I nummer 1/2023 intervjuade vi Vålerengas sportchef Joacim Jonsson om frispråkighet.
Ska du börja med att berätta varför du har en knölval tatuerad på ena skuldran och siffran 47 på den andra?
– Det är resultaten av förlorade vadslagningar när jag jobbade i TV. Säsongen 2019 tyckte jag att Viking såg dåliga ut, så jag kastade ur mig att de inte skulle ta fler poäng än 37. Vikings mittfältare Kristian Thorstvedt fick mig att lova att tatuera in deras slutgiltiga poängsumma om den blev 37 eller högre. De tog 47. Dåligt och ogenomtänkt av mig.
Och knölvalen?
– Att Sandefjord skulle åka ur Eliteserien 2020 kunde jag sätta mitt liv på, det var ett uselt lag. Några supportrar som drev en podcast ville slå vad och bjuda på en spaweekend om jag fick rätt. Höll laget sig kvar skulle jag tatuera in en val, eftersom Sandefjord kallas för valfångarbyn. Trevligt med spa lagom till jul, tänkte jag, inte en chans att de klarar sig. Men Sandefjord spelade oväntat bra och nu är jag dubbelt märkt för livet för att jag är stor i käften.
Känns inte som att du sörjer det.
– Det finns så många inom fotbollen som är formella och ordentliga hela tiden, allt görs enligt regelboken. Ja, fotboll är viktigt, men herregud – det är underhållning också! Man ska så klart göra sitt jobb seriöst, men man kan samtidigt vara lite lössläppt och bjuda på sig själv.
Du var först klubbledare och sedan TV-expert i sex år. Stod din frispråkighet i vägen för nya fotbollsjobb?
– Utan tvivel. »Honom vågar vi inte ta i, han är en lös kanon som vore en fara för klubben.« Jag tycker precis tvärtom. Att våga vara sig själv stärker klubben. I både Norge och Sverige finns det förfärligt många fega experter som lägger band på sig själva, och det görs så tråkiga sändningar att jag somnar. Någon frågade mig nyligen om jag saknar TV-jobben, och jag svarade: »Nej, men TV:n saknar mig.« Har man kunskap nog att sitta som expert måste man våga trampa folk på tårna.
»Många vill att det ska gå åt helvete för mig och Vålerenga.«
Sedan april är du sportsligt ansvarig för en av Skandinaviens största klubbar. Får du nu sota för att du trampat folk på tårna?
– Många vill att det ska gå åt helvete för mig och Vålerenga. Eftersom jag, rättmätigt, har kritiserat allt som krupit och gått de senaste åren är det många som har tänkt: »Kan han göra det så förbannat mycket bättre själv?« Det förstår jag. Jag hade kunnat leva ett behagligt liv genom att fortsätta slänga käft i medier, nu lägger jag istället huvudet under giljotinen. Jag älskar det. Sitter jag och kritiserar folk och sedan får möjligheten att ta en sådan här roll i en storklubb – vad har jag för trovärdighet om jag inte hoppar på den?
Men som sportchef är du inte lika stor i käften?
– Så pass mycket har jag mellan öronen att jag förstår att jag inte kan gå runt och kritisera andra klubbars ledare och spelare när jag har den här rollen. Jag har blivit lite tråkigare, det kan jag erkänna.
Känns det jobbigt att hålla igen?
– Ibland. Häromveckan var det en tränare i en lägre division som slutade i sin klubb, och då skrev någon hur fantastisk tränaren hade varit och hur mycket han utvecklat lagets spel. Grejen är att de »chokade« varje år, så jag fick lust att skriva: »Har du ingen skam i kroppen?« Istället lade jag ifrån mig telefonen.
Till sist: Om Vålerenga missar medalj kommande säsong tatuerar du in ordet »glappkäft«. Deal?
– Den är knallhård! Det vore att sticka ut hakan ordentligt, »Enga« har en snittplacering som sjua de senaste 15 åren.
Har vi en deal?
– Hade du ställt den här frågan till vilken annan ledare som helst i Sverige eller Norge hade de slängt på luren. Jag är en så pass stor idiot att jag sitter här och funderar. Okej, så här: jag jobbar just nu med att värva en tung försvarspjäs, ska vi säga att jag måste få den på plats innan vi skakar hand?
