Detta är en text om Doncaster Rovers maskot Donny Dog.
Läs om fler maskotar i hetluften här.
Man kan förstå att de engelska rubrikmakarna gick igång den där junidagen 2011.
I normala fall var Doncaster Rovers sällan något som genererade intresse på nationell nivå. Visst var det starkt att den förhållandevis lilla klubben just hade säkrat nytt kontrakt i The Championship, men hur många brydde sig om det förutom lagets supportrar? Den här storyn däremot. Klubbens maskot Donny Dog hade just vikt ut sig i Sunday Sports, en av Englands snaskigaste tabloider. Rent tekniskt var det förstås inte Donny som hade klätt av sig utan hans matte Tracy Chandler, den 40-åriga kvinnan som vanligtvis var i dräkten när Doncaster spelade match. Donny bara låg på sängen och kikade med sina stora hundögon bredvid Tracy som poserade i olika underkläder. När klubbledningen, som inte informerats om plåtningen, såg bilderna nöjde den sig inte med att skälla på Tracy. Två män beordrades till hennes hus för att konfiskera Donny och från klubben fick hon ett kort mejl som slog fast att hennes maskottjänster inte längre var önskvärda.
Nyheten läckte förstås ut:
»Doncaster Rovers mascot sacked for underwear pose«
»Yummy mummy mascot given the boot over sexy photoshoot«
»Bad dog! Doncaster mascot off the leash«
Det var en maskotskandal som engagerade. Sky intervjuade en bedrövad Tracy i direktsändning och i sociala medier växte stödet för henne. Var detta så värst farligt egentligen? När det dessutom kom fram att hon jobbat gratis för klubben i två år och att pengarna hon fått för de lättklädda bilderna var skänkta till organisationen NSPCC – National Society for the Prevention of Cruelty to Children – ökade pressen på Doncaster Rovers. Bara någon timme efter Skys intervju med Tracy gjorde ordföranden John Ryan en pudel. I samma direktsändning sade han att klubben nog hade överreagerat och att Tracy var välkommen tillbaka – så länge Donny inte »sexualiserades« ytterligare. Över till Tracy igen som fick avsluta en bisarr nyhetsdag med att berätta hur lycklig hon var över att få återförenas med sin hund.
Plats i korgen, slutet gott. Eller?
»Det verkade härligt att i skydd av en dräkt få tramsa loss, elda på publiken och få barn att skratta.«
När jag kontaktar Tracy Chandler kommer min farhåga om att hon inte ska vilja prata om »Donnygate« snabbt på skam. Det gör hon gärna, förklarar hon, och gör klart att det finns mer att säga än vad som tidigare kommit fram. Men först vill hon berätta varför hon ens hamnade i hunddräkten från början.
– Jag jobbade i en hårsalong nära Rovers arena, säger hon. En av mina kunders man maskotjobbade som Donny Dog och han klagade hela tiden. »Det tar så mycket tid, jag kan inte se matchen ordentligt, det är bara en massa slit.« Han ville sluta, och när jag sa att jag var intresserad att av ta över frågade han: »Varför i helvete då?«
Vad svarade du?
– Att jag behövde något roligt i mitt liv. Jag gick igenom en mitt i livet-kris och hade det ganska tufft. Jag var ensamstående med tre barn och förutom hårsalongen jobbade jag på en kompis snabbmatsrestaurang två kvällar i veckan. Det verkade härligt att i skydd av en dräkt få tramsa loss, elda på publiken och få barn att skratta. Så jag träffade klubben som sa att jag gärna fick vara Donny Dog. Däremot kunde de inte betala mig. »Vi har inte så mycket pengar«, sa de. Vilket var skitsnack.
»Många barn älskade Donny Dog och att göra dem glada gav mig en känsla av betydelse.«
Du gjorde allt gratis?
– Allt, och det var betydligt mer än att bara jobba på matcherna. Jag besökte skolor, barnsjukhus, födelsedagskalas – oftast på eget initiativ. Många barn älskade Donny Dog och att göra dem glada gav mig en känsla av betydelse.
Tracy tror att hon var den enda kvinnliga maskoten i den engelska proffsfotbollen. Hon lade allt mer av sin lediga tid på sitt nya hundliv och reste ofta till bortamatcher.
– Inget kunde stoppa mig och Donny. En gång skadade jag mig i en bilolycka på väg till match, men jag tog mig ändå till arenan och jobbade. I Nottingham blev jag sparkad bakifrån av en supporter. Då tog jag faktiskt av mig Donnys huvud och skällde ut honom. Killen såg chockad ut när han insåg att han just sparkat ner en kvinna.
Men du fick mycket uppskattning också?
– Från publiken, och särskilt från barnen: absolut. Från klubben … jag frågade mig ibland om det var värt allt slit. På avslutningsfesterna uppmärksammade klubben alltid spelarna, ledarna och andra som jobbade för klubben. Jag och Donny nämndes aldrig.
Tracy skrattar i telefonen. Hon kommer att tänka på när hon som Donny dök upp på ett lekland för att överraska en grupp barn med Downs syndrom.
– Underbara ungar, men de älskade Donny så mycket att de blev helt vilda när jag kom. De jagade mig över hela leklandet. De hoppade på mig och ett tag hade jag så många över mig att jag knappt kunde andas. Barnens ledare bara satt och drack te medan jag höll på att kvävas. Åh, herregud! Men det är ändå ett fint minne.
»Killen blev överlycklig när Donny kom, men jag hade använt så mycket superlim att jag blev hög på ångorna.«
Ibland blev Tracy kontaktad av föräldrar som undrade om hon kunde titta förbi när deras barn fyllde år. Hon minns särskilt en 17-årig kille med intellektuell funktionsnedsättning som alltid vinkade till Donny under matcherna. Hans 18-årskalas var samma dag som Doncaster hade hemmamatch och Tracy lovade föräldrarna att komma så fort hon var färdig på arenan. I halvtidspausen stod hon som vanligt i mål när några barn sköt straffar på Donny. När hon kastade sig efter en boll landade hon fel och fick en spricka i hundhuvudet.
– Jag fick panik, man såg rakt in på mitt ansikte. Så efter matchen köpte jag superlim och lyckades täta sprickan hyggligt. Sedan drog jag till kalaset och bytte om på toaletten. Killen blev överlycklig när Donny kom, men jag hade använt så mycket superlim att jag blev hög på ångorna inne i huvudet. Donny gick runt och flinade som vanligt. Jag var helt väck.
Våren 2011 gjorde The Times ett jobb om fotbollsmaskotar. Tracy medverkade som enda kvinna. Efter publiceringen blev hon kontaktad av Sunday Sports som undrade om hon, mot betalning, ville ställa upp på »fräcka bilder«. Tracy svarade att hon kunde tänka sig det om pengarna gick till välgörenhet. Sunday Sports hade hon inte så bra koll på.
– Jag borde ha kollat med min pappa, han visste vad för slags tidning Sunday Sports var. Men själva bilderna tycker jag blev helt okej. Tidigare den säsongen hade Doncasters spelare också vikt ut sig för välgörenhet, de fotades för en kalender och var nakna med fotbollar framför sina ädla delar. Då protesterade ingen. Men när jag fotades i underkläder fick jag höra att jag skämt ut klubben.
»Jag grät när de kom och hämtade Donny, det var som att förlora en kär vän.«
Hur tänker du tillbaka på dagen då du dominerade nyhetsflödet?
– Som en emotionell bergochdalbana. Jag grät när de kom och hämtade Donny, det var som att förlora en kär vän. Sedan fick jag ett enormt stöd, till och med människor i andra länder, och så ändrade sig klubben. Men riktigt lyckligt blev det inte ändå.
I samma stund som Tracy välkomnades tillbaka till Doncaster Rovers släppte medierna intresset för historien. Men för henne blev inte maskotlivet detsamma som förr. Doncaster ville att hon skulle skriva på ett kontrakt som förband henne att enbart synas i hunddräkten kring lagets matcher.
– Kan du tänka dig, ett kontrakt! Jag hade ju inte ens betalt. Till och med bensinpengar fick jag stå för själv. De borde ha utnyttjat Donnys kändisskap och låtit honom synas i alla möjliga sammanhang. Istället satte de koppel på honom.
Tracy vägrade skriva på något kontrakt. Hon fortsatte som Donny i några månader men kände snart att det som hon tidigare gjort för skojs skull inte var roligt längre.
– De klippte mina vingar, jag kände mig som svarta fåret. Och då fanns det ingen mening med att fortsätta längre.
I dag lever Tracy Chandler i London. Hennes tre barn är vuxna och numera har hon även två bonusbarn. Hon träffade sin nya man genom Facebooks dejtingapp bara ett par månader efter bilderna i Sunday Sports.
– Det roliga är att han hade sett mig i tidningen och sagt typ: »Vad behöver jag göra för att bli ihop med henne?« Sedan klickade jag på hans ansikte i appen av en ren slump.
När jag frågar om hon saknar maskotlivet tvekar hon inte.
– Framför allt barnen. Jag minns när jag och spelarna var på en förskola och hälsade på. När det blev frågestund var det bara Donny som fick frågor. »Var sover Donny Dog?« »Äter han grönsaker?« »Bajsar han i folks trädgårdar?«
Tracy skrattar högt.
– Det går inte så bra för laget numera heller, va? Fjärdedivisionen? Donny förtjänar bättre.
