När vi var bäst

Det är många som minns sekunderna med kristallklar skärpa även om det i några fall passerat 20 år. Hur de kom hem och öppnade brevlådan och såg det vita kuvertet med Svenska fotbollförbundets logotyp i ena hörnet, hur hjärtat rusade. Hur en förälder ringde och berättade att posten hade kommit – cykelfärden hem från kompisen i ilfart – och de darriga händerna som sprättade upp brevet. Glädjetjuten från syskonen, pappornas tårfyllda ögon, mammornas varma kramar. Den omedelbara insikten att fotbollen från och med nu skulle vara något annat, bekräftelsen på att man var en av de bästa 15-åringarna i landet på fotboll. Man hade det där lilla extra som skulle kunna leda till något stort. 

Sedan går historierna isär om varför det inte blev så mycket mer än ett par P15- eller F15-landskamper. Förklaringarna är många till varför man i dag spelar i division tre eller lade av med fotbollen ett par år senare. Några vill inte ens prata om eller tänka på vad de hade kunnat göra annorlunda och avslutar samtalet efter några sekunder. Det är för jobbigt att bli påmind om vad som hade kunnat bli av det som en gång var så ovanligt bra. Andra visar sig ha funderat mycket på hur det var att vara bäst så tidigt.

 

År 2002 fick 25 15-åriga pojkar som föddes 1987 representera Sverige. Den i dag 33-årige Mollar Sarkis var en av dem. Han sitter hemma i sin lägenhet i Göteborg och funderar på hur det kändes att bli utvald som en av de bästa på fotboll i sin ålder.

– Jag minns inte det som något skitcoolt, om jag ska vara ärlig, säger Mollar. Jag hade inte drömt om att få spela för landslaget eller om att bli proffs. Det var mer efter den första landskampen, som jag tror var mot Finland, som de där tankarna kom. Man såg att man var på samma nivå som de bästa. »Jag kanske kan bli fotbollsspelare?« Det var då allt började. Och kanske slutade. 

Mollar växte upp i Vimmerby med en två år äldre bror som sällan gjorde något annat än att spela. Mollar tyckte det var skoj att lira på gården med kompisarna, men att spela i lag och med en tränare som bestämde vad han skulle göra var inte lika roligt.

»Något inom mig bara dog under den där samlingen. Det blev så mycket allvar plötsligt.«

– Jag var duktig och så, men gav inte järnet förrän jag var typ 14. När brorsan kom med i pojklandslaget var det som om min pappa tyckte att jag var på väg att slarva bort min talang, så han låg på mig om att satsa lite mer. Han sa typ: »Du är så duktig att du också kan komma med i landslaget.« Men jag var inte så säker på att jag ville. I samma veva fick min pappa beskedet att han hade diabetes. Att han behövde skärpa sig med sin livsstil. Läkarna sa åt honom att han behövde sluta röka, jag och brorsan låg på honom att han var tvungen att lyssna på doktorn. Så en dag satte han sig ner med mig. Han sa att om jag kämpade på med fotbollen och om jag kom med i landslaget skulle han sluta röka. Samma dag ändrade jag min inställning till fotbollen, jag gick till tränaren i Vimmerbys A-lag och sa att jag ville spela med dem. Jag tränade och tränade och så kom jag med i det där P15-landslaget. Min pappa har inte rökt en cigarett sedan dess. 

Sedan gick allt fort. Han flyttade till Borås och började spela med IF Elfsborg, som storebror Eder tidigare skrivit på för, och åkte till Blackburn Rovers för en provträning som varade i två veckor. Den engelska Premier League-klubben presenterade ett femårskontrakt, men familjen tyckte att det var för tidigt att flytta utomlands. Dessutom pratade sportchefen Stefan Andreasson om hur mycket de trodde på honom. De lovade att han inom kort skulle få skriva på ett A-lagskontrakt.

– Det blev inget sånt kontrakt, säger Mollar. Åren gick, jag spelade med Elfsborgs ungdomslag och kände mig allt mer frustrerad och stressad. Jag hade ju efter landslaget och övergången till Elfsborg fått upp hoppet, men så hände det inget – det var kämpigt att hantera det när man såg hur det gick för de andra som varit med i landslaget. Jag lånades ut till Norrby en säsong, och ett par andra klubbar på den nivån ville värva mig. Men Elfsborg ville ha för mycket pengar. 

Åren gick och 22 år gammal slutade Mollar spela fotboll. Han funderar fortfarande på vad som hade kunnat hända om Elfsborg släppt honom. 

– Jag var tvungen att ta ett beslut, jag behövde tjäna pengar som det gick att leva på. Farsan hade en restaurang som jag hoppade in i en del, men det kan jag ångra. Jag borde ha börjat studera istället, det blev inget sånt heller. Jag kan i dag känna att det kanske hade varit bättre för mig om jag inte kommit med i P15-landslaget, kanske hade jag då inte lagt så många år på något som inte slutade så roligt. Det bara … blev inget av min fotbollskarriär, trots alla timmar jag lade på det. Min brorsa lyckades inte heller, han var för lat. Han var en ännu större talang än jag, men han var för slapp. Det var inte jag, fram till att jag slutade gav jag verkligen allt jag kunde. Men det räckte ändå inte. 

Mollar tog upp fotbollen fyra, fem år efter att han slutade, mest för att hålla igång kroppen. När vi talas vid hösten 2020 har han inte spelat en match för sitt division fyra-lag på hela säsongen, men det beror mest på att han i våras fick en dotter. 

– Höjdpunkten i karriären? Jag vet inte, jag ser tillbaka på det som att det var skitkul i några år när allt låg framför en, men att det sedan kändes bittert att det inte blev mer. Men jag kan säga till min dotter att jag spelade för landslaget och att jag mötte Benzema, Fábregas och Piqué. Det kanske imponerar. 

Flera av dem som jag pratar med antyder att uttagningen till P15- eller F15-landslaget var roligt och uppmuntrande för stunden och något som ledde till bra saker inledningsvis. Några som tvivlade på sin egen förmåga fick ett kvitto på att de dög. Men många menar att kallelsen också resulterade i stress och press. 22-åriga Paulina Longum, som 2013 blev uttagen till F15-landslaget, är ett extremfall men ändå talande för hur en del verkar ha upplevt landslagsuttagningen. Hon slutade spela fotboll två veckor efter landskampen. 

– Uppehållet varade i cirka ett år, säger hon. Jag tappade helt lusten, allt gick för fort. Man satt där med förbundskaptenen som pratade om att jag behövde lämna mitt dåvarande lag för att spela i ett bättre och jag bara tänkte »nej, det vill jag inte alls göra!« »Var ser du dig själv om fem år?« frågade de i individuella samtal. Jag hade aldrig tänkt så. Jag spelade fotboll för att det var jävligt roligt och för att jag fick göra det med mina kompisar. Något inom mig bara dog under den där samlingen. Det blev så mycket allvar plötsligt. Prestationerna blev helt avgörande, misstag bedömdes och påpekades och det var inget jag var mogen för. När man är 15 år är man ett barn, den miljön är inte till för alla. 

I dag pluggar Paulina, som kan skryta med att hon gjorde tre assist på sina två landskamper, till högstadielärare. Fotboll spelar hon sedan några år tillbaka i divison tre-klubben Askims IK. Hon är dessutom assisterande spelande tränare för laget. 

– Vi har några unga lovande spelare som stressar för att de inte har kommit med i något landslag. Men jag försöker säga att det inte spelar någon roll om man är bra när man är 15 år, det är nästan bara jobbigare och svårare att vara bra då. 

 

Paulinas erfarenheter borde vara mumma för de idrottsforskare som hävdar att pojk- och flicklandslagen är mer av ondo än av godo. Den allt för tidiga selekteringen till de unga landslagen, menar forskaren Tomas Peterson på Malmö Universitet, leder till att svensk fotboll gör »tandpetare av hela ekstockar«. Alltså: av alla de tonåringar som egentligen har möjlighet att lyckas bli framgångsrika fotbollsspelare ratas så många så tidigt att resultatet blir att för många slutar eller tappar i motivation. Den som trodde att den var nära landslaget men som inte kommer med i ett landslag får en motgång i så ung ålder att det kan vara förödande. Dessutom, vilket kanske är Petersons och andra forskares tyngsta argument till varför juniorlandslagen bör skrotas, sker inte uttagningarna på jämlika villkor. De senaste 20 åren är det mer än tydligt: är man född under det första kvartalet är det fyra gånger så stor chans att bli uttagen till en P15- eller F15-landskamp jämfört med om man är född under det sista kvartalet. Det akademiska begreppet relative age effect bevisar att fysisk utveckling påverkar mer än något annat när en förbundskapten tar ut ett landslag. I många P15- och F15-landslag finns det ingen som är född under det sista kvartalet, och utslaget på 20 år är nästan 75 procent av alla de nästan 1 000 killar och tjejer som blivit uttagna till de första landslagen födda under det första halvåret. Det går därmed att hävda att premisserna för uttagningar är diskriminerande mot den som är född senare på året. Redan 2004 skrev Tomas Peterson: »I idrotten under ungdomsåren favoriseras de tidigt utvecklade, utan att nödvändigtvis få fram den som i framtiden kommer att bli bäst. Det föreligger en uppenbar risk att en sent utvecklad individ, som kanske hade blivit bäst som vuxen om han/hon fått fortsätta idrotta, tappar lusten och slutar i förtid, när man alltid får stå tillbaka för sina tidigare utvecklade kompisar.« 

Den som nu råkar ha turen att vara en sällsynt begåvad talang som dessutom är född i januari har ändå inte oddsen på sin sida – även om man är given i pojk- eller flicklandslagen. När jag går igenom samtliga årskullar de senaste 20 åren är det sällan mer än 20 procent, ibland inte mer än 10 procent, som i huvudsak försörjer sig som fotbollsspelare fem år efter att de var 15 år och representerade Sverige i en fotbollslandskamp. Nålsögat är minimalt, oavsett hur duktig eller fysiskt utvecklad man är. Det är så mycket som ska klaffa för att fotbollskarriären ska bli lycklig även om man är bland de 20 bästa spelarna i sin årskull. Det har flera av dem som jag pratar med fått lära sig den hårda vägen. 

 

Robert Mirosavic kan med rätta skylla på skador. Skillnaden mellan honom och flera andra som fått skador som bromsat utvecklingen är att många i efterhand insett att de inte tog hand om sina kroppar tillräckligt väl. De slarvade med kosten, de vilade inte som de borde, de offrade inte det som krävdes. 

Robert gjorde allt för att ta vara på sina förutsättningar, men det räckte ändå inte. 

15 år gammal var han lagkapten för det P15-landslag som innehöll spelare som Muamer Tankovic, Kristoffer Olsson och Melker Hallberg. Han var den lillgamla personligheten i SVT-dokumentärserien Blågula drömmar och beskrevs som »mogen för sin ålder«, som en av de mest »ambitiösa och talangfulla« i laget. 

Uttagningarna och prestationerna i P15-landslaget ledde till att Robert bjöds in till provträningar med olika klubbar i Europa. Det blev besök hos Arsenal vid tre olika tillfällen, Sunderland och Real Madrid. Agenten Jorge Mendes hörde av sig och bjöd ut honom på middag i Madrid. Bredvid honom på restaurangen satt den colombianske anfallaren Falcao. 16 år gammal skrev Robert på ett ungdomskontrakt med Benfica. 

– Det första året i Benfica var så jävla fint, säger han. Eller … det är klart att det var svårt i början att flytta ensam till ett land där man inte kunde språket och inte kände någon. Men jag och Victor [Nilsson Lindelöf] bodde i samma korridor och vi kom båda bra in i det. Jag spelade varje match med P17-laget, var med och lirade med U19-laget, och jag visste att A-laget hade koll på mig. Jag kände att jag hade valt rätt klubb, allt gick så bra.

»Det är inget man tänker på när man är 15, 16 eller 17 år och allt bara flyter på. Men det är så lite som kan förstöra så mycket.«

Då drabbades han av en korsbandsskada. Ett år utan fotboll, osäkerhet på om det någonsin skulle bli lika bra igen, och ett Benfica som valde att inte förlänga hans kontrakt. Ängelholms FF, då i Superettan, hörde av sig och 2014, 19 år gammal, flyttade Robert hem till nordvästra Skåne igen.

Tiden mellan då och hösten 2020 har varit svår.

– Det har varit ungefär likadant varje år, säger han. Det går perioder där jag kan spela några matcher i rad och träna på som vanligt, men sedan har det alltid kommit bakslag. Ett baksida lår, småbristningar här och där, en framsida …  Jag har aldrig fått någon rytm att bygga upp kroppen och bevisa vad jag går för när jag får vara skadefri. Jag vet vad jag kan och det är det som är mest frustrerande. Att jag inte fått chansen att visa det. 

Han suckar:

– Det är tufft. Det har i perioder varit ett helvete. Man vill så gärna, men så går det inte. Det är inget man tänker på när man är 15, 16 eller 17 år och allt bara flyter på. Men det är så lite som kan förstöra så mycket.

Några dagar efter vårt samtal spelas en direkt avgörande seriefinal i Division 3 Sydvästra Götaland mellan Höganäs BK och BK Astrio. En av målskyttarna för hemmalaget i 4–2-segern, som innebär att Höganäs spelar i division två nästa säsong, är Robert Mirosavic. Det är ett hårt skruvat skott i krysset från 25 meter.

 

Tahir Kocak, uttagen till pojklandslaget både som 15- och 16-åring, har också haft sin beskärda del av motgångar, och till sist blev det för mycket för den Häckenfostrade innermittfältaren. Tre korsbandsskador innan han fyllt 21 år.

– Jag tänker på det varje dag, jag har svårt att släppa det, säger 24-åringen. Vad kunde det blivit? Jag var tidigt mogen i mitt beslutsfattande, jag kunde gå till Turkiet och Galatasarays ungdomsakademi när jag var 15 år, men jag ville inte det. Jag ville nå Allsvenskan först, gå den långa vägen. I dag vet jag inte, vad hade hänt om jag flyttat istället för att stanna i Sverige? Kanske hade jag inte skadat mig? Man kom tillbaka en gång efter en allvarlig skada, sedan en gång till, men en tredje gång … En människa orkar bara med en viss mängd motgångar. Jag klarade inte mer, jag hade tappat så mycket under de där skadeåren att jag hade behövt börja om på division två- eller tre-nivå och det orkade jag inte. Så jag lade av för ett par år sedan, helt och hållet.

I dag arbetar Tahir delvis som fotbollsagent. 

– Men jag är ingen försäljare, jag vet inte om det här yrket passar mig. Det jag vill göra är att hjälpa andra unga fotbollsspelare. Jag vill finnas för dem när de stöter på motgångar. Jag vill säga till dem att det inte spelar någon roll om man blir uttagen till ungdomslandslagen eller om man blir utlandsproffs när man är 16 eller 17. Det betyder så lite att vara bra då, det är senare i fotbollslivet som man ska vara bäst. 

Av de drygt 30 före detta pojk- och flicklandslagsspelare som jag pratar med har en handfull allvarliga skador som huvudargument till varför det inte blev som de hoppades. Tony Mahr, en i dag 34-årig fysioterapeut med nyfödda tvillingar i Helsingborg, tillhör en annan, mer återkommande kategori: de som med perspektiv på tonåren i dag kan konstatera att de helt enkelt inte utvecklades tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att klara av övergången till seniorfotbollen. 

– Jag kunde inte ta det sista steget, och så måste det också kunna vara, säger han. Jag kan inte skylla på otur eller på någon skada. Jag var helt enkelt inte tillräckligt bra. 

Tony representerade samtliga landslag från 15 års ålder upp till och med P19-landslaget. En stabil vänsterback som hann göra ett inhopp i Allsvenskan för Helsingborgs IF innan kurvan började peka neråt. 

– I dag inser jag att jag inte hade det riktigt i mig, jag gav kanske inte det där lilla extra som krävs. Jag kunde ha tränat mer på egen hand och varit ännu mer hängiven fotbollen. Men det finns inget dåligt samvete över att jag inte lyckades, jag tror att jag gjorde vad jag orkade med när det begav sig. Det är mer i dag som jag kan se på de där åren utifrån, och då kan jag se att jag inte hade det där som man måste ha. Som Per Karlsson [AIK] hade, han och jag var med i samma landslag. Han var noga med att vila redan när vi var 15, 16 år, han var alltid professionell på ett sätt som jag tror att många av dem som lyckas har gemensamt. Och då var det jag som var ordinarie startspelare i landslaget och inte Per! Jag hade inga som helst problem med att jag inte blev uttagen till U21-landslaget, jag tror att jag redan då tyckte att det var rimligt.

Tony Mahr funderar på om det är nödvändigt med landslag redan i 15-årsåldern.

– Jag fick ju ingen direkt motgång, det var mer att det inte räckte till. Men det är många som åker på en rejäl smäll efter att allt bara flutit på – en skada eller en svacka i formen som gör att man petas från landslaget eller sitt klubblag. Får man den när man är ung är det inte säkert att man kan hantera det, man räknar inte med en krokig väg. Får man ett senare genombrott, säg i 18- eller 19-årsåldern, har man mognat lite mer i alla fall. Hela livet har inte kretsat kring fotbollen på samma sätt, omgivningen har kanske inte de förväntningarna på en. Jag är säker på att det är lättare att tackla motgångar då. Så jag tänker: Varför inte vänta med pojklandslagen ytterligare några år? 

»Jag hade inte det i mig, men jag beundrar alla dem som har det.«

Tonys Mahrs landslagskompis från P15-tiden, Måns Sörensson, är fortfarande en god vän. Anfallaren från Landskrona Bois öste in mål i pojklandslagen och värvades till Ajax ungdomsakademi som 17-åring. Måns insåg tidigt att han inte var villig att offra så mycket som fotbollen krävde. 

– Jag har ganska starka minnesbilder från den tiden, hur jag ofta funderade på om det var fotboll jag ville satsa på. Hyfsat tidigt kände jag nog att jag inte ville vara fotbollsspelare till hundra procent. Fotbollen tog så väldigt mycket ifrån mig, det kostade för mycket och annat som jag drömde om fick stå åt sidan. Fotbollen var efter 15-årsåldern ofta förenat med tvivel för mig. Jag ville studera, läsa, skriva … Ajax ville värva mig på ett mångårigt kontrakt, men jag insisterade på att bara bli utlånad först i ett halvår eftersom jag redan då hade mina tvivel. Så länge allt bara flöt på behövde jag inte ta några beslut, det var först efter en skada som jag fick distans till det och då visste jag innerst inne, även om jag fortsatte att spela på högre nivå fram till att jag var 21 år, att det bara var en tidsfråga. När jag väl slutade var det en oerhörd befrielsekänsla. Ren lättnad. 

Måns Sörensson har i dag en bokhandel i centrala Malmö och studerar till bibliotekarie.

– De som lyckas gå hela vägen från det första landslaget, vidare in i seniorfotbollen på hög nivå, har en oerhört intressant drivkraft inom sig. De offrar så mycket, är så målmedvetna och lyckas hantera de motgångar som kommer längs vägen på ett sätt som jag inte tror så många utomstående kan förstå. Jag hade inte det i mig, men jag beundrar alla dem som har det.

 

Efter ytterligare samtal med dem som blivit uttagna till de första landslagen står det klart att det finns en tydlig skillnad – väldigt många fler tjejer slutar helt eller drar ner på satsningen för att de inte ser någon framtid som fotbollsspelare. De vet om att det knappt räcker att nå Damallsvenskan för att kunna försörja sig, och ska de lägga den tid som krävs för att nå eliten måste så mycket annat offras längs vägen. 

Emma Bölander spelade tillsammans med Kopparbergs/Göteborg FC:s och landslagets anfallare Julia Zigiotti Olme i Bollstanäs SK från att de var fem år gamla fram till att den senare flyttade vidare som 18-åring till AIK för att satsa hårdare. Som lagkapten i F15- och F16-landslaget var det många som såg Emma som en ännu större talang än Julia. När hon var 19 slutade hon att spela.

– Jag tappade glädjen för fotbollen, det krävdes för mycket runt omkring för att få det att gå ihop, säger hon. Vårt lag i Bollstanäs splittrades och där försvann en del av glädjen, kompiskänslan. Men i bakhuvudet, redan från att jag var kanske 17 år, fanns vetskapen om att jag troligen aldrig skulle tjäna pengar på fotbollen. Har man väl fått den insikten är det svårt att hitta motivationen och glädjen att fortsätta lägga den tid som krävs. Jag kan i alla fall alltid säga att jag slutade på topp.

Den förre detta mittfältaren Amanda Östervall känner igen sig. Fem år efter att hon med F17-landslaget spelat EM-final mot Polen lade hon av, 22 år gammal. 

– Efter F17-tiden fick vi en ny förbundskapten som skulle leda F19-landslaget. Jag hade varit med på samtliga samlingar sedan 15-årsåldern och var ordinarie och räknade med att jag också skulle få en kallelse till F19. Men den kom aldrig, och där sattes något igång inom mig. Jag blev besviken på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Vad fan, liksom? Men jag flyttade från Gävle till Jitex och Damallsvenskan för att spela på högsta nivå, tänkte att det skulle betyda något. Och det gick bra, jag var väldigt bra under något år och tänkte att landslaget skulle komma tillbaka. Men det gjorde det inte, och under tiden funderade jag allt mer på min framtid. Hur skulle mitt liv bli? Ekonomiskt var det svårt att argumentera för en fortsatt satsning och det blev en stress som gjorde att jag tog beslutet att sluta.

I dag arbetar Amanda som säljare, men helst tillbringar hon sin tid med att måla, gärna abstrakt konst. 

– Jag mår som bäst när jag får jobba med min konst, då är jag helt inne i något på ett sätt som jag bara tidigare känt när jag spelat fotboll. Jag är så tacksam att jag har hittat något som erbjuder den sinnesnärvaron, många andra i min situation som levt så mycket för fotbollen har nog svårt att hitta en ny identitet.

 

Hösten 2020 kallas 44 15-åriga tjejer och 46 jämngamla pojkar till Bosön för ett första landslagsläger. Covid-19 gör att det inte blir några landskamper, men bara vetskapen om att man är en av dem som anses vara bäst i sin ålder lär resultera i en rad saker kommande år – ens klubblag satsar ännu mer på 15-åringen, agenter hör av sig, utländska klubbar får upp ögonen och drömmar väcks till liv. Några kommer ofrånkomligen att bli bekväma, de kommer att tro att de redan har lyckats när så mycket återstår att göra. Som Bezart Mazreku, som 34 år gammal fortfarande gör mål – men för sitt Skogaby i division sex där han under hösten noterades för 20 av lagets 29 mål på nio matcher: 

– Hade jag kunnat vrida tillbaka klockan hade jag satsat ännu mer, säger han. Men det är svårt när man är så ung att veta vad som krävs när man får så tidig bekräftelse. Jag blev nog lite bekväm, jag fick lite för mycket gratis för tidigt. Jag kan i dag fundera på poängen med att säga att en spelare är tillräckligt bra och en annan inte tillräckligt bra i så tidig ålder när de som inte anses vara tillräckligt bra ändå är bättre än 99 procent av alla som spelar i årskullen. Vad gör det med en 15-åring? För både den som blir uttagen och den som inte blir det.  

Andra kommer att offra ännu mer, träna ännu hårdare. Men ändå inte lyckas. De vet inte, som Mollar Sarkis vet i dag, att det är nu det både börjar och slutar. 

Samtidigt finns det hundratals jämnåriga som stannar hemma. De fick inte det där kuvertet med Svenska fotbollförbundets logotyp på. De ansågs inte vara tillräckligt bra. För många av dem är det också det bästa som kunde hända.

---

Offside har tidigare berättat om ett förbundsprojekt som just försöker motverka selektering utifrån fysisk mognad. Läs det reportaget här:

• Tonårsprojektet