Oslos slumrande jätte

En tystare bilfärd är först svår att tänka sig. Ingen musik i högtalarna, inga hurtiga radioröster. Utanför vindrutan lutar sig dunkla aprilmoln hotfullt ner över huven, men inga regndroppar faller. Viskande el för bilen framåt, ut ur Fredrikstad i Norges sydöstra hörn och vidare norrut längs E6:an i riktning mot Oslo. Den sportiga modellen från Tesla valde Joacim Jonsson eftersom »den har god rekkevidde«.

– Ni är väl ikke fullt så god på elbiler i Sverige? frågar han och ber om ursäkt för sin nyckfulla mix av svenska och norska.

Det är torsdag morgon och en synnerligen alldaglig sådan i Vålerengas 48-årige sportchefs liv. En timmes körning skiljer hans hemstad sedan 26 år från Intility Arena i östra Oslo, som har varit svenskens arbetsplats i ett år och 13 dagar. Han önskar att han var bättre på att lyssna på podcasts eller ljudböcker på vägen, men det blir aldrig av. Istället använder han tiden till samtal och SMS med kollegor, agenter och journalister.

Joacim kopplar upp mobilen mot den stora digitala skärm som sitter monterad mitt på bilens instrumentbräda. Första samtalet går till en vän och kollega från hans tid som sportslig ledare för Fredrikstads FK mellan 2007 och 2013.

– Klarar du av att få ut Sarpsborgs lag? frågar Joacim direkt och möts av några sekunders tystnad.

– Njae, svarar samtalspartnern reserverat.

– Jag är lite spänd på att se om han Junior startar.

Kompisen heter Tom Freddy Aune och jobbar numera som spelarutvecklare på Norges fotbollsförbund, med kontor i samma lokaler som Sarpsborg 08 – Vålerengas motståndare i hemmapremiären om tre dygn. Tom Freddy säger att han inte känner sig bekväm med att snoka fram den sortens information och lägger på med orden »du är en idiot«. 

Joacim smilar bakom ratten.

– Man får försöka dra i de trådar man kan. Annars blir det för tråkigt.

»Det har varit en fruktansvärt turbulent försäsong och rätt dålig stämning i klubben.«

Bakom sig har Joacim Jonsson några av sina mer stillsamma arbetsdagar sedan han tillträdde som Vålerengas sportchef förra våren. Efter en turbulent vinter med supporterkritik, uteblivna värvningar och interna stridigheter vann laget seriepremiären borta mot Ålesund i måndags. Det har gett Joacim och hans kollegor en veckas andrum.

– Men pressen lurar alltid runt hörnet, säger han. Förlust i helgen och supportrarna är på oss igen. Och så ska det vara i Vålerenga.

När han säger »oss« menar han inte lika mycket sig själv som lagets tränare Dag-Eilev Fagermo. Honom har supportrarna sedan länge tröttnat på. Inte minst gjorde de det i samband med fjolårets svaga säsongsstart. Fagermo räddades då av nio raka matcher utan förlust och en derbyseger mot främsta rivalen Lillestrøm, men en sämre höst och några undermåliga försäsongsprestationer senare bubblade missnöjet upp igen. Dessutom har Vålerengatränaren bråkat offentligt med yttern Amor Layouni och bojkottat den TV2-journalist som lät Layouni tala ut om kontroversen. Därefter basunerade lagkaptenen och landslagsmannen Stefan Strandberg ut sin besvikelse över att Vålerenga inte värvat fler profilstarka spelare, vilket klubbledningen lovade när han skrev på förra sommaren. Och drygt en vecka före säsongsstarten rapporterade VG om splittringar mellan Fagermo och Jonsson. I samma artikel jämrade sig tränaren över att sportchefen slog fast att truppen var tillräckligt stark för att ta medalj.

– Det har stormat på bra, summerar Joacim medan han parkerar Teslan framför sin laminerade namnskylt i garaget under arenan.

»Det är alltid smått kaos i Vålerenga, det hör på något sätt till.«

Sedan säger han:

– Ärligt talat har det varit en fruktansvärt turbulent försäsong och rätt dålig stämning i klubben. Vi toppar garanterat mediestatistiken i alla fall, och dessvärre är det inte bara positivt. Men inte heller särskilt oväntat. Det är alltid smått kaos i Vålerenga, det hör på något sätt till.

I en intervju med Aftenposten kallade han nyligen Vålerengas talangtäta trupp för »så värdefull att vi nästan borde låsa in spelarna här«. Men en halvdan »kämpaseger« in i säsongen medger Joacim att han själv är osäker på var laget står.

– Vi har Eliteseriens yngsta trupp, inklusive sex spelare födda 2006 och tolv uttagna i ungdomslandslagen. Men ungdomarna som vi valt att satsa på har ännu inte presterat som vi hoppats.

I »en optimal värld« hade Joacim Jonsson gärna sett minst en etablerad och profilerad spelare till i truppen.

– Får vi däremot träff och kommer in i ett flow – ja, då kan det smälla till ordentligt. Detta är en »sky is the limit«-trupp!

 

Samtidigt är det inget annat än en riskfull chansning. Internt kaos, vacklande form och en ung spelartrupp som uppfattas som obalanserad och oberäknelig låter inte som optimala förutsättningar för någon klubb att inleda en säsong med. Särskilt inte för en huvudstadsklubb som vann den senaste av sina blott fem ligatitlar 2005 och vars snittplacering de senaste 15 åren är sjua, men som trots sina uteblivna framgångar alltid förväntas ta en topplacering.

Det är inte utan att man undrar hur det egentligen står till med Vålerengas självbild. Och hur mår man egentligen som spelare för en sådan klubb, där potentialen alltid bedöms vara större än vad laget någonsin får ut?

 

 

En som borde veta är Fredrik Oldrup Jensen. Medan hans lagkamrater tränar ute på konstgräset placerar 29-åringen denna torsdagsförmiddag sin rumpa på en spinningsadel och trampar på låg växel. Mittfältaren behöver belasta sin krånglande höft försiktigt för att kunna vara med i lagets hemmapremiär.

Under fem månader 2018 spelade Oldrup Jensen tolv matcher för IFK Göteborg. Den hösten slet Blåvitt för att klara sig undan bottenstriden.

– Det var som om vi hade ett svart moln hängandes över oss hela tiden, säger han och rätar upp ryggen.

Från sin tillbakalutade position på cykeln ser han rakt in i en bred graffitimålning som en supporter har målat på det fönsterlösa gymmets vägg. »Det er vi som er Vålerenga« står skrivet i ljusblått.

Oldrup Jensen fortsätter:

– IFK-fansen fortsatte att sjunga trots underläge hemma mot jumbon Trelleborg, men efteråt … ja, då fick man höra att man var usel.

Känner du igen det beteendet i Vålerenga?

– Lite. I fråga om både yttre och inre förväntningar påminner »Enga« och IFK om varandra. Men jag upplever inte riktigt att det är på samma sätt här. Det blir inte den där tyngden över hela lagets axlar när det går dåligt, utan … 

Joacim Jonsson klampar in i gymmet och hör Oldrup Jensen jämföra Blåvitt med Vålerenga. Sportchefen avslutar mittfältarens mening:

– Här är det bara en person som får all skit.

– Lite så, säger mittfältaren. För oss spelare är det lugnare.

»Vålerenga är en bohemisk huvudstadsklubb som utan tvekan har flest och bäst supportrar i norsk fotboll, en kultur att jämföra med de stora Stockholmslagen.«

Joacim syftar på de påtryckningar som tränaren Dag-Eilev Fagermo upplevt under vintern, men han skulle ljuga om han påstod att han inte själv känt sig stressad. Medan han passerar genom lagets blårödmålade omklädningsrum och vidare in på sitt kontor berättar sportchefen om sina långa och slitsamma dagar de senaste veckorna.

– Jag överlever alltid, men det har varit en stentuff period. Det grämer mig ordentligt att vi inte lyckades få in en riktigt bra »sexa« på mittfältet. Drömnamnet var Calle Gustafsson som har utgående kontrakt i Kalmar, men han vill ut ur Skandinavien. Fredrik Ulvestad var vi jäkligt nära, men det föll på hans ålder. Klubbens ledning vill ogärna betala dyra pengar för äldre spelare.

En annan sak som har tärt på de interna relationerna är att saker som diskuterats inom klubben snabbt har läckt ut till supportrar och journalister. Meningsskiljaktigheterna mellan honom själv och tränare Fagermo är en sådan sak, och med tanke på Joacims bakgrund som TV-expert har han blivit misstänkliggjord.

– Men det är ju inte bra för mig att saker läcker ut, säger han. Särskilt inte när pilarna direkt riktas mot mig. Jag gör mitt bästa för att täppa till.

Han erkänner att den omständigheten har gjort honom mindre intressant i det offentliga rummet, men understryker att han trots jobbet i en av landets största klubbar vägrar rucka på en av sina grundprinciper: att bjuda på sig själv när tillfälle erbjuds.

 

Norska TV-tittare känner Joacim Jonsson som en rättfram frifräsare. I sin roll som expert sågade han, som han själv uttrycker det, »allt som kröp och gick« i sex års tid. En rivig, dristig och näst intill konfliktsökande personlighet som förmodligen passar bättre i Vålerenga än i någon annan norsk klubb.

– Jag tror ju det, säger han. Jag klär Vålerenga och Vålerenga klär mig. Det är en bohemisk huvudstadsklubb som utan tvekan har flest och bäst supportrar i norsk fotboll, en kultur att jämföra med de stora Stockholmslagen.

Vad innebär den miljön för dig?

– Att jag inte behöver vara rädd för att trampa folk på tårna. I både norsk och svensk fotboll finns en feghet i många klubbar. Där menar jag att klubbledningarna måste ha ett annat tänk, de måste sluta vara så korrekta och tråkiga. Tränare som säger »en match i taget« och »nästa passning« – jag somnar! Det skadar inte omdömet med lite underhållning. Tvärtom stärker det en klubb att våga vara sig själv. I Vålerenga har vi extremt högt i tak, och vi försöker bli mer öppna.

Är det enbart av godo?

Joacim både ler och grimaserar åt frågan men hinner inte svara på den innan det plingar till i laptopen framför honom. Han fastnar med blicken i skärmen och suckar.

– Den här jävla skiten, alltså.

Och så berättar han om »tidernas dyraste påsk«.

– Jag gjorde bort mig ordentligt i Danmark. Jag var där med min 15-åriga dotter på handbollscup, och på kvällen satt jag och drack lite med några andra föräldrar. En av dem började snacka om den här kryptovalutan, att den skulle gå upp flera miljoner och grejer. Jag drabbades av »fomo« och slängde in 20 000, så nu får jag dagliga uppdateringar i min mejlkorg.

Han stödjer armbågarna mot skrivbordet och gnuggar handflatorna fram och tillbaka över sin helrakade hjässa.

– Jag har tänkt att det bara är idioter som går och investerar i bitcoin. Nu är jag en av dem. En helt overkligt dålig investering när jag tänker efter, snacka om att kasta pengar i sjön.

»Vålerenga ska ha en stark lokal profil och vara lokomotivet i Oslofotbollen!«

I nästa ögonblick plingar det till igen, den här gången i sportchefens mobil. Sedan igen, och igen. Agenten Patrick Mörk skickar fyra ljudmeddelanden och ett videoklipp. Han hävdar att han har hittat »tidernas bästa forward från Nigeria«. Joacim Jonsson skakar på huvudet och skrattar.

– Det är alltid tidernas bästa. Alltid tidernas bästa!

Resten av arbetsdagen ägnar Joacim åt diverse småbestyr. Han ansöker om visum till Elfenbenskusten och Ghana, dit han snart åker på scoutingresa med Mörk och ett gäng svenska sportchefskollegor (»jag blir så trött på att Mörk är så jävla snål, han är den enda agenten som inte ordnar visum till oss som åker med på hans resor«). Han ringer en annan agentkompis för att höra sig för om den Atalantascout som ska besöka matchen mot Sarpsborg i helgen (»jag får känslan att de kollar in vår målvakt eftersom italienska klubbar går mycket efter utseende«). Han betar av en arbetsintervju med en aspirerande analytiker till A-lagsstaben (»en bra man«). Han tar hjälp av sex olika kollegor för att skaffa gratisbiljetter till hemmapremiären (»det krångligaste jag varit med om«). Och så ringer han en portugisisk musiker som eventuellt ska hjälpa Vålerengas 19-åriga brasseförvärv Vitinho att acklimatisera sig till vardagen i Oslo (»den här musikern verkar ju fin, men jag har ingen feeling att det rör sig om en pedagog direkt – snarare röker han nog weed om kvällarna«).

Så där håller han på. Det är en röra av stort och smått, och Joacim Jonsson verkar kasta sig över allt med lika stor aptit.

 

Fem våningar upp sitter samtidigt Erik Espeseth och äter ost- och skinksallad ur en genomskinlig plastlåda. Han är VD i Vålerenga sedan 2017.

Medan salladsgaffeln åker in och ut ur munnen går Espeseth på om vilken positiv riktning klubben är på väg åt. Efter fjolårets utsålda hemmaderby mot Lillestrøm – den första fullsatta matchen sedan arenans invigning 2017 – hoppas Vålerenga på utsålda matcher fyra gånger den här säsongen, med start i motsvarande möte om tre veckor. Man ska även växa ut till »hela Oslos lag« genom att synas mer i stadskärnan och i sociala medier, fostra ännu bättre talanger i sin femstjärniga akademi samt spela »en underhållande fotboll som också ger resultat«.

– Jag ska visa dig, säger Espeseth.

Han ställer den tomma salladslådan åt sidan. Därefter rullar VD:n en stor portion lössnus mellan tummen och pekfingret och pillar in kulan under läppen, som omedelbart utvidgas några millimeter. Sedan klickar han fram ett PDF-dokument på sin stationära dator.

– Den här strategiplanen gäller för de kommande fyra åren. Sedan utvärderar vi den i slutet av varje år och uppdaterar våra prioriteringar. Ett konkret mål i år är att sluta topp fyra, det är kristallklart, men om vi exempelvis blir trea i år är det inte säkert att det står topp fyra där nästa år.

»Vi har roligt när vi går på matcher och åker på bortaresor. Det är bara det att vi inte är så optimistiska över det sportsliga.«

Erik Espeseth läser högt från skärmen. Varje sportslig målsättning avslutas med ett utropstecken:

»Vålerenga ska kämpa om medaljer och spela i Europa varje år!«

»Vålerenga ska ha flest spelare i alla åldersbestämda landslag, inklusive U21!«

»Vålerenga ska vara topp 3 på speltid för egenfostrade spelare!«

»Vålerenga ska vara bäst i landet på tränings- och prestationskultur!«

»Vålerenga ska vidareutveckla den bästa akademin i landet!«

»Vålerenga ska ha en stark lokal profil och vara lokomotivet i Oslofotbollen!«

 

En timme senare trycker två Vålerengasupportrar i sig köttbullar på restaurangen Øst, belägen under kortsidesläktaren Østblokka där hemmaklacken brukar stå under matcherna. Deras bild av var klubben står våren 2023 skiljer sig en del från Erik Espeseths.

– Allt är skit, säger Robin Grov som ibland kallas för »Mino« eftersom han liknar Mino Raiola.

– Supportermiljön är bra, försöker kompisen Jonas Almaas. Vi har roligt när vi går på matcher och åker på bortaresor. Det är bara det att vi inte är så optimistiska över det sportsliga. Eller hur klubben styrs. Överlag finns en väldigt stor frustration i supporterled.

Vännerna, båda i 30-årsåldern, är nätt och jämnt gamla nog att minnas Vålerengas senaste ligaguld. Och att få uppleva ett nytt inom en snar framtid kan de inte ens föreställa sig. Så få saker görs rätt av klubben att de inte ens vet var de ska börja, menar de.

»Den hierarkiska ordningen är skev, med en tränare som i praktiken har större mandat än sportchefen.«

Den stormrika ägaren Tor Olav Trøim styr klubben med järnhand från sina residens i London och Miami och syns aldrig till. Erik Espeseth »talar snyggt men beter sig osympatiskt«. Som när han, enligt Robin och Jonas, gjorde sig av med flera trotjänare på klubbens medieavdelning som var djupt förankrade i supporterrörelsen.

För att inte tala om tränaren Dag-Eilev Fagermo.

– Han har kört fast för längesen, säger Robin. Han har ett sätt att spela på, och när det inte funkar, vilket det sällan gör i nuläget, vet han inte vad han ska göra. Han saknar en plan B.

Jonas tar vid:

– Dessutom är det uppenbart att den hierarkiska ordningen är skev, med en tränare som i praktiken har större mandat än sportchefen.

Tillsammans slår de fast att klubbens ledning just nu bara innehåller två personer som uppskattas bland fansen, eftersom de är ensamma om att förstå sig på deras perspektiv: marknadschefen Mehran Amundsen-Ansari och Joacim Jonsson.

»Låt oss i alla fall slå fast att Oslo är Europas sämsta fotbollshuvudstad.«

Stämningen i laget verkar inte heller kanon. Supportrarna tycker sig se att flera av de yngre spelarna inte verkar trivas med att spela i Vålerenga. Jonas berättar att en vän till honom var på samma middag som en spelare i laget häromveckan. Under sin tid i klubben hade lagkamraten inte sett den 20-åriga mittfältstalangen Odin Thiago Holm le en enda gång.

– Och Thiago Holm ska egentligen vara vår nästa stora försäljning, säger Robin. Men han ser ju helt blek ut.

– Om man slösar bort honom nu är det helt otroligt, fortsätter Jonas. De senaste tio åren har Vålerenga jobbat bra med att få fram många talanger, men de får liksom inte fram den där riktigt skickliga kanonen. Och de säljer ofta alldeles för billigt.

Vad det beror på vet de inte, men det finns fans som är övertygade om att Vålerenga behöver en riktigt stark stadsrival för att tvingas konkurrera om de lokala talangerna igen (varken Lillestrøm, öster om huvudstaden, eller Stabaek i väst räknas dit). Nu är Enga överlägset störst i centrala Oslo och tar den positionen lite för given, menar de.

– Låt oss i alla fall slå fast att Oslo är Europas sämsta fotbollshuvudstad, avslutar Robin. Så är det bara.

 

Påståendet är svårt att säga emot. Jämfört med andra huvudstäder – inte minst de nordiska – sticker Oslo ut.

Historiskt sett har Skeid (nu i andraligan), Frigg (nu i fjärdeligan) och Lyn (nu i tredjeligan) vunnit liga- och cuptitlar, men sedan Lyns konkurs 2010 är Vålerenga ensam Osloklubb i Eliteserien.

I frånvaro av »Slaget om Oslo«, som stadsderbyt mot Lyn kallas, har därför Vålerengas 50 år långa rivalitet med Lillestrøm förstärkts. Det är två av de supportermässigt starkaste klubbarna, och matcherna dem emellan räknas nu som Norges hetaste derby. I år kommer det redan i omgång fyra. 

Det är en prestigematch ingen vill förlora, samtidigt som båda klubbarna behöver tänka större än så. För att vara bäst i och runt huvudstaden är en sak. Men hur länge står supportrar och klubbledningar ut med att se lag från mindre städer som Molde och Bodø dominera norsk fotboll?

 

Två raka förluster räcker för att stämningen runt Vålerenga ska bli lättantändlig igen. Efter 0–2 i hemmapremiären mot Sarpsborg gör lagkaptenen Stefan Strandberg ett nytt utspel om oinfriade löften, och 1–3 mot näst största rivalen Brann i Bergen får majoriteten av Vålerengas anhängare att ånyo ropa på Fagermos avgång.

För sina närmare 2 000 följare på Twitter beskriver supportern Jonas Almaas sitt drömscenario: »Krismöte där både Fagermo och Espeseth ryker. Jonsson får den rollen han ska ha och det kommer in en ny tränare som ger det här laget en ny giv. På toppen kommer en som faktiskt bryr sig om VIF och som inte lyfter 4 miljoner om året för ingenting.«

»Livet som Engasupporter är att antingen sväva på moln eller – oftast – vara nere på botten.«

Derbyt mot Lillestrøm är utsålt sedan ett par veckor tillbaka, men söndagsträningen dagen före match är sval. Själva passet är så lågintensivt att huvudtränaren Dag-Eilev Fagermo inte ens behöver närvara, han är istället ledig. Och Joacim Jonsson sitter i en handbollshall och ser sin dotter Vilde förlora med uddamålet. »Det blir att stötta en bitter dotter nu«, messar han. »Livet det också.«

Ett par säsonger har klubben försökt dra supportrar till den sista »derbyträningen«, men något sådant är inte aktuellt nu. En sympatisör hittar ändå in på arenans läktare. 31-åriga André, medlem i supportergruppen Klanen, bor i närheten och stillar sina derbynerver genom att se laget träna.

Den aktuella stämningen kring klubben får André att känna sig uppgiven.

– Men jag är van, säger han lakoniskt. Livet som Engasupporter är att antingen sväva på moln eller – oftast – vara nere på botten.

Samma uppgivenhet känner Robin Grov, Jonas Almaas och deras vänner på Øst med några timmar till avsparken mot Lillestrøm. Det är måndag eftermiddag och gänget är inne på sin andra öl.

– Jag tror aldrig att jag har haft så låga förväntningar inför ett derby, säger Robin och skakar på huvudet.

Samtidigt, påpekar någon, brukar de här matcherna »leva sina egna liv«. Form och läge i laget betyder inte lika mycket när två adrenalinstinna kortsidor matar spelarnas sinnen med hatramsor, tifon och pyroteknik. På en fullsatt derbyarena händer saker med spelare.

»Ni upplever inte något bättre i Norge än det vi kommer få uppleva de närmaste timmarna.«

 

Medan supportrarna fyller på sina glas och fullföljer uppladdningen på arenarestaurangen äntrar Joacim Jonsson ledarstabens rum för att »känna lite på dem« och »se om nerverna är utanpå«. Det är de inte, konstaterar han. Stämningen där inne är till och med ganska uppsluppen.

Egentligen blir Joacim inte förvånad. Även om stämningen i klubben varit skakig de senaste två veckorna har Fagermo hanterat den här pressade sitsen bättre än under fjolåret. Samtidigt är det mycket som hänger på den här kvällen. En ny dålig prestation och tränarens jobb kan på allvar vara hotat.

– Sedan har vi Rosenborg borta, säger Joacim medan han byter blåjeans och polotröja mot vit skjorta och blå kostym. Egentligen behöver vi sex poäng i de här två matcherna.

Marknadschefen Mehran Amundsen-Ansari stiger in på kontoret och ber Joacim att hålla en dragning för några av klubbens sponsorer på våning fyra. Svensken jublar inte, helst hade han velat vara ensam i sina ängsliga tankar hela dagen, men eftersom han inte bidrar något till laget på matchdagar kan han inte heller med att säga nej.

– Om jag sitter på månen eller befinner mig på arenan har ingen betydelse, konstaterar han och ställer sig i hissen.

»Spelarna måste våga stå upp lite för sig själva också! Och tro på sig själva, för vi är Vålerenga!«

Hissdörren särar på sig och Joacim beträder våning fyra. Där befinner sig inga sponsorer. Åtminstone inte rätt sponsorer. Någon hänvisar till våning ett. Joacim klickar ner hissen till ettan och där står Mehran igen.

– Vi ska upp till trean, säger marknadschefen. Har du kontroll?

– Jag vet inte vad jag ska ha kontroll på riktigt? svarar Joacim och ler sarkastiskt. Två timmar till avspark och det enda jag gör är att åka hiss. Det är en jävla helvetestortyr, det här.

En minut senare ställer han sig framför 17 personer i olika åldrar och ber dem förbereda sig för »en helt elektrisk stämning« på stadion i kväll.

– Ni upplever inte något bättre i Norge än det vi kommer få uppleva de närmaste timmarna. Och ska jag vara ärlig så har vi inte levererat utifrån våra kvaliteter. Det är nästan så att jag tror att spelarna påverkats lite av omständigheterna, för i medier blir det ju att Brann är helt vilda, och Lillestrøm och Viking, medan Vålerenga är kassa. För mig är det helt overkligt sett till trupperna.

Nu skärper Joacim sitt tonläge för varje stavelse. Det är som om han har gått och längtat efter att jaga upp sig själv. Han hajpar startelvan som bland annat innehåller »landets största keepertalang«, vicekaptenen i A-landslaget, »två maskiner och en konstnär« på mittfältet och »ett litet monster som väntar på förlösas«.

– Så det är irriterande om vi inte går ut och levererar en ordentlig föreställning i dag, säger han. För det här laget ska absolut kunna ta medaljer, inget snack om det.

Slutorden nästan skriker han ut:

– Vi kan prata om att stå upp för varandra, men spelarna måste våga stå upp lite för sig själva också! Och tro på sig själva, för vi är Vålerenga!

 

På Østblokka tänds 14 bengaler när hemmaspelarna springer ut på konstgräset för att värma upp. Ramsan som supportrarna sjöng om och om igen efter höstens derbyseger mot de gulklädda »Kanariefåglarna« från Lillestrøm går på repeat även nu:

»Tramp tramp tramp på en kanariefugl, tramp tramp tramp på en fugl!«

Joacim Jonsson filmar läktarna med sin mobil och trycker iväg videon till en vän på Snapchat. Samma sak gör han vid inmarschen, då båda klackarna vecklar ut sina tifon. Än så länge står sportchefen stilla på sin sedvanliga ståplats utanför sponsorlogerna högst upp på långsidesläktaren, men så fort avsparken går börjar han vanka av och an på betongen.

1–0 kommer redan i minut sju. Efter ett snabbt anfall med väggspel på ett tillslag trycker nyförvärvet från Jerv, Daniel Håkans, in ledningsmålet. Østblokka exploderar. Joacim Jonsson knyter näven och dansar iväg över betongen.

– Jadå!

Lillestrøm kvitterar tio minuter senare, men Vålerenga kopplar nytt grepp och trycker på för 2–1. I minut 27 sitter den, och sedan smäller det igen tre minuter senare. Så här bra har de blåvitröda inte spelat sedan förra derbyt i början av september.

Nya bengaler tänds i hemmaklacken, som ånyo sjunger om att prygla kanariefåglar, och i just den stunden dunkar hårt prövade Engahjärtan med friska slag.

Men snart sitter de i halsgropen igen. Strax före paus springer domaren från Bergen ut till VAR-skärmen, och när han återvänder till planen lyfter han sitt röda kort i riktning mot hemmalagets vänsterback Simon Juklerød. Oförstående blickar och stimmig oro runtom på läktarna. Lyfte han verkligen sulan så högt upp mot Lillestrømspelarens knä?

– Är det där rött kort?! utbrister Joacim Jonsson samtidigt som publikens oro övergår i en visselorkan. Fy fan! Nu blir det tufft, alltså.

»Det är en riktigt soft utvisning. Och varför döms vårt 4–2-mål i 82:a minuten bort? Jag förstår ingenting.«

Hela andra halvlek ser sportchefen från sitt kontor. Han upplever helst sina känslosvängningar i ensamhet. På sin datorskärm ser han Lillestrøm reducera 43 sekunder efter pausvilan. Han ser Vålerengas tio spelare försvara sig tappert mot Lillestrøms kvitteringsjakt i 44 minuter. Och med en och en halv minut kvar av ordinarie tid ser han bortalagets kapten Gjermund Åsen trycka in 3–3 mellan benen på »Norges största keepertalang« Magnus Sjøeng.

Tre av fyra läktare tystnar, den fjärde har karneval. Och de gulsvarta är inte färdiga än. Sex minuters tilläggstid aviseras, och i den sjätte avgör Lillestrømanfallaren Akor Adams derbyt med en distinkt volley. 

3–4. Slut. 

Norska nättidningar fylls genast med texter om ett derby som »hade allt«. På Østblokka tänds en ensam bengal och i kortsidans uppgivna tystnad lyser den som ett sorgeljus. Sedan stämmer supportrarna upp:

»Vi är här för att stötta Vålerenga.«

 

Efter slutsignalen begraver Joacim Jonsson ansiktet i sina handflator. Tårarna är inte långt borta när han säger:

– Den är brutal. Rätt och slätt brutal. Det är fotboll, det. Det är livet, det.

I ledarrummet på andra sidan väggen ropar någon »FAN!!!«

– Med elva man vinner vi i dag, fortsätter Joacim. Det är en riktigt soft utvisning. Och varför döms vårt 4–2-mål i 82:a minuten bort? Jag förstår ingenting.

Kanske finns det något hoppfullt i att hela klubben kan enas i en gemensam fiende? Joacim rycker på axlarna.

– Jag vet inte. Vi hade likväl behövt tre poäng.

Drygt en timme efter derbyt lämnar han arenan. På vägen till garaget passerar han Øst, där Robin, Jonas och ytterligare ett femtiotal svartklädda Engasupportrar sörjer nederlaget tillsammans. 

Han tittar ner i marken. I steget trampar han ner en tom pappersmugg med sin högra sneakersula, hårdare än vad som egentligen behövs, medan han säger:

– Men det är ju så … i fotboll har man fler begravningsdagar än solskensdagar.