I samband med vårt aktuella fokus på ungdomsfotboll intervjuar vi en rad svenska ungdomsproffs genom åren. Trea i ordningen: Alexander Alvarado. (Bara på offside.org.)
UNGDOMSPROFFSET
Alexander Alvarado, 33, från Göteborg.
ÅR SOM UNGDOMSPROFFS: Elche CF sommaren 2006, CH Hercules 2007 och Real Murcia 2008.
Det var med tunga steg och en klump i halsen som Alexander Alvarado pallrade sig till Brunnsparken i Göteborg för att träffa sin tränare Mario Jadonic. Efter långa samtal med sin pappa och sin bror hade han tagit det där beslutet, som han innerst inne kommit fram till själv för flera veckor sedan. Tankarna hade gnagt i honom varje träning och varje kväll, kramat ur det sista hoppet som ett stadigt tusen nålar-grepp. Nu var det definitivt, och det var dags att berätta.
Efter många jobbiga år var det försäsongen 2012 tänkt att han skulle göra ett sista försök i division två-laget Assyriska BK. Då hade Alexander Alvarado hunnit fylla 22 år och tränaren Mario Jadonic ville ge honom chansen att i lugn och ro ta sig tillbaka till nivån han en gång spelat på. Det dröjde inte länge förrän Alexander insåg att det inte skulle gå.
Som vanligt var det skränigt och något kaotiskt i Brunnsparken. Spårvagnar som gnisslade, stressade människor på väg till centralstationen, ungdomar som skrattade och skojbråkade. Till slut fick Alexander syn på sin tränare. De hälsade på varandra och ställde sig på en bro över vallgraven. Alexander blickade mot köpcentret Nordstan. Vad gjorde hans gamla lagkamrater just nu? Vad gjorde Mervan Celik, som en gång var hans radarpartner i BK Häckens ungdomslag? Medan Alexander kämpat för att överhuvudtaget kunna spela fotboll hade barndomsvännen hunnit göra succé i Gais och varit proffs i skotska Rangers.
»Jag var en blatte för dem. Jag märkte hur de kunde skratta bakom ryggen på mig.«
Alexander hade flyttat utomlands långt före sina årskamrater och alltid känt att han låg före de andra. Nu skulle hans karriär ta slut, samtidigt som den tog fart på riktigt för Mervan Celik och de andra från ungdomslaget i Häcken.
Det blev inget långt samtal på bron i Brunnsparken. Både Alexander och hans tränare hade känt på sig ett tag att det skulle bli så här. Det var bara att dra av plåstret direkt.
Så Alexander sade:
– Jag orkar inte mer. Det är ingen mening att fortsätta.
Drygt sex år tidigare hade Alexander Alvarado redan hunnit utmärka sig som en stor talang i Göteborg. Han hade provtränat med både Real Madrid och Espanyol när han som 16-åring lämnade tryggheten hemma för att bli ungdomsproffs. Direkt efter skolavslutningen i nian gick flyttlasset till spanska Elche CF, där han hade skrivit ett kontrakt och fick träna med seniorspelare i klubbens B-lag. På ett sätt var det som att komma hem. Alexander hade aldrig riktigt känt sig hemma i svensk fotboll. Han fick ofta skit för sin spelstil, att han ville spela bollen längs marken och dribbla mycket. Ändå kände han direkt efter ankomsten till Elche att något var fel.
– Spelarna där var rätt taskiga, säger Alexander. Inte välkomnande för fem öre. De spelade extremt tufft mot alla nya som kom in och man fick inga bollar. Min farsa var på mig och sa att jag skulle vara kaxig och ta för mig, men det var inte sån jag var.
»Sedan är det inte lätt som svart i Spanien, tyvärr. Det ser vi än i dag, med rasism på läktarna.«
Hans pappa är från Chile och hemma har de alltid pratat spanska med varandra. Men Alexanders spanska var inte på samma nivå som hos de spanskfödda spelarna i Elche. Dessutom stack han ut med sin sydamerikanska dialekt.
– Jag var en blatte för dem, säger han. Jag märkte hur de kunde skratta bakom ryggen på mig, för mitt sätt att prata.
Det blev inte bättre av att Alexander satt ensam på ett hotellrum den mesta av tiden. Han isolerade sig, tog promenader, spelade Playstation, ringde hem till föräldrarna eller till sin storebror i USA. Men något socialt umgänge eller någon sysselsättning utöver fotbollen hade han inte. Han satt bara och väntade på nästa träning.
Efter mindre än två månader vantrivdes Alexander så pass att han valde att bryta kontraktet med Elche för att flytta hem och spela med Örgryte IS ungdomslag. Ett halvår senare ångrade han sig. Han saknade den spanska fotbollen, som passade honom mycket bättre än den svenska, och skrev på för CF Hercules från Alicante.
Där trivdes han något bättre än i Elche. Dels var han förberedd på den tuffa miljön, dels var han inte lika ensam. Alexander bodde ihop med en spelare från Kamerun och en från Togo, och hans pappa Antonio fick betalt av klubben för att vara där och ta hand om spelarna i perioder.
– Jag kunde i alla fall spanska, säger Alexander. Det kunde inte mina lagkamrater från Togo och Kamerun, så det var ännu tuffare för dem än för mig. Sedan är det inte lätt som svart i Spanien, tyvärr. Det ser vi än i dag, med rasism på läktarna och sån skit.
Även om han fick vänner i Hercules lossnade det inte riktigt fotbollsmässigt och efter ett år drog han vidare till Real Murcia, som då låg i La Liga. Där bodde Alexander i en studentkorridor och umgicks sällan med lagkamrater eller de andra som bodde där. Men den här gången hade han en annan inställning och led inte på samma sätt av ensamheten.
– Jag önskar att jag fick vara där igen, säger han. Bara träna fotboll och jobba stenhårt för att nå mina drömmar. Vi var 18 eller 19 då och det hade blivit mer seriöst. Jag kände att man bara var tvungen att kämpa sig igenom det för att det kanske skulle bli bättre någon gång.
Men rätt inställning skyddar inte mot otur. Efter sin första säsong i Murcia åkte Alexander till New York för att hälsa på sin storebror Sebastian, som också hade varit ungdomsproffs och som nu jobbade med PR på andra sidan Atlanten. En av dagarna i New York skulle Alexander spela fotboll, bara för skojs skull med sin bror och några kompisar. Det slutade med att korsbandet gick av, samtidigt som både menisk och brosk i knät trasades sönder.
»Hela mitt liv fram till dess hade handlat om fotboll. Nu fanns det plötsligt ingenting kvar.«
Därefter följde några turbulenta år. Ny korsbandsskada direkt efter att han blivit friskförklarad från den förra. Provträningar där laget som bjöd dit honom trodde att han var vänsterback fast han var en offensiv spelare. En sväng i mexikanska storklubben Cruz Azul. Provspel och avslag från svenska klubbar. En tur i finska andraligan. Ännu fler knäskador.
Efter fyra år utan ordentlig fotboll fanns det fortfarande en gnista hopp hos Alexander Alvarado. Det var då hans nära vän Mario Jadonic tog emot honom med öppna armar i division två-laget Assyriska BK.
Alexander kom dit och började bygga upp sig igen, var med och tränade under försäsongen. Men ganska snabbt märkte han att den potential som en gång funnits där aldrig skulle visa sig. Hans kropp hade tagit för mycket stryk. Det skulle aldrig bli någon elitkarriär. Och motivationen fanns inte för att harva på i ettan eller tvåan.
När han hade sagt de där orden till sin tränare i Brunnsparken åkte Alexander Alvarado hem till sina föräldrar och började fundera. Den mest återkommande tanken: »Vad fan gör jag nu?«
De första dagarna gick han bara hemma, utan några planer, utan något att göra. Sedan fick hans bror över honom till New York. Det var välbehövligt att bara komma bort från allting. Han stannade där ett tag och åkte sedan vidare till Sydamerika för att resa runt och lära sig mer om sina rötter.
»Under en period skrev han artiklar för den kommunistiska tidningen Proletären.«
Så fort han var hemma igen påmindes Alexander om allt det där jobbiga. Hans gamla vänner frågade ständigt var han spelade nu, hur det gick med fotbollen.
– Hela mitt liv fram till dess hade handlat om fotboll. Jag hade inte gjort något annat. Nu fanns det plötsligt ingenting kvar.
Till slut skrev Alexander in sig på komvux. Och det blev bra till slut, trots att han hade struntat i gymnasiet och satsat allt på ett kort.
I dag är Alexander Alvarado 33 år och nyligen färdigutbildad socionom. De senaste åren har han framför allt jobbat med ungdomar, inom HVB (hem för vård eller boende) och stödboende. Nu är han pappaledig och vad som händer när det blir dags att börja jobba igen återstår att se.
– Jag gillar i alla fall det sociala arbetet, säger han. Att jobba med människor och hjälpa ungdomar. Så någonting som har med det att göra vill jag i alla fall göra. Någonstans där jag kan bidra på riktigt.
Efter karriären har även ett politiskt engagemang växt fram, även om det funnits med från uppväxten. Hans pappa flydde från Chile efter militärkuppen 1973, då vänsterstyret i landet störtades. Under sin barndom fick Alexander höra historier av sin pappa och flera av hans vänner som också kom från latinamerikanska länder där vänsterregeringar hade störtats. Det fick Alexander att sympatisera med vänsterrörelsen.
Efter att ha läst om Chiles historia och rest i Che Guevaras fotspår i Sydamerika blev Alexander mer intresserad. Han gick med i kommunistiska partiet och under en period skrev han artiklar för den kommunistiska tidningen Proletären.
– Men jag insåg rätt snabbt att det inte var min grej att skriva, säger Alexander Alvarado med ett skratt.
Det har gått mer än tio år sedan det där samtalet på Brunnsparken i Göteborg. Då hade Alexander Alvarado nästan gett upp. Det fanns inga planer, inga drömmar, ingen framtidstro. I dag är han på en bättre plats.
Han har lärt sig att vara tacksam över allt han fått uppleva genom fotbollen. »Det finns de som har det värre«, och allt det där. Samtidigt är det fortfarande lite jobbigt att tänka på karriären som tog slut när den knappt hade hunnit börja.
– Många säger att man blir så mycket starkare av motgångar. För mig är det fortfarande mer en förlust än att jag blivit en bättre människa av dem.
Det var skadorna, inte tiden som ungdomsproffs som förstörde Alexander Alvarados karriär. Ändå har han genom åren grubblat på hur det hade gått om han gjort annorlunda. Hade det fungerat bättre hemma i trygga Sverige? Till slut har han ändå kommit fram till att det inte finns något att ångra.
– Jag skulle göra precis samma sak om jag gjorde om det i dag. Det enda som grämer mig är hur det slutade. Att jag aldrig fick en chans att visa hur bra jag kunde bli.
Du har väl inte missat?
