Peter Kisfaludy: »Selektering är inte nödvändigtvis negativt«

Ett sällskap på två män i 30-årsåldern har fått in varsin poke bowl med lax på en restaurang i Vällingby centrum när Peter Kisfaludy sjunker ner vid bordet bredvid dem.

Han hinner inte landa förrän männen låter Peter veta att de känner igen honom. Den ene av dem berättar att han är kusin till en gammal juniorspelare som Peter har tränat. Peter skiner upp när han hör namnet.

– Han var en sådan extrem talang, säger Peter. Ojojoj! Snabb, funktionell teknik … Men lite lat.

Peter knackar på sitt 54-åriga huvud. 

– Han var inte riktigt mogen här uppe, inte redo. Det är det som alltid avgör om någon med hans talang lyckas ta steget från junior till senior. Det mentala. Jag har sett det i 40 år. 

– Ja, shit, säger den ene mannen. Hade han bara haft bättre skalle så … Poow! Han hade blivit grym. 

– Jag vet inte hur många unga killar som jag har tränat som nått landslaget eller de stora ligorna, men det är många, fortsätter Peter. I princip samtliga, med något litet undantag, har haft en sak gemensamt: De har älskat att träna! De har inte kunnat få nog av att träna. När deras morsor eller farsor har kommit till mig, efter att de börjat i BP som knattar i sexårsåldern, och varit oroliga för att »Kalle inte vill göra något annat än spela fotboll«, har jag sagt: »Låt honom hålla på!« Somliga kan man inte bromsa. 

»Tränar man barn kan man inte vara en robot, man måste ha fingertoppskänsla och hjärta.«

Männen nickar intensivt och är inte i närheten av att röra sina skålar med mat. Kusinen berättar att den berörda spelaren fick erbjudande från både Manchester United och Brentford. Det blev inget av det. I dag spelar han i division två. 

– Jag sa att han skulle dra när han hade chansen, säger kusinen. Hans polare drog till Italien. Till Atalanta, va? 

– Ja, Dejan ja, säger Peter. Han tränade jag också under fem års tid i skolan. Du vet, jag tror inte att det gick en rast under de åren som han inte var ute och lirade. Oavsett väder. Ville alltid bli bättre. Han är i Juventus nu.

– Han är det? Juventus, alltså. Shit. Han kommer nog att bli bra. 

– Ja, just det, säger Peter och ler. Han kan säkert bli bra.

 

När namnet Peter Kisfaludy dyker upp tänker några på ett par stormiga sportchefsår i AIK i början av 2000-talet, som slutade med degradering från Allsvenskan 2004. Hur Expressens Mats Olsson under de här åren inte kunde låta bli att benämna honom med formuleringen »den de kallar ›Kissen‹« varje gång han omnämndes i krönikörens spalter.

Andra påminns om FC Café Operas resa från Korpen till den näst högsta serien under 90-talet och att det var Peter Kisfaludy som också då var sportchef. 

Inte lika många vet om att han under 2020 var tillförordnad sportchef i BP.

Men flest känner nog till honom som den framgångsrika ungdomstränaren i BP, talangförädlaren som nått framgångar med sina unga lag som ingen annan i Sverige. Åtta gånger har han vunnit Gothia Cup med sina pojklag – en gång utan att släppa in ett enda mål. 2019 vann hans P06-lag fem av fem internationella turneringar, där man bland annat besegrade Atlético Madrids, PSG:s, Bayern Münchens, Lyons, Portos och Liverpools jämnåriga akademilag. När han lämnade över P06:orna för ett år sedan för att börja om med en ny årskull – BP:s förstalag för tioåringar – hade laget inte förlorat mot ett svenskt lag på fyra och ett halvt år. Och nu är Peter Kisfaludys P10-lag så överlägsna i Sverige att de har svårt att hitta jämnt motstånd, även om de möter de bästa elvaåringarna i Stockholm. 

Han säger att intresset för BP:s akademiverksamhet »har exploderat« de senaste två, tre åren och påminner om att sajten Fotboll 24, som med skakig kamera följt med ut i Europa när Peters lag spelat några turneringar, utan svårigheter får 500 000 tittningar när de lägger ut ett BP-avsnitt på Youtube. 

Kanske var det därför som bokförlaget Mondial kontaktade Peter Kisfaludy med en förfrågan om att skriva en bok om barn- och ungdomsfotboll. Att skapa vinnare – från talang till fotbollsproffs kom ut vintern 2020 och är enligt Peter hans »egna tankar om barn- och ungdomsfotboll, inte BP:s«. Han vet hur känsliga många av de frågor som han tar upp i boken är, och vill skydda den klubb som han är anställd av.

– Jag märker utifrån de intervjuer som jag har gjort de senaste veckorna att mycket fokus hamnar på vårt akademitänk, säger han från en stol i sitt obefintligt inredda kontor på Grimsta en mörk decembertorsdag.

Han höjer sina händer och gör citattecken i luften. 

– Eller »elitsatsningen på barn«, som många tänker när de hör ordet akademiverksamhet. Man vill lite trycka till oss som arbetar professionellt och framgångsrikt med barn- och ungdomsfotboll, medan man inte säger ett ord om de tränare och föreningar som år efter år misslyckas med sina verksamheter. Där barn slutar med fotboll för att det är för tråkigt och för dåligt. 

Han lutar sig över skrivbordet.

– Jag blir uppeldad när jag pratar om det här. För det första är det viktigt att påpeka att många som kallar sig för akademier inte är akademier, det är mest ett ord som allt fler klubbar kastar in i sin verksamhet för att de vill utstråla professionalism. De förstör för oss som faktiskt har dokumenterat framgångsrika akademiverksamheter med många decennier på nacken. 

Vad betyder det att vara en riktig »akademi«?

– Först och främst har man välutbildade, erfarna och skickliga tränare. Det handlar om en kvalitetssäkring av verksamheten som riktar sig mot barn och ungdomar. Man ska ha bra förutsättningar för fotboll året om, utbildade fystränare, tillgång till sjukgymnastik, målvaktstränare … Utbildningsplaner, videoanalyser, kontakt med skolorna som barnen kommer från, kunna erbjuda bra turneringar utomlands. Det ploppar upp en massa nystartade klubbar i Sverige just nu, sådana där utbrytarföreningar som dras igång av några missnöjda föräldrar som säger att de ska arbeta som akademier. Men jag känner inte till många som gör det i praktiken.

»De killar och tjejer som söker sig till våra akademilag, eller som utvecklas i vår verksamhet så att de når den nivån, är på en nivå som få andra.«

Vilken är den mest förekommande missuppfattningen som du hör om BP:s akademi? 

– »Hur svårt är det när man toppar lag, selekterar bort dem som inte håller och väljer ut de bästa tioåringarna i Stockholm?« Visst spelar vi vårt starkaste lag om det är final i en utländsk turnering, men betydligt oftare spelar alla lika mycket i våra akademilag. Man kanske viktar lite olika i olika matcher beroende på motståndet, men det går ju åt båda hållen då. Tränar man barn kan man inte vara en robot, man måste ha fingertoppskänsla och hjärta. Under 2020 har samtliga killar i mitt P10-lag spelat exakt lika mycket. På minuten, jag har klockat dem under hela året. Och vi selekterar inte bort en enda spelare i BP, vi har 4 000 barn som spelar fotboll i vår förening – 3 000 killar och 1 000 tjejer. Vi välkomnar alla som vill spela fotboll i BP från sex års ålder till att de fyller 19, vi har verksamheter som passar för den som vill satsa och vi har verksamheter för den som nöjer sig med att träna fotboll en gång i veckan. BP:s akademi är en väldigt liten del av BP som förening.

Per definition selekterar ni; BP har första- och andralag från åtta års ålder.

– För mig är selektering inte nödvändigtvis negativt. I BP:s akademi selekterar vi om det betyder att utbildade och erfarna tränare placerar barn och ungdomar på en nivå som gör att de får ut mest av sitt fotbollsintresse och den nivå som man hunnit nå. Vi placerar dem som vill mest med sin fotboll och som kommit längst i sin utveckling i två akademilag, övriga bedrivs mer som välfungerande breddlag där kompisar från olika områden spelar tillsammans. Dessutom har vi så kallade »Future Teams« i varje ålderskull som också ingår i akademiverksamheten – lag för de barn som har höga ambitioner men som fysiskt inte hunnit utvecklas lika mycket som sina jämnåriga. När barnen ska fylla åtta tittar vi på vilka som sticker ut tillräckligt mycket för att erbjudas en plats i något av våra två akademilag. Det händer att någon tackar nej, de vill inte satsa, och det är väl jättefint. Man ska lira med BP:s akademilag för glädjen, inget annat. 

Ibland får ni kritik för att ni splittrar andra lag i Stockholm, de bästa lämnar sina moderföreningar för BP och kvar finns besvikna tränare och lagkamrater som blir av med sina bästa spelare.

– Man bör veta hur ofta vi råder spelare som vill komma till våra akademilag att stanna kvar i sina föreningar, även om vi tror att de hade platsat hos oss. Vi har inget självändamål att utarma de lag som vi sedan ska spela mot, snarare tvärtom. Vi vill att de ska fortsätta hålla hög nivå, det gynnar oss också. Om någon söker sig till oss som tioåring handlar det oftast om att de inte känner att deras intresse och vilja att träna på en hög nivå tillmötesgås i deras moderförening. 

Häromåret valde AIK att skjuta upp sin akademiverksamhet till tolv års ålder då de kom fram till att varken forskningen eller FN:s barnkonvention ansåg att det var rimligt att välja ut vilka som ansågs vara lovande vid åtta års ålder. 

– Det är deras linje och det har jag inga problem med. Jag har fortfarande inte, efter 26 år som akademitränare, fått något argument eller bevis som gör att jag tänker att vi i BP gör fel. Så här: de killar och tjejer som söker sig till våra akademilag, eller som utvecklas i vår verksamhet så att de når den nivån, är på en nivå som få andra. De lever, jag menar verkligen det, för sin fotboll, och det gör att de utvecklas väldigt mycket snabbare än en kille eller tjej som tränar en gång i veckan. De flyger iväg, och att de här två olika ytterligheterna då ska spela tillsammans i lag är inte schyst mot någon. Killen som tränar en gång i veckan har inte en chans på träningar eller i matcher, och den killen som är överlägsen får inte någon utmaning, inga morötter. Båda kommer att tröttna av olika anledningar, jag har sett det så många gånger. 

Det handlar kanske mer om att man säger till en åttaåring att han eller hon inte är bra nog för ett förstalag. 

– Det handlar om barn, och då måste man vara varsam. Våra akademilag är inte stängda, utvecklas man i något av våra andra drygt 20 eller 30 lag som vi har i varje årskull, och om man visar sig ha intresset och inställningen, finns det alla möjligheter att komma upp och testa med ett av våra akademilag. Funkar det, och om det känns kul för killen eller tjejen, är det inga konstigheter. Det är klart att det är känsligt och svårt ibland, men vi har jobbat mycket inom klubben på att bli bättre på att se och höra om någon blir ledsen eller besviken. Då försöker vi alltid prata med barnet och föräldrarna. I grund och botten är min övertygelse att fotboll ska vara till för alla, men också att det ska vara på alla barns villkor. Men då kommer vi in på nivåindelning och det är också infekterat. 

Hur kommer det sig? 

– Synen på hur fotbollsverksamhet ska bedrivas för barn och ungdomar i Sverige är inom somliga områden väldigt konservativ, men varken jag eller BP anser att det är rättvist eller schyst att hålla tillbaka de barn som verkligen vill satsa lite hårdare, precis som att vi inte tycker att det är snällt mot en måttligt intresserad kille eller tjej att aldrig låta honom eller henne vara i närheten av bollen för att övriga är så pass mycket bättre. Jag blir ledsen när man pratar om utslagning i relation till nivåindelning. Och elitsatsning? Är det elitsatsning att träna fotboll tre gånger i veckan, totalt 225 minuter, som våra bästa tioåringar gör? Det är okej att gnälla på fotbollen, men titta på de individuella idrotterna. En tioåring som satsar på tennis, gymnastik, längdskidor … De tränar betydligt mer än 225 minuter i veckan. Och om man spelar tennis och vill tävla och satsa för att man tycker att det är kul, flyttas man upp till en grupp som passar ens nivå och ens utvecklingskurva. Eller så flyttas man ner en grupp om man är i behov av lite lättare matchning.  

Det måste bli ganska mycket upprörda känslor från föräldrar till barn i BP?

– Fotbollsytor – eller plantillgången för alla våra lag – och föräldrar, är våra två stora utmaningar. Många föräldrar, de allra flesta, är väldigt bra. Men en jobbig förälder tar mycket energi. Det som våra mest framgångsrika ungdomslag haft gemensamt under alla år är att det har varit bra föräldragrupper i de lagen. De har inte ifrågasatt oss, de har litat på oss. Med åren har jag lärt mig att kommunikation med föräldrar är helt avgörande. Jag försöker alltid få dem att förstå att vi gör allt vi kan för deras barns bästa. För allas barn i laget. Litar man inte på oss kan man ta sina barn till någon annan förening. 

»Det är som om man ska hålla tillbaka en tioårig kille eller tjej som har en passion i livet. Vi vuxna ska inte få tillmötesgå deras behov. Va? Kom igen!«

Häromåret granskade Sportbladet er akademiverksamhet och det framkom att det inte sällan kostar minst 20 000 kronor varje år för föräldrarna att ha sin son i ett av BP:s akademilag. 

– Det stämmer att det kan bli en dyr sport, men det handlar om att vi har som uttalat mål att åka på fyra, fem utlandsturneringar varje år. Vi måste göra det för att få motstånd. Men det stod inte så mycket om att vi aldrig någonsin hindrar en kille eller tjej att spela i något av våra akademilag på grund av ekonomiska förutsättningar. Har man inte möjlighet att betala, och om man är tillräckligt duktig för vår akademiverksamhet, står BP för alla kostnader. Det händer i varje lag, varje år. Vi har en fond som enbart är till för det här.

Får någon i P10:s förstalag i år flytta ner i andralaget?

– Nej. Och tidigare år, om det har varit aktuellt, har vi ibland låtit spelaren fortsätta att träna med oss, men kanske spela matcher med andralaget. Övergången måste få ta lite tid. Nästan alltid slutar det med att den spelaren får ett lyft, han får känna att han tillhör de bästa och bygger nytt självförtroende. Så mycket handlar om självförtroende för barn, det är därför jag har så svårt att förstå dem som vägrar att nivåindela. Barn, om de inte spelar för att bästa kompisen spelar, tycker fotboll är roligast om de möter spelare som är på deras egen nivå. Är det för svårt försvinner självförtroendet, och är det för lätt försvinner glädjen. Det kan säkert komma en forskare och säga att jag är ute och cyklar, men då ber jag den forskaren att besöka vår verksamhet och se med egna ögon om det här skapar problem i BP. 

Nu är du uppeldad igen.

– Ja, men jag blir det. Det anses vara fult och fel att säga att det finns alternativ till att låta alla barn spela med alla barn utan att tänka efter vad resultatet blir. Det är som om man ska hålla tillbaka en tioårig kille eller tjej som har en passion i livet. Vi vuxna ska inte få tillmötesgå deras behov. Va? Kom igen! Jag tycker att man kan ha betydligt sämre intressen än att vilja träna fotboll med jämlika under professionella förhållanden. 

 

BP får inte sällan klä skott för att de har Sveriges överlägset mest framgångsrika akademi. När utslagning, selektering och tidig elitsatsning kommer på tal är det lätt att rikta blickarna mot Grimsta, när det i verkligheten finns många andra akademier som försöker nå samma framgångar med liknande metoder och filosofi. Men de är inte i närheten av att lyckas på samma sätt. 

Under 2020 var sex av spelarna i Janne Anderssons A-landslagstrupper BP-fostrade: Kristoffer Nordfeldt, Carl Starfelt, Ludwig Augustinsson, Dejan Kulusevski, Albin Ekdal och John Guidetti. Samtliga började i föreningen som sexåringar. I U21-landslaget under hösten har fyra spelare börjat i BP:s knatteskola, ytterligare tre anslöt till den rödsvartrandiga föreningen innan de hade fyllt 15 år. När P15-landslaget kallade till sin första samling tillhörde nio spelare BP. Och i den A-lagstrupp som slutade på kvalplats till Superettan 2020 var 17 av spelarna egenfostrade – sex av dem började som sexåringar i BP, resterande anslöt när de var mellan 9 och 13 år. 

Mikael Sörnäs, verksamhetschef för ungdom och akademi i BP, har under hösten roat sig med att gå igenom den interna statistiken för hur många det är över tid som går från BP:s knatteskola till att bli elitspelare i seniorålder. Slutsatsen: 2,3 spelare per ålderskull som börjar i BP som sexåringar blir professionella fotbollsspelare.

– Sett över dessa 16 år så har vi i snitt 260 barn i varje ålderskull, och nästan 0,9 procent av de pojkar som börjar i vår knatteskola blir framtida elitspelare, berättar Mikael Sörnäs. Som jämförelse är siffran nationellt cirka 30 spelare på 26 000 per ålderskull, vilket blir 0,1 procent.

När statistiken kommer på tal säger Peter Kisfaludy »något bra gör vi« och flinar. 

Är det ett underbetyg till andra föreningar i Sverige som har betydligt mer resurser än BP att de inte kommer i närheten av er när det handlar om att få fram landslagsspelare?

– Jag är så gammal att jag vet att jag inte ska uttala mig om andras verksamheter. Självklart har jag mina funderingar om vad som hade kunnat göras annorlunda från somliga håll. Men en fördel som vi har jämfört med de andra klubbarna i Stockholm är att vi inte har den externa pressen på oss. Vi kan ha tålamod med spelare, vi varken kan eller vill värva en spelare som tar den lovande juniorens plats i seniortruppen. Vi skördar inte äpplena förrän de är mogna nog, vi har tålamodet att vänta in exakt rätt tillfälle för att ge den unga spelaren chansen i A-lagsverksamheten. 

»Det jag vill säga är att vi tränare måste uppmuntra risktagande från tidig ålder.«

Tycker du att svensk fotboll går åt rätt håll när det kommer till talangutveckling? 

– Många bra saker har gjorts de senaste åren och Sverige kommer alltid att få fram bra spelare. Men jag ser på andra länder och känner att det finns högre krav på utbildade ledare. Finland satsar stenhårt på det, vilket kanske blev tydligt när deras P04-landslag slog Sverige med 7–1 nyligen, något som jag tror knappt har hänt tidigare. Danmark och Norge satsar också hårt på att höja kraven på sina tränare. Jag ser hur många unga, hungriga tränare det finns i Sverige som bara står och törstar efter mer kunskap, men det är svårt att få den här. Det finns bra tränarutbildningar i Sverige för den som vill satsa på en seniorkarriär, men det finns inte mycket för den som vill specialisera sig på barn och ungdomar.

Så vad gör ni i BP som är så bra?

– Vi har inga hemligheter, det finns inga enkla lösningar. Men just att vi kan erbjuda differentierad utbildning till alla barn utifrån vilken ambition de har är nog en nyckel. Och så har vi tydliga krav på våra tränare och uppbackning från erfarna ledare. Vi pratar mycket om hur man leder ett lag över tid, hur man driver träningspass så att det blir effektivt, utvecklande och roligt, hur man ska agera under matcher, hur man kommunicerar med föräldrar, hur man får in självförtroende i alla barn och ungdomar … 

Hur får man in självförtroende i spelarna?

– Genom att, utifrån våra erfarenheter med tidigare spelare som har lyckats, kunna berätta för en 13-åring som har en tuff period att alla går igenom jobbiga perioder. Man kanske halkar efter i puberteten, men det är det många som har gjort. Det viktiga är att stötta under den här perioden, att trycka på att det inte är ett år som avgör om man lyckas – att bli seniorspelare är en process på minst tio år. Att samtidigt prata med föräldrarna till barnet, så att de förstår att de ska ta det lugnt med förväntningarna under en period. Att de bara ska finnas där för killen eller tjejen som alltid har varit bäst och som plötsligt bara är en i mängden. Om jag hade fått vrida tillbaka tiden 15 år och haft en insikt som jag inte hade då, hade det varit att prata så mycket mer om de mjuka värdena. Om känslor och om förväntningar, prestationsångest och stress. Det är en stor del av vår verksamhet nuförtiden. Det finns så många sätt att få in självförtroende i en ung spelare.

Du får gärna nämna fler.

– Beröm mod. Svensk fotboll har på seniornivå ofta handlat om att nå resultat med riskminimering. Det utvecklande spelet har varit underordnat. Och så kanske det ska vara för att vi ska nå framgångar i kval och i mästerskap, men jag är inte säker på att det är så utvecklande. Det jag vill säga är att vi tränare måste uppmuntra risktagande från tidig ålder. Jag ser aldrig spanska, kroatiska eller portugisiska lag skicka ut en boll över sidlinjen i försvarsspelet när jag är ute i Europa och spelar turneringar med BP:s akademilag. Men jag ser det varje vecka i svensk fotboll, även på elitnivå. I landslaget också. Det är för att vi inte är skolade nog att klara av det tekniska, men också för att vi inte har blivit uppmuntrade att ta riskerna. 

Vad tittar du på om det kommer en tioåring från en annan klubb som vill börja spela i ditt akademilag? 

– Spelförståelsen och grundtekniken. Inte att man kan stå och jonglera med en boll, utan det är den funktionella tekniken: att man kan ta emot en boll i hög hastighet utan att tappa i fart, hur man vinklar upp kroppen när man tar emot en boll … Att det ser naturligt ut. Med åren har snabbhet blivit allt viktigare. Dribblingsteknik, tillslag och fysiska bitar kan man utveckla med åren, men spelförståelse och funktionell teknik är svårt att utveckla på samma sätt. Och man har några gyllene år på sig att sätta de här bitarna, jag tror att det fönstret är någonstans mellan 8 och 13 års ålder. 

Dejan Kulusevski och de andra som nått extra långt – kunde du väldigt tidigt se att det skulle bli så?

– Dejan hade den där villkorslösa kärleken till bollen, och viljan att alltid bli bättre. Det har alla de som lyckats haft gemensamt. Det finns några stycken som man kan se redan i tio, elva års ålder att det är – wow! Att de har det, men det är liksom hela paketet. Felix Beijmo … Jag ringde Tommy Söderström en gång när han var sportchef i BP [i dag akademiansvarig] och sa att jag hade en ny spelare till BP. »Hur är han, då?« »Han är minst allsvensk«, sa jag. »Hur gammal är han, då?« frågade Tommy.  »Han är sju«, sa jag. Jag hade sett honom göra en träning som sexåring och man bara såg det. [Ludwig] Augustinsson är i en annan kategori. Han var ju jätteduktig, men stack inte ut. Däremot tränade han mer än alla andra, han hade ett huvud som få andra. 

»Jag ser inte sällan tioåringar som värmer upp med att springa några varv runt en plan. Det är meningslöst.«

Du säger att det är för sent om man inte får en kanonskolning mellan 8 och 13 års ålder? 

– Kanske att nå Juventus, ja. Men det måste inte vara för sent för att nå Allsvenskan, däremot blir resan dit så mycket svårare om man inte får rätt utbildning från början. När man närmar sig tonåren blir kroppen ofta stelare, muskler växer och inlärningsprocessen tar längre tid. Det är därför allt ska göras med en boll redan från sex års ålder, alla uppvärmningar handlar om att få så många bolltouch som möjligt. Insida, yttersida, vändningar med boll … Teknikinlärning är allt de första åren. Jag ser inte sällan tioåringar som värmer upp med att springa några varv runt en plan. Det är meningslöst.

Hur ofta får du frågor från andra tränare om hur de kan få bättre träningar? 

– Hela tiden. Brinner någon för att göra fotboll kul och utvecklande för barn, oavsett nivå, måste man hjälpa till. Men bara för att jag tipsar om ett par övningar innebär det inte att man vinner Gothia Cup nästa sommar, det måste arbetas systematiskt med en massa bitar under många år. Träning efter träning. 

Men du kan ge några tips?

– Jobba mycket med specifik praktik. Visa hur man tar emot en boll med en yttersida, visa hur fotnedsättningen måste vara om man ska göra en Cruijffvändning, visa hur stödjebenet ska placeras om man ska … Man kan ha temaveckor. Det är jävligt bra. Jobba enbart med press och understöd under några träningar. Och så måste man …

 

Peter Kisfaludy är uppeldad igen. Orden flyger ur hans mun och det är utläggningar om »spelbarhet«, jämförelser med hur man arbetar med ungdomsfotboll i Belgien, och efter flera långa monologer påminner jag honom om att hans träning med P10-laget strax börjar. 

Han slänger en blick på sin klocka. 

– I dag är det fokus på passningsspel med grabbarna, att spela på offensiv fot och att vinna tid med förstatouchen. Vi hinner lite till. Nej, men jag menar att man inte ska vara rädd för att prata om teori när barnen börjar närma sig tonåren. Gör det på ett roligt sätt. Ställ frågor om vad som krävs för att få ett bra anfallsspel: spelbredd, speldjup, spelbarhet och spelavstånd. Hitta övningar som utvecklar alla dessa bitar. I försvarsspelet handlar det om press, in i markering och press med understöd. 

Han ställer sig upp och skjuter bort sin kontorsstol för att kunna visa med kroppen hur han vill att det ska se ut.

– Så här, kolla hur man kan vinkla upp kroppen! 

Sedan pratar Peter Kisfaludy sig genom korridorerna på BP:s kansli, ner för trapporna och ut över parkeringsplatsen på Grimsta. Några meter in på konstgräset kisar han mot den andra kortsidan. Han skiner upp i ett leende när han ser sina tioåringar. 

– Ibland får jag frågan varför jag »bara« jobbar med barn- och ungdomsfotboll, varför jag inte satsar på att bli seniortränare. Pengarna är bättre, erkännandet likaså.

Han drar handen genom sitt hår.

– Men att få chansen att lägga grunden för ett helt liv, långa fotbollskarriärer, är magiskt. Och de är nyfikna på ett sätt som få seniorspelare är. Det lyser i ögonen på dem när de förstår att de lärt sig något nytt.

Han pekar bort mot killarna:

– Fan, de där är mer målmedvetna än de flesta seniorspelare. Och det är väl det som är alla tränares dröm: att enbart få jobba med spelare som vill utvecklas.