dröjer lite med svaret.

– Jag gjorde alla tre.

Anders och Claes skrattar. Båda vet hur mycket Sigge gillar att näta. De vet också att han ska starta som central anfallare i lagets nya 2–3–3-formation i förmiddagens Gothiapremiär. Uppställningen klarade besiktningen i genrepet mot Floda Bois förra veckan (10–1 till Önnered) och tanken är att den ska ge laget maximal utdelning för sin höga press och tekniska förmåga.

»Bara positiv energi från alla. Hela tiden det vi säger: laget före jaget.«

Framme på den trädoftande övervåningen i Önnereds klubbstuga börjar tränarduon fippla med röda och blåa magneter mot en taktiktavla monterad på en vit tegelvägg. Bakom deras ryggar sprider tolv 13-åringar och ytterligare två ledare ut sig i en vinröd skinnsoffa och fåtöljer av furu. En spelare saknas och det är Dennis. Någon minut efter avtalad samlingstid är även han på plats.

– Tjeeena »Dempan«, säger Anders med ett smil och inleder genomgången. Okej, killar. Så som vi har spelat på sistone – det har sett riktigt, riktigt bra ut. Eller hur?

Några av pojkarna nickar.

– Det är för att vi har spelat som ett lag. Vi har haft tendenser ibland att man spelar lite för mycket för sig själv, man vill göra de snygga målen. Nu är det så här, killar, att vi spelar två gånger tjugo minuter. Vi har inte råd att vara egoistiska i dag.

»När vi är som bäst, då är det inte många lag som slår oss. Inte i Sverige.«

Därefter haglar taktiska och mentala anvisningar. Högt och lågt, brett och smalt. Tränarna betonar vikten av att spelarna håller fokus i avgörande moment såväl offensivt som defensivt, att de så ofta som möjligt ska släppa vidare bollen på andratouchen för att upprätthålla bolltempot och att de gärna får skjuta med studs eftersom planen är lite blöt. Noggrannhet i passningarna. Stenhård press. Koncentration i minsta lilla aktion.

– Och så ska bollen bort vid hörnor, säger Anders. Vi vill inte åka dit på de där målen, som mot Sirius under cupen i Linköping, där vi har tre gubbar som duckar för att de tror det gör ont att nicka. Man offrar sig hela tiden.

Claes höjer tonläget:

– Alla nu, killar! Oavsett om man börjar på bänken eller om man spelar: bara positiv energi från alla. Hela tiden det vi säger: laget före jaget.

Tränarna frågar spelarna om något är oklart. Tystnad. Johan »Borgen« Borg, hjälptränare och pappa till Viggo i laget, bryter den med sin breda göteborgska.

– Andas ni, gubbar? Ni är ju skrämmande tysta. Ärligt talat? Det här är ju skoj!

– Mm, svarar några nervösa pojkröster.

Spelarna får veta vilka nio som ska starta matchen och applåderar varje gång Claes säger ett namn. Tränaren påminner spelarna om att »hugga på returerna« innan Anders avrundar med något som liknar ett brandtal.

– Killar, vi har sagt det: när vi är i toppform, när vi är som bäst, då är det inte många lag som slår oss. Inte i Sverige. Så är det. Kan alla hitta några procent till, då blir det riktigt svårt att slå Önnered. Okej, boys?

 

Med 45 minuter till avspark anländer Önnered till Åkeredsvallen. Spelarna småpratar med jämnåriga i IFK Göteborg-kläder och tittar med stora ögon på två utländska lag som värmer upp. Kan något av dem vara deras motståndare? Båda lagen verkar prata franska.

– De ser stora ut, noterar någon.

– Skit samma, vi fokuserar på oss själva nu, säger en annan.

De joggar, töjer leder och värmer långsamt upp växande pojkmuskler. Sedan åker bollen fram. Först: korta passningar mellan två led. Spelarna uppmuntrar varandra:

– Fokus!

– Hitta känslan!

– Tryck i passningarna!

Anders lyfter mobilen ur fickan och klickar i gång sin väderapp. Radarbilderna visar att tunga regnmoln beräknas dra in över västra Göteborg samtidigt som Önnered–Saint-Cloud ska starta.

– Fan du, det blåser upp till storm.

Efter uppvärmningen samlas Önneredspelarna i en ring. De håller varandra om axlarna. Claes uppmanar dem att blunda och föreställa sig en bra aktion som de ska göra i matchen. Tystnad. Sigge lyfter matchtröjans krage över ansiktet med båda händerna. Målvakten Lucas biter sig i läppen och knyter sina ögonlock hårt.

– Okej, säger Claes när en minut har gått.

Killarna peppar varandra och sträcker sedan fram händerna så att ringen krymper. De placerar sina handflator över varandras handryggar. Med en gemensam rörelse för killarna handklumpen uppåt mot de mörka molnen medan de ropar:

– Åååååh Önnered!

Den första åskknallen ljuder medan Saint-Clouds två unga tränare kommer fram och hälsar på Önnereds ledare några sekunder före avspark. Ingen av svenskarna behärskar det franska språket.

– Bonjour, glänser Anders.

– Tjenare, säger Claes och möts av förvirrade franska ögon.

Tränarna skrattar tillsammans när fransmännen återvänder till sitt eget tekniska område.

– Hörde ni att jag sa »ça va«? undrar Borgen.

– Baguette, replikerar Claes lakoniskt.

Domaren visslar i gång matchen. Varken ledarna eller spelarna reagerar på domarens utseende, men några av föräldrarna på motsatt långsida känner direkt igen honom som den tidigare TV4-reportern Marcus Noterius, vars falsettstön blev virala när han badade isvak i Nyhetsmorgon.

De franska tränarnas munnar går i ett. En av dem kliver in ett par meter på planen medan han gormar instruktioner på franska.

– Säg till om ni vill att jag ska översätta, säger Borgen till sina ledarkollegor och belönas med ett par tankspridda garv.

I den tredje matchminuten skapar Önnered sin första målchans, som slutar med att Sigge petar in bollen i öppet mål. Spelarna, föräldrarna och ledarna jublar – tills Marcus Noterius lyfter sin hand och dömer bort målet för offside. 1–0 kommer istället två minuter senare genom Dennis. Nytt jubel, mer målmedvetet än glädjerusigt den här gången.

Samtidigt öppnar sig himlen. Stora, hårda regndroppar attackerar gräset och spelarna. Önnereds fyra avbytare kurar ihop nära varandra under målvaktstränare Johan Askervis paraply. Anders och Claes ställer sig under ett annat, medan Borgen låter dropparna hamra mot hans gråsvarta hår.

På planen bibehåller Önneredspelarna intensiteten. Motståndarna lyckas inte spela sig ur deras hårda press och Dennis gör 2–0 på en målvaktsretur i den nionde minuten. Saint-Clouds tränare stegar in ytterligare några meter på planen medan han skäller på de gulklädda ynglingarna. Resten av halvleken försöker fransosen överrösta det tilltagande regnet och den mullrande åskan som kryper allt närmare från Kattegatt.

– Får man spela när det åskar? frågar en av killarna på bänken.

– Egentligen inte, svarar målvaktstränare Askervi.

Domare Noterius låter matchen fortgå och Önnereds 2–0 står sig tiden ut. Regnet upphör först efter slutsignalen, samtidigt som de vinnande spelarna jublar, huttrar och får beröm av sina tränare.

– Åk hem direkt och ta en varm dusch, instruerar Anders. På med varma kläder. Annars kommer ni bli sjuka.

»En styrelsemedlem kallade dem för »führers« för att de ville att pojkarna skulle stå uppradade när de tog närvaro.«

I kväll väntar invigning på Ullevi, men nu ska ledarna stanna kvar och se sina kommande gruppmotståndare möta varandra. IFK Österåker från Åkersberga har de hyfsad koll på, men vilken nivå håller de svårscoutade engelsmännen i Shepherd’s Bush FC? Det blir tränarna snart varse, men för att hålla uppe energin behöver de mata sina kroppar med värme. Anders klampar iväg till ett vitt tält och återvänder med kaffe i pappersmugg till sig själv och sina nedkylda tränarkollegor.

– Fan, muttrar han. Hundra spänn rätt ner i Näsets kassa. Den svider.

 

Så hade det inte låtit för drygt två år sedan. Då var Åkeredsvallen deras hemmaplan och Näsets SK deras förening, men en schism med styrelsen fick Anders, Claes, Henrik och ytterligare två tränare att lämna klubben.

Konflikten grundade sig i meningsskiljaktigheter, bland annat kring hur stor spelartruppen skulle vara. Som i de flesta pojklag med fler än 30 barn fanns där stora nivåskillnader mellan många av spelarna. Tränartrion ville ha ordning och reda på träningarna, vara något mer än barnpassare och skapa en kultur där även de pojkar som redan var ambitiösa med sin fotboll fick möjligheten att utmanas. Men som en av Göteborgs största breddföreningar var Näset beroende av medlemsavgifter. Det kunde Anders, Claes och Henrik förstå, men när de försökte förklara för styrelsen att det inte var bra för gruppen att växa ännu mer – det skulle innebära för oseriösa och spretiga träningar – upplevde trion att de inte fick någon förståelse tillbaka.

Ännu sämre mådde de av stämpeln som deras P10-lag började få – som ett hårdsatsande svart får. En symbolisk händelse skedde vintern 2021 då lagets träningsplan var snötäckt. Anders, Claes, Henrik och Borgen åkte dit för att skotta och fick med sig några av killarna som gärna ville träna. Efteråt hörde de en kommentar från en klubbledare i Näset: »Det gör väl inget att missa någon enstaka träning?« Tränarna trodde inte sina öron, de slet ju för killarnas skull. En annan gång kallade en styrelsemedlem dem för »führers« för att de ville att pojkarna skulle stå uppradade när de tog närvaro inför träningarna.

»På den första träningen sparkade tio pojkar på plastbollar med Bingolottos logga.«

Lusten att lägga ner så många timmar per vecka försvann. I kombination med en splittrad ledargrupp och föräldrar som allt oftare knorrade över nivåindelning, överambitiösa träningar och omåttligt engagemang, orkade inte Anders, Claes och Henrik mer. Under en period som Anders i dag betraktar som två av de jobbigaste veckorna i sitt liv eskalerade sprickan med Näsets ledning. Sigge grät när Anders berättade att han kanske inte skulle träna honom längre. Mycket talade för att Sigge och Claes son Oliver skulle börja spela i Örgryte IS istället, men Anders kände att det ännu var för tidigt för en sådan klubbflytt. Tillsammans med sina kollegor letade han lösningar. Claes nämnde Önnereds IK vid Apelsinplan, som han passerade med hunden varje dag. Där fanns en fin gammal klubbstuga och ett A-lag i division sex, men inte någon barn- och ungdomsverksamhet att tala om. Claes slog numret till Önnereds kansli och pratade med kassören »Kjelle«, som var försiktigt positiv till att de skulle kunna dra i gång något där.

Inför en regnig onsdagsträning i maj 2021 berättade Anders, Claes och Henrik för laget att de skulle lämna Näset. Anders stakade sig på rösten och höll på att gråta inför killarna. Sedan åkte de hem till Claes uterum. Där satt de och funderade på vad de skulle göra härnäst. Den kvällen ringde ett tiotal föräldrar för att meddela att deras söner hade kommit hem ledsna och oroliga med inställningen att de inte längre ville spela i Näset om ledartrion slutade, träningarna skulle bli för oseriösa.

Dagen efter dukade Kjelle och Önnereds ordförande upp bullar och kaffe i klubbstugan vid Apelsinplan. De tre ledarna berättade om osämjan i Näset och vad de såg framför sig: en seriös breddmiljö för killar i närområdet som ville ha roliga och utvecklande träningar. Gubbarna välkomnade dem, men det fanns inga pengar. Inte heller några bollar eller kläder. Möjligen ett knippe koner.

»Anders och Claes är inte nöjda. De påpekar för spelarna att det här var ett litet steg tillbaka.«

På den första träningen sparkade tio pojkar på plastbollar med Bingolottos logga. Tränarna var noga med att inte ragga med sig några spelare från sitt tidigare lag, utan föräldrarna till de barn som ville följa med fick själva höra av sig. Till slut bestod laget av 18 killar från Näset, och några månader senare anslöt ytterligare tre. Sedan hörde föräldrar av sig varje månad, men när gruppen växt till 30 fotbollsbarn satte tränarna stopp.

Nystarten i Önnered innebar att Anders, Claes och Henrik fick möjlighet att skapa den mix av fotbollsglädje och seriositet som de ville erbjuda pojkarna – självklart med stora nivåskillnader och utmaningar som i vilket breddlag som helst, men med bättre möjlighet till balansen de strävat efter. Det var också där som Anders personliga engagemang nådde ytterligare en ny nivå.

 

Det är tisdag eftermiddag på Åkeredsvallen och samling för Önnereds 13-åringar inför deras andra match i Gothia Cup. De verkar mer avslappnade i dag – nästan lite för avslappnade, märker Anders när två av killarna petar på varandra och flamsar i samband med att uppvärmningen ska starta.

– Sluta med det där, killar! ryter han. Fokus på matchen nu.

Medan spelarna töjer ljumskarna meddelar Claes vilka som ska starta. Han ser förvåning i några av blickarna som möter honom. Tre av fyra som i går inledde på bänken startar i dag.

Tio minuter före avspark lutar sig Claes nära Anders och pekar mot skogen. Ur den går Sigge.

– Har han varit och skitit eller? undrar Claes.

– Undrar om han har ont i magen igen, svarar Anders och möter upp Sigge.

– Det kändes som att släppa en atombomb, informerar 13-åringen.

Sigge försäkrar att han mår okej nu och Anders återvänder till Claes sida.

– Han har fått pappas mage.

Samtidigt som avsparken går mellan Önnered och Shepherd’s Bush tittar Anders ner i gräsmattan. Han skakar på huvudet. Planen har blivit gropig och tung efter gårdagens skyfall, vilket omgående påverkar matchbilden.

»Han räknar med att någon ska skada sig och ber pojkarna att ta det extremt lugnt.«

Trots det hafsiga spelet ger Dennis laget ledningen med en tåpaj. Sedan gör Sigge både 2–0 och 3–0 via motståndarbackar. I andra halvlek får han möjlighet till hattrick men springer i djupled för tidigt när Claes son Oliver frispelar honom. Anders slår ut med armarna.

– Sigge, kolla! Du är fem meter offside.

Kort senare drar Sigge en Shepherd’s Bush-spelare i tröjan och får gult kort. Han beklagar sig för domaren, men Anders ber sin son att sluta med det.

– Det är klockrent gult, Sigge. Tröjdragning. Fokus nu!

Önnered slår Shepherd’s Bush med 5–1 och säkrar gruppsegern, men Anders och Claes är inte nöjda. De påpekar för spelarna att det här var ett litet steg tillbaka eftersom de slog för många stressade långbollar på chans. Det fungerar mot den här typen av motstånd, men inte mot bättre lag.

Anders och Claes vet att gruppsegern troligen innebär att de får möta akademilaget IFK Göteborg i en eventuell sextondelsfinal. Medan de flesta i Önnered har spelat ihop sedan de var sex år gamla är Blåvitts spelare värvade till akademin för att de är individuellt duktiga. Vetskapen om det har enligt Anders och Claes varit avgörande i de två tajta matcher som lagen har mötts. Blåvitt har vunnit båda.

 

Senare samma eftermiddag anordnar spelarnas föräldrar en gemensam tacokväll på baksidan av Önnereds grönmålade klubbstuga »Tollaborg«. Ledarna samlas runt ett utebord av trä som ockuperats av spindelväv. De pratar om insatserna hittills, om lagen de kan få möta och om domarnas oväntat höga standard.

– En annan positiv grej är att man inte har sett något stök eller bråk alls, säger den tränarkollega som Anders brukar kalla för »Henkan«. Man har ändå gått förbi rätt många matcher på Kviberg de här två dagarna.

Henrik Ledenvall, som Henkan egentligen heter, ansvarar för Önnereds andra lag i Gothia Cups B13-klass, »Lag Grön«. Medan »Lag Röd« till vardags seriespelar på svårighetsgraden »svår« och därmed möter Göteborgs främsta lag, håller det gröna laget till på nivån »medel«. Och till skillnad från de rödas två raka vinster har Lag Grön förlorat båda sina matcher i Gothia Cup.

Henrik pratar bekymrat om nederlagen och blir inte soligare av nästa samtalsämne: ledare och föräldrar som under pojklagsmatcher skriker aggressivt på barn och domare. Tillsammans har de upplevt många skräckexempel genom åren, och Anders tar upp de galna fransoserna i går.

– Sjukt, säger Borgen med ironi i rösten. Det är bara vi som är helt perfekta.

Efter att ha sänkt sina tacos vill de 27 nyblivna och förestående tonåringarna spela fotboll. Anders grimaserar. Situationer han inte kan kontrollera gör honom nervös, han räknar med att någon ska skada sig och ber pojkarna att ta det extremt lugnt i så fall. Inga närkamper nu.

En stund senare får Henrik rapporter om att hela gänget spelar barfota nere på sjumannaplanen.

»Vi har verkligen ansträngt oss för att behålla killarna så länge vi känner att de får en lika bra utbildning här.«

 

Önnereds röda lag vinner även sin sista gruppspelsmatch, 2–1 mot Österåker. Anders och Claes är belåtna över att ha luftat laget. Den poängstarka anfallstrion Sigge, Oliver och Dennis inledde på bänken, liksom lagets slitvarg på mittfältet, Max.

Tränarduon är dock säkra på att laget inte bara har en nivå till i sig, utan två. Detta meddelar de spelarna. De vill att allesammans, var och en, ska gå hem och tänka på vad de kan göra bättre i slutspelsmatchen mot Västra Frölunda i morgon.

– Deras tränare var här och scoutade oss i dag, säger Anders till laget. Och det var bra att de såg just den här matchen där vi inte spelar bra, där det är för slarvigt och lojt.

Efter en kort konstpaus fortsätter han: 

– Men killar … Vi slutar som gruppvinnare i Gothia Cup. Vi är stolta över er.

Claes skjutsar hem Anders och Sigge. Mamma Jessicas köttfärssås väntar i köket, och i soffan sitter lillebror Harry i Liverpoolställ och ser på ett Youtubeklipp om Minecraft. Sigges röda tröja åker också på efter duschen. Salahs nummer 11 pryder ryggtavlan – samma siffra som 13-åringen själv bär under matcherna.

»Därför blir det så jävla frustrerande när man känner att det finns någon typ av missnöje bland föräldrarna.«

Anders tar med sina Ray-Bans och en tallrik pasta till trädäcket på tvåplansvillans entrésida, där solen ligger på. I hans tankar snurrar telefonsamtalet som han och Claes hade med Henrik i bilen. Lag Grön förlorade även sin tredje match och stämningen bland föräldrarna är inte kanon.

– Nästan allt tjafs man får stå ut med som ungdomstränare handlar om vilket lag som en förälders son spelar i, på vilken position och hur mycket speltid han får, säger Anders. Det är inte sällan som en känslostyrd förälder kommer fram till oss i affekt efter en match och klagar på att sonen inte spelat så mycket.

Vad svarar ni då?

– Vi säger: »Har du frågat honom varför? Han har ont i knäet ju.« Eller så vägrade han spela på en viss position. Alla våra beslut har en förklaring.

Vanligtvis har Önnered aldrig fasta lag, spelare flyttas upp och ner mellan Lag Röd och Grön, men i en cup som Gothia kan de inte byta spelare från match till match.

– Vi är ett breddlag där alla har varit välkomna, oavsett vilken nivå man haft. Men vi är också ett breddlag där vårt bästa lag är riktigt jävla bra. Det gör nivåskillnaden väldigt stor, och att spela på den högre nivån blir inte bra för de killar som inte riktigt hänger med. De tycker inte att det är kul, det vet vi om. De får knappt en bolltouch och inget självförtroende, plus att de känner att de sviker de andra.

Självklart gynnas även de som ligger längre fram i utvecklingen, menar Anders.

– För att vi ska kunna behålla dem, vilket är en av våra ambitioner så att de inte drar till akademilagen, måste de ha killar som är på ungefär samma nivå runt sig. Annars blir tempot för lågt.

Varför är det viktigt att de inte går till akademierna?

– Man ska absolut inte dra alla över en kam, vissa akademier är garanterat svinbra, men vi har verkligen ansträngt oss för att behålla killarna så länge vi känner att de får en lika bra utbildning här i västra Göteborg. Istället för att de ska åka till andra sidan stan när de är elva eller tolv för att kliva in i en miljö där killar kommer från alla delar av Göteborg, från Kungsbacka eller Ljungskile. Jag tycker personligen att det är för tidigt. Jag fattar om en eller två killar spelar på en helt egen nivå i ett breddlag där alla andra vill plocka maskrosor, men har man den verksamhet som vi har väger den sociala tryggheten över.

En av Anders, Claes och Henriks drivkrafter är att fylla det stora glapp som generellt finns mellan yttersta breddnivå och elitsatsande akademier i tidiga tonåren. För att kunna göra det krävs ett betydande engagemang och vardagliga uppoffringar.

– En av anledningarna till att killarna är så duktiga är att vi lägger så mycket tid på laget, att allt är så välplanerat. Garanterat fattar vi felbeslut ibland, men vi får inte en krona för det här. Vi gör vårt absolut bästa för killarna. Alla beslut vi tar är för den stora majoritetens skull. Därför blir det så jävla frustrerande när man känner att det finns någon typ av missnöje bland föräldrarna. Även om den stora majoriteten visar uppskattning är det de enstaka negativa kommentarerna som stannar kvar i en.

Anders går in i huset för att hämta en snusdosa och återvänder med en ny tanke i huvudet.

– Jag tänker ibland på det som Peter Kisfaludy sa till mig när jag intervjuade honom, och som vi brukar skämta om i ledargruppen: »Om föräldrar håller på och bråkar – kasta ut dem!« Det är inte värt det, för det äter upp en.

»Det är kul att se hur killarna växer, inte bara som fotbollsspelare utan som personer.«

I över en timme går Offsides chefredaktör på om resultatfokusering och favoriserande av fysisk mognad, om att Önnereds nivåindelning är ständigt »flytande« och om de ibland överkritiska kraven han ställer på Sigges uppförande och fotbollsspelande. Långa utläggningar som bara kräver sporadiska följdfrågor innan min chef själv hoppar vidare till nästa ämne. Det är som om Anders har bestämt sig på förhand vilka dilemman han vill ventilera här.

Jag frågar vad det är som gör att han ändå fortsätter, trots all tid och energi som det ideella uppdraget kräver.

– Från början var det mest för att vara nära Sigge i det som jag redan då förstod var hans största intresse i livet. Lite egoistiskt så. Och vissa dagar, när det är en plusgrad, regnar i sidled och nästan springer fram isbjörnar runt hörnen, undrar man vad man håller på med. Men samtidigt är det så jäkla kul när man väl är där. Det är kul att se hur killarna växer, inte bara som fotbollsspelare utan som personer. Hur saker och ting klickar i deras huvuden.

Han lösgör en urlakad prilla från tandköttet och pillar in en ny.

– Men framför allt är det nog att uppleva den här gemensamma glädjen, nervositeten och faktiskt även när killarna är ledsna efter matcher – det finns något fint i det också, att se när de tröstar varandra.

 

Torsdagsmorgonen börjar med ett oroväckande besked: Dennis är sjuk. Lagets bollskickliga trollgubbe vaknade upp med huvudvärk och spydde, så nu vilar han upp sig inför kvällens sextondelsfinal mot IFK Göteborg.

För den förväntar sig Anders att Önnered når. Västra Frölunda är ett lag de brukar slå, och han vet precis vad han kan vänta sig av sina grannar. Så länge Önnered är vaksamma på deras anfallares djupledslöpningar, fullföljer sitt intensiva presspel samt är noggranna i passningarna borde det här gå vägen.

»Så åk hem och käka, lägg er sedan i sängen och bara … chilla.«

Taktikgenomgången hinner knappt starta innan det börjar ösregna. Spelarna och tränarna flyr upp i skogen intill Ruddalens IP, men dropparna når dem ändå. Med höga axlar pratar de om Lag Grön som via straffläggning besegrade ett isländskt lag i B-slutspelet.

– Vänta nu, säger en kortklippt grabb som heter Maksim med orolig röst. Kan det bli straffar nu?

Frågan blir aldrig aktuell. Önnered gör två mål i första halvlek och två i andra. Gladast är Anders när Sigge nickar in 3–0 efter ett perfekt inlägg av Oliver och argast är han när Sigge ber Lucas att slå korta insparkar trots att tränarna instruerat målvakten att ibland sparka långt.

Tränarna låter killarna veta att de är stolta över insatsen, betonar vikten av att inte slarva med stretchingen och inför skärmförbud under resten av dagen.

– Vi ska göra allt vi kan nu, säger Anders. Så åk hem och käka, lägg er sedan i sängen och bara … chilla.

Någon vila blir det däremot inte för honom själv. Jessica kör in Anders till Gothiaveckans epicentrum, Heden, där en poddinspelning med Olof Lundh väntar. I bilen säger Anders till sin fru att han är glad över att alla fick mycket speltid i 4–0-vinsten. Sedan tittar han ut genom sidorutan och skrattar till.

– Jag har verkligen noll koll på vad som har hänt i världen de senaste dagarna. Det hade kunnat släppas en atombomb någonstans utan att jag vetat det.

 

Som nära kollega till Anders vet jag att han sällan gör någonting halvdant. Ska en text skrivas ska den skrivas skiten ur. Ska en köttbit grillas ska den grillas optimalt. Ska en biljardmatch spelas ska den vinnas. Och ska ett pojklag tränas ska det tränas så progressivt det bara går. Men att vara nära honom i den här bubblan är en ny upplevelse. Han är så djupt inne i den att han inte ägnar något annat än Önnereds IK en tanke under cupveckan. Dessutom är han mer känslomässig än annars – både i sina glada och allvarliga stunder. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: vad är syftet? Anders är inte dummare än att han inser att chansen är liten att någon av killarna ens når division ett. Ändå ägnar han 20 timmar i veckan åt det här laget. På att planera, drilla och problemlösa – för att 13-åringarna inte bara ska ha kul utan också utvecklas.

Frågar man honom om syftet börjar han prata om ungdomsledares ansvar. Han minns ett tillfälle i våras då Sigge frågade om Anders trodde att han skulle kunna hamna bland de 30 främsta i Ballon d’Or i framtiden. »Det är väl inte omöjligt?« Nej, svarade Anders, det är det ju faktiskt inte. Även om väldigt många faktorer måste klaffa. Och insikten att man som fotbollstränare för barn bär ett ansvar att få dem att fortsätta drömma så länge det bara går – på ett sätt som gör att drömmen åtminstone inte är omöjlig att uppfylla – är vad som motiverar honom att ta sitt uppdrag på så stort allvar. Därför menar han också att fler breddföreningar borde öka kravställningen på sina ledare, vare sig de är föräldratränare eller inte.

Hade han tänkt likadant om inte Sigge brunnit som han gör för fotbollen? Möjligen inte. Alla föräldrar påverkas nog i någon mån av sina egna barns förutsättningar och tillstånd. Samtidigt är höga krav en del av Anders personlighet.

 

Önnereds ledare studsar okontrollerat åt olika riktningar på Slätta Damm IP när de ser Max hårda distansskott sitta i bortre krysset.

– Oooooh! utbrister Anders.

– Jaaaaaaa! skriker Claes.

– Vad händeeeeeeer?! frågar sig Borgen.

Lagets klack, bestående av föräldrar, syskon och vänner vars ramsor ackompanjeras av en trummande lillebror, vrålar också ut sin glädje. Mitt bland dem sitter en man i rullstol. Det är Max pappa. Han har cancer och har varit inlagd på sjukhus i några veckor. Dagens matcher är de första han kunnat se på ett tag. Ingen pratar om det nu, men vetskapen gör att alla i och kring laget gläds lite extra med att just Max gör drömmålet.

IFK Göteborg kvitterar, men snabbt tillfrisknade Dennis gör 2–1 strax före paus. I andra halvlek blir de blåvita spelarna allt mer frustrerade över underläget. Knuffar, efterslängar och svordomar. Käbbel med varandra. Lucas räddar Önnereds ledning flera gånger om, och när 2–2 väl faller med fem minuter kvar befinner sig målskytten i offsideposition.

– Offsiiiide! gormar Anders och tar ett par snabba steg in på den toviga gräsplanen. Det är två meter, domar’n!

Domaren lyssnar inte – målet godkänns. Matchen avgörs på straffar. Maksim gråter av nervositet, han är inte en av de fem utvalda straffläggarna men blir det fler än så måste han lägga en. Publiken rör sig i riktning mot ena målet medan Oliver placerar bollen på straffpunkten. Anders och Claes vänder sina ryggar mot målet, ingen av dem klarar av att kolla. Mål! Oliver pustar ut när han återvänder till lagkamraterna som står uppradade i mittcirkeln. Maksim fortsätter gråta.

Även Dennis sätter sin straff, likaså Askervis son William. Och när Blåvitt missar två raka har Borgens son Viggo möjlighet att avgöra.

– Jaaaaaaaaa!

Lagkamraterna rusar mot matchavgöraren, men två blir kvar i mittcirkeln. När Max ser bollen gå i nät låter han bara kroppen falla bakåt i gräset med handflatorna över ansiktet. Maksim ramlar också ihop, och sedan lägger han sig över Max och kramar sin kompis hårt. Nya tårar rinner från 13-åringens ögon.

Firandet pågår länge. Spelarna, föräldrarna, syskonen och tränarna sjunger och dansar ihop – till och med Anders som jag aldrig har sett så sprallig. Bara killarna i Önnereds P10-lag får honom att dansa nuförtiden.

 

Fredagsmorgon i Kviberg under Gothiaveckan innebär slutspelsmatcher på 28 planer. Uppför sluttningen intill en av planerna som ligger allra längst bort i skogsbrynet går 17 indiska 13-åringar i svarta overaller. Sigge och Oliver betraktar dem.

– Jäääklar, reagerar Sigge.

– Det är vuxna män vi ska möta, säger Oliver.

Anders har inte sovit många timmar. Han och Claes pratade i telefon till elvatiden i går, Anders med ett vinglas i handen och Claes liggandes på en spikmatta. Tillsammans smälte de kämpainsatsen mot Blåvitt och kollade upp sitt åttondelsmotstånd: Minerva Academy FC från Punjab i nordvästra Indien.

– De är bra, säger Anders. 28–0 i målskillnad på fem matcher.

– De är så osannolikt jävla bra, fyller Claes i.

När alla Önneredkillar har anlänt till samlingen berättar Anders om motståndarna.

– Det här är det överlägset bästa laget från Indien. De plockar in de bästa killarna från åtta års ålder, så de har bott och spelat ihop på sin akademi i fem år nu. Där har de privata kockar och allting.

Målvakten Lucas tittar oroligt på sin tränare.

– Får de bara gå och plocka barn hur de vill? frågar han.

Anders och Claes gapskrattar. Sedan ägnar de fem minuter åt att övertyga killarna om att de absolut kan besegra även detta motstånd. Samtidigt börjar indierna värma upp under militäriska former en bit bort. De klappar synkroniserat till varje rörelse.

Att de indiska akademispelarna är samspelta även på planen syns från första sekund. Tre orangeklädda spelare rusar i full fart mot Max, som minuten före matchen uppmanades av Anders att testa skott direkt på avspark. Han hinner inte ens få iväg avslutet. Anders skrattar, skakar på huvudet och lyfter händerna mot Max i en ursäktande rörelse.

– Bra variant.

Minerva Academy leder med 3–0 efter 20 minuter och Önnered lyckas knappt passa bollen inom laget tre gånger i rad innan de intensiva indierna vinner den åter. Men så uppstår en möjlighet för Oliver i djupled. Anfallaren avslutar trots att flera meter skiljer honom från målvakten.

– Neeej, utropar Anders.

Bollen går i nät via stolpen.

– Jaaaa!

Det är Minervas första insläppta mål i turneringen. Men inte hjälper det. 4–1 kommer direkt efter paus och luften går ur de grönklädda. Därefter rinner det iväg. 5–1, 6–1 …

– Helvete vad snabb han är, konstaterar Claes när Minervas ytter ännu en gång rundar en Önneredback och gör 7–1.

Max är en av avbytarna vid tillfället.

– De är överallt, säger han. Det känns som de är fem man mer än oss.

– Vi har inte en suck faktiskt, erkänner Anders. Kolla mittbacken som nickar iväg bollen 30 meter varje gång, han har en spänst som inte ens jag är i närheten av. Kom igen nu, killar, vi avslutar med flaggan i topp!

 

Minerva vinner med 10–1. Varken Anders, Claes eller pojkarna vet det nu, men i morgon ska deras banemän finalkrossa ett gäng brassar och bli det första indiska laget att vinna Gothia Cup. Och storförlusten mot de atletiska spelarna som nyligen besegrade Barcelona och Manchester City i en turnering i Dubai gör att Önneredkillarna knappt är vare sig ledsna, arga eller särskilt uppgivna efteråt.

– Vinner inte de här hela Gothia Cup blir jag förvånad, säger Sigge medan laget samlas i en ring invid skogsbrynet i Kviberg.

– Killar, säger Anders. Ska man förlora så ska man göra det mot ett riktigt bra lag. Det här var det överlägset bästa och mest drillade laget vi någonsin har mött.

– En applåd för att vi är det första laget som gjort mål på dem, uppmanar Claes.

Killarna applåderar och skämtar sedan om att indierna säkert gymmar en massa, att de ofta käkar saltgurka och »hot mama pickles« men aldrig har tagit ett chips i sin mun. Spelarna och tränarna skrattar tillsammans, innan Claes blir allvarlig igen.

– Om man summerar hela den här veckan så är vi otroligt stolta över er. Ni har gjort fantastiska insatser.

– Det finns inte en enda gubbe här som vi hade klarat oss utan, fortsätter Anders. Alla har bidragit på olika sätt, och tillsammans har vi varit så jäkla starka.

– Vi har varit ett lag, säger Claes. Om man jämför med IFK, som är grymma individuellt, så är vi ett lag. Det är därför vi slår dem.

Killarna radar upp vittnesmål om att IFK-spelarna varit kaxiga och kallat Önnered för »bajslag«.

– Tror ni att det är roligt att vara i den miljön och spela? frågar Claes. Och bara höra skit. Vi är positiva hela tiden mot varandra, vi hjälper varandra.

»Om alla som är kvar här i Önnered vill göra det kan vi komma riktigt långt tillsammans.«

Anders tänker att den här innerliga känslan, som bygger på nära relationer, omtanke, trygghet och gemensamt driv snarare än det kortsiktiga resultatet i sig, gör precis all tid och möda värd. Sedan rundar han av diskussionen med ett nytt brandtal.

– Killar, vi kan bli minst lika bra fotbollsspelare som alla de som spelar i akademierna i Göteborg. Det kan vi bli – i Önnered.

Han gör en konstpaus och ser in i 13-åringarnas ögon genom sina bågar.

– Vill man fortsätta ha den här drömmen om att bli fotbollsspelare – det är tufft och kräver ett jäkla jobb, en massa uppoffringar och förberedelser. Att man kanske väljer bort att hänga med polare för att fokusera på träningen eller matchen som kommer. Om alla som är kvar här i Önnered vill göra det kan vi komma riktigt långt tillsammans. Vi är beredda att lägga ner jobbet om ni är det, killar.

Pojkarna tittar ner i gräset. Ett par av dem möter varandras blickar och nickar. Nu väntar några veckors sommarlov.

Anders känner sig helt slut i kroppen och huvudet. Men ännu mer känner han djup stolthet över att laget slutade bland de 16 bästa av 194 lag och nådde längre än något annat Göteborgslag i B13-klassen. Alla killar fick spela mycket. Gothia Cup blev en oförglömlig upplevelse. För honom och för alla hans killar i Önnereds IK. Lag Grön vann två B-slutspelsmatcher, stod som segrare efter ett straffdrama och hurrade för nya hjältar. En bra vecka för ett kompisgäng från västra Göteborg.