Satan i datan!

Mikael Hjelmberg låter belåten i telefonen när han avslöjar var han befinner sig:

– På Årsta faktiskt.

Som om jag räknat med att han skulle säga Abidjan, Accra eller Freetown. 

Hammarbys chefsscout uppskattar att han har omkring 120 resdagar om året. Den senaste gick till södra Spanien, där A-laget hade försäsongsläger. I Marbella gjorde Sportbladet en stor intervju med honom där vinkeln var att han trots locktoner från cypriotiska Omonia Nicosia tänkte stanna i Hammarby. När journalisten Daniel Kristoffersson puffade för sin intervju på sociala medier öste hammarbyare gröna hjärtan och kärleksförklaringar över Mikael Hjelmberg i kommentarerna: 

»Kung Micke!«

»Tänk om fler spelare vore som du.«

»Jag älskar dig.«

Av intervjun och reaktionerna gick att förstå att Mikael Hjelmberg är populär i Bajenland. Den stärkte också min uppfattning att scouternas status aldrig har varit högre.

– Den bilden delar jag absolut, säger Hjelmberg. Det finns i dag ett jäkla fokus och intresse för min roll, även från supportrar. Det händer ganska ofta att de vill tipsa mig om olika spelare.

»De gånger jag har varit öppen för mer data tycker jag inte alltid att infon har varit värdefull.«

Det ska sägas att just Hjelmberg lägger tid på mycket annat än att bara leta möjliga nyförvärv. Han och sportchefen Jesper Jansson jobbar tätt ihop och han beskriver sig själv som »lite av en föreningsutvecklare«. Men titeln är trots allt chefsscout och det har den varit sedan 2015. Det var slitigare då, säger han. Dels var hans kontaktnät inte lika stort, dels var sällan arbetsuppgifterna över när en upptäckt spelare hade signerat kontraktet. Hjelmberg skrattar när han berättar om hur brassen Rômulo 2016 anlände till Stockholm med sin son och höggravida fru. Vid Gullmarsplan väntade en omöblerad lägenhet.

– Jag och min fru fick åka till Ikea och fixa alla möbler och skruva ihop dem, säger Hjelmberg. I dag har vi en helt annan struktur. Vi har en team manager, en players manager, en administration som ser till att allt flyter bättre. Och jag kan göra annat än att lägga en helg på att montera ihop Ikeaprylar.

Mikael Hjelmbergs utveckling i Hammarby har också skett parallellt med en digitalisering av fotbollen som han följt med spänning – och med viss skepsis. 

»Jag har sju vänsterbackar jag hellre rekryterar till Hammarby. Jag delar alltså inte den statistiska bilden.«

– Jag försöker vara öppen för att ta till mig mer information, säger han. Men de gånger jag har varit öppen för mer data tycker jag inte alltid att infon har varit värdefull. 

Hur då?

– Jag kan få statistik på en spelare som enligt siffrorna är Allsvenskans bästa vänsterback, men jag tycker inte alls att han är det. Jag har sju vänsterbackar jag hellre rekryterar till Hammarby. Jag delar alltså inte den statistiska bilden.  

Med andra ord: Hjelmberg litar mer på sitt eget omdöme. Han poängterar att Hammarby absolut jobbar med data kopplat till intressanta spelare – bland annat så kallade »spiders« – och vill ogärna spela rollen som teknikfientlig fotbollsdinosaurie. Statistik och siffror spelar också roll när han bedömer spelare, menar han.

– Men mer som en bekräftelse på det som ögat redan har sett, säger Hjelmberg. Jag kan konstatera att av alla spelare vi hittat längre bort, utvecklat och sedan sålt – där har det inte funnits någon data överhuvudtaget. Bara ren grundlig scouting på plats.

 

Pelle Andersson borde egentligen inte svara när jag ringer. Han är resurslärare i Norrköping men säger att det nog ändå funkar att prata medan eleverna åker skridskor. Förutom lärarjobbet driver Andersson en teater där han även skådespelar, senast i rollen som Alfons Åbergs pappa.

– Och så har jag scoutingen som mitt tredje ben, säger han. Jag vill inte släppa den. Vänta lite bara … Ja, precis, lägg skridskorna där vid bänken. Bra, gänget!

»Vissa är skeptiska, andra går all in på datascouting.«

Den första klubben Pelle Andersson scoutade åt var inte vilken som helst. Åren efter att Roman Abramovitj köpte Chelsea 2003 rekryterade den nyrika klubben personal från hela världen. Men få journalister, om ens någon, rapporterade om Pelle Anderssons tjänst. 

– Jag jobbade i det tysta, säger han. Medierna skrev förstås om stora värvningar, men scouternas jobb skedde ganska mycket under radarn.

Pelle Andersson hade en bakgrund som anfallare i Sleipner och Åtvidaberg på 90-talet. Som Tipselittränare i Åtvidaberg följde han med talangen Christoffer Karlsson till Eindhoven när denne erbjöds provspel i PSV. I PSV lärde Andersson känna sportchefen Frank Arnesen, och när Arnesen senare hamnade i Chelsea erbjöd han svensken anställning. 

– Jag blev stationerad i Thessaloniki, säger Andersson. Med ansvar för Balkan, Grekland, Cypern och … några länder till. Det var hektiska år.

Å ena sidan var det ett drömjobb. Han representerade en av världens bästa klubbar och fick bra betalt för att flyga runt och se på fotboll. Å andra sidan var det ensamt och ibland kunde han fråga sig vad resorna egentligen gav. Det hände att han tog sig till en match i ett annat land, bara för att upptäcka att spelaren Chelsea bett honom kolla upp var placerad på bänken.

– Jag minns särskilt en match i Finland, säger Andersson. Tränaren i det finska laget gillade Liverpool mer än Chelsea. Så när han fick nys om att jag var där bänkade han spelaren. Det var sådana smällar man fick ta. Det digitala var fortfarande inte särskilt utvecklat under de här åren, 2005 till 2008 handlade det mycket om att resa för att se spelare på plats.

»AIK hade haft 13 tränare på 10 år när jag fick jobbet där. Min analys var direkt att sportchefen och tränaren hade gått i clinch.«

Efter Chelsea har Andersson bland annat jobbat för Bröndby, AEK Aten och Ankaraspor. Senaste klubbuppdraget var för norska Vålerenga. 

– I dag finns många olika slags scouter, säger Andersson. Du kan till exempel vara scout åt ett agentnätverk, vilket ofta är mer välbetalt. Men jag har alltid tyckt mer om att jobba för en klubb. Jag hoppas få göra det igen.

När jag ber Pelle Andersson nämna den största skillnaden med scoutingen från när han var ny i branschen svarar han: 

– Solklart all data och statistik. Och där är det intressant hur olika inställning klubbar kan ha. Vissa är skeptiska, andra går all in på datascouting.

 

Förr gällde det ofta att ha tur och vara bra vid rätt tillfälle. IFK Göteborgs klubbdirektör Håkan Mild berättar hur hans första internationella spelarflytt gick till Servette efter att schweizarna egentligen varit i Göteborg för att spana in lagkamraten Stefan Rehn.

– Jag gjorde en bra match då, säger Mild. Det kanske också påverkade att jag var yngre än Rehn.

Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson har en snarlik anekdot om sin enda utlandsflytt som spelare. När Elfsborg 1997 tog emot Degerfors på Ryavallen var italienska Como där för att scouta gästernas Gbassay Bangura. 

– Så råkade jag vara rätt skaplig just då, säger Andreasson. Det slutade med att jag och Mats Rotting blev bjudna till Como för att visa upp oss i stället.

»Utan att säga för mycket tror jag att Michael Baidoo var en sådan spelare som dök upp i datan först.«

Andreasson är tacksam över sina åtta månader som utlandsproffs och har många historier från tiden i Como. Men i dag basar han över en klubb som gör allt för att minimera den typen av slumpvärvningar. 

– I Elfsborg är det väldigt strukturerat med ständiga utvärderingar och egna rankinglistor över spelare som finns i olika program. Du borde prata med Jimmy om det.

Så jag ringer Jimmy Thelin, Elfsborgs manager. Att han är just manager är viktigt. Det finns tränare som har som princip att inte lägga sig i vilka spelare klubben bör rekrytera. På så sätt undviker de en klassisk konfliktyta mellan tränare och sportchef. Så här uttryckte sig Odenses svenske tränare Andreas Alm, med ett förflutet i AIK och Häcken, i podcasten Mediano förra året: »AIK hade haft 13 tränare på 10 år när jag fick jobbet där. Min analys var direkt att sportchefen och tränaren hade gått i clinch ganska tidigt om spelare. Så jag bestämde mig direkt: det ska jag inte göra.«

För Jimmy Thelin är det annorlunda. 

– Som manager vill jag ha en bred kunskap, säger han. Utan att spreta för mycket vill jag ändå försöka förstå allting, från fysträning till dataanalys.

»Ja, hemmasnickrat kan man nog säga att det är.«

När Thelin målar en bild av Elfsborgs scoutingarbete använder han en bred pensel. Det börjar med ungdomsverksamheten, att ständigt veta vad som kommer underifrån. Därefter kommer spelare som sedan tidigare är starkt förankrade i Elfsborg: tidigare exporter som funderar på en återflytt till Borås.

– Sedan tittar vi externt och där kan det skilja sig mycket vad vi söker. Ibland är det unga med potential som behöver tid, som Timothy [Noor Ouma]. Ibland är det någon vi vill ska gå rakt in i laget, som Sivert [Heltne Nilsen].

Jag berättar för Jimmy Thelin om Siriusspelaren Aron Bjarnason. När jag besökte Uppsala ett år tidigare fick jag berättat för mig hur Bjarnasons namn först upptäcktes i ett analysprogram. Under en säsong på Island hade han varit spelaren med flest expected assists, alltså framspelningar som kunde eller borde ha resulterat i mål. Fler saker behövde givetvis stämma innan Sirius slöt ett avtal med honom, men det var ändå ett exempel där det började med data.

– Intressant, säger Thelin. I en första selektion av potentiella spelare tycker jag att data kan vara bra.

Finns det sådana spelare i dagens Elfsborg, där siffror var första steget i rekryteringsprocessen?

– Vi har både och. Utan att säga för mycket tror jag att Michael Baidoo var en sådan spelare, jag har för mig att han dök upp i datan först. Jag måste dubbelkolla det [Thelin dubbelkollar senare och bekräftar].

»En spelare kan ha grymt bra statistik i en serie som inte är jämförbar med vår.«

Jag ger Jimmy Thelin ett hypotetiskt exempel: Elfsborg har ett akut behov av en djupledsstark forward som kan gå rakt in i laget och någon sådan går inte att hitta i Sjuhäradsbygden. Hur inleds processen?

– Först tittar vi på vårt »shadow team«, alltså potentiella nyförvärv vi rankat och som redan finns i vårt system. Finns inget där kan vi dels öppna upp vårt kontaktnät, eller kolla datan. Sedan en selektion i de alternativ som kommer upp där. Därefter blir det video, sedan se spelaren live. Vi vill också helst träffa spelaren för att skaffa oss en egen uppfattning genom ett personligt möte. Man tar också X antal referenser för att få en så heltäckande bild som möjligt av personen. Sedan blir det ett ja eller nej. Det finns ju konkurrenter också.

När du säger »datan«, vad menar du exakt då?

Jimmy Thelin fnissar till.

– Det håller vi lite internt så, va? Hur vi jobbar med det. Men det är ett program där vi kan se de profilerna vi söker för den positionen. Då kommer den att visa spelarens egenskaper och styrkor. Och det är inte ETT program, det är ett slags pussel av olika.

»Elfsborg hemliga hemmasnickrade dataprogram.«

– Så dramatiskt behöver vi kanske inte beskriva det. Men ja, hemmasnickrat kan man nog säga att det är.

Vad är det svåraste när man använder siffror och data för att bedöma spelare?

– Att ställa kontexten spelaren befinner sig i just nu mot den som väntar hos oss. En spelare kan ha grymt bra statistik i en serie som inte är jämförbar med vår. Då blir det upp till oss att bedöma: kan han göra de här sakerna även i en allsvensk miljö? Ibland avslöjar datan heller inte vissa saker eftersom laget spelar på ett sätt där spelarens styrkor inte kommer fram. 

Det är nu du ska säga: »Det är komplext.«

– Det är komplext! Jättesvårt. Så här: Vi använder oss gärna av data, programmen blir allt bättre och vi lär oss mer och mer om hur vi kan utnyttja dem. Men jag är väl medveten om att siffror, data och statistik inte är hela sanningen. Vi jobbar med människor, inte robotar.

»Det blir ett slags Football Manager-supporterskap.«

 

Brentford, Midtjylland och belgiska Union Saint-Gilloise är några av de klubbar som fått epitetet »datalag« de senaste åren. Här finns en extrem tilltro till vad siffrorna kan berätta, både sett till hur laget ska spela och vilka som bör ansluta till klubben. 

Den mer datadrivna fotbollen påverkar också bevakningen av den. När en större svensk klubb stod för en profilvärvning tidigare fick tidningskrönikörer och experter tycka till på magkänsla: flipp eller flopp? Nu är det vanligare med rubriker av typen »Så bra är Vincent Thill – AIK:s nyförvärv från Luxemburg«, följt av en statistisk redogörelse över insatser i tidigare klubbar. Sajten Fotboll Sthlms nyrekryterade sifferexpert Marcus Bring hade förmodligen lika gärna kunnat få jobb som analytiker i en allsvensk klubb. 

Kanske hänger allmänhetens stigande intresse för scouting och avancerad fotbollsmatematik också ihop med att dagens allsvenska spelare sällan blir kvar länge om de presterar bra. Känslan är att många supportrar i dag intresserar sig mer för klubben i stort, där det mesta tidigare handlade om A-lagets startelva. Och varför inte: det är trots allt svårt att hinna bygga relationer till nyckelspelare om de hela tiden är på väg att flyga ut genom nästa transferfönster. Allsvenskan är också en liga där klubbarnas ekonomi är beroende av spelarförsäljningar, och publiken anpassar sig. Vem talade tidigare om »vilken åldersstruktur« favoritlagets trupp har? Visst kunde man även förr oroa sig över allt för många ålderstigna spelare, men då kopplat till sjunkande kvalitet snarare än »svag säljpotential«.

»Killen har ingen konstig frisyr, och han spelar i World Cup. Det är klart att han kan bli något.«

Dessutom kan vilken datorvan supporter som helst i dag lätt skaffa sig information om spelare världen över. Även utan betaltjänster som Wyscout och Statsbomb kan man komma ganska långt, och därmed bilda sig en tydlig uppfattning kring hur klubben sköter sitt värvningsarbete. Det blir ett slags Football Manager-supporterskap där publiken under matcherna kanske inte tror sig klara av tränarens jobb lika bra – men definitivt sportchefens.

 

I dag har 6 av 16 allsvenska klubbar en heltidsanställd chefsscout på papperet. De som inte har en hänvisar ofta till att det är en resursfråga. Varbergs manager Joakim Persson menade i Sportbladet för två år sedan att hans klubb knappt ens har en analysavdelning: »Vi har ›XL Bygg-Freddan‹ [halvtidsanställde assisterande tränaren Fredrik Danielsson], mig själv och Martin från U19 som hjälper till med klipp.«

Andra lag förlitar sig på sportchefer där scouting också ingår i arbetsuppgifterna. Denna kategori sportchefer förlitar sig gärna på ett brett kontaktnätverk och gör sitt bästa för att navigera mellan agenter med olika grad av seriositet. Tänk Bosse Andersson i Djurgården, eller Mjällbys Hasse Larsson. 

– Fotbollen är mer industri i dag – mer köp och sälj, säger Håkan Mild, sportchef i IFK Göteborg 2005–2014 och blåvit klubbdirektör sedan 2021.

Han berättar hur han under sin inledande sportchefstid ibland satt och matade in videokassetter med inspelade matcher där potentiella nyförvärv kunde upptäckas. 

– I dag är allt mer tillgängligt genom det digitala. Samtidigt lägger vi enormt med tid på rekrytering. 

»Fotbollsögat kommer aldrig att bli omodernt.«

Säsongen 2023 har IFK Göteborg ingen sportchef. Däremot – tidstypiskt nog – ett utökat scoutingteam. Här finns sedan tidigare den erfarne Olle Sultan och den yngre David Vukovic, med större ansvar för analys och siffror. Men sedan i somras också en chefsscout i form av Stig Torbjörnsen, som mer än någon annan gjort sig känd som en dataskeptiker.

– Bägge delar är viktiga, säger Mild diplomatiskt. När det kommer till spelare handlar det om både subjektiv och objektiv bedömning. 

Vilken tycker du är viktigast?

– Jag uttrycker mig inte så, men lite beror det förstås på hur man själv är funtad. Vi kanske är lite mer åt det subjektiva än andra, jag vet inte? För oss handlar det i alla fall oftast om att ta den subjektiva bedömningen först, sedan den objektiva.

I denna »subjektiva bedömning« ingår mycket. Det kan vara spelarens kroppsspråk och karaktär, hur han reagerar på att bli utbytt eller bänkad. Eftersom vi människor uppskattar och retar oss på olika karaktärsdrag och egenheter kan man också påverkas av en spelares framtoning. Eller utseende. 

»Om en forward gör tre mål i en match pratar alla om honom efteråt. Men det kanske var slumpmål?«

Jag kommer att tänka på något Mild sade när han 2007 såg en 18-årig Emil Salomonsson spela ungdomslandskamp i Mjölby. Mild var sportchef då, Salomonsson lovande spelare i Ängelholm och det skulle dröja ytterligare fyra år innan de hamnade i samma klubb. Mild imponerades av ynglingens tempoväxlingar – men också av hans skoval. »Kolla!«, ropade Mild. »Han spelar i World Cup! Skorna Adidas tog fram till VM 1978. Killen har ingen konstig frisyr, och han spelar i World Cup. Det är klart att han kan bli något.«

Subjektiv analys. 

 

Av alla scouter, sportchefer och klubbledare jag pratar med är samtliga överens om att fotbollens digitalisering har fått stor påverkan på sättet man följer spelare och rekryterar. Vissa använder sig mer av data än andra, men ingen argumenterar för att man helt borde ersätta resande och på plats-bevakning med data. Hammarbys Mikael Hjelmberg påpekar att han under sina Afrikaresor ofta studerar unga talanger vars siffror inte är särskilt dokumenterade, ibland inte alls.

– Man får acceptera att fler klubbar jobbar åt datahållet i dag, säger Hjelmberg. Anställer datascouter, eller vad man nu väljer att kalla det. Men fotbollsögat kommer aldrig att bli omodernt.

»Vi åkte inte dit för att hitta en högerytter, men han var fullständigt exceptionell.«

Hjelmberg gör också skillnad på »allmän scouting« och fall där Hammarby vill kolla extra på en särskild spelare. När han reser till Ghana eller Elfenbenskusten ser han i regel upp till tio matcher mellan olika akademier, arrangerade just för att europeiska klubbar ska upptäcka unga fynd. 

– Då vet man ofta ingenting innan utan måste bilda sig en uppfattning på plats. Det var så vi hittade [Akinkumni] Amoo. Vi åkte inte dit för att hitta en högerytter, men han var fullständigt exceptionell. 

Hjelmberg har varit på den här typen av scoutingresor så många gånger att han numera får »lite av en räkmacka« genom sina kontakter i Ghana och Elfenbenskusten. Om den ordinarie campen med akademimatcher hålls i mars kan personer han lärt känna arrangera ett gäng matcher en månad tidigare för hans skull, så att han ska slippa trängas med för många konkurrenter.

– Och då handlar det om att använda sitt öga för att upptäcka potential, snarare än att se hur bra någon är just nu. Om en forward gör tre mål i en match pratar alla om honom efteråt. Men det kanske var slumpmål? Den andra forwarden, som gick mållös, kanske har de mest utvecklingsbara egenskaperna? Det är potentialen vi är ute efter. Spelare som drömmer om att spela på den absolut största scenen och inte ser Hammarby som sin slutdestination.

»Ny teknik kommer inte att svara på hur personen kommer att trivas i Odense eller i vårt omklädningsrum.«

 

Även Adrian von Heijne reser en del i sitt jobb. Sedan årsskiftet är han chefsscout i danska Odense, som värvade honom från Sirius. När jag pratar med honom ska han snart åka till Egypten och afrikanska mästerskapet för killar upp till 20 år. Det finns en spelare i turneringen som Odense har följt ett tag, berättar han.

– Och från ligan där han spelar finns bara tre matcher på video med honom, och inte tillräcklig statistik. Därför är det en god idé att ta sig dit. 

Adrian von Heijne är en av de yngsta i sin bransch, 26 år. När han kartlägger och följer spelare hemifrån eller från kontoret använder han sig av Wyscout och Excel. När han åker för att se dem med egna ögon är det inte främst för att lära sig ännu mer om spelarens spetsegenskaper.

– Det som är viktigt är att vi som klubb har stor förståelse för var spelaren kommer ifrån, säger han. Det kan till exempel vara värdefullt att ha varit i den stad där spelaren växte upp, förstå vilka miljöer spelaren har varit i fram till nu. Kanske knyta kontakter runt spelaren för att få en djupare förståelse av honom som person. 

Du pratar om den sociala faktorn, tror du att den ofta nedvärderas?

– Det är jag helt övertygad om. Ny teknik kommer inte att svara på hur personen kommer att trivas i Danmark, i Odense, eller i vårt omklädningsrum. Men det här gäller även befintliga spelare. Jag tror på att putta in ännu mer kraft för att säkerställa att de anställda på arbetsplatsen mår bra, att vardagen är god. 

Efter samtalet hör Adrian von Heijne av sig med några SMS där han vidareutvecklar sina tankar. Med tanke på vilken ekonomi som läggs på spelare är scouting fortfarande möjligen underskattat, funderar han. Samtidigt misstänker han att området är överskattat i stort. Att man fokuserar väldigt mycket på klubbars agerande på transfermarknaden och mindre på bitar som kanske är ännu viktigare: tydlig spelstil, en sund träningsmiljö, kontinuerlig utveckling av befintliga spelare och ledare. 

Denna typ av långsiktiga arbetsmetoder är sällan särskilt lockande för medierna. Att Mikael Hjelmberg kanske har ett nytt anfallsfynd på gång till Hammarby är i regel mer läslockande för publiken än en ökad trivselfaktor runt träningarna på Årsta. Dessutom: det saknas inte direkt transfernyheter att rapportera om. Har man blivit en säljande liga som gjort sig beroende av regelbundna miljonförsäljningar får man nog acceptera att många har åsikter om det. Och som Adrian von Heijne själv skriver, apropå sin dragna lans för de långsiktiga värdena: »Hyckleri kanske, att jag säger det, som var med och värvade 29 spelare på fem fönster i Sirius, men jag lär mig jag också. Många spelarövergångar är i alla fall knappast synonymt med framgång.«