En Glimt av framtiden

Någon minut efter nio på morgonen den 1 april brummar en grönfärgad traktor in på Aspmyra stadion i Bodø. Det är uppenbart en traktor, om än en liten sådan, ändå har någon skrivit ordet »TRAKTHOR« över fordonets bakruta. Bakom den rullar ett släp på vilket ett tjugotal reklamskyltar i plåt har placerats på hög.

Tio sjuttioplussare iklädda täckbyxor, kängor och vadderade vinterjackor lufsar efter traktorn och släpet, som i maklig hastighet rör sig längs konstgräsplanens sidlinje. Motorns morrande upphör först vid hörnflaggan. Ut ur förarsätet hoppar en tunn man med röd overall och mustasch. Högst upp på huvudet vilar en minimal sotarmössa.

– Så da, gamle menn! säger mustaschmannen på kraftig nordnorska när hans tio kamrater når fram till samma hörn av arenan.

– Dags för den billiga arbetskraften att jobba, svarar en och hämtar hem ett par skratt från vännerna.

Två och två avlägsnar de skyltarna från släpet och placerar dem ett par meter utanför sidlinjen. Proceduren tar sin lilla tid och skyltarna behöver monteras ihop för att kunna stå upprätt. Dessutom läggs en del tid på småprat och pikar.

Medan den ende av farbröderna som klätt sig i något fotbollsrelaterat – en sliten Adidasjacka med en liten skuggad sjua tryckt nedtill – greppar en ljusblå plåtskylt som marknadsför traktens största lokaltidning, Avisa Nordland, smilar mustaschmannen lurigt mot honom.

– Här har vi ju the king himself!

Kompisen skakar leende på huvudet. Det är inte första gången 80-årige Harald Berg får höra den sortens kommentar, men han känner sig inte som en kung. »Dutte«, som han kallats av alla här sedan han var liten (även till växten, vilket framkallade smeknamnet), är måhända en av norsk fotbolls främsta spelare genom tiderna och ledde moderklubben till ett banbrytande cupguld för 47 år sedan, men han fiskar lax, lever pensionärsliv och släpar reklamskyltar lika mycket som vännerna. Dessutom var ytterligare fem av gubbarna med i det Bodø/Glimt-lag som vann cupen 1975. Det gjorde de tillsammans, brukar Dutte poängtera – precis som de nu gemensamt hjälper föreningen med diverse göromål på den slitna arena som en gång var deras hemmaplan. 

»Det finns inga bättre platser än här i Nordnorge. Titta! Du ser naturen.«

Nog hade klubben som har vunnit två raka ligatitlar och nått kvartsfinal i Europa Conference League kunnat betala folk för att sätta upp reklamskyltar runt sin hemmaplan inför seriepremiären mot Rosenborg om två dygn, men dessa pensionärer hjälper gärna till. Genom åren har deras insatser, såsom snöskottning av planen och montering av åskådarstolar, besparat klubben hundratusentals kronor enligt deras egna beräkningar.

När klockan närmar sig elva är alla skyltar på plats. Dutte pekar upp mot restaurangvåningen som ligger högst upp på Aspmyras ena långsidesläktare.

– Kaffe! ropar han till vännerna och siktar med hjulbenta, alerta steg in sig på restaurangen.

Förmiddagssolen värmer upp konstgräsmattan på Aspmyra medan de gamla cuphjältarna korsar planen. Vid mittcirkeln stannar Dutte upp och ler mot de snöfläckiga bergen som omger Bodø.

– Det finns inga bättre platser än här i Nordnorge, säger han. Titta! Du ser naturen. Tio minuter ditåt – fantastiskt laxfiske. Och en timme ditåt – inlandsfisk, stora floder. Jag kan inte tänka mig att leva någon annanstans.

 

En stund senare sitter »kaffegänget« (som de gamla männen kallar sig själva) i restaurangen med varsin porslinskopp i näven. Mössor, jackor och överdragskläder ligger utspridda på bänkar och stolar omkring deras avlånga bord. Före pandemin satt de vid just detta bord nästan varje förmiddag, men de senaste två åren har de inte fått vara här på grund av smittspridningsrisken.

Nere på planen inleder A-lagsspelarna sin näst sista träning inför söndagens seriepremiär. En av gubbarna ställer sig nära fönstret. Han heter Jacob Klette och spelade mittfältare i cupmästarlaget 1975. Därefter drev han ett optikföretag som i dag är Bodø/Glimts äldsta sponsor. Nu följer han lagets huvudtränare Kjetil Knutsen med blicken.

– Vi hade länge en grej när en ny tränare kom till klubben, säger Jacob. Vi brukade meddela att det är här vid kaffebordet som laget tas ut. När Kjetil kom hit svarade han bara: »Okej, skönt för mig.« Och först gick det bra, lite fram och tillbaka, men så förlorade Glimt med 6–0 mot Vålerenga i Oslo. Dagen efter stegade Kjetil fram till oss och dunkade näven i bordet: »Från och med nu är det jag som bestämmer!«

Jacob Klette berättar historien med vant tonfall, det är inte första gången han levererar den. Ändå skrockar han åt minnet.

– Sedan dess har det bara gått åt ett håll. Kjetil är en väldigt fin fyr, det är han.

»Nej, nej, nej, nej. Inte Rosenborg. De kan inte bara backa hem. Det blir helt fel.«

73-åringen tystnar och betraktar spelarna. Han pekar på en muskulös kille som hämtar en boll bakom ena målet.

– Han där, Victor Boniface … wow! Hade inte han drabbats av två korsbandsskador hade han varit såld för 150 miljoner vid det här laget. Så snabb och stark – en betongkloss!

Laget tränar elva mot elva på halvplan med fokus på att bryta ner ett lågt stående försvar, eftersom Rosenborg förväntas komma hit med en tät fembackslinje på söndag. Träningen pågår bara i drygt en timme, men den gör det med hög hastighet i varje passning.

Intensiteten kulminerar när Victor Boniface faller till marken i en duell. Tvåmålsspelet fortsätter och anfallaren gestikulerar aggressivt. I nästa ögonblick tar han sats och manglar ner en av motståndarlagets unga spelare, som skriker till av smärtan. Den ryske landslagsmålvakten Nikita Haikin maxlöper från sitt mål för att konfrontera Boniface. De greppar tag om varandras tröjor, knuffas och skriker »Fuck you!« och »Shut the fuck up!« en decimeter från varandras nyllen. Lagkamraterna och ledarna särar på de adrenalinstinna kombattanterna. Målvakten försöker få Boniface att säga förlåt, men 21-åringen drar bara av sig sin limegröna väst, slänger den hårt i marken och går av planen. Kjetil Knutsen avslutar passet:

– Game over!

 

Efter träningen är en snabbduschad Boniface först upp till restaurangen. Jacob Klette går direkt fram till honom och lägger armen om sin favorit. Han frågar Boniface vad som hände och hur han mår, för att visa 21-åringen att han inte ska känna sig ensam.

Följande halvtimme stannar flera spelare och ledare till vid kaffebordet på sin väg till lunchen. Alla verkar glada över att se farbröderna igen. Den assisterande tränaren Morten Kalvenes frågas ut om skadeläget i truppen och om spelplanen mot Rosenborg.

– Blir det en jämn match eller kommer de bara att backa hem? undrar en av gubbarna.

– Jag tror att de kommer att backa hem mycket, men de kan inte bara göra det, svarar Morten.

– Nej, nej, nej, nej, säger Jacob Klette. Inte Rosenborg. De kan inte bara backa hem. Det blir helt fel.

Sist upp är Kjetil Knutsen. Den hyllade huvudtränaren tassar in i lokalen iklädd ett tajt sittande underställ. Han ler brett när han ser kaffegänget och får omgående en fråga om han är nöjd med spelarna.

– Jodå, svarar han fundersamt. Det är nog möjligt att svara ja.

– Helt nöjd ska du inte vara, påpekar Jacob Klette. Det ska man aldrig vara.

– Nej, det går ikke.

Nästa diskussionsämne: gräs. En underlagsdebatt har härjat i Norge sedan förbundskaptenen Ståle Solbakken hävdade att fotbollsfostran på konstgräsplaner gör det svårare för norska talanger att ta sig ut i Europa. Runt kaffebordet råder en konsensus om att Solbakken är ute och cyklar. Ordet »historielös« används.

– Jag tror att det är viktigt att ha ett smalt fokus hela tiden, poängterar Kjetil Knutsen. Fokusera på det du kan påverka och inte på hundra saker samtidigt. Annars tror jag att det går ut över det viktiga.

– Det är så den här klubben är byggd, fyller Jacob Klette i. Sten för sten.

Kjetil rycker på axlarna för att sätta punkt för gräsdiskussionen. Sedan slår han ihop handflatorna i en smäll.

– Men, men! Alltid nye muligheter, ikke sant?

Innan tränaren vänder sig om för att hämta lunch i andra delen av restaurangen tillägger han med skämtsam ton:

– Kul att ni får vara här igen, vill ni ha tillbaka er makt nu?

Kaffegänget skiner upp. Några sekunder senare pladdrar de i varandras munnar igen. De går igenom vad de vet om Rosenborgs lag. Dutte berättar att han i morse råkade ratta in TV-nyheter från Trondheim, där helgens seriepremiär snackades upp.

– De frågade folk hur de trodde att matchen skulle gå, säger Dutte. Någon svarade: »Om Rosenborg har flax och Bodø/Glimt har mycket oflax så kanske Glimt vinner med bara 1–0.«

80-åringen hinner knappt avsluta meningen innan hans gälla skratt ackompanjeras av vännernas dovare garv. Sedan tar en tippningslek vid. Den hårdskjutande gamle skyttekungen Arne Hanssen, som öste in mål för både Bodø/Glimt och Rosenborg på 70-talet, får frågan först.

– Arne! Arne! Vad tippar du på söndag?

– Jag säger 2–0, svarar Arne.

Någon kontrar med 3–0. Nästa med 4–0.

– 0–4?! missförstår Dutte med flit.

Han falsettskrattar igen. De andra hakar på. Så otänkbart är det att Bodø/Glimt våren 2022 blir överkört av Norges genom tiderna klart mest framgångsrika klubb. Så var det inte riktigt på kaffegängets tid.

 

Som ung fanns det inte i Harald Bergs tankar att ens möta Rosenborg BK. Han växte upp i ett Bodø under återuppbyggnad efter tyskarnas bomber som hade ödelagt den nordnorska flygvapenstaden under andra världskrigets första år. De stora geografiska avstånden och transportsvårigheterna gjorde städerna i norr isolerade från övriga landet.

Det begränsade också de nordligaste fotbollsföreningarnas förutsättningar. Bodø/Glimt turades med klubbar från Tromsø, Narvik och Harstad om att vinna nordnorska mästerskapen, men inget av lagen fick delta i den nationella huvudserien. De ansågs inte vara bra nog.

För att kunna spela med och mot landets bästa fick framträdande Glimtspelare helt enkelt flytta söderut. Harald Berg, en bollskicklig och svårfångad mittfältare, värvades 1965 av de regerande norska mästarna Lyn och vann omgående skytteligan med 19 mål på 18 matcher.

Efter sex säsonger (som inkluderade en ligatitel, två cuptriumfer och en kvartsfinal i Cupvinnarcupen mot FC Barcelona) med Osloklubben och tre år i nederländska FC Den Haag flyttade Harald Berg hem till Bodø inför säsongen 1974. Han gjorde det med en tydlig drivkraft: att visa resten av landet att fotbollen uppe i norr var värd att ta på allvar.

»Man skulle satsa på lokala spelare, ge unga en chans och hålla fast vid sin 4–3–3-tradition.«

För trots att nordnorska klubbar sedan två år tillbaka tilläts delta i det nationella seriespelet kände de sig fortsatt förfördelade. Andradivisionen var indelad i tre serier – två sydnorska och en nordnorsk. Medan vinnarna av de sydnorska serierna fick direktplats till högstaligan tvingades den nordnorska seriesegraren gå in i en kvalificeringsrunda mot de andraplacerade lagen i sydserierna.

Inte bara i Bodø förstärkte orättvisan en känsla som genomsyrat nordlänningarnas identitet i många årtionden – den underlägsna känslan av att negligeras som något annat än norrmän av personer från södra delar av landet.

Bodø/Glimts cupfinalseger på nationalarenan Ullevaal i Oslo hösten 1975 blev därför en gemensam upprättelsesymbol för hela Nordnorge att fira. Laget som fick hela regionen att känna stolthet genom att sätta de sydnorska topplagen på plats tilldelades både kultur- och hederspriser, och till hemmamatcherna på Aspmyra kom folk från städer 50 mil norrut.

Samma år fick Harald Berg sin tredje son. Hans två äldsta hade precis fyllt sju respektive fem år och ägnade dagarna åt att sparka boll på en parkering som låg på andra sidan vägen om familjens villa. Parkeringen tillhörde Bodøs ölbryggeri. Murväggen som omgav bryggeriet fungerade perfekt som bollplank för Bergsönerna, och efter några års ständiga dunsar skruvade bryggeriets vaktmästare upp en skylt med texten »FOTBALL SPARKING ER FORBUDT«. Vaktmästaren själv brydde sig egentligen inte för han var fotbollsintresserad och beundrade pappa Harald, och än mindre brydde sig Ørjan, Runar och sedermera minstingen Arild Berg om förbudsskylten. Så de fortsatte att passa varsin fotboll mot väggen, ta emot den med bredsidan och passa den igen, enligt Haralds instruktioner.

Nötandet gav utdelning. Bara två säsonger passerade från det att Harald avslutade karriären innan äldste sonen Ørjan tog plats i Glimts A-lag som 16-åring. Två år senare gjorde Runar samma sak. I slutet av 80-talet värvades bröderna till storklubben Rosenborg, vilket nu var det givna steget för Bodø/Glimts främsta spelare. Klubbarna hade en god relation och spelade en liknande typ av fotboll med formationen 4–3–3.

1993 var mellanbrodern Runar tillbaka i Bodø och nyckelspelare i det Glimtlag som vann klubbens andra stora titel, en ny cuptriumf. Den då 18-årige lillebrodern Arild debuterade i A-laget samma år. Den allmänna uppfattningen var att han var ännu mer begåvad än sina framgångsrika storebröder, men Arild var också en udda fågel i fotbollsvärlden. Efter att i två år ha betraktats som ligans största framtidslöfte bestämde han sig 1995 för att sluta spela fotboll. Han ville ha mer frihet i sin vardag och ägna sig åt andra saker som lockade honom, såsom fiske och tennis. Arild återvände till elitfotbollen, men pressen som hans talang förde med sig bidrog till att han aldrig kände sig bekväm på fotbollsplanen. (2019, efter många års kamp mot psykisk ohälsa, avslutade han sitt liv.)

Samtidigt var Ørjan Berg en viktig spelare i det Nils Arne Eggen-ledda Rosenborgslag som dominerade norsk fotboll under hela 90-talet och början av 00-talet. I Bodø satte Runar stora avtryck under sina sista spelarår, inte minst utanför planen.

2009 åkte Bodø/Glimt ur den norska högstaligan. Inget märkligt med det – att pendla mellan divisioner hade Bodø/Glimt gjort med hög frekvens genom hela sin historia. Skillnaden den här gången var att klubben hade omfattande miljonskulder och drygt åtta miljoner norska kronor i driftunderskott. I styrelserummet förberedde man sig på att låta klubben upphöra. Runar Berg vägrade att acceptera det. Han spelade utan lön, drog igång en räddningskampanj och uppmanade lokala företagare att donera pengar till föreningen.

Med draghjälp från sina två bröder och givmilda Bodøinvånare (en fiskare skänkte 100 kilo skrej till Glimt) lyckades Runar få klubben att undvika konkurs. Nästa steg: att inte hamna i samma situation igen. Bodø/Glimt behövde tänka om för att minska sina utgifter. Ett investeringsbolag (Nordlandsglimt) grundades för att kunna finansiera en välutvecklad och professionell akademi så att man på sikt kunde producera sina egna A-lagsspelare i stället för att köpa dem. Man skulle satsa på lokala spelare, ge unga en chans och hålla fast vid sin 4–3–3-tradition. Investerarnas motkrav var att få ta del av intäkter från framtida spelarförsäljningar.

I ett strategidokument formulerades den primära målsättningen med verksamheten: »Glimts vision är att ge nordnorska spelare möjlighet att spela i Eliteserien och de bästa europeiska ligorna.«

 

Ulrik Saltnes var en av de första nordlänningarna att få den möjligheten efter strategiskiftet. Mittfältaren värvades till Bodø/Glimt från en mindre Nordlandsklubb under hösten 2010. De första säsongerna gick okej för honom, men Ulrik upplevde allt större problem med en fysisk obehagskänsla i magen som han ända sedan barndomen fått av att spela fotboll.

Besvären kulminerade 2016. Bodø/Glimt var sedan tre år tillbaka i högstaserien. Bara att träna eller få besked om att han skulle starta nästa match kunde få Ulrik att vilja spy. Efter intensiva matchperioder hade han diarré och låg utslagen i sin säng.

När säsongen var slut meddelade 23-åringen klubben att han trodde att han var för sjuk för att kunna spela fotboll, han orkade inte mer. I stället sökte han in till handelshögskolan i Köpenhamn för att börja om. Men hans ansökan kom in för sent, så Ulrik fick skjuta upp studierna en termin. Under vintern tränade han med sina gamla lagkamrater igen, han hade ändå inget att göra om dagarna. Han gjorde det utan förväntningar på framtiden, utan någon press och anspänning kopplad till resultat, och för första gången på flera år njöt han av att spela fotboll.

Kravlösheten gjorde att han också presterade bättre på träningarna – så pass bra att lagets nya assisterande tränare Kjetil Knutsen övertalade honom att fortsätta. Han var ju bäst i laget, tyckte Kjetil. Nya förväntningar, nya magbesvär. Det var då Kjetil introducerade honom för en gammal stridspilot som sadlat om till mental coach. 

Bjørn Mannsverk fick Ulrik att inse att de fysiska magbesvären berodde på psykiska problem. Egentligen handlade det inte om fotbollsspelandet i sig, utan om Ulriks undermedvetna förväntningar på fotbollsspelandet. Efter en månads regelbundna samtal med Bjørn Mannsverk hade mittfältaren inte ont i magen en enda gång när han spelade fotboll.

»Jag har aldrig i mitt liv tillbringat så lite tid på fotbollsplanen som jag gör nu.«

 

Nu sitter Ulrik Saltnes nyduschad och mätt i restaurangvåningen på Aspmyra stadion. Det är fredag eftermiddag och två dygn till seriepremiär. Den tänker han inte på än.

– För min del är det egentligen business as usual, säger Ulrik. Oavsett om det är träningsmatch, Europamatch, cup eller serie ska man klara av att prestera så bra som möjligt varje dag. Jag är så klart glad över att komma igång, för det innebär en massa matcher och det är roligt, men själva matchen är inget speciellt.

När börjar du tänka på premiären?

– Rätt som det är kommer man ju på det, men det kan bli att jag står nere i omklädningsrummet och måste tänka: »Okej, nu är det match!« Jag fokuserar på att ha minsta möjliga energiläckage hela tiden. Om jag skulle gå runt och tänka igenom möjliga scenarion går det en massa energi till det. En massa energi. Och i det skulle jag sätta förväntningar på framtiden, vilket går helt emot metodiken vi har. Jag försöker bara låta det vara och fokusera på här och nu: träningen klar, check, bra, nu intervju. Jag lever ett sådant liv, i stället för att tänka på vad som kommer.

Metodiken kommer från Bjørn Mannsverk, berättar han.

– Det enda som jag i teorin ska bry mig om varje dag är mig själv och de saker jag kan påverka, och så ska jag göra så gott jag kan. Det är egentligen vad jag ska göra varenda dag som fotbollsspelare. Men mina känslor gör ju att det uppstår tusen andra saker: jag blir frustrerad på någon, jag fryser, jag får ont i ett knä… så ofantligt många distraktioner som alltid påverkar det som jag faktiskt ska göra. Det kluriga är att släppa sådant som man inte kan kontrollera, att bara låta det som sker ske.

Hur gör du det?

– Jag, och många andra i laget, mediterar varje dag. För att träna på att styra vårt fokus.

Hur går det till?

– Ofta har man ett ljudspår där man får veta vad man ska göra, och så fokuserar man på sina egna andetag. Så fort man känner att tanken driver iväg måste man tillbaka till att observera sina andetag. Det är tråkigt, för man vill ju tänka på andra saker – vad man ska handla till middag, hur man ska klä sig… nej! Du ska tvinga dig tillbaka. Det är samma när man spelar fotboll, om det är någon som sparkar dig så att du får ont i höften har du lust att tänka på det. Men du kan bidra till att fokusera på faktorer som du kan kontrollera.

När Ulrik Saltnes tänker tillbaka på hur hans vardag såg ut under hans sex första år i klubben har han svårt att känna igen både sig själv och Bodø/Glimt.

– Otroligt mycket har hänt på kort tid, säger Ulrik. Mer intresse, mer publik, mer uppmärksamhet, mer stödpersonal, fler tränare och en helt annan träningskultur. Och framför allt har min egen vardag blivit mer professionell.

Hur har träningskulturen förändrats?

– Jag har aldrig i mitt liv tillbringat så lite tid på fotbollsplanen som jag gör nu. Förr var det mycket mer tid på planen – längre träningar men med lägre intensitet.

Märkte du skillnad direkt när Kjetil Knutsen kom, 2017?

– Den förändringen har skett väldigt organiskt, det var ingen quick fix. Och Kjetil Knutsen är inte något fotbollsgeni. Det finns kanske en handfull fotbollstränare, som Pep Guardiola, där man bara: »Wow, den här mannen kan fotboll!« Sådan är inte Kjetil. I mina ögon är Kjetil snarare ett ledargeni. Han får med sig en hel klubb och får alla spelare att tänka på ett helt nytt sätt. Den kulturen är byggd över tid. Jag tror att han är den sortens tränare som behöver tid för att kunna sätta saker precis som han vill. Det gör han genom att jobba på med de rätta sakerna.

Vilka är de rätta sakerna?

– För det första måste man inte löpa så många meter, men man måste bli flink som lag att ta i när det gäller. Samt motsatt – veta när man kan vila som lag. Ju mer man klarar av att göra detta samlat, desto bättre blir det. Alla har spelat i lag där man jagat bollen en och en, utan att få tag i den, och alla vet hur mycket man tappar på att inte ha en samhandling i pressen. Här är alla eniga om att när man tar i så tar man i, och man gör det tillsammans. Där vinner man väldigt mycket i fotboll.

»Trots tongivande spelarförluster flera säsonger i rad har Bodø/Glimt lyckats bibehålla sin nivå.«

 

Senare samma eftermiddag sjunker ledaren Aasmund Bjørkan ner i en fåtölj i ett trångt kontor på Bodø/Glimts kansli. Själva kanslilokalen är inte heller stor, den består av en entréshop, ett administrativt kontor, ett akademirum och en kökshörna. Av snedtaket och de få kvadratmeterna att döma är rummet som Aasmund Bjørkan nu sitter i en omgjord städskrubb eller garderob.

Aasmund Bjørkan var den som tog hit Kjetil Knutsen som assistent inför säsongen 2017. Samtidigt höll Aasmunds son Fredrik på att ta en allt mer given startplats som vänsterback i laget, så Aasmund bestämde sig för att avsäga sig huvudtränaruppdraget efter säsongen. Dessutom kände han att Kjetil var en bättre ledare.

Aasmund Bjørkan fyller i Ulrik Saltnes beskrivningar av träningskulturen som Kjetil Knutsen har skapat i klubben.

– Vi har ett tränarteam som är extremt närvarande i vardagen, så vi är alltid väl förberedda och ställer väldigt höga krav på alla spelare och ledare varenda dag. Vi slår oss inte till ro, utan försöker hela tiden pusha gränserna ett steg till. Och så är det intensiteten. Alla spelare som kommer hit upplever att vi tränar med högre intensitet än andra lag de spelat i.

»Samtliga av våra spelare har mött motgång, samtliga har fått höra att de inte är bra nog.«

Prestationsklimatet och den höga träningsintensiteten är två nyckelfaktorer som Aasmund lyfter fram när det handlar om att vidmakthålla sin höga nivå. En annan är spelarrekryteringen. Klubben har inga anställda scouter som är ute och reser, utan det är tränarteamet själva som diskuterar potentiella värvningar.

– Vi är relativt trygga i vilken typ av spelare som lyckas hos oss, säger Aasmund. Vi känner igen egenskaper för hur en vänsterback i Bodø/Glimt ser ut, eller hur en »högervinge« eller anfallare ser ut. Det gör att vi inte behöver titta så mycket på vad spelaren heter, för vi kollar på vilka färdigheter han har. Och vi ändrar inte vår stil efter spelaren. Om en spelare har en av de egenskaperna vi letar efter kan han gå in i en roll i Bodø/Glimt. Det gör det också enklare för spelarna som kommer till oss att komma in i vårt spelsätt, eftersom han liknar det som övriga spelare är vana vid.

Är det anledningen till att många av era värvningar som misslyckats i andra klubbar lyckas här?

– Samtliga av våra spelare har mött motgång, samtliga har fått höra att de inte är bra nog. För vi värvar inte färdiga spelare.

Aasmund Bjørkan börjar rabbla namn: Brede Moe som inte fick spela i Rosenborg, Marius Høibråten och Brice Wembangomo som kom från ett nedre halvan-lag i Eliteserien, Nikita Haikin som inte fick kontrakt någon annanstans och övervägde att sluta, Elias Hagen som nobbades av Lillestrøm, Ola Solbakken som inte fick kontrakt i Rosenborg och var in och ut ur andradivisionslaget Ranheim, Runar Espejord som gjorde noll mål i Eliteserien i fjol.

– Vi har även våra egna pojkar, som Ulrik Saltnes, Patrick Berg och Jens Petter Hauge – alla har mött motgång. Poängen med dessa spelare är att de har blivit bättre och är uppe och presterar på en helt ny nivå.

Hur arbetar ni för att spelarna ska ta de stegen?

– Det handlar om lagstrukturen, medspelarna och träningsvardagen. Det är enklare att vara bra om man spelar i ett bra lag och om man får använda sina styrkor. Vi har inte några kompletta spelare, vi har spelare som har någon tydlig styrka och några svagheter. Men i vår struktur klarar vi hela tiden att använda spelarnas styrkor. Det har bidragit till våra prestationer. Men igen: vi är inte nöjda, vi måste utveckla våra spelare ännu mer och få en ännu bättre trupp.

»Jag har aldrig hört dem prata om att vinna eller förlora. Och de har skapat en kultur där spelarna också har börjat prata så.«

Aasmund bankar sitt pekfinger mot det vita lilla soffbord som han har framför sig.

– Och det handlar inte om resultat. Vi är inte resultatfokuserade. Vi är prestations- och utvecklingsfokuserade.

Nu har Bodø/Glimt i alla fall inte bara börjat vinna, utan också fortsatt att göra det. Trots tongivande spelarförluster flera säsonger i rad har Bodø/Glimt lyckats bibehålla sin nivå som Norges bästa lag, och framgångarna i Europaspelet gör dem våren 2022 till Skandinaviens ledande klubb. Det har gjort många utanför Norges gränser intresserade av vad som egentligen pågår uppe i Bodø, beläget nio mil norr om polcirkeln och i höjd med Gällivare.

 

Snön knarrar under Jens Karlssons sulor när han lämnar Aspmyra stadion bakom sig och promenerar in i ett villaområde intill arenan.

– På den här gatan bor Håvard [Sakariassen] som är Sport Manager i A-laget, säger Jens på bred Helsingborgsskånska.

Han viftar med pekfingret åt höger.

– På nästa gata bor Kjetil Knutsen. Och där borta ligger Ørjan Bergs hus. Nästan alla tränare och spelare bor i det här området.

35-årige Jens Karlsson var en av många svenska tränare som på avstånd följde Glimts framgångar och undrade vad som egentligen hände uppe i Bodø. Efter tolv säsonger i olika roller (ungdomstränare, utvecklingschef och assisterande A-lagstränare) i Helsingborgs IF kände Jens hösten 2020 att han behövde komma ur sin bekvämlighetszon och testa en ny miljö för att utvecklas som ledare. I samma veva utökade Bodø/Glimt sin akademisatsning genom att anställa ännu fler »spelarutvecklare« till sina ungdomslag. Enligt klubben sökte 450 personer tjänsten som U19-tränare. Jens Karlsson fick den.

Nu har Jens Karlsson bott i Nordnorge i snart ett och ett halvt år.

Efter en lördagsträning som innehöll både sol, vind och snöoväder (»en vanlig förmiddag i Bodø«, enligt Jens) är han nu på väg hem för att se den allsvenska premiären mellan Helsingborg och Hammarby. Eftersom »allting har stängt på söndagar av kyrklig tradition« passar Jens på att smita in i sin närmaste livsmedelsbutik på vägen hem. I entrén möter han Glimts högerback Alfons Sampsted. Islänningen bär en bukett vita rosor i näven.

– Hallå, Alfons! säger Jens. Har du köpt blommor till tjejen? Det är bra.

De småpratar en stund och vinkar varandra hej då när Alfons hoppar in i sin blåa Volkswagen.

– En otroligt fin kille, säger Jens. Så ambitiös och sympatisk. Han har haft en hyfsad utveckling här.

Jens syftar på att Alfons Sampsted under sin tid i Sverige mellan 2017 och 2019 aldrig tog plats i IFK Norrköping utan fick nöja sig med utlåningar till division ett-klubben IF Sylvia och Landskrona Bois i Superettan. Ett år senare var högerbacken en tongivande spelare i det Bodø/Glimt som vann Eliteserien med 19 poängs marginal.

»Man ska komma ihåg att Bodø/Glimt i grunden är en liten klubb, med färre supportrar och en mindre ekonomisk bas än exempelvis HIF.«

Jens tror att det djupt rotade prestationsklimatet är en av nycklarna till att Alfons liksom så många andra spelare lyckas bättre i Bodø/Glimt än i sina tidigare klubbar. Nästan omgående efter att ha kommit hit i januari förra året slogs Jens av hur konsekventa tränarna var i att hela tiden fokusera på spelarnas prestationer.

– Jag har aldrig hört dem prata om att vinna eller förlora. Och de har skapat en kultur där spelarna också har börjat prata så. Då är det ingen bullshit-grej.

En annan styrka som genomsyrar föreningen är något som Jens upplever i både akademin, A-lagets ledarstab och spelarnas uppgifter på planen.

– Den tydliga rollfördelningen på alla nivåer är definitivt en nyckelfaktor, säger han och låser upp porten till sitt lägenhetshus.

Han fixade lägenheten via Finn (Norges motsvarighet till Blocket) och hyr den ljusa och svindyra tvåan i andra hand. Han har bara fem minuters promenad till Aspmyra och en kvart till flygplatsen. Precis på denna plats låg bryggeriparkeringen där Ørjan och Runar Berg brukade sparka boll som barn.

– Harald bor fortfarande kvar, säger Jens.

Han pekar mot en vitmålad villa på andra sidan gatan och säger att man har nära till allt här, inte minst till varandra.

Litenheten och faktumet att staden ligger där den ligger – till synes isolerad från övriga Fotbollsnorge med minst åtta timmars bilfärd till närmaste konkurrent – kan se ut som en nackdel när det kommer till att locka till sig spelare, men för att skapa och bevara en kultur kanske det till och med är av godo. Det ligger i tiden att flytta ut ur storstan. Här kan Glimts ledare och spelare jobba på i sin prestationsfokuserade bubbla, utan att påverkas av några betungande förväntningar utifrån.

Den geografiska placeringen kan definitivt ha betydelse för att klubbens strategi har kunnat följas så konsekvent, tror Jens. Men en ännu större faktor är nog att många av organisationens nyckelpersoner har jobbat i klubben länge och i flera fall till och med representerat den som spelare.

– Oavsett vad strategin är – för olika strategier fungerar olika för olika klubbar och det som fungerar här fungerar inte nödvändigtvis i Helsingborg eller Djurgården – så ser man till att den är förankrad från toppen till botten. Nu är det visserligen dags att revidera strategin, för i dag är klubben på en helt annan plats än för tio år sedan, men man ska komma ihåg att Bodø/Glimt i grunden är en liten klubb, med färre supportrar och en mindre ekonomisk bas än exempelvis HIF.

Jens kan ställa sin nuvarande arbetsgivare mot sin tidigare, men egentligen behöver man jämföra med en ännu mindre svensk klubb än Helsingborgs IF för att få en rättvisande bild av Glimts prestationer. Så vilken av dagens svenska elitklubbar kan jämföras med Glimts position för tio år sedan? Möjligen Gif Sundsvall. Glimts omsättning på 55 miljoner norska kronor som nykomling inför säsongen 2019 motsvarar Gif Sundsvalls omsättning samma år.

Så låt oss säga att årets allsvenska nykomling, ett notoriskt lindansarlag, skulle överraska alla och sluta tvåa i höst. Nästa år säkrar Giffarna SM-guld med fem omgångar kvar och med målskillnaden 103–32 samt spelar samma höst jämnt mot Milan på San Siro. Nästföljande år vinner de Allsvenskan för andra året i följd och besegrar Roma (6–1), Celtic (totalt 5–1) och Alkmaar (totalt 4–3) i en europeisk utslagsturnering. Därefter går de in som så pass tunga favoriter i seriepremiären mot Malmö FF att storklubben känner sig nödgad att ställa upp med en kompakt fembackslinje för att sätta stopp för Sundsvalls fruktade offensiv.

 

Att det är matchdag i den nordnorska staden med runt 40 000 invånare märks i första hand på flaggorna. Från balkonger, fönster, stänger, butiker och nästan varenda villafasad i Bodø fladdrar knallgula tygrektanglar i vinden.

På Aspmyras läktare ligger snö från natten. Därför står tio Bodøbor och skottar den. De är alla här frivilligt. En av dem jobbade tidigare på klubbens marknadsavdelning och tillfrågades av en gammal kollega om han kunde samla ihop några vänner. Dessa tio bryr sig inte mer om Glimt än någon annan invånare, men de hade inget annat att göra denna söndag.

I tre timmar jobbar de med sina snöskyfflar, men just som de börjar bli klara med den fjärde och sista läktaren faller nya snöflingor från himlen. Uppgivna blickar.

– Vi har precis mockat hela stadion så börjar det snöa igen, suckar en av de yngre volontärerna. Nu får vi väl börja om.

De slipper. Vädret skiftar igen. Resterande eftermiddag lyser solen, och de kalla vindar från väst som många norrmän förknippar Bodø med är förhållandevis stilla och milda.

Stilla och mild är också den uppladdning som pågår i centrum. Först två timmar före avspark börjar stadens enda sportbar fyllas med gulklädda människor som dricker öl under städade former. Lite sång, många skratt.

Runt ett och annat bord sitter Rosenborgsupportrar i vita matchtröjor och halsdukar. Den match som norska tidningar i dag bygger upp som »den förra stora makthavaren inom norsk fotboll mot den nya« verkar än så länge inte skapa några antagonistiska känslor. En dryg timme före matchstart stämmer en flintskallig man upp i en Glimtramsa för att uppmärksamma en nyligen anländ Trondheimbo på att han har kommit till Bodø. Bortasupportern reagerar inte, och efter tio sekunder dör enmansramsan ut.

Utanför sportbaren tågar en stor grupp människor i riktning mot Aspmyra. Några bär Rosenborgtröjor, de flesta är gulklädda. En rödhårig kvinna som går längst fram förklarar att de alla jobbar på ett av Bodøs största hotell. Själv heter hon Solveig och är hotellchef.

– Jag är även medgångssupporter, erkänner hon och lyfter sin gula halsduk med texten »Bodø/Glimt førr evig« mot himlen. Jag började gå på matcherna när det började gå bra för laget. Det märks på många här i byn, intresset har ökat mycket. Heja Glimt!

När spelarna promenerar in på led smäller det till så högt att flera åskådare hoppar högt på sina medhavda sittdynor. En fyrverkeripjäs har skickats i luften mellan läktaren och planen. Snart värms samma yta upp av två stora eldkastare och fler raketer. Laguppställningarna läses sedan upp av en hurtig speaker till tonerna av AC/DC:s Thunderstruck.

– Häftigt, kommenterar Rosenborgs analytiker som sitter framför en laptop och skakar sina ben varma högst upp på den risiga pressläktaren.

Från sin plats ser han knappt hela planen. Men han noterar att hemmalaget direkt kopplar greppet om matchbilden. Rosenborgs försvar står samlat och låter Glimtspelarna rulla bollen till varandra.

Efter fem minuter skjuter Ulrik Saltnes matchens första avslut, men hans skruvade bredsida missar bortre krysset.

I stället tar Rosenborg tio minuter senare ledningen genom ett distansskott. Glimtspelarna samlas omgående i en ring för att diskutera taktiska detaljer.

Det står 0–1 i halvtid. Från läktaren hörs ett par frustrerande »för helvete!« men tränaren Kjetil Knutsen vankar lugnt av och an i tränarområdet med händerna djupt nedborrade i tjockjackans fickor.

Bodø/Glimt kvitterar på straff en kvart in i andra. Målskytten Amahl Pellegrino hämtar bollen ur nätet och ruschar upp mot mittpunkten. Målet ger ny energi till både hemmaspelarna och publiken.

2–1 kommer i minut 70 när nyförvärvet Runar Espejord, som gör sin första seriematch i helgult, nickar in ett inspel från vänster.

Men glädjen bland de 6 000 hemmasupportrarna på Aspmyra varar bara i några minuter. Ett nytt distansskott från Rosenborgs Tobias Børkeeiet seglar in bakom Bodø/Glimts ryska målvakt. Analytikern på pressläktaren sträcker båda knytnävarna mot läktartakets undersida och skriker till: »JAAA!« Längre ner på samma långsida flyger en man i Rosenborgtröja upp och vrålar samma sak. Det får en gulklädd medelålders man några rader bort att ropa »idiot!« mot den lycklige bortasupportern.

Mer hets än så blir det inte, och heller inga fler mål. 2–2. Rosenborgs analytiker stänger igen sin laptop och vickar huvudet åt sidorna med en mer belåten än missnöjd grimas.

– En poäng är okej.

 

Förmiddagen efter den oavgjorda premiären råder stillhet på Bodø/Glimts kansli. Ute på stadion är Harald »Dutte« Berg med vänner i farten igen. Nu ska reklamskyltarna plockas bort, för i eftermiddag dundrar Uefa in med sina högteknologiska led-skärmar inför Europa Conference League-kvartsfinalen mot Roma på torsdag.

Strax före elva stegar en hårlös och svartklädd man in genom shopen och vidare mot A-lagstränarnas rum. Han rullar en resväska bakom sig. Det är Bjørn Mannsverk som anländer direkt från flygplatsen. Den mentala coachen bor i Oslo och kommer hit var tredje vecka för att stötta spelarna och ledarna. För honom väntar nu några intensiva dygn i Bodø. Hela eftermiddagen och morgondagen ska Bjørn ha enskilda samtal med Glimtspelare, en halvtimme var, och i övermorgon väntar gruppsamtal med 18 spelare på samma gång. Det brukar bli intima, sårbara stunder där spelarna försöker prata så naket de kan om sina aktuella funderingar. Inga utomstående släpps in.

– Vi har mycket att göra, säger Bjørn och smiter in till Kjetil Knutsen i tränarrummet.

Ytterligare en dag senare får Romas tränare José Mourinho en snöboll kastad mot sig utanför Aspmyra, och under det första kvartsfinalmötet (2–1 till Bodø/Glimt) blir Kjetil Knutsen så psykad av italienarnas målvaktstränare att det blir handgemäng i spelartunneln efteråt. Knutsen stängs av och Bodø/Glimt förlorar med 4–0 i Rom. Kommande veckor undrar norska journalister om klubbens ledning håller på att tappa fotfästet och bli arroganta i sin vi-mot-världen-attityd, Ulrik Saltnes knäar en liggande Vikingspelare i ryggen och Molde besegrar Glimt i cupfinalen på Ullevaal.

Den här våren i Bodø kräver sin mentala coach för att bibehålla spelarnas och ledarnas fokus på prestationer. För nog är det lätt att ödmjukt tala om hur lite man bryr sig om resultat när allt går som man vill. Nu prövas Glimt. Kan de slå resten av Norge och hela Fotbollseuropa med häpnad igen, eller kommer Harald Bergs kaffegäng om några år prata om de där sjuka säsongerna som en magisk parentes i en vindpinad klubbs 106-åriga historia?