Lika barn leka bäst?

Hösten 2020 skrev vi flera reportage om svåra och känsliga frågor inom ungdomsfotbollen. Den här texten handlar om nivåindelning.

 

Det var en höstkväll i fjol och strålkastarljuset lyste upp konstgräset på en av Näsets SK:s planer i västra Göteborg. 30 då nioåriga killar stod framför mig i färgglada skor och mössor som var storleken för stora, och jag berättade om det som vi hade framför oss. Det skulle bli stationer, fyra olika. Sju killar i två grupper och åtta killar i två. Jag hämtade västarna och började dela in. 

Som alltid såg man blickarna. Killar som följde mig noga, som försökte tyda mina rörelser, ivriga att få samma färg på västen som sin bästa kompis. Jag hörde vädjandet:

– Kan inte jag och Oliver få vara i samma lag? Schysta? 

Minuten senare var det klart, orangea, blåa, röda och gröna klickar sprang mot en ledare som stod redo vid respektive station. 

Gruppindelningsmomentet är något alla barn- och ungdomsledare måste göra. Somliga tränare reflekterar inte en sekund utan tar de första sju i ledet, nästa sju i ledet och fortsätter så. Ibland blir det jämna och bra grupper, andra gånger blir det ojämna och sämre. Slumpen får avgöra.

Andra funderar en hel del kring hur gruppindelningar blir som bäst och anser att de är helt avgörande för hur timmen eller de 90 minuter man har tillsammans blir, och att det inte spelar någon roll hur bra eller genomtänkta övningarna är om inte gruppdynamiken är genomtänkt. De tänker att två killar som har en särskild benägenhet att tramsa om de hamnar i samma grupp bör separeras – för sin egen skull men lika mycket för gruppen – likaså att det inte blir bra för en tjej som ligger långt bak i sin fotbollsutveckling om hon placeras i en grupp med de sex tjejer som ligger längst fram. 

Den här oktoberkvällen hade jag tagit det ett steg längre. Jag hade nivåindelat för första gången. Tanken hade funnits där de senaste månaderna när nivåskillnaderna mellan våra killar bara blivit större och större. Så jag delade, mer eller mindre, in killarna i grupper utifrån vilken ungefärlig nivå de låg på. Idén var att undersöka om tesen »lika barn leka bäst« höll, men lika mycket ville jag se om de som hade störst problem att vara delaktiga i spelet under tidigare träningar fick ett lyft när de befann sig i en grupp med andra spelare som inte lika enkelt dribblade sig förbi dem, precis som vi ville ge dem som låg längst fram chansen att åtminstone en gång få ha likasinnade spelare runt sig. 

»Även den mest lämpade och utbildade tränaren för ett barnlag kommer förr eller senare att nå en insikt: alla som spelar fotboll i ett lag tycker inte det är lika roligt med fotboll.«

Jag promenerade mellan de olika stationerna och såg hur killar som knappt gjort ett mål i matchspel på flera månader satte den ena bollen efter den andra i nätet, hur killar som i andra gruppsammansättningar oftast är knäpptysta nu ropade efter bollen och manade på sina lagkamrater, och hur lagets normalt bästa spelare hellre släppte bollen för ett väggspel än att som tidigare själv försöka dribbla sig igenom för att komma till ett avslut. 

Det var en sådan jävla succé, kanske var det 2019 års bästa träning med Näsets P10:or. Vi i ledarteamet var lyriska. Samtidigt hade den senaste timmen varit … obehaglig. Jag kände mig kriminell, som om jag gjort något förbjudet.

En vecka senare – efter ytterligare ett par träningar men utan nivåindelningar – var det dags för ett ledarmöte. Vi skulle summera hösten och planera för kommande säsong. En ledare som inte närvarade på nivåindelningsträningen hade hört att vi gjort det förbjudna. Han förklarade att det inte var något han ställde sig bakom överhuvudtaget, han hade erfarenhet från en annan sons lag där de nivåindelat och då hade det slutat med att några killar hade lagt av och att andra bytt förening. Det spelade ingen roll att vi sade att träningen varit strålande och att vi inte planerade att nivåindela mer än någon gång då och då, och att det naturligtvis skulle skötas med fingertoppskänsla och medvetenhet om vilka riskerna var. Grupperna skulle givetvis varieras varje gång. Det var ändå inte okej.

 

Det uttalade målet som genomsyrar de flesta av Sveriges tusentals breddföreningar är att »så många som möjligt ska spela fotboll så länge som möjligt«. Ideella barn- och ungdomstränare har indoktrinerats i filosofin, och skulle någon förening eller ett enskilt lag avvika från den svenska modellen och förespråka toppning eller selektering i unga åldrar förklaras det antingen med att det rör sig om uttalade akademiföreningar eller om galningar som inte vet vad forskningen säger. 

Det något förenklade »alla ska med«-tänket innebär först och främst att ett lags verksamhet måste vara rolig. Om alla killar och tjejer tycker att fotbollsträningarna är roliga minskar risken att de slutar. En förutsättning för att det ska bli tillräckligt roligt är att ledarna är pålästa, pedagogiska och strukturerade. Ingen köbildning, lagom utmanande övningar, anpassad svårighetsgrad, ständig utveckling, inkludering, glädje och allt det där. Men även den mest lämpade och utbildade tränaren för ett barnlag kommer förr eller senare att nå en insikt: alla som spelar fotboll i ett lag tycker inte det är lika roligt med fotboll. 

»När man nivåindelar tittar man över axeln och hoppas att ingen ser en. Man vet inte om det är tillåtet överhuvudtaget.«

Några tycker att det är soft att göra något tillsammans med bästa kompisen, och att det blev fotboll handlar mer om en tillfällighet. En annan spelar fotboll i en förening för att en förälder tvingar dem att åtminstone utöva någon idrott. Somliga tycker att det är ganska kul med fotboll, men det är inte roligare än Fortnite eller Tiktok. I andra änden finns det barn som inte tänker på annat än fotboll, som har föräldrar som måste bromsa sina söner och döttrar gällande antalet timmar med en boll. De som aldrig missar en träning, som ägnar eftermiddagar åt att plugga in finter och avslut på Youtube och som sedan försöker härma sina idoler vid garageuppfarten efter att solen gått ner. 

En tränare i en genomsnittlig fotbollsförening måste inte sällan hantera att de här individerna tillhör samma lag. De ska träna samtidigt och tillsammans. Få lika mycket uppmärksamhet och känna sig lika delaktiga i ett lag. Ingen favorisering och ingen klassificering. De ska erbjudas samma möjligheter att utvecklas. Ingen ska sluta för att det blir för allvarligt, ingen ska sluta för att det blir för slappt. Förväntningarna på en barn- eller ungdomstränare som bara råkade räcka upp handen och säga »jag kan tänka mig att ställa upp som ledare« på ett föräldramöte när sonen eller dottern var sex år, är inte små. Och är man ledare för ett pojklag med nioåringar där man precis blivit tilltufsad av en annan ledare för att man en gång testat en nivåindelning på en träning, och försöker hitta exempel på nätet där någon auktoritet listar fördelar med nivåindelning, får man leta i många dygn innan man hittar några. Däremot finns det mängder av idrottsforskare som artikulerar faror, utbildningsmanualer som varnar och debattartiklar som fördömer. Nivåindelning utmålas som något farligt, som bästa kompisen till toppning och utslagning. 

 

Rasmus Lindgren känner igen sig:

– För mig är det här en jättestor fråga utan ett tydligt svar, säger han. När man nivåindelar tittar man över axeln och hoppas att ingen ser en. Man vet inte om det är tillåtet överhuvudtaget eller om … Det är helt sjukt faktiskt. Men jag vet ingen annan lösning om man som vi har 30 killar där nivå och intresset är så väldigt varierande.

Sedan tre år är BK Häckens lagkapten tränare för sin elvaåriga sons lag i Näsets SK:s grannförening IF Väster. Mittbacken med nästan 15 år som utlandsproffs och en färsk tränarutbildning i ryggen har svårt att förstå varför det är så stigmatiserat att »då och då dela in laget utifrån vilken nivå och ambition de har«. 

– Känslan är att väldigt många som pratar om nivåindelning förutsätter att man vill driva igenom det för de bästa i laget. Att de tröttnar annars, och så kan det säkert vara ibland. Om några killar eller tjejer lägger all sin fritid på att spela fotboll, där varje träning är det bästa de vet, och de ständigt hamnar i grupper där de vet att de inte får tillbaka en passning, eller där det är meningslöst att slå en djupledsboll för att ingen ändå kommer att springa på den, blir fotboll till sist inte roligt. 

Då säger experterna att man ska »nivåanpassa«.

– Jag kan säga åt en av våra bästa killar att han endast får använda fel fot för att utmana honom, absolut! Men någon gång måste han få chansen att spela med dem som är ungefär på hans nivå. Om inte så tror jag att några till sist slutar. Eller så söker de sig till någon annan förening. Men jag tänker minst lika mycket på dem i den andra änden. Det är ännu större risk att de som aldrig får känna sig duktiga på en träning slutar, de som inte lyckas göra mål och som har ett par bolltouch på en hel övning. De står helt stilla i sin utveckling. 

Jag frågar hur ofta IF Västers P09:or nivåindelar.

– Då och då. Om vi tränar tre gånger i veckan så blir det kanske en gång av tre. Men med lite variation i grupperna varje gång, det är inte helt fasta nivåindelningar. Man utvecklas ju i olika takt. Och det är inte hela träningar som det är så här, uppvärmningsövningar och matchspel på slutet kan man mixa som vanligt, det är mer olika stationer som blir bättre om man är på liknande nivåer. Exempelvis passningsövningar.

Har någon reagerat negativt?

– Vi i tränarteamet är överens om att det här fungerar för oss, och inga föräldrar har haft några synpunkter. Någon gång har det varit någon kille som undrat varför han hamnade i en viss grupp, men då har vi förklarat att han lika väl kan komma i en annan grupp nästa gång. Märker man att en kille mår dåligt över att han hamnar i en viss grupp måste man agera. Om vi talar om »reaktion« tycker jag snarare att vi kan fokusera på hur lyckat det är för dem som fortfarande behöver lära sig grundläggande fotbollsteknik. Vi kan anpassa svårighetsgrader i olika övningar utifrån vilken nivå de har för stunden och när vi gör det blir träningarna så mycket bättre, vi ser att de har roligare. 

Rasmus, som kvällen innan vi ses höll nollan med sitt Häcken mot IFK Norrköping, säger att seriesystemet i Göteborg också är något han funderar mycket över. Han och de andra ledarna försöker alltid ta ut tre så jämna lag som möjligt. Men han märker att det blir en allt svårare utmaning, att några allt mer försvinner från matcherna för att nivån är för hög – eller att de som ligger långt fram inte blir utmanade. Förra året mejlade han Göteborgs fotbollförbund och frågade varför de resonerade så annorlunda jämfört med till exempel Skånes fotbollförbund. I Göteborg, där både Rasmus och jag har våra pojklag anmälda till seriespel, kan man välja mellan att registrera lagen i »Lätt« eller »Svår« beroende på hur långt fram man anser att ens spelare har kommit och vilket motstånd de bör matchas mot. Har man som vi båda har tre lag registrerade, måste samtliga lag spela i samma svårighetsgrad. I Skåne hade vi däremot kunnat välja att anmäla ett lag i »Lätt«, ett i »Medel« och ett i »Svår«. 

– Jag tror kanske mer på Skånes modell, säger Rasmus. De som ligger längre bak i sin utveckling får under matcher inte många bolltouch, de får sällan känna sig duktiga. Om man väljer »Lätt« får de kanske möta spelare på sin egen nivå, men då blir de som är längre fram i utvecklingen inte utmanade. Ju äldre killarna blir, desto mer kommer några att vilja vinna. Och snart är man kanske i en situation där några inte spelar bollen till lagkamrater för att de vet att de inte får tillbaka den. Det känns inte så lyckat. 

Vad fick du för svar när du mejlade Göteborgs fotbollförbund?

– Att deras inställning är att deras system motverkar tydlig nivåindelning. Att man inte vill skapa ett första-, ett andra- och ett tredjelag. Jag tror också de menar att risken är större att somliga slutar med fotboll om de inte får spela matcher med sin bästa kompis. Och så är det säkert också, men lika mycket tror jag att killar och tjejer slutar för att de inte känner att de hänger med i tempot. Att fotboll blir tråkigt för att de aldrig får känna sig bra.

 

Det var Patrik Gustafson, distriktschef på Göteborgs fotbollförbund, som fick Rasmus Lindgrens mejl. När jag pratar med honom förtydligar han:

– Vi menar att vi inte vill att man delar in lag utifrån den fotbollsmässiga nivån hos en grupp barn. Jämna lag istället för tydliga nivåindelade lag borde resultera i att färre får en stämpel på sig om vilken nivå han eller hon håller. Vi vet också att kompisar och gemenskap är viktiga faktorer för barn inom fotbollen, och markerar man vilka som ligger långt fram och längre bak riskerar man att splittra sammanhållningen i ett lag. Vi har sagt att det här åtminstone ska gälla till och med att man är tolv år, därefter finns möjligheten att börja dela in lag mer efter nivå.

Skånes modell är inte lika bra som Göteborgs, menar du?

– Vi anser att den här vägen riskerar att förstöra mindre, men det finns säkert fördelar och nackdelar med båda. Det här, hur man hittar rätt nivå för att alla ska bli nöjda och vilja fortsätta med fotboll, är det som vi får överlägset flest frågor om från föreningarna i Göteborg. Det är riktigt svåra frågor utan enkla svar. 

Tycker Göteborgs fotbollförbund att det är okej att nivåindela på träningar för tio-, elvaåringar?

– Nej, vi anser inte att man ska göra det. När ett lag börjar närma sig tonåren kan det kanske bli nödvändigt, men även då är det viktigt att det inte blir för statiskt, att det inte blir övertydligt vilka som är bäst och vilka som är sämst. Däremot tycker jag att man kan »nivåanpassa« träningar om man har tioåringar. Att man delar in lagen slumpmässigt och att man ger dem som ligger längre fram individuella utmaningar. Kalle eller Lotta som är väldigt långt fram kanske bara får använda fel fot. 

Vi pratar länge, Patrik och jag. Han berättar att han, när han själv var tränare för sina söner (Simon Gustafson, Utrecht, Samuel Gustafson, Cremonese och Elias Gustafson, Jönköpings Södra) i Fässbergs IF, gjorde en del av de saker som han avråder andra tränare från att göra i dag. Ibland kanske han omedvetet spelade dem som låg längre fram lite mer än dem som låg längre bak under matcher, ibland kanske det blev inslag av nivåindelning under några träningar, men i sitt erkännande ursäktar han sig också med att det har hänt mycket med kunskapen om barn- och ungdomsfotboll under de 15 år som gått mellan hans egen tid som tränare och i dag. Och han medger också att det är lätt att från förbundshåll säga »gör så här«, men att det i praktiken sällan är så enkelt. 

Vi kommer in på »utbrytarlagen«, de allt vanligare enlagsklubbarna som ploppar upp här och där i Sverige. Drivna föräldrar till några av de bästa i ett lag som anser att deras barn förtjänar en ännu mer utmanande omgivning med mer likasinnade spelare runt sig, och som bryter sig loss från sin breddförening för att starta något »bättre« i en ny förening. Kan inte sådant här motverkas, undrar jag, om det blir mer accepterat att någon gång då och då nivåindela på träningar?

– Jag tror att de här föräldrarna som är beredda att bryta sig loss inte tycker att det är tillräckligt ändå, säger Patrik Gustafson. De vill väldigt tidigt ge sina barn vad de tror är de bästa förutsättningarna att lyckas, man har väldigt bråttom, men i princip inga av de här enlagsklubbarna blir långlivade. Det blir bra i något år, sedan splittras de. Och det är inte sällan på grund av att de som sticker ut som bra när de är tio eller elva år inte alls är garanterade att vara bra när de är 13 eller 14. Det är helt enkelt för tidigt att avgöra vilka som har det och inte har det. 

Så hur ska man göra som ledare om nivåskillnaderna är enorma i ett lag för att det ska bli kul och utmanande för samtliga? När man inte, enligt Patrik Gustafson, ska nivåindela. Jag frågar honom ännu en gång. 

– Man får använda det sunda förnuftet. Jag förstår att alla lag är unika och att de rekommendationer som vi går ut med på våra utbildningar och i våra samtal inte alltid fungerar i praktiken. Jag har full respekt för det. Men har man bra ledare, en bra värdegrund i föreningen, så tror jag att man kan känna sig fram vad som fungerar bäst i just sitt eget lag. En nivåindelning som inte killarna eller tjejerna tänker på säger jag inget om. Men hur gör man den? 

»Ibland måste de bästa få chansen att spela med varandra, precis som de som ligger längre efter också kan må bra av att spela mot killar eller tjejer som är på samma nivå.«

Nästa samtal går till Claes Ohlsson, ordförande i Skåneboll, det skånska distriktsförbundet. Skåneboll har varit ett av de mer högljudda förbunden inom svensk fotboll gällande tidig elitsatsning, tidig selektering och nivåindelning. Hur ser han på att man är så emot nivåindelning men samtidigt uppmuntrar ett tioårigt lag att anmäla ett gäng i en enkel serie, ett i en mellanserie och ett i en svårare serie? Är inte det definitionen av nivåindelning, att välja ut vilka som är sämre och bättre? 

– Det här är intressant, säger Claes Ohlsson. Vi tittar just nu på det här och har tillsatt en grupp som ska gå till botten med just nivåindelning. Det var en av våra instruktörer som lyfte frågan nyligen. Det är en lurig fråga, men anledningen till varför vi har det som vi har det i Skåne och inte som i till exempel Göteborg är att vi i grund och botten tror att man behöver möta dem som är på ens egen nivå för att utvecklas så pass mycket att man fortsätter tycka fotboll är roligt. Är det stimulerande nog för en av dem som ligger längre bak än lagkamraterna att ständigt möta motstånd som också ligger längre fram? Vi har inte trott det, men nu ska vi som sagt försöka bli ännu klokare. 

Men nivåindelning på träningar är ni tydligt emot?

– Grunden är, och här backar forskningen upp mig, att det är först i senare tonåren som man kan börja avgöra om en kille eller tjej har tillräckligt mycket talang för att bli elitfotbollsspelare på seniornivå. Och eftersom vi vet det här måste man vara väldigt restriktiv när man bedömer fotbollsnivån på en nio- eller tioåring. Selekteringsprocessen påbörjas ofta för tidigt, och då placerar man barn i ett fack. Så därför blir mitt svar att man ska vara försiktig med att nivåindela för tidigt. Samtidigt … allt hänger på ledarna. Har man kunskap, pedagogik och alltid alla barns bästa i bakhuvudet kanske det kan fungera om det görs på ett bra sätt.

 

Universitetslektor PG Fahlström:

– Snömos, jag vet. Ett långt jäkla snömos.  

Han har i någon minut vänt och vridit på problematiken för att försöka förklara vad som är bevisat gällande nivåindelningar inom idrotten. I flera decennier har Fahlström varit en av de ledande i att undersöka vad som fungerar och inte fungerar inom barn- och ungdomsidrott, både på elitnivå och i Breddföreningssverige. Inte sällan har Svenska fotbollförbundet lutat sig mot Fahlströms studier när de velat backa upp sina rekommendationer med forskning. 

– Det här är så svårt att svara på eftersom forskningen är så svag, även internationellt. Det finns så många olika perspektiv och om man enbart väljer att fokusera på ett av dessa glömmer man bort andra faktorer som spelar in. Mycket handlar om ledarna, har man en bra grund och bra kunskap kan man testa betydligt mer. Ibland måste de bästa få chansen att spela med varandra, precis som de som ligger längre efter också kan må bra av att spela mot killar eller tjejer som är på samma nivå. Ibland måste också de här få möjligheten att spela med bättre, och de bättre få ansvaret att spela med de sämre. Variation är väl en slutsats i det här snömoset. Generellt menar jag också att idrotten ska vara betydligt generösare med lagtillhörighet, att man då och då kan flytta upp några av dem som kommit längre fram en åldersnivå, och kanske låta dem som har det tuffare att ibland få spela med dem som är ett år yngre.  

Men det blir också en tydlig markör: »Ni är tillräckligt duktiga för att få träna med elvaåringarna, men inte ni.«

– Ja, du ser. Det finns inga enkla lösningar. Och det här bidrar garanterat till trenden som vi ser: åldern där flest slutar spela fotboll sjunker hela tiden. När jag pluggade idrottsvetenskap för en evighet sedan var puckeln runt 15 år, i dag är den nästan fem år lägre. Varför slutar så många så mycket tidigare i dag? En förklaring är att vi inte med säkerhet vet svaret. Det är olika individer som slutar av olika anledningar.

Så varför, om man inte vet, är många så kritiska till nivåindelningar inom fotbollen?

– Jag tror det handlar mycket om att man inte vill backa upp något som kan bli så fel om det inte görs på ett bra sätt. Att man hellre vill belysa farorna än eventuella fördelar. Lika barn leker ibland bäst, men andra gånger är det inte alls lyckat. 

 

Kommande dagar pratar jag med fler forskare och fler förbundsanställda som ansvarar för utbildningen av tusentals barn- och ungdomstränare. Jag ringer idrottspsykologer och distriktsinstruktörer och beskeden är mer eller mindre desamma: man ska inte känna sig kriminell om man nivåindelar någon gång då och då så länge det görs med medvetenhet och kunskap om riskerna. Helst ska man inte göra det, men ibland är nivåindelning det bästa av det sämsta om det ska bli bra för alla. 

Fram till för ett par år sedan var det tydligare, då skrev man det rakt ut i förbundets utbildningsmaterial: »Undvik cementerande nivåindelningar helt i åldrarna 6–15 år.« Alla de som gick förbundets C-utbildning, en grundläggande tvådagarskurs i både teori och praktik, kunde läsa hur de som ansågs veta mest – förbundet – listade tio anledningar till varför nivåindelning kan vara skadligt, men inte någonstans stod det att det under rätt förutsättningar kan vara okej. Materialet har reviderats på sistone, och numera är det mer rekommendationer och några varningens fingrar i luften. Är det något som är på väg att hända? Det här visar sig vara ett känsligt ämne och flera som jag pratar med inom förbundet säger att de nästan medvetet är aningen otydliga. Om de skriver ut att det är okej att nivåindela om det genomförs på ett bra sätt, säger en förbundsanställd med insyn i frågan »att det tyvärr kommer att sluta med fultolkningar«. Alla ledare är nämligen inte bra ledare och rätt som det är tror några att det är okej med segmenterade nivåindelningar, och därifrån är inte steget långt till toppning av lag och allt för tidig selektering. Flera inom förbundet medger att de önskar att de kunde vara ännu tydligare gällande nivåindelning, men att man än så länge inte vet hur det ska kommuniceras.

»Vi har en stor spridning i vårt lag och om vi till exempel spelar tre mot tre kan det bli att en eller två i den gruppen knappt rör bollen.«

En som vill försöka vara tydlig är Daniel Ekvall, landslagets psykologiska rådgivare och en av författarna bakom den senaste kurslitteraturen som alla förbundsutbildade barn- och ungdomstränare läser. 

– Jag förstår att en del kan uppfattas som lite flummigt, där måste vi börja, säger Ekvall. Det är en hel del generella råd och tips, men ofta när man väl är ledare och står inför utmaningar eftersöker man konkret hjälp. Och den kan vi inte erbjuda i utbildningsmaterial eftersom alla miljöer och lag är unika. Men vi har gått, som du säger, från att avråda från nivåindelning till att vi i dag mer fokuserar på att belysa riskerna med cementerad nivåindelning. Vi vill också vara ännu tydligare med att det handlar om ledarskapet och att skapa en utvecklande miljö för alla, det är tränaren som gör att alla känner sig välkomna till en träning, oavsett nivå eller grad av fotbollsintresse. Och ja, det är en enorm utmaning för en ledare att tillgodose samtliga barn i ett lag. Jag vet själv hur det är.

Ekvall är tränare för sin tioåriga son i Dagsbergs IF utanför Norrköping. Han och hans tränarkollegor brottas också med att göra träningarna bra för samtliga. 

– Vi har en stor spridning i vårt lag och om vi till exempel spelar tre mot tre kan det bli att en eller två i den gruppen knappt rör bollen. Det blir inget roligt för den killen, och då måste man så klart agera. Man måste fundera på hur en gruppindelning påverkar samtliga barn och det tycker jag att vi gör i vårt lag hela tiden. Och det är väl ett råd som vi på förbundet också vill få fram: diskutera inom laget vad som fungerar och inte fungerar. Om man behöver dela in sina spelare i grupper för att det inte fungerar när de alltid bara blandas slumpmässigt … ja, då ska det ju inte vara förbjudet. Ibland blir det kanske att de som ligger längst fram får spela tillsammans, precis som de som ligger längre bak hamnar i en och samma grupp. Gör en ledare det här med eftertanke, och att det sker varierat, ser jag inget problem med det. 

Så du säger att nivåindelning kan vara okej om man gör det varsamt?

– Ja, jag gör väl det. Men bara om det sker på kort sikt under träningen, som en naturlig del av att man varierar gruppindelningen. Absolut inte om barnen delas in i »fasta grupper« som gäller över längre tid.

 

Jag har fått ett dussintal förklaringar av ett drygt dussintal personer som jag pratat med som alla låter rimliga. Dålig nivåindelning skadar garanterat. Man nivåindelar utifrån fysisk mognad, man separerar vänner som spelar fotboll för att just vännen spelar fotboll, man nivåindelar när det inte behövs nivåindelas och … det finns så mycket som kan gå fel. Men det talas så extremt lite om vilka problem som kan lösas om det görs på ett bra sätt av bra ledare. Stigmatiseringen runt nivåindelning är lika stark i dag som för tio år sedan, om inte starkare, och det är svårt att få ihop det. Kan det vara så att många ledare som i dag är engagerade i barn- och ungdomslag gick Svenska fotbollförbundets utbildningar för flera år sedan och inte har noterat glidningen i förbundets rekommendationer? Från befallning till ett varningens finger om risker om det görs på fel sätt. De fick svart på vitt läsa att nivåindelning inte var okej och gissningsvis har det resulterat i att det är fler än Rasmus Lindgren och jag som har tittat över axeln redan när nivåindelning har diskuterats.

När jag själv några månader efter den där höstträningen med nivåindelning gick en av förbundets utbildningar, sade instruktören att nivåindelning visst kan vara okej – om det ena efter det andra finns med i bakhuvudet. Jag kunde då gå tillbaka till min tränarkompis som vägrade att acceptera nivåindelning i Näsets SK:s P10 eftersom han hade så dåliga erfarenheter från ett annat lag, och höra mer om vad som egentligen hände. Det stod tidigt klart att det i det laget fanns en del problem redan före nivåindelningskrisen – under en längre tid hade det varit starka splittringar mellan både ledare och spelare om ditten och datten. Nivåindelningen var mer spiken i kistan än början på slutet.   

Så, nivåindelar ledarna i Näsets SK:s P10:or? På 70 träningar har det hänt max fem gånger. Varje gång har det varit så lyckat att jag har haft svårt att gå ner i varv efter träningen. Ingen kille har visat något annat än att det fungerar för just vår grupp. Under 2021 kanske vi vågar göra det sex gånger.