Stig Torbjörnsen: »Tio miljoner för en rökande slovak?«

Snöblandat regn blåser i sidled utanför Stig Torbjörnsens vardagsrumsfönster. Göteborg i januari. Klockan är strax före nio på morgonen och IFK Göteborgs chefsscout dricker Pepsi Max i vinglas.

– Jag äter sällan frukost, säger han. Frukost, det blir Pepsi Max det. Mat lagar jag inte så ofta heller. Det är inte så festligt att laga bara till sig själv.

Stig Torbjörnsen är 58 år. Han har en flickvän i Oslo, men lever ensam. Inga barn. Han är lättpratad, gladlynt och uttrycker sig ofta drastiskt. När han jobbar ser han på fotboll. När han är ledig ser han på fotboll. Föregående kväll var han nere på sportbaren under sin lägenhet: Wolverhampton–Liverpool i FA-cupen. Avkoppling, förmodar man. Knappast aktuellt för IFK Göteborg att fiska i så dyra vatten.

– Jag gör egentligen ingen skillnad på jobb och fritid. Och det finns alltid någon spelare som är bedömningsmässigt intressant. 

Han börjar prata om Wolverhamptons spanske ytter Adama Traoré, som han satt och retade sig på under matchen.

– Många verkar tycka att han är jävligt fin, för han är så snabb och kraftfull. Alla kan se det. Men jag vet inte om alla kan se att det också är en spelare som inte fattar någonting. Han vet aldrig när han ska passa, tar alltid fel beslut.

Har du andra intressen?

– Nej. Inte så att jag samlar på frimärken eller så. 

Bara fotboll?

– Ja. Nej! Pet Shop Boys.

Pet Shop Boys?

– Ja, se här.

Han fiskar upp sin telefon och klickar fram en biljett till den engelska syntduons konsert i Scandinavium i sommar. 

– Pet Shop Boys har jag alltid gillat, jag vet inte varför. Det började redan med West End Girls på 80-talet. 

Är du musikintresserad överhuvudtaget?

– Nej, det kan jag inte säga. Det är mest Pet Shop Boys.

 

Stig Torbjörnsen skrattar och drar handen genom sitt halvlånga, grårufsiga hår. På en hylla i vardagsrummet står en samling spritflaskor av olika märken. Under dessa: en vinkyl. Men man får intrycket att de snarare är inredningsdetaljer, att flaskorna sällan öppnas.

– Det stämmer, säger Stig. Kanske ett glas vin någon gång om en bekant hälsar på. Jag är ju också borta i långa perioder.

Han kom nyligen hem från en scoutingresa i Nigeria. Det var 130:e gången han besökte Afrika, berättar han, och om några dagar drar han söderut igen. Först Spanien, sedan Portugal. Borta i en månad.

– Ja, vad ska jag göra här hemma? Sitta och glo på det där?

Han gör en svepande gest mot sin stora TV som visar Nyhetsmorgon utan ljud. Till iberiska halvön ska han eftersom majoriteten av Skandinaviens elitlag har sina försäsongsläger där. 

– Det blir, nu ska vi se … kanske 40 matcher på 30 dagar.

Det låter dyrt för IFK Göteborg?

– Inte alls. Jag har hållit på med detta länge, jag känner folk överallt. I Alicante bor jag hos min kompis Espen. I Marbella har jag också en polare med lägenhet. Jag är inte särskilt dyr.

Bestämmer du själv vilka resor du gör och hur länge du ska vara borta?

– IFK Göteborg bestämmer. Men sannolikt vet jag bäst var man bör vara, så jag brukar föreslå upplägg. Närmaste månaden kommer jag att kunna se 75 procent av de bästa skandinaviska lagen, men det handlar också om att träffa folk och utbyta information. Vilken fin spelare har en utköpsklausul? Vem är skitbra men gillas inte av tränaren? Jag har grovkoll på alla lag och spelare i Skandinavien och jag känner alla scouter. Ja, de som är ute och rör på sig, alltså. De som sitter i ett rum med datorn känner jag inte.

 

När Stig Torbjörnsen ska beskriva sig själv använder han först ordet »ensamvarg« – bara för att omedelbart korrigera sig själv. Han har absolut ett socialt behov, menar han, och det är därför han helst jobbar för en klubb. Han påpekar också att om han bara varit ute efter att tjäna pengar hade han kunnat jobba som agent.

– Jag vill tjäna pengar åt klubben, men personligen är pengar ingen drivkraft. Jag vill tillhöra något större. Jag menar, se på tröjan här. Jag kunde alla spelare i det här laget.

Han pekar på framsidan av sin mörkblå retrotröja. Där står resultatet och målskyttarna – Corneliusson, Nilsson, Fredriksson – från IFK Göteborgs kanske mest kända vinst, Uefacupfinalen mot Hamburg 1982. När matchen spelades var Stig 17 år och bodde i Osloförorten Kjelsås. Göteborg låg bara drygt tre timmar bort och Blåvitt var ett lag man förhöll sig till även som norrman. Nu har Stig jobbat för klubben sedan i somras då han anslöt från IFK Norrköping efter fem år i Östergötland. Tajmingen var god när klubbdirektören Håkan Mild hörde av sig förra året. Dels var Stigs samarbete med dåvarande Norrköpingstränaren Rikard Norling inte lika smärtfritt som med företrädaren Jens Gustafsson, dels lockades han av tanken på att vara med och föra Blåvitt mot toppen igen. 

– Jag ska inte lösa allt, säger han. Men jag tror att jag kan vara med och göra IFK Göteborg bättre. Jag vet att det tidigare år har varit skakigt och för stor omsättning på ledare, men jag får ett stabilt intryck nu. Det är en jävla fin klubb att jobba i. 

Hur såg du på IFK Göteborgs värvningar när du var i Norrköping?

– Man följer så klart vad konkurrenterna håller på med och jag får erkänna att jag blev förvånad av flera värvningar. Jag säger inte att alla som kommit de senaste tio åren varit kassa, men alla kan se resultaten i tabellerna. De har inte sålt för så jättemycket heller. Jag blir väldigt förvånad om det går sämre än tidigare. 

»Om datascouting varit så jävla bra hade alla lag blivit mycket bättre på scouting.«

När han talar om tiden i Norrköping gör han det överlag med värme, och han lyfter gärna fram spelare som han menar »aldrig hade rekommenderats av något analysprogram«.

– Mina tre bästa värvningar där var Ishaq Abdulrazak, Samuel Adegbenro och Rasmus Lauritsen. Abdulrazak kom för en miljon från Nigeria, såldes för 40 till Anderlecht. Han hade inget CV överhuvudtaget. Adegbenro var skadad, krossad och platsade inte i Rosenborg. Han blev skyttekung i Norrköping och såldes sedan dyrt till Kina. Lauritsen var ibland bänkad i Vejle innan han kom till Sverige. Såldes sedan för 20 miljoner till Dinamo Zagreb.

Det går att kasta floppnamn på Stig Torbjörnsen också, som honduranen Kevin Álvarez och israelen Yahav Gurfinkel. 

– Självklart kan jag också ta fel och göra missbedömningar, säger han. Men ibland har kanske scouten rätt och tränaren fel. Gurfinkel spelar hela tiden i Israel nu, 90 minuter varje vecka. Hade jag eller coachen fel?

Han häller upp mer sockerfri läsk i vinglaset. Sedan säger han att det viktigaste för en scout inte är att värva, utan att säga nej. Nej till okända agenter som försöker få honom intresserad av sina spelare, nej till datorns rekommendationer som han sällan litar på. Han tycker generellt att klubbar har alldeles för stor tilltro till siffror. Däremot drar han sig för att peka ut konkurrenter han tycker är fel ute. Säger att han inte orkar vara »den där kaxige norrmannen som sågar andra lag«.

– Men om datascouting varit så jävla bra hade alla lag blivit mycket bättre på scouting. I min värld har tvärtom alla lag blivit sämre på scouting. Klubbar kan i dag köpa en osedd spelare på deadline day i ren desperation. Det anser de sig ha råd med! Men att anställa en resande scout har de inte råd med. Det är ju ofta argumentet: »Vi har inte råd med en heltidsanställd scout.«

Så kan väl verkligheten se ut för många klubbar?

– Jag talar förstås i egen sak, men jag tycker att det är enkelt. Omsätter man för 100 miljoner kronor får man omsätta för 101, så att man kan ta in en scout på heltid. Eller så får man bara ta bort en miljon någon annanstans. Med en duktig chefsscout minskar man felträffarna i rekryteringen, i det långa loppet tjänar klubben pengar på det. Jag har tjänat pengar åt Rosenborg, jag har tjänat pengar åt Norrköping. Och jag tror att jag kommer att tjäna pengar åt Göteborg också. 

 

Det var under de tio säsongerna med Rosenborg som Stig Torbjörnsen gjorde sig ett namn i skandinavisk fotboll. Och trots hans återkommande »det viktigaste för en scout är att säga nej« har han roligare när han berättar om gånger han sagt ja. Inte utan stolthet visar han upp en artikel som norska VG skrev i samband med hans avsked från Rosenborg.

– De tog ut »Stickans drömelva«. Alltså spelare jag hittade åt Rosenborg och som lyckades bra där. Och den elvan är bra, alltså. Den är riktigt bra.

»Han var inte snabb, kunde inte tacklas. Han rökte! Dyr var han också.«

Ett par av namnen är från hans första tid i Rosenborg, då klubben var en stormakt i Skandinavien och ofta presterade bra i europeiska cuper. Stig minns särskilt en bortamatch mot Valencia i Champions League 2007. Norsk seger med 2–0 på Mestalla.

– Det var en av Rosenborgs bästa bortamatcher någonsin. Och jag, lilla Stig från Kjelsås, låg bakom fem av killarna i startelvan. Det var fan så fint!

En av spelarna, slovaken Marek Sapara, kallar han »min bästa ever«. Det är också honom han väljer som exempel när han argumenterar för att det alltid är värt att resa och lita på sina sinnen.

– Han spelade i Ružomberok, långt uppe i fjällen. För gammal för U21 och inte bra nog för A-landslaget. Han var inte snabb, kunde inte tacklas. Han rökte! Dyr var han också. Tio miljoner för en rökande slovak? Alla typiska checkboxar sa nej. 

Ändå rekommenderade Stig klubbledningen att slå till.

– Jag kunde se att han hade det jag värderar allra högst: spelintelligens. Ett skyhögt fotbolls-IQ på den grabben. Jag var ganska ny som scout då, Rosenborg litade inte helt på mig så de skickade sportchefen och tränaren för att kolla själva. De behövde bara se en kvart på Ružomberoks Champions League-kval mot Djurgården, sedan ringde de Trondheim: »Löp och köp, det är bara att köpa på en gång!«

Stig falsettskrattar, rejält i gasen nu. 

– Sapara blev sedan en stor favorit på Lerkendal, gjorde massor av poäng. Rosenborg sa senare nej till ett 30-miljonersbud från Besiktas för att han var så viktig. 

Det har gått 17 år sedan han upptäckte den rökande spelbegåvningen i Ružomberok. Men fortfarande är det så här man måste jobba, menar Stig. Även om han inte räknar med att hitta någon ny Sapara under de kommande resorna till Spanien och Portugal. 

– Jag känner redan till i princip alla spelare där, men det är alltid värt att titta mer. Saker och ting kan ändras snabbt i fotboll. Både hur spelare utvecklas och hur förutsättningarna i klubben ser ut.

»Det är nog få som klarar av att leva det liv han lever, att vara ute och se så mycket fotboll.«

Jag föreslår att jag kanske också borde åka till södra Spanien för att följa Stig på fältet en dag. Han svarar på sitt rättframma sätt:

– Du är välkommen. Men vad skulle du göra där? Det blir pisstråkigt för dig.

Jag kan skildra hur du jobbar?

– Hur jag jobbar? En brandman är säkert skoj att följa. Larm! Utryckning! Eld! Men jag? Nej, fan. Det är inte mycket att se. Allt händer här när jag jobbar.

Han pekar på sitt huvud. Sedan visar han några sparade laguppställningar från tidigare matcher han sett på liknande resor. Förutom taktiska formationer har papperen inte många anteckningar, ibland har Stig ringat in något namn. 

Du skriver inte rapporter efter varje match du ser?

– Att skriva en rapport för sakens skull, vad ger det? Håkan Mild har inget behov av en snygg rapport från Esbjergs försäsongsmatch. Han vill bara veta: finns det någon där för oss eller inte? Men vissa scouter sitter ju så här under matcherna.

Han sätter tungan i mungipan och fingrar frenetiskt på ett imaginärt tangentbord.

– De är mer inriktade på att rapporten till sportchefen ska se snygg ut. Mitt jobb är inte att skriva om 22 spelare och analysera dem i någon snygg rapport – mitt jobb är att avgöra om någon av de 22 kan vara något för Blåvitt.

 

IFK Göteborgs klubbdirektör Håkan Mild stötte ibland på Stig Torbjörnsen redan under sin tid som sportchef på 00-talet. Då brukade han hoppas att de inte var ute efter samma spelare, eftersom Rosenborgs ekonomiska muskler var större. När han så fick Stig att byta kamratförening förra året twittrade agenten Patrick Mörk att det för Norrköpings del »var värre än något spelartapp«.  

Mild:

– Stig har ett otroligt kontaktnät. Och det är nog få som klarar av att leva det liv han lever, att vara ute och se så mycket fotboll. Den skandinaviska marknaden, där vi är mest, kan han utan och innan.

»Jag är alltid tillgänglig. Jag åker till Afrika i morgon om någon ber mig.«

IFK Göteborgs klubbdirektör påpekar att Stig Torbjörnsen inte är ensam om att kartlägga intressanta spelare. Sedan tidigare finns rutinerade Olle Sultan och den yngre David Vukovic, med titeln »sportslig assistent«, i scoutingteamet. Istället för sportchef finns kring herrlaget numera också ett sportråd där Mild ingår tillsammans med huvudtränare, team managern Hannes Stiller, akademichefen Jonas Olsson och ekonomichefen Marcus Hermansson. Med dessa har Stig mycket kontakt, främst om utländska spelare han varit och tittat på. 22-årige dansken Sebastian Hausner, IFK Göteborgs senaste backvärvning, var en sådan. Honom hade Stig studerat under tidigare försäsongsresor och följt länge. 

– Vi snackar ihop oss och har diskussioner om vem som tycker vad, säger Stig. Hausner var min gubbe. Ett nyförvärv som Adam Carlén, som redan fanns i Allsvenskan, var kanske mer gruppens gubbe. Utländska spelare är ju liksom min grej.

 

Stig flyger till Spanien. En vecka in i februari har han tagit sig till portugisiska Faro för att följa försäsongsturneringen Atlantic Cup. När han ringer en dag berättar han att han sett tre matcher dagen före.

– I dag blir det Lyngby–Elfsborg. Och … jag kommer fan inte ihåg vilken den andra var. Jo, FCK mot Viking. Men som jag sa till dig förra gången, det är inte bara matcherna som är grejen. Jag följer upp tips och så där. Snackar runt med folk. 

Det går några veckor till. Stig hör av sig ibland på SMS. En lördag strax före midnatt skickar han en länk till en avancerad statistisk jämförelse från SciSports mellan mittbackarna Rasmus Lauritsen och Robert Ivanov. Jag tror först att han skickat fel, att någon av spelarna kanske är intressant för Blåvitt och att länken egentligen skulle till någon kollega. Men nej då, försäkrar Stig när jag frågar. Han ville bara exemplifiera varför han tycker datascouting »är sådär« då den statistiska jämförelsen talade till Ivanovs fördel – en slutsats han själv absolut inte delar. 

»Det är en livsstil. Och det är en livsstil jag tycker förbannat bra om.«

Två dagar senare, denna gång sju minuter efter midnatt, skickar han en skärmdump från en Svenska Fans-text efter IFK Göteborgs cupmatch mot Utsiktens BK. Han har ringat in en del som handlar om norska nyförvärvet Elias Hagens skottförmåga. Svenska Fans-skribenten hänvisar till en artikel som Fotbollskanalen skrev i samband med Hagens övergång, där analysplattformen Playmaker AI med hjälp av siffror från spelarens tid i Norge pekade ut honom som en svag avslutare. Nu skriver Svenska Fans-skribenten: »Elias Hagen har, enbart under de tre senaste matcherna, gjort två mål på volley och skjutit ett långskott i ribban. Elias Hagen kan skjuta!«

Rubriken till det av Stig Torbjörnsen inringade textstycket lyder: »Statistiken ljuger«. 

 

Jag kan inte låta bli att le. Framtiden får utvisa hur avgörande denne excentriske chefsscout visar sig bli för en klubb som varit mer stor än bra lite för länge nu. Men engagemanget behöver ingen tvivla på. 

Jag tänker på ett resonemang han förde vid vardagsrumsbordet i sin lägenhet, med pepsin och en sparad laguppställning från ett träningsmöte mellan Horsens och Odense framför sig. Stig Torbjörnsen menade att riktigt skickliga spelare efter sina karriärer i teorin borde kunna bli de bästa scouterna – men att det nästan alltid faller på att uppdraget är för krävande. För svårt att kombinera med familjeliv, för många matcher, för mycket flängande, för lite fritid.

– Jag behöver aldrig säga: »Jag har tyvärr barnen den helgen.« Jag är alltid tillgänglig. Jag åker till Afrika i morgon om någon ber mig. 

När jag påpekade att vissa nog skulle betrakta det som ett torftigt liv medgav Stig att han för all del behövt offra en del för att i sann scoutanda kunna säga: »Alltid redo!«

Däremot gick han inte med på att se det som ett problem.

– Det är en livsstil, det här, sade han. Och det är en livsstil jag tycker förbannat bra om. Dessutom tycker jag att jag är ganska hygglig på det jag gör. Så vad är bekymret?