Maskeradligan

Dean Parsons är en 49-åring som har nära till gapflabb. När han upptäcker att hans blåa matchtröja i storlek XXXXXL hamnat bakochfram kastar han huvudet bakåt och falsettskrattar så att ögonen blir två smala streck.

– Titta på mig! Jag har gjort det här i 17 år och kan ändå inte få på mig tröjan rätt. 

Han fortsätter garva samtidigt som han kränger av sig tröjan och vrider den rätt. På fötterna har han ett par klumpiga fotbollsskor i mjukplast. Under de blåa shortsen bär han ett par pösiga vita byxor i fuskpäls som hålls upp med ett par hängslen som hans fru tillverkat åt honom. I samma toviga material är den långärmade tröjan som för dagen har en irriterande röd fläck efter att en tomteluva färgat av sig. När Dean med brett leende ställer sig med armarna hängande längs med sidorna ser han ut som en blandning av Iprenmannen och den halländska komikern Thomas Petersson. Nu är det bara huvudet kvar, sedan har han återigen förvandlats till Haydon the Womble,  AFC Wimbledons maskot. Just den här eftermiddagen ska laget ta emot walesiska Newport i brittiska League Two.

Det finns två dräkthuvuden, berättar Dean. Båda är varma och svåra att se igenom, men det ena har nät istället för skumgummi under hakan vilket gör det lite lättare att andas i. Dean sätter på sig det bästa huvudet men vill gärna visa det andra också. Detta visar sig befinna sig i ett förråd åtta trappor upp på Wimbledons arena Cherry Red Records Stadium, och med den tunga dräkten runt kroppen hasar han sig upp, våning för våning. 

– Det här är ingenting, säger han. 2010 sprang jag London Marathon med dräkten på mig för att samla in pengar till klubben. De varnade för det varmaste loppet någonsin, men jag hade tur: det blev bara det näst varmaste! Min tid blev sex timmar och 39 minuter. 

Väl uppe på fjärde våningen tar sig Dean fram till förrådet. Sedan vänder han sig om, drar upp dräkthuvudet och säger:

– Vet ni vad? Jag glömde nyckeln där nere. Herregud, jag är hopplös i dag.

»I Premier League kan maskotar få hyfsat betalt. Den möjligheten finns inte här, men jag klagar absolut inte.«

 

Dean Parsons är tacksam över sin förmåga att se det komiska i tillvaron. Livet har inte alltid varit enkelt. Att hans fru är funktionshindrad har ställt särskilda krav på honom under de två döttrarnas uppväxt. Yrkeslivet har gått upp och ner, sedan några år tillbaka skiftjobbar han som spåroperatör vid London Bridges tågstation. Kvälls- och nattpassen sliter särskilt och när jobbet krockar med hans maskotplikter försöker han byta skift med bussiga kollegor. 

Även som fotbollssupporter har han prövats. Dean såg sin första Wimbledonmatch som nioåring tillsammans med sin pappa och sin farfar. Han följde laget under åren då Wimbledon FC tilldelades öknamnet »The Crazy Gang«, anförda av hårdingar som Vinnie Jones och John Fashanu. Han producerade också fanzinet Womble Underground Press vars inkomster oavkortat gavs till klubben. Besvikelsen var därför stor när ledningen i början av 2000-talet beslöt sig för att flytta hela klubben till Milton Keynes, åtta mil norr om hemmet i sydvästra London. Efter sveket var han en av dem som tog tusentals pund från sitt eget sparkonto så att de övergivna anhängarna kunde bilda en egen förening: AFC Wimbledon. Den nya supporterstyrda klubben arbetade sig uppåt i ligapyramiden och 2006 beslöt man sig för att lansera en maskot. 

– Tanken var att ha en audition, säger Dean. Men när jag sa att jag skulle vara med drog sig alla andra kandidater ur. De kände mig från läktaren och visste att jag var den som hade mest energi, som gillade att spexa och inte var rädd för att göra bort sig.

En womble är ett fantasidjur som första gången förekommer i författaren Elisabeth Beresfords barnböcker från 1968. Där lever womblarna i hålor i Wimbledon och har som livsuppgift att återvinna de miljöförstörande människornas sopor. Namnet kommer från att Beresfords dotter som liten uttalade Wimbledon som »Wombledon«. Den unga klubben gillade djurets lokala koppling och döpte sin womblemaskot till Haydon, efter gatan som löper utanför arenan. 

»Jag är inte rik och kan inte pumpa in pengar i min klubb. Men jag kan göra det här.«

När Dean första gången drog på sig dräkten insåg han inte hur krävande uppgiften var. Det tunga huvudet gav honom nackvärk efter matcherna och lukten där inne var inte att leka med. Den dåliga sikten gjorde att han lätt ramlade över sladdar eller i trappor, och under sommarmånadernas matcher rann svetten längs kroppen. Vätskebrist har han drabbats av många gånger. Ibland behöver han ta sig direkt till sitt vanliga jobb så fort matchen är slut. Utöver matcherna tillkommer besök på barnsjukhus, välgörenhetslopp och invigningar av lokala skolor. Lön: noll pund.

– I Premier League kan maskotar få hyfsat betalt, säger han. Den möjligheten finns inte här, men jag klagar absolut inte. Jag älskar att vara Haydon och jag älskar Wimbledon. Jag är inte rik och kan inte pumpa in pengar i min klubb. Men jag kan göra det här.

Särskilt två saker ger honom tillfredsställelse. Dels när han ser hur sjuka barn blir glada för en stund när Haydon dyker upp vid sjukhussängen, dels när han känner att han faktiskt bidrar till att höja stämningen på arenan. Inuti dräkten är han förbjuden att prata, men han får röra sig överallt förutom på planen och brukar få igång publiken genom att slamra med locket till en soptunna. 

– När Wimbledon har vunnit känner jag att jag har haft en liten del i det. Då går jag härifrån med rak rygg och lätta steg, visslar kanske till och med.

Han beskriver Haydon som en »busig, men inte elak« maskot. När domaren är fel ute försöker han ibland ge honom ett par glasögon, när bortasupportrarna skränar kan han gå dit och med olika gester visa att han finner deras röstvolym lam – vilket gör dem ännu argare.

– En gång fick jag Stevenages manager utvisad. Han var rasande på domaren i paus och när jag härmade hans upprörda gester gjorde han ett utfall mot mig. Han fick inte komma ut till andra halvlek. Där gjorde jag en rejäl insats för laget, en maskot kan påverka mer än man tror.

»Det dröjde sedan många år innan de fluffiga varelser som vi i dag förknippar med maskotar gjorde entré.«

 

Ordet maskot kommer från franskans mascotte som betyder lyckobringare. I operan La Mascotte från 1880 är den italienske bonden Rocco drabbad av missväxt medan det på hans brors åkrar växer grödor överallt. En dag kommer den unga kvinnan Bettina till Roccos gård. Utan att bonden vet om det är hon en mascotte, en lyckobringare som för välgång med sig så länge hon förblir oskuld.

Ungefär samtidigt började de första sportmaskotarna dyka upp i amerikansk baseboll. Från början var det antingen riktiga djur eller barn som skulle ge lagen tur i matcherna. I en artikel i The Sporting Life Magazine från 1883 står det om pojken Chic, som hade till uppgift att bära spelarnas slagträn och som de vuxna behandlade som en levande hartass. Skrockfulla spelare ansåg sig ha större chans på en home run om slagträet levererats av Chic. Den första djurmaskoten tros vara en get i Cincinnati som planlöst vandrade omkring på stadion när stadens basebollag spelade match. 

Det dröjde sedan många år innan de fluffiga varelser som vi i dag förknippar med maskotar gjorde entré. Med tiden började också klubbar och organisationer se en kommersiell potential. 1966 fick illustratören Reg Hoye i uppdrag att designa den  första VM-maskoten, inför fotbollsfesten i England. Hoye tecknade fram World Cup Willie – ett lejon med tidstypisk Beatlesfrisyr och självbelåten min. Före och under turneringen fick lejonet inte särskilt mycket uppmärksamhet, men efter Englands guld på hemmaplan tog intresset fart. Willie syntes på muggar, örngott och kunde självklart köpas som gosedjur. 

»De flesta gör det helt ideellt för att hjälpa klubben de håller på. Som bonus kan man få nya vänner i andra maskotar.«

Nio år senare skapade den i England bosatte dockmakaren Jim Henson TV-serien Mupparna. Programmet med djuren som hade mänskliga, ofta excentriska, drag blev en oväntad succé och kom att sändas i 106 länder. Mupparnas framgång inspirerade både företag och idrottsklubbar som letade efter nya sätt att marknadsföra sig. 

På 90-talet började maskotarna låta tala om sig på riktigt i engelsk fotboll. Främst var de förstås till för att roa besökande barn och få deras föräldrar att spendera pengar i klubbshopen, men i skydd av anonymiteten valde somliga en mer vild framtoning. Ibland blev de utslängda från arenorna efter att ha varit alkoholpåverkade, oregerliga eller både och. Aston Villas Hercules the Lion fick sparken av klubben efter att ha försökt hångla upp den lokala skönhetsdrottningen »Miss Aston Villa« under en match mot Crystal Palace. När Wolverhampton mötte Bristol City 1999 lappade hemmalagets vargmaskot Wolfie till en av de tre små grisarna som matchsponsorn – ett chark- och glaseringsföretag – skickat ut på planen som pausunderhållning. När 15 000 hemmafans förstod att slagsmålet var på riktigt tog de genast parti för sin stora stygga varg – »Come on, Wolfie! Come on, Wolfie!« – innan hela gänget tvingades av planen.

Två år senare slet Burys polisliknande maskot Robbie the Bobby öronen av en kanin från Peterborough. När han samma säsong också blottade sig framför gästande fans från Stoke konstaterade Burys presschef att killen i dräkten visserligen var bra på att få igång publiken, men att maskotuppdraget »stigit honom åt huvudet«.

Flest rubriker fick dock en svan i Wales. När Swanseas planskötare Eddie Donne 1998 för första gången förvandlades till den nära tre meter höga Cyril the Swan inledde han med att knocka Norwichs assisterande tränare. Swansea var på dekis under den här perioden och de prövade supportrarna tog snabbt den lättantändliga svanen till sina hjärtan. De jublade när han provocerade bortasupportrar och jävlades med gästernas avbytare under uppvärmningarna. Och de trodde knappt sina ögon när han i en fajt med Millwalls Zampa the Lion med en uppercut slog av huvudet av maskotkollegan, sparkade upp samma huvud på bortaläktaren och vrålade: »Don’t fuck with the swans!«

»När vi var klara på kvällen samlades alla maskotar i baren och så festade vi i våra dräkter, några av oss hamnade i poolen.«

Cyril blev avstängd flera gånger och fick så småningom förhålla sig till ett nytt maskotreglemente som fotbollsförbundet kände sig tvingat att införa. Många klubbledningar blev ängsliga och ville inte veta av några bråk, varefter maskotarna med tiden blev allt mer harmlösa – särskilt i Premier League. 2018 fick Watfords Harry the Hornet känna på hur lite det numera krävdes för att någon skulle utropa skandal. I samband med ett möte med Crystal Palace ramlade han framför motståndarnas forward Wilfried Zaha, som ett sätt att pika Zahas filmningsförsök i matchen. På en efterföljande presskonferens kallade Palaces manager Roy Hodgson den leende bålgetingens beteende »skamligt« och menade att han »skulle bli väldigt besviken om Crystal Palaces maskot skulle göra något liknande«. Närvarande reportrar gjorde sitt bästa för att hålla sig för skratt, särskilt som Hodgson alltid haft svårt att uttala bokstaven R vilket gav Harry the Hornet-attacken ytterligare ett komiskt lager. 

Tumregeln lyder: ju större klubb, desto tristare maskotliv. Luke Yates, som ett tag var Stamford the Lion i Chelsea, berättade i The Athletic 2021 att klubben hållit honom under sträng uppsikt. Han fick aldrig beträda gräset och absolut inte interagera med någon spelare. Han fick »typ 30 pund« för en match och ägnade större delen av tiden åt att inte snubbla över alla mikrofoner, kameror och sladdar runt planen. 

»En grupp maskotar närvarade, i sina dräkter, vid jordfästningen av mannen som under flera år var Sammy the Shrim i Southend.«

 

De flesta som maskerar sig gör det helt ideellt för att hjälpa klubben de håller på. Som bonus kan man få nya vänner i andra maskotar. När AFC Wimbledon spelar hemma bjuder Dean Parsons alltid in bortalagets maskot, och om de hinner tar de en öl tillsammans när de är klara för dagen. Och Stuart Drummond, vars alter ego tidigare var H’Angus the Monkey i Hartlepool, berättar om en oförglömlig dag på Wembley när Sky inför en säsong spelade in reklamfilmer med alla ligamaskotar.

– Vi fick bo på ett jättefint hotell, säger Drummond. När vi var klara på kvällen samlades alla maskotar i baren och så festade vi i våra dräkter, några av oss hamnade i poolen. Jag var väldigt nöjd med att jag lyckades sätta upp hela min nota på Cyril the Swans rum utan att han fattade det.

– Sammanhållningen mellan maskotarna är stark, säger Glyn Sparks som under 13 säsonger uppträdde som Scunny Bunny i Scunthorpe United.

Glyn Sparks har numera fått andra arbetsuppgifter i klubben, men är aktiv i den Whatsapp-grupp som är maskotarnas primära kommunikationskanal.

– Det är jag, Donny Dog, Mighty Mariner, Eddie the Eagle, H’Angus the Monkey … ett himla bra gäng.

»Jag har burit ringarna på en Wimbledonsupporters bröllop. På ett annat fick Haydon första dansen med bruden.«

Även Dean Parsons Haydon the Womble är med i gruppen. Dean bekräftar också riktigheten i anekdoten om att en grupp maskotar, i sina dräkter, närvarade vid jordfästningen av mannen som under flera år var Sammy the Shrimp i Southend United. Före sin död hade han uttryckligen bett om att kollegorna skulle komma. Två av begravningsgästerna var Moonchester från Manchester City och Arsenals populära Gunnersaurus. För BBC berättade Moonchester hur maskotarna först burit kistan och att Gunnersaurus jättehuvud sedan råkat stöta till andra sörjande när han böjde nacken för att visa sin avlidne kompis respekt. 

– Jag var tyvärr inte med den gången, säger Dean Parsons. Men som erfaren maskot hamnar man i alla möjliga sammanhang. Jag har burit ringarna på en Wimbledonsupporters bröllop. På ett annat fick Haydon första dansen med bruden.

 

En och en halv timme före avsparken mot Newport tar Dean Parsons några klunkar vatten i ett av Wimbledonarenans arbetsrum. Det gäller att dricka tillräckligt för att inte krokna i andra halvlek, men heller inte så mycket att han behöver gå på toa – det går inte för sig så länge han är Haydon. Som vanligt måste han också vara noga med att inte lyfta på dräkthuvudet för en nypa frisk luft när någon kan se. 

– Det är den gyllene maskotregeln: aldrig visa ditt riktiga ansikte. Fast en gång slet en Lutonsupporter av mitt huvud under en match. Och numera verkar många barn vilja veta vem som gömmer sig där bakom. Det är det där satans Masked Singers fel.

Vid Deans sida står hans vän och hjälpreda Kirk Pritchard, en 30-åring klädd i en svart jeansväst täckt av en mängd olika pins på framsidan och ett enormt Wimbledonmärke på ryggen. Det är Kirks uppgift att ledsaga och skydda maskoten när det är trångt och lätt att snubbla. Innan de går ut på arenaområdet för att mingla med åskådarna sätter Kirk på sig en skinande blank stridshjälm som för tankarna till Star Wars.

– Det är en sådan hjälm som krigaren Mandalorian har, förklarar Kirk. Jag lyckades buda hem den för 130 pund. Rena fyndet.

Det finns ingen anledning för Kirk att maskera sig och Mandalorian har förstås ingen som helst koppling till AFC Wimbledon. Men han älskar Star Wars och är så stolt över sin nya hjälm att han gärna vill visa upp den. Så de går ut tillsammans, en womble och en rymdkrigare, och så fort de är bland folk börjar Kirk tilltala Dean som Haydon.

– Pass på trappan, Haydon.

– Haydon, någon vill ha en bild här borta.

– 45 minuter till avspark, Haydon. Fortsätt gå.

»What the fucking, what the fucking, what the fucking hell is that!?«

De tar sig upp till arenans tredje våning där sponsorer och större sällskap sitter och äter. Många vill ta bilder tillsammans med Haydon, och en tjej i rullstol ber om en kram. När kramen är utdelad snor Haydon en cateringvagn från en servitör i korridoren och sparkar iväg på heltäckningsmattan medan tre roade ungar hejar på honom. Framme vid hissarna norpar han åt sig en öl av en man i kostym och låtsas dricka ur glaset. Man kan bara föreställa sig hur många gånger han har gjort det tricket.

– Bad womble! ropar kostymmannen låtsasupprört innan han får tillbaka sin öl.

I hissen på väg ner till marknivån, där majoriteten av Wimbledonsupportrarna börjat samlas, tar Dean av sig dräkthuvudet en snabbis för att torka sitt glansiga ansikte.

– Kolla, jag svettas som en gris. Bra! Då vet man att det snart är allvar. Hoppas spelarna också är laddade.

– Vi vinner i dag, säger Kirk inifrån stridshjälmen.

Hissen plingar till, dörrarna öppnas och med huvudet åter på plats fortsätter Dean att skoja med publiken. Han »stjäl« några bärs till och hoppar upp och ner när en grupp fans börjar sjunga, som för att visa att de ska ta i mer. Borta vid kids zone bakom ena långsideläktaren kickar han boll med några knattar. Även Kirk slår några bredsidor och ser ut att växa någon centimeter när en av föräldrarna utropar:

– Look, it’s the Mandalorian!

Borta vid gästernas läktardel har omkring hundra Newportanhängare samlats. När Dean kommer dit pekar några unga walesare i Stone Island-jackor mot honom och börjar sjunga: »What the fucking hell is that? What the fucking, what the fucking, what the fucking hell is that!?«

Dean ställer sig med ryggen mot dem och pekar självsäkert med tummarna mot namnet på XXXXXL-tröjans bakdel: Haydon. Sedan får han dem att bua genom att hålla upp händerna bakom sina mjuka öron.

När lagen gör entré får han tag i en blå soptunna på hjul vars lock han genast börjar att banka med. Han är på väg till hemmaklacken på kortsidan bakom Wimbledons målvakt när Kirk uppmärksammar honom på ännu några åskådare, en familj, som vill ta en gruppbild.

– Vad snällt, säger mamman. Vi har rest ända från Australien.

Samtidigt som domaren blåser till spel sträcker den australiske pappan ut högerarmen för att försöka fånga alla fem i telefonens skärm. Dean står i mitten och höjer nävarna i luften. Sedan han blev maskot för 17 år sedan har han poserat på tusentals liknande foton. Och med tanke på att ingen kan se hans min där under när bilden tas slår det honom ibland hur lustigt det är, att han inuti det varma dräkthuvudet har fyrat av ett leende varenda gång.