En plats i solen

Ett tusental djurgårdare vrålar rakt ut i den konditionerade luften innanför Annexets dunkla väggar.

– Bosse, Bosse, Bosse, Bosse, Bosse! skanderar supportrarna medan Djurgårdens sportchef kliver upp på en halvmeter låg scen mitt i eventlokalen på Globenområdet i Stockholm.

Klubbens pressansvarige Olle Arnell frågar Bosse Andersson hur han mår en sådan här dag och vad kvällens match betyder för föreningen. Iförd en blå skjorta av märket Gant och beige shorts stödjer Bosse händerna mot höfterna medan han svarar uttömmande, allvarsamt och ibland publikfriande på frågorna. Då och då, medan Olle formulerar en fråga, plockar Bosse upp sin mobil för att se vem det var som orsakade vibrationen i fickan.

Den senaste veckan har sportchefens mobil gått ännu varmare än vanligt. Ena stunden har Bosse bråkat med förbundet om speldatum för Djurgårdens bortamöte med Varberg och i intervjuer kallat de ansvariga för »clowner och pajasar« när de vägrat flytta fram matchen för att underlätta för det Europacupkvalande Stockholmslaget. Samtidigt har han förhandlat med flera utländska klubbar om en försäljning av mittbacken Isak Hien.

Inte Bosse emot. Han trivs med att hålla många bollar i luften samtidigt. 54-åringen är inne på sitt nionde år i sin andra sejour som Djurgårdens sportsliga överhuvud. Den förra varade i tio säsonger. Som klubbdirektör mellan 1999 och 2008 vann han Allsvenskan tre gånger och Svenska cupen tre, men när laget kvalade till Uefacupen och Champions League var det aldrig nära. Som bäst tog sig laget till kvalomgång tre.

»Kul att se dig, gubben, säger Bosse till en av supportrarna. Hur är det med farsan?«

Inte heller sedan Bosse återvände som sportchef i slutet av 2013 har Djurgården nått så långt som en playoffomgång i Europa – förrän nu. Om en och en halv timme är det avspark mot Apoel Nicosia. Efter segrar mot kroatiska Rijeka och Sepsi från Rumänien är cyprioterna det sista hindret för Djurgården. Men där har Bosse snubblat förr, och till de bärshinkande supportrarna på Annexet säger han att klubben ännu »inte har lyckats knäcka Europakoden«.

– Vi drömde om att ha ett lag som spelar en avgörande playoffmatch och nu är vi där, fortsätter Bosse och berättar vidare om schemat för bortaresan nästa vecka.

Han avslutar:

– Och så hoppas jag att vi städar av det där ganska snabbt så att vi kan åka hem till Stockholm och veta att vi är i ett gruppspel i Conference League.

Publiken jublar åt sportchefens hoppfulla ord, och när han går av scenen vill flera av dem ta bilder med honom. Bosse ler in i mobilkamera efter mobilkamera.

Medan han stiger ut på det solgassande Arenatorget i riktning mot Tele2 Arena sveper han hårt med tummen över sin egen mobilskärm.

– Vad fan är det med den här nu då?

Skärmen är sprucken och reagerar inte på Bosses upplåsningsförsök. Där bakom ligger fyra SMS, två missade samtal och ett krypterat meddelande i appen Signal och väntar på honom.

– Det är ett jävla piss med min telefon, muttrar han och räcker över mobilen till mig. Kan du fixa det här? Den har fått spunk.

»Jag har alltid haft lätt att jobba med nya människor, men det var svårt när vi bytte styrelse och tränare hela tiden.«

Ytterligare en grupp djurgårdare stannar framför sportchefen och ber om bilder. Nya leenden, fler ryggdunkningar och uppskattande kommentarer.

– Kul att se dig, gubben, säger Bosse till en av supportrarna. Hur är det med farsan?

– Grym du är, »Super-Bosse«! peppar någon.

– Vilket otroligt jobb ni gör, påpekar en annan.

– Bosse, Bosse, Bosse, Bosse! trallar några från en uteservering.

Stämningen i Djurgården har varit sämre.

 

För nio år sedan var det kris. Efter de framgångsrika åren i början av 2000-talet hade ledningen satsat hårt för att nå Europaspel och när den ambitionen misslyckats satt de kvar med en dyr spelartrupp och utgifter som var många miljoner högre än föreningens inkomster. Styrelsemedlemmarna och sportcheferna hade kommit och gått, huvudtränarna likaså. Varken Siggi Jónsson, den tidigare guldtränaren Zoran Lukić, Andrée Jeglertz eller duon Lennart Wass och Carlos Banda hade fått laget att sluta högre än tia i Allsvenskan, och 2009 tvingades Djurgården kvala för att hålla sig kvar.

En av få som genomlevde alla de åren var Kjell Frisk, klubbens målvaktstränare mellan 1999 och 2016.

– Allt var rörigt, säger han. Jag har alltid haft lätt att jobba med nya människor, men det var svårt när vi bytte styrelse och tränare hela tiden. Det gick inte att bygga något långsiktigt, varken sportsligt, ekonomiskt eller i mänskliga relationer. Den kontinuitet som tidigare hade varit nyckeln till våra framgångar var som bortblåst.

»Ledarna fokuserade mer på misstag än vad vi gjorde bra. Och så var det kaos överlag.«

Att det var ett svagt och desorienterat Djurgården under denna period upplevde också Joel Riddez, som kom tillbaka till klubben som lagkapten inför säsongen 2011.

– Det var ganska splittrat på alla håll och kanter, säger Riddez. Grundtryggheten fanns inte kvar, det var en stor omsättning på spelare och ledare. Jag var först väldigt taggad på att spela i Djurgården igen, men så vann vi inte på tio raka matcher och det blev en massa press och stress. Det var en stökig period där jag bröts ner både mentalt och fysiskt.

En månad in i den säsongen låg Djurgården sist i Allsvenskan och anställde sin tidigare guldspelare Magnus Pehrsson som manager. Hans inträde fick många som arbetade i klubben att känna framtidstro igen, han var skicklig på att smörja sponsorer och talade om stora planer för föreningen. Managerns entusiasm lyfte laget till en elfteplats i tabellen, och säsongen därpå slutade de nia.

Sedan kom våren 2013. Vänsterbacken Jesper Arvidsson bytte Åtvidaberg mot Djurgården i samma veva.

– Stämningen var inte på topp, säger Arvidsson. Träningsmässigt var det halvrisigt, och ledarna fokuserade mer på misstag än vad vi gjorde bra. Och så var det kaos överlag.

Kaoset handlade främst om en rad supporterincidenter som hade med lagets svaga säsongsinledning att göra. Ett päron kastades in på Stockholms stadion och träffade Mjällbys Gbenga Arokoyo, varpå bortalaget tilldömdes segern. Efter fler förluster satte frustrerade supportrar press på Magnus Pehrsson genom telefonsamtal och påhälsningar vid träningsanläggningen Kaknäs, och till slut kände sig managern så hotad att han avgick.

»Vi körde balett på träningarna, det var helt sinnessjukt.«

Efter säsongens sju första matcher hade Djurgården en poäng och 2–19 i målskillnad. Jesper Arvidsson ångrade ett tag sitt beslut att skriva på för klubben.

– När det var som värst tänkte jag: »Vad fan gick jag hit för?« Man slog en hörna framför sina egna supportrar som skrek: »Du är så jävla sämst, vad är det för jävla dålig hörna?!« Hörnan var det inget fel på, den var skitbra, men vi låg under med 5–1 mot Åtvidaberg som jag precis hade kommit från.

En vecka efter förlusten mot Åtvidaberg anställde Djurgården norrmannen Per-Mathias Høgmo som ny tränare.

– Han kom in och var positiv till allt, säger Arvidsson. Vi körde balett på träningarna, det var helt sinnessjukt. Jag vet inte om meningen var att vi skulle skratta, men det gjorde vi. 

Per-Mathias blev »Per-Messias« för Djurgårdssupportrarna genom att på sex månader föra laget från sista till sjunde plats – den bästa tabellplaceringen på sex år. Dessutom hade arenaflytten till Tele2 Arena blivit lyckad, vilket bidrog till att den allmänna känslan i och runt klubben var munter när 2013 gick mot sitt slut. Men en sak stod fortfarande inte rätt till: ekonomin. På fem år hade föreningen redovisat minusresultat på totalt 73 miljoner kronor.

Uppdraget att stoppa blödningen genom en strategisk kursändring gick till två goda vänner med stora Djurgårdshjärtan som hade haft betydande roller i storhetstiden tio år tidigare.

»Jag var inte bang för att ta ansvar och jag visste att jag hade en känsla för vad man behövde göra.«

 

Bosse Andersson kunde inte tacka nej till utmaningen. När han brinner för något är han, som han själv uttrycker det, »oslagbar«.

– Jag är jävligt envis och har kanske en drivkraft som få har, säger han. Djurgården hade haft några turbulenta år och det är klart att det påverkade mig och »Henke« som följde det där från sidan.

»Henke« är Henrik Berggren, Djurgårdens ekonomichef mellan 2001 och 2011. Liksom Bosse kände han att ansvar att hjälpa föreningen ur den besvärliga likviditetssituationen. Tillsammans hade de i ett par år drivit en konsultfirma som hjälpt klubbar att genomföra övergångar och bland annat haft ett finger med i Djurgårdens anställning av Per-Mathias Høgmo ett halvår tidigare.

Innan de tackade ja, Henrik till rollen som VD och Bosse som sportchef, säkerställde de att de skulle få hundraprocentig backning av styrelsen. De krävde en enighet i föreningen, ett mandat att genomföra förändringar och ett tydligt uppdrag att följa.

– Då var det ett spännande och roligt jobb att ta, säger Bosse. Men också en ansvarsgrej. Jag var inte bang för att ta ansvar och jag visste att jag hade en känsla för vad man behövde göra. Det viktigaste som fanns var att utveckla Djurgården till att vara en stark förening som tar sina egna beslut.

»Där stod två spelare med som inte ens tillhörde klubben längre, men som ändå fick lön.«

Han och Henrik radade upp några punkter som var avgörande för att få verksamheten att gå runt. Den överordnade var att skapa en ekonomisk balans.

– I föreningar är personal alltid den stora utgiften, säger Henrik Berggren. När jag inför 2014 ställde kostnaderna mot de potentiella intäkterna kunde jag snabbt konstatera att pengarna inte skulle räcka fram till sommaren. Då fanns inget annat alternativ än att sälja spelare. Det var det stora uppdraget som Bosse fick.

– Vi sa upp en del folk och det var inte kul, säger Bosse. Både spelare och folk på kansliet. Det var många överraskningar när vi kollade lönelistan första dagen. Där stod två spelare med som inte ens tillhörde klubben längre, men som ändå fick lön.

En annan som fick ett samtal var Joel Riddez, som precis hade avslutat sin spelarkarriär. Av Djurgårdens förra ledning hade han blivit lovad att klubben skulle betala hans Johan Cruijff-utbildning – en ledarskola för före detta elitspelare. Planen var att Riddez skulle få en ledarroll i Djurgården under tiden, men när han istället tackade ja till ett tränarjobb i IK Frej reagerade Bosse på fakturan från Cruijffinstitutet.

– Bosse ringde och frågade: »Hallå, ska vi betala en utbildning för dig när du inte är kvar?« minns Riddez. Då förstod jag att han gick igenom minsta lilla utgift. Sedan sa han: »Okej, du får väl ta på dig Djurgårdskanindräkten under några matcher så glömmer vi den här grejen.«

Första sommaren, 2014, sålde Bosse och Henrik talangen Daniel Amartey till FC Köpenhamn för omkring 17 miljoner kronor.

– Den försäljningen gav oss sju månaders respit, säger Henrik. Vi fick tid på oss att agera i första hand på kostnadssidan och sedan bana ut en väg för hur vi skulle öka intäkterna. Vi kom fram till att det enda som biter är att göra förändringar i herrtruppen, att byta ut dyra spelare mot billiga.

Strategin var i grunden simpel: Djurgården behövde sälja för mer än de köpte för. Via Bosses afrikanska kontaktnät fyndade de okända spelare från Ghana, Kenya och Sydafrika, lät dem utvecklas i Allsvenskan och sålde dyrt när de slagit igenom. Försäljningarna av Omar Colley, Michael Olunga, Sam Johnson och Tino Kadewere inbringade tillsammans över 100 miljoner kronor. Därtill värvade de Brommapojkarnas främsta löften och gjorde samma sak med dem.

»Bosse Andersson glömde aldrig namnet på något av sina kvalspöken.«

Och även om inte alla spelarsatsningar och tränaranställningar föll väl ut hade Bosse och Henrik hela tiden försäljningar som byggde upp en ekonomisk grund att utveckla alla klubbens avdelningar med. En grund som 2018 ledde till cuptiteln och 2019 kulminerade i klubbens första SM-guld sedan 2005.

En sak återstod ändå fortfarande för att Bosse och Henrik skulle känna sig nöjda med vart de hade drivit Djurgården. Kraftigt förbättrad ekonomi, guldstrider och inhemska titlar var sannerligen inget att rycka på axlarna åt. Men det var det här med att någon gång också lyckas utanför Sverige.  

Så många gånger hade Bosse jagat ett europeiskt cupgruppspel, så många gånger hade han misslyckats. Bordeaux. Partizan Belgrad. Juventus. Utrecht. Cork. Ružomberok. Rosenborg. Mariupol. Ferencváros. Cluj.

Några förluster var väntade, andra pinsamma och somliga låg långt bak i tiden. Men Bosse Andersson glömde aldrig namnet på något av sina kvalspöken.

 

Det första olycksbådande beskedet kommer klockan 06.29 måndagen den 22 augusti, dagen före returmatchen mot Apoel. Förra veckans möte vann Djurgården i en triumfatorisk 3–0-match där det första målet kom genom en lyftning från halva plan av anfallaren Victor Edvardsen som gjorde de 19 122 åskådarna vilda på läktarna. Den onsdagskvällen upplevde Bosse Andersson en av de bästa stämningar han upplevt på arenan, och han rundade av aftonen på Sturehof med en kollega.

Men trots att Djurgården i dag reser till Cypern med en tremålsledning är detta ingen njutningsresa för Bosse. Han vet att dubbelmötet är långt ifrån avgjort, en match med helt andra förutsättningar väntar i huvudstaden Nicosia i morgon. Och när han vid sjutiden denna måndagsmorgon anländer med taxi till Arlanda vet han att personalbristen på flygplatsen kan orsaka försening, det fick han ett meddelande om på vägen hit. Djurgårdens chartrade plan ska egentligen lyfta vid nio, men det kommer det inte att göra. Flygplanet befinner sig nämligen inte ens på Arlanda.

Så snart Bosse får beskedet kallar han till sig lagets tränarduo Kim Bergstrand och Thomas »Tolle« Lagerlöf samt Magnus Eriksson, Haris Radetinac och Marcus Danielson.

– Det jävla planet står i Köln, säger sportchefen. De måste flyga hit det först.

Han skakar på huvudet åt att flygplatsens personal redan i går kväll kände till att planet aldrig lyfte från Tyskland men gav besked först när ledarna och spelarna befann sig på Arlanda. Så gaskar han upp sig och börjar dra i de trådar han kan för att göra den oförutsedda väntan så behaglig som möjligt för spelarna. 

»Det här gjorde min dag så mycket bättre – lätt värt att planet blev försenat.«

Tillsammans med lagledaren Daniel Granqvist, ansvarig reseledare när Djurgården spelar borta, dividerar han med personalen vid det ansvariga flygkonsultbolagets disk. Några leenden senare har de snackat till sig en personlig hjälpreda, en man i gul väst. Han tar Bosse i hand och säger att han bar andra kläder sist de sågs. Innan Bosse hinner leta klart i minnet berättar mannen att han vid sidan av sitt flygplatsjobb är ungdomsledare i IK Sirius, föreningen som Bergstrand och Lagerlöf tränade tidigare. Bosse skiner upp och vänder sig mot lagets materialförvaltare Patrik Eklöf, som ansvarar för att de många och stora väskorna med matchställ, träningsredskap och teknisk utrustning följer med till Cypern.

– Han i gul väst kommer att stötta dig, säger Bosse till materialaren. Han är själv materialare och vet hur viktigt det är. Tolle känner han!

Bosse och Granqvist ordnar också så att laget får vila upp sig på ett flygplatshotell i ett par timmar. Och när spelarna därefter går till gaten smygs de in via en bakväg med en raskare säkerhetskontroll.

Där stoppas Victor Edvardsen av en flygplatskontrollant som tycker att det ser ut som om Djurgårdsspelaren har något i fickan.

– Jag har så jävla stora lår vettu, svarar Edvardsen på bred göteborgska och lyfter upp träningsshortsens båda ben.

Kontrollanten, målvakten Jacob Widell Zetterström och mittfältaren Hampus Finndell garvar. Den senare skakar på sitt huvud och säger till säkerhetskontrollanten:

– Hissen går inte hela vägen upp, bara så du vet.

De åker rulltrappa ner till avgångshallen. Där får Widell Zetterström syn på Roy Hodgson, som i går satt i Viaplays Premier League-studio. Målvakten gör stora ögon mot Edvardsen och Finndell och går fram till den meriterade tränaren för att hälsa.

– Vart ska ni? frågar Hodgson.

– Cypern, vi ska möta Apoel i kvalet till Conference League, svarar Widell Zetterström.

– Just det, jag såg att ni vann första matchen.

Roy Hodgson berättar att han besegrade Apoel med Malmö FF på 80-talet men att cyprioterna nog har utvecklats en del sedan dess. Widell Zetterström frågar om han får ta en bild med 75-åringen. Finndell står kvar några meter bort och ser på när lagkamraterna smilar in i målvaktens mobilkamera på varsin sida om Hodgson, som sedan önskar spelarna lycka till i returen.

– Det här gjorde min dag så mycket bättre – lätt värt att planet blev försenat, säger Widell Zetterström medan han begrundar idolbilden i sin telefon.

– Skicka den till mig, uppmanar Edvardsen och får fotot levererat via Snapchat.

»Bollarna som Apoel har försett Djurgården med är inte pumpade, men spelarna skrattar bara åt psykningen.«

En stund senare sätter de sig vid gate F68 intill sina lagkamrater, tränare, några av föreningens styrelsemedlemmar och ett trettiotal av klubbens samarbetspartners. Hittills har de alla hållit humöret och tålamodet uppe, men här börjar det brista för Hampus Finndell.

– Kan vi fucking åka, eller? säger han med blicken på Joel Asoro som flinar åt lagkamratens temperament.

– Är du stressad?

– Ja, men vi har varit här hela dagen, man hade kunnat ligga hemma och slagg…

En kvinnlig röst i en högtalare avbryter honom. Vid boardingdisken lutar sig en flygplatsvärdinna fram över en tunn mikrofon och frågar Djurgårdens spelare, ledare, styrelsemedlemmar och partners om de vet vilket flygbolag de ska åka med. Hon nämner fyra välkända flygbolagsnamn som alla är fel. Hampus Finndell suckar. Victor Edvardsen lutar bakhuvudet mot en vägg och säger:

– Det känns ju tryggt, det här, gubbar.

Han är den enda i laget som står upp. Kim Bergstrand klappar anfallaren på axeln och uppmanar honom att sätta sig ner för att »spara lite krafter«.

En stund senare kliver truppen till slut på det chartrade planet. Bosse ställer sig vid rad tolv och instruerar alla var de ska sitta: spelarna längst fram, sedan ledarstaben, och längst bak styrelsen och sponsorerna.

När de lyfter, två och en halv timme senare än planerat, öppnar Kim Bergstrand Ulf Lundells Vardagar 7 på den nedfällda plastbrickan framför sig. Marcus Danielson och Jacob Widell Zetterström sjunker också in i varsin bok, medan Magnus Eriksson samlar ihop ett gäng längst fram i kabinen för en omgång av kortspelet Americana.

Bosse tar på sig sina solglasögon, fäller bak stolsryggen så långt det går och slocknar redan efter en kvart i luften. 

 

Från flygplatsen i Larnaca eskorterar en polisbil Djurgårdens spelarbuss hela vägen till Nicosia. Färden tar ungefär 45 minuter, men under den sista sträckan fastnar bussen i bilköer. Kim Bergstrand tittar på sin armbandsklocka och grimaserar. Laget ska träna på matcharenan om bara ett par timmar, förseningen innebär att spelarna inte hinner vila vid ankomst till hotellet.

Himlen har hunnit skymma när Djurgårdens spelare beträder gräsmattan under GSP Stadiums strålkastare i södra Nicosia. Klockan är åtta och det är fortfarande över 30 grader varmt. Bollarna som Apoel har försett Djurgården med är inte pumpade, men spelarna skrattar bara åt psykningen.

Under träningen strosar Bosse runt vid avbytarbåset med mobilen mot örat. Ett brett betongdike skiljer båset från läktaren, och när Bosse ser hur djup vallgraven är rycker han till.

– Oh, jävlar!

En ung cypriotisk vakt i orangefärgad Uefaväst ser roat på honom.

– We are not so used to this is in Skandinavien, förklarar Bosse på svengelska.

Träningens inledande kvart är öppen för journalister, och från Sverige har Fotbollskanalen och Fotboll Sthlm varsin utsänd. Båda har bett om en pratstund med Bosse, dels för att diskutera vikten av morgondagens playoffmatch för klubben, dels för att fråga om den förestående försäljningen av Isak Hien som är en illa dold hemlighet. Blir matchen mot Apoel mittbackens sista i Djurgårdens färger?

– Inga frågor om Hien nu, skämtar presschefen Olle Arnell när Fotbollskanalens Martin Petersson drar med sig Bosse till en avskild plats en bit upp på långsidesläktaren.

– Du får fråga vad fan du vill, säger Bosse till reportern.

Trots att den öppna träningskvarten passeras med råge låter sportchefen sig intervjuas länge av båda de svenska journalisterna.

 

Två timmar senare sjunker Bosse ner i en fåtölj på terrassen utanför hotellets bar. Han bär träningsshorts och kortärmat med Djurgårdens klubbmärke. Armarna och benen är oerhört solbrända, liksom pannan under den mittbenskammade luggen.

Han tittar bekymrat ner i sin nya mobiltelefon som han skaffade efter strulet med den förra under den första playoffkvällen i Stockholm.

– Vet du varför det inte går att skicka SMS? 

Han trycker mobilen i näven på mig samtidigt som han beställer salta jordnötter och två cypriotiska öl av märket Keo. Sedan suckar han djupt.

– Lång jävla dag.

Rösten är lika grötig som släpig, som om han har konstant ont någonstans.

– Vi fick ju en chock när vi kom ut till Arlanda. Det var i kortaste laget att komma ner så här tajt inpå träningen, men det var jävligt skönt att vi hade lite tid att spela med.

Hur gick träningen?

– Den gick bra, svarar han snabbt, ointresserad av slentrianfrågan. Skål!

Han lyfter ölen som en kypare i medelåldern nyss levererat till soffbordet. Sedan vinklar han det fyllda glaset mot ett bord fem meter bort där Kim Bergstrand, Thomas Lagerlöf och deras assisterande tränare Hugo Berggren sitter.

– Skål på er! ropar Bosse.

Kjell Frisk, Djurgårdens tidigare målvaktstränare och sedan 90-talet ansvarig för klubbens träningsanläggning vid Kaknäs, sätter sig i fåtöljen mittemot Bosse.

– De trodde på 10 000 i morgon, säger Kjell.

– 11 000 biljetter sålda sa de, svarar Bosse.

Det knastrar från Bosses mun. Tänder maler frenetiskt ner en jordnöt där inne. Mobilen ringer. En reporters namn visar sig på skärmen. Klockan är elva på kvällen här på Cypern, tio i Sverige. Bosse svarar, meddelar att han ringer i morgon och lägger på.

– Tjatpelle, muttrar han. Den mannen ringer jämt.

»Innan kyparen lämnar terrassen säger han att ›den gamla fotbollen är död‹.«

Kyparen kommer tillbaka ut från baren och frågar Bosse om allt är bra.

– Jag försökte lära mig något på ert språk, säger kyparen. Jag vet inte om det är korrekt, men jag testar.

Bosse för ölglaset till munnen utan att titta på mannen, som inväntar en reaktion.

– Yeah, säger Kjell Frisk förvirrat.

– Jag tror att det är: »Segern blir din!«

– Ah, säger Bosse. Segern är vår. Yes.

– Victory is yours. Är det sant?

– Jag hoppas det. Är Nicosia ditt favoritlag eller håller du på något annat?

Mannen berättar att han kommer från den norra delen av ön, den som tillhör Turkiet, men att han »ibland« stöttar Apoels stadsrival Omonia. Bosse nickar. Sedan blir det invecklat när kyparen går in på sin barndom och fotbollslag från hela världen som han gillar. Galatasaray, Barcelona, Liverpool, Bayern München, Los Angeles Galaxy … Bosse nickar igen.

– Och från Sverige: ert lag! avslutar kyparen med ett smörigt leende.

– Yeah, good, svarar Bosse.

Innan kyparen lämnar terrassen säger han att »den gamla fotbollen är död«. Bosse slänger in en nöt i munnen, sedan en till.

»Då gick propparna. Ägaren blev helt galen på mig. Han sa att han måste prata med någon bättre person.«

Den sista timmen på planet satte sig sportchefen bredvid Marcus Danielson för att fråga hur han mår. Den hemvändande mittbacken genomgår just nu fem rättsprocesser, bland annat mot sin ex-klubb i Kina och mot sin tidigare agent.

De senaste åren har Bosse fått vänja sig vid att spelarnas agenter och rådgivare blivit både fler och mer offensiva.

– Pengar lockar ju, pengar kan få en att gå över berg, säger han. De är sjuka, vissa av de här agenterna. Men antingen finner de sig i våra regler, eller så…

Han hinner inte avsluta meningen innan nästa tanke tar över.

– Vi har klarat oss ganska bra. Men det är ju en kamp.

Tär kampen på dig?

– Det tär ju i vardagen, liksom. De skiter ibland i spelaren, de vill helst bara lösa en klubb där de själva tar fram allt och så har de kontroll på situationen. Både vi som klubb, spelaren och spelarens familj kan få utstå påtryckningar när det står mycket pengar på spel. Som sportchef gäller det att passa tungan så man inte hamnar i en svår sits framöver. Vem ska man lita på? Det är fan inte lätt.

I förhandlingarna om Isak Hien har det varit särskilt snårigt eftersom flera agenter blandat sig i och presenterat lösningar med intresserade klubbar. Bosse visar ett långt meddelande från en av dem och trycker sedan plötsligt in en trådlös hörlur i mitt öra. Han klickar i gång ett ljudmeddelande från samma agent, som med sansad röst förklarar varför Hien ska gå till den ena men inte den andra italienska klubben. Samtidigt knaprar Bosse på fler nötter och beställer in mer Keo.

– Det är ingen lek, det här, summerar Bosse när jag plockar ut hörsnäckan ur örat.

Andra klubbar som han har förhandlat med under sommaren är Cremonese, Slavia Prag (»väldigt angelägna«), Groningen och Basel (»lite aggressiva«).

– Basel var inte så nöjda med mig. Först ringde scoutingchefen, sedan sportchefen och sedan VD:n. Då gick propparna. Ägaren blev helt galen på mig. Han sa att han måste prata med någon bättre person. »Jag vill prata med han som äger klubben.«

Bosse gör en kort konstpaus innan han fortsätter.

– »Ja«, sa jag, »vi har 22 000 medlemmar så du kan ju bestämma om du vill ha en man eller kvinna och vilken ålder så kan jag ta fram en lämplig person.« Då blev han ju tokig!

Han skrattar till. Det gälla falsettskrattet har de flesta som någon gång träffat honom hört, men i dag har han använt det ovanligt få gånger.

»Fan vad du gillar att åka runt och kröka och kolla fotboll du, Nisse.«

Bosse låser upp mobilen igen och rotar fram ett nytt meddelande i Whatsapp. Han läser högt:

– »Hello Mr. Andersson, who are you? I’m the twin brother of the owner of FC Basel, when can I call you?«

Han skrollar nedåt med tummen och stannar vid sitt svar på meddelandet.

– »Hello mister twin brother owner«, läser Bosse och kan inte låta bli att flina åt sin egen formulering. »You can call me whenever you want.«

Han klickar sig ut ur meddelandetråden med Baselägarens tvillingbror och in i en annan. Den är med en styrelsemedlem i Slavia Prag som tröttnat på sin sportchef och åtagit sig uppdraget att lösa en övergång för Hien. Han betonar för Bosse att Slavia Prag är en seriös klubb och skriver att han vill flyga upp en kollega till Stockholm för att förhandla. Bosse svarar att styrelsemedlemmen inte behöver slösa sin tid på att skicka folk till Stockholm. Några dagar senare länkar styrelsemedlemmen till ett inlägg på Twitter från ett turkiskt transferkonto. I inlägget står det att Djurgården har sänkt sin prislapp på Hien, så Slavia Prag-killen undrar nu vad som pågår. Bosse svarar med två gråtskrattemojis.

Gillar du att leka med dem?

Bosse tittar ner i mobilen och dröjer med responsen.

– Äh, leka, men de kan ju inte hålla på och larva sig.

Klockan närmar sig midnatt och vid det närliggande bordet sitter nu fler av hans kollegor. Bosse tittar på deras glas.

– Är det gin och tonic, gubbar? frågar han och ser finurligt på klubbens SLO Nils Ek. Fan vad du gillar att åka runt och kröka och kolla fotboll du, Nisse. Du är SLO, bryggan mellan supportrar och klubben, jävlar vad bra.

Bosse, Nisse och de andra skrattar, och den kommande kvarten haglar pikarna och anekdoterna mellan de låga soffborden. Sedan reser sig Kjell Frisk ur sin fåtölj för att gå och lägga sig. Bosse följer hans exempel.

– God natt nu, grabbar.

– Va? reagerar någon.

– Det blir bara två i dag, nu ska vi sova.

»Vi drar dit, nu tar vi dem! ropar pappa Edvardsen till Bäckström.«

När klockan hunnit bli halv två på natten är det endast klubbens webb-TV-snille Wille Bäckström och Victor Edvardsens pappa Mikael som sitter kvar på hotellterrassen. Värmen gör att de inte är så sugna på att gå upp till sina rum. Plötsligt rycker de till av upprepade smällar. Från sina platser på terrassen ser de fyrverkerier vina i luften och de inser snabbt att det är ultrassupportrar till Apoel som försöker störa Djurgårdsspelarnas sömn.

– Vi drar dit, nu tar vi dem! ropar pappa Edvardsen till Bäckström och sätter fart mot den höga häck där fyrverkerierna ser ut att avgå ifrån.

Mikael Edvardsen gör sitt bästa för att komma åt nidingarna men stupar på ett staket som tornar upp sig bakom häcken. Han måste runda hela hotellet för att ta sig förbi den, och när han väl gör det är supportrarna borta. Han och Wille Bäckström letar i någon timme innan de ger upp ultrasjakten. Det ska visa sig att endast ett par spelare vaknar av smällarna.

 

Inte heller Bosse Andersson hör några fyrverkerier på sitt hotellrum. Han sussar så djupt att han försover sig på matchdagen. Vid frukosten får Henrik Berggren ringa och påminna honom om sponsorträffen i Larnaca. Sömndrucken stapplar Bosse ner i hotellets lobby och finner sig i situationen.

– Det här hade jag fan ingen aning om, men okej, vi drar dit.

Han och Henrik hoppar in i en minibusstaxi med plats för sju. Det är ingen stor grej för Bosse, att ställa om och gilla läget är en spetsegenskap som ofta gynnar honom i arbetet. Med Djurgårdens sportchef kommer dessutom en oberäknelighet som gör honom svårfångad. Många klubbföreträdare har underskattat honom vid förhandlingsbordet genom åren. Hans slängiga stil, sjömansengelska och emellanåt ointresserade uppsyn ger intryck av att han inte har så bra koll som han egentligen har. Kanske är det också de excentriska dragen som gör att så många tycker om honom.

»Jag känner en kniv i magen som jag bara vill dra ut.«

Och så har vi ansiktsigenkänningen. I väntan på det försenade planet på Arlanda i går berättade Wille Bäckström:

– Det coolaste med Bosse är att han känner igen alla människor han träffat. Han kan träffa någon på en flygplats och känna igen den personen flera månader senare. Det är en oerhörd superkraft, för det gör honom omedelbart älskvärd.

Förmågan tränade Bosse upp som ung, då han jobbade i familjens lanthandel och bensinmack i Rö utanför Norrtälje.

– Han kan ta alla människotyper, fortsatte Wille Bäckström. Jag är helt hundra på att han kan gå in i ett styrelserum i vilket storföretag som helst och charma dem, för att ögonblicket därpå ställa sig på verkstadsgolvet och bli lika omtyckt där. Han är så bra på att anpassa sig till personen han möter.

Samtidigt sker det mesta på Bosses egna villkor. Alla journalister vet att om man pratar i telefon med honom kan han vilken sekund som helst lägga på i örat utan förvarning. Och förhandlar han med klubbar om spelare, som i sommarens turer kring Isak Hien, ser han gärna till att ha lite roligt samtidigt.

Under trekvarten i minibussen till Larnaca blir Bosse uppringd av en Expressenjournalist som vill prata Hienförsäljning. Därefter skummar han igenom en Simon Bank-krönika om Hammarbys utklassning av Degerfors samtidigt som han pratar med lagkaptenen Magnus Eriksson som undrar hur spelarna ska förhålla sig till Apoels våldtäktsdömde mittfältare Kingsley Sarfo i kväll. Vissa vill inte ta Sarfo i hand. Bosse fastslår att det är upp till var och en, klubben backar dem som inte vill göra det men det behöver inte vara en generell hållning.

Framme vid sponsorernas hotell längs med Larnacas strand lutar sig Bosse fram mot taxichauffören.

– Mister, pratar du engelska? Ja, lite? Vi ska åka tillbaka till Nicosia om en timme, vill du stanna här och vänta på oss eller ska vi beställa en ny taxi?

– Jag stannar här, svarar chauffören.

– Du stannar här? upprepar Bosse glatt och klappar mannen på överarmen. Yeah, you’re the man!

Drygt 30 män och kvinnor i olika åldrar jublar när Bosse och Henrik stiger in i ett inglasat rum med utsikt över stranden och Medelhavet.

– Ja, vad är det som gäller här? frågar Bosse retoriskt. Det är ju så att varje minut som går och vi håller nollan är värdefull.

I en halvtimme berättar han och Henrik Berggren för sponsorerna om de sportsliga och ekonomiska förutsättningar som gäller i kväll. Hittills i kvalet har de spelat in omkring tio miljoner kronor netto och ett avancemang innebär ytterligare 30 i rena vinstpengar.

– Men i dag handlar det bara om sport, understryker Henrik. Jag vill precis som ni uppleva ett gruppspel i Europa i höst, för det har vi aldrig fått vara med om.

– Spänning och förväntan, ja, det här har jag längtat efter, säger Bosse. Men det känns inte riktigt så just nu.

 

Tillbaka i Nicosia drygt en timme senare, i väntan på en club sandwich från hotellbaren, utvecklar Bosse hur han känner och tänker just nu, med fem timmar till avspark.

– Äeej, grymtar han och ser ut över hotellets stora pool. Jag känner en kniv i magen som jag bara vill dra ut.

Kniven har suttit där sedan avresan från Arlanda. Den får Bosses tankar att spreta.

– Och så har vi med oss att vi spelade i onsdags, ner till Varberg i lördags och grabbarna i buss upp till Stockholm, sedan resan i går … det är inte optimalt. Och hjärtat i halsgropen när planet inte är där.

Bosse tycker att han är »ganska cool annars«, men när det hettar till med sådana här speciella matcher är det jobbigt.

– Vi jobbar hårt för att vi vill ha framgång. Det hade varit svårt att smälta att stupa på mållinjen. Gemene man tror ju att det är klart, 3–0, men du vet …

»Jag vill inte stå där som en jävla loser i kväll.«

Han skakar på huvudet, tystnar och kollar fundersamt in mot baren.

– De får fan rappa på nu, va? Jag tycker att den här har tagit lite lång tid. Va? Va? Fy fan.

Han reser sig för att säga till, och kort senare anländer en servitris med en fyrdelad club sandwich och en Coca-Cola.

– Vill du ha något mer? frågar servitrisen.

– Något mer? frågar Bosse förvirrat, som om han tycker att hon tjatar. Vad har ni mer, kokain eller?

Servitrisen skrattar nervöst åt det uppenbara skämtet. Bosse tackar för mackan och hugger in. Han tänker på matchen igen.

– Vi ska vara framåtlutade och kompakta, så att det inte blir den där stressen och det där trycket, att man sitter där och känner: »Fan, de har momentum.« Jag vill inte stå där som en jävla loser i kväll. Att åka hem härifrån efter att ha torskat … jag vill inte uppleva det.

Medan han tuggar på sin club sandwich sätter sig Djurgårdens medie- och marknadsansvarige Daniel Bergström bredvid honom. Han har ett oräkneligt antal rynkor i pannan och tankspridd blick. Bosse frågar hur kollegan mår.

– Det kommer och går lite, svarar Daniel. Någonstans måste man försöka njuta också.

– Du kan ju inte säga att du njuter här, mumlar Bosse med munnen full av bröd, bacon och ägg.

– Nej, nej, men man skulle behöva det.

– Ja, ja. Fan, det är underbart det här!

Bosse gör till sin röst och skiftar sedan från låtsasglatt till plågat tonläge, samtidigt som han för handen till hjärtat.

– Aj, aj, där kom den igen, där kom ångesten!

För att svalka både kroppen och nerverna hämtar han sina badbrallor och dyker ner i poolen före avfärd till matcharenan.

 

Väl på plats på GSP Stadium upptäcker Djurgården att Apoel har stängt av luftkonditioneringen i bortalagets omklädningsrum. Det går knappt att andas där inne. Och när matchen börjar fortsätter psykningarna när hemmalagets bollkallar slänger ner Djurgårdens vattenflaskor i vallgraven bakom avbytarbåset. Och där ovanför skriker 12 000 stridslystna cyprioter allt vad de kan.

Bosse Andersson följer matchens inledande minuter från en av de två viploger som Djurgården fått på långsidesläktaren. En glasskiva skiljer logen från sponsorernas rymligare fålla. Intill sig har Bosse lagets avstängde mittfältare Rasmus Schüller och småskadade Albion Ademi. På stolsraderna ovanför sitter styrelsemedlemmar, Mikael Edvardsen och Henrik Berggren, som för ovanlighetens skull bär skjorta. Han, som sällan visar sig utan en munktröja, har matchat finskjortan med Djurgårdens träningsshorts.

I den sjätte matchminuten uppstår en rörig situation i Djurgårdens straffområde när Jacob Widell Zetterström missar en utboxning på en hörna. En Apoelspelare petar in 1–0. Samtliga åskådare förutom de 240 tillresta djurgårdarna vrålar och får arenabetongen att mullra. På läktarsektionen nedanför Djurgårdens styrelse- och sponsorloger vänder sig ett tjugotal cyprioter om och pekar finger mot Bosse och gänget. De gormar förolämpningar på grekiska. Några av sponsorpersonerna hetsar tillbaka, varpå en ölmugg flyger in genom den öppna glasrutan. Säkerhetsvakter skyndar till sektionen för att stänga fönstret och lugna ner hemmasupportrarna.

Bosse säger inget. Han för handflatorna mot varandra och stödjer munnen och näsan mot dem. Längst upp i logen suckar Henrik Berggren under sin bakåtvända keps.

– Precis det som inte fick hända, stönar VD:n och begraver ansiktet i händerna.

Liksom publiken känner Apoels spelare vittring. De försöker utnyttja det tryck och »momentum« som Bosse helst av allt ville undvika, och stämningen i styrelselogen blir allt oroligare för varje minut som går. Någon gnager på sina naglar, en annan skakar frenetiskt på sitt ben och pappa Edvardsen fingrar med tumnageln på etiketten på den gröna Carlsbergflaska han håller i näven. Han håller egentligen hårt på IFK Göteborg men bär en Djurgårdströja med sonens nummer 16 och efternamn på ryggen. 

– Victor blir tokig annars, förklarar han.

I minut 18 slarvar Djurgården i speluppbyggnaden och ger Apoel en målchans. Bosse flyger upp med händerna i vädret och går med frustrerade steg uppför trappan.

– Vad fan gör de? säger han och greppar en flaska med vatten från ett bord innan han sätter sig igen.

Hemmalaget lyckas inte utnyttja bjudningen. 2–0 kommer istället via en frispark fem minuter senare. Ny explosion på läktarna och nya långfinger och glåpord upp mot logen. Nu är det Henrik Berggren som reser sig och aggressivt grabbar tag i en vattenflaska. Han störtar ut ur rummet, vankar av och an i korridoren och återvänder fyra minuter senare.

När paussignalen ljuder försvinner han igen, och den här gången kommer inte Djurgårdens VD tillbaka. Hela andra halvlek tillbringar Henrik Berggren på en massagebänk i naprapaternas rum med händerna hårt tryckta mot öronen. Därför ser och hör han inte att Apoel omgående skapar tryck igen när andra halvlek börjar eller att pappa Edvardsen uppgivet säger:

– Vi har ju inte ens haft bollen. 

Inte heller ser Henrik att Djurgården sedan spelar sig in i matchen eller att Elias Andersson i den 68:e matchminuten tystar hemmasupportrarna genom att dunka upp 2–1 i krysset efter ett snyggt anfall. De blårandiga i bortaklacken och logerna tjuter unisont:

– Jaaaaaa!

Bosse skriker också rakt ut, dansar upp ur sin stol och möter de famnar han kommer åt. Han tittar sökande upp mot den tomma stol där Henrik satt tidigare.

Glädjen varar i fem minuter, sedan gör Apoel 3–1. Med en minut kvar av full tid leder Djurgården dubbelmötet med 4–3. Hemmalaget trycker på med hjälp av publikens energi. Bosse knyter handen runt kvällens tredje vattenflaska och låter hela innehållet rinna ner i strupen. Sedan lutar han kroppen tillbaka och flätar fingrarna bakom huvudet. Han lossar dem först när Joel Asoro kontrar in Djurgårdens andra mål för kvällen. 5–3. Djurgården är vidare.

Medan hemmasupportrarna lämnar arenan ropar några av dem svordomar mot styrelsemedlemmarna och sponsorerna som firar i Djurgårdens loger. Den här gången brister det för pappa Edvardsen. Han pekar finger till ett gäng provokativa cyprioter och vrålar »fuck you!« tillbaka.

I samma stund studsar Bosse Andersson in på gräsmattan med sin mobil i vädret. Han kapar Sportbladets livesändning från matchen och visar upp spelarnas, ledarnas och supportrarnas glädjeyra. Sedan drar han i gång segerramsan »Sopa i Europa«. Hans blåa Gantskjorta dryper av svett i kvällsvärmen.

I omklädningsrummet firar laget med öl och hög musik. Bosse sänker volymen och ber spelarna att lyssna.

– Grabbar, grabbar! Det här tog på krafterna. Jag är så jävla stolt över er och att vi får göra det här som förening. Bara att lyfta på hatten. Men det är inte det ekonomiska som är viktigt, det är mer känslan att gå vidare sportsligt.

Det är knappast ett retoriskt fulländat segertal, men vem bryr sig? Och när det plötsliga falsettskrattet hörs från sportchefens mun stiger jublet bland spelarna som precis har realiserat hans dröm.

 

Bosse är sist in i spelarbussen. Han kör bort Elias Andersson från ett dubbelsäte och hamnar bakom Isak Hien. Med ett skratt visar mittbacken upp ett klipp på sin agent som befinner sig på en sportpub i Stockholm, omgiven av firande djurgårdare.

– Stannar du nu? viskar Bosse och lutar underarmarna mot Hiens stolsrygg.

24-åringen ler och skakar på huvudet till svar. Detta utgör Bosses närmast förestående utmaning kommande dagar: att övertala Hien att stanna säsongen ut. Tror han att han kan lyckas med det? Nej. Hien har redan bestämt sig för att gå till Hellas Verona. Men Bosse måste ändå försöka. Till skillnad från när han återvände är Djurgården inte längre i ett läge där framstående spelare måste säljas.

Stämningen medan bussen rullar mot flygplatsen är sansad, spelarna kollar i sina mobiler och pratar med vänner. Bosse klickar i gång sin SMS-app och börjar skrolla. Han har mottagit flera hundra meddelanden sedan slutsignalen. Lyckönskningar och blåa, röda och gula hjärtan från supportrar, vänner, journalister och gamla spelare och tränare i Djurgården. Nästan samtliga allsvenska sportchefskollegor gratulerar, förbundskapten Janne Andersson likaså. Bosse läser bara, svarar inte.

– Jag låter den kallna lite, säger han och lägger ner mobilen.

I morgon ska laget fira avancemanget på Haris Radetinac nya kebabhak i Skärholmen. Nu är alla mest trötta, och därför blir det inga vilda festscener heller på flygplanet, som beräknas anlända på Arlanda halv fem på morgonen. Däremot passar sponsorerna längst bak i kabinen på att skåla i champagne.

Innan planet lyfter från cypriotisk mark frågar en flygvärdinna i högtalarsystemet om någon saknar någon. Två personer har checkat in men inte boardat planet. Bosse ser sin chans att skämta med sin nästa storförsäljning.

– Isak Hien, är han med eller har han dragit? säger han och flinar. Han åkte med oss till flygplatsen och checkade in men sedan dess har vi inte sett han.

Hien vänder sig om och knyter ihop ögonen när han skrattar. Även tränarna Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf roar sig åt sportchefens spratt.

– Tacka nej till allt, Isak, så får du följa med, inflikar Bergstrand utan att lyfta blicken från sin Ulf Lundell-bok.

Bosse är inte klar. När han öppnar munnen igen pratar han bebisspråk för att pika Hien för något han sa till Bosse tidigare i somras.

– »Jag vill gå till Slavia Pjag, det är heligt för mig. Jag vill inte spela, jag vill gå till Slavia Pjaaaag.«

Bosse dricker tre öl och ett glas champagne innan han somnar bakom solglasögonen. Han vaknar av att pappa Edvardsen dimper ner på sätet intill i sin Djurgårdströja. Han sänkte enligt egen uppgift »typ tio bira« under matchen och har nu fått i sig några till.

– Du, jag är så jävla glad för din skull, säger han till Bosse. Jag vill bara berätta hur mycket jag uppskattar dig.

Bosse halar fram sin mobil och ögnar igenom nya notiser medan pappa Edvardsen överöser honom med fler komplimanger.

– Man måste få njuta också. Eller hur, Bosse?

Bosse nickar tankspritt, fortfarande med sina trötta ögon riktade mot skärmen. Fler grattishälsningar från kända fotbollsprofiler strömmar in, men när sportchefstummen till slut stannar är det på ett SMS från den hängivna supportern »Super-Lelle«, som skriver: »Det här var min bästa match sedan jag började gå 1963, tack!«

Bosse Andersson lutar sig tillbaka i sätet och ler.