Detta är en text om Partick Thistle-maskoten Kingsley.
Läs om fler maskotar i hetluften här.
I skuggan av två jättar, Celtic och Rangers, lever Partick Thistle FC. Ibland slåss de för att hänga kvar i Skottlands högsta serie. Oftare – som denna säsong – drömmer de om uppflyttning från andradivisionen. Ett populärt skämt i Glasgow är att låtsas tro att klubbens fullständiga namn är »Partick Thistle Nil« eftersom det är så det brukar låta när lagets matchresultat redovisas i radio eller TV.
– Men de allra flesta brydde sig inte om Thistle överhuvudtaget, säger konstnären David Shrigley som flyttade från England till Glasgow 1998 för att studera vid universitetet.
– Jag ville ha ett lag att följa och Thistle låg närmast min bostad. Celtic och Rangers var uteslutet. Jag hatar verkligen sekteristismen som präglar deras rivalitet. Det tror jag är det viktigaste för en Thistlesupporter: att man verkligen hatar Old Firm och den vidriga romantiken runt det mötet.
I takt med att David Shrigley fick framgångar som bildkonstnär reste han till allt fler länder för olika utställningar. I samband med en utställning i Kalifornien 2015 lärde han känna affärsmannen Mike Wilkins från kapitalförvaltningsbolaget Kingsford Capital Management. Wilkins sponsrade muséet, var en beundrare av Shrigley och lyssnade intresserat när konstnären berättade om sitt skotska favoritlag. Wilkins hade aldrig hört talas om Partick Thistle, men det var något med den lilla motvindsklubben från nordvästra Glasgow som fick honom på gott humör. Han bestämde sig för att sponsra Partick Thistle. Och om Kingsford nu skulle gå in med pengar, kunde Shrigley tänka sig att designa en ny logga åt bolaget? Och kanske en ny maskot till laget?
– Tidigare hade Thistle haft en papegoja, eller om det var en tukan, som maskot, säger Shrigley. Den representerade inte klubben alls. Marknadskillen bara gick till första bästa maskeradbutik och högg en billig dräkt. Jag ville att den nya maskoten skulle kännas som Thistle. Klubbledningen älskade mig eftersom jag hade dragit in en ny storsponsor, men mina första idéer ansågs ändå vara över gränsen. Jag vet inte ens om jag kan berätta om dem här.
Det kan du nog.
– Okej. Thistle spelar i Maryhill – ett ganska eftersatt och ruffigt område i Glasgow. Mitt förslag var därför att maskoten skulle vara en hemlös alkoholist som skulle gå in på planen och kräkas under varje match. Jag kan förstå att de sa nej till det. När jag visade Kingsley gick det bättre.
»De sliter i dräkten, hoppar på hans fötter och kastar Coca-Cola på honom.«
Kingsley var en sol. Men inte en sol som utstrålade behaglig värme, Thistles nya maskot såg mer ut att vilja bränna och förstöra. När klubben visade upp honom för världen trendade Kingsley snabbt på sociala medier. En Guardianskribent tyckte att han såg ut som »Lisa Simpson på crack« och Hartlepools tidigare maskot Stuart Drummond sade till BBC att Kingsley »förstörde maskotarnas goda rykte«. David Shrigley tog uppståndelsen med ro. Konfronterad med Drummonds anklagelse svarade han: »Har maskotar verkligen ett gott rykte?« För honom symboliserade Kingsley ångesten det innebär att hålla på ett fotbollslag i allmänhet och på Partick Thistle i synnerhet.
– Människors reaktioner är alltid en del av konstverket, säger Shrigley. Det är därför ständigt pågående, och det är underbart när man tappar kontrollen över det. Så blev det med Kingsley. Jag skämdes nästan över all uppmärksamhet.
Varför?
– Kingsley blev mer känd än våra spelare. Jag hade inte gjort mycket mer än att rita en sol. En konstig sol förvisso, kanske till och med otäck, men ändå. En kompis till mig tillverkade själva dräkten.
»Vilket rövhål han är, Gunnersaurus.«
Klubben måste ändå ha varit nöjd med uppmärksamheten?
– Jo, men ingen engagerar sig i en klubb som Thistle för att tjäna pengar. Det är också ganska svårt att slå mynt av en maskot som många finner obehaglig. I slutändan har de nog ändå tjänat på att ha Kingsley och han är i högsta grad fortfarande aktiv. Bara en av spelarna har varit i Thistle längre.
Var du ute efter att skapa obehag?
– Nej. Om det bara handlade om att skrämmas hade det varit för trist. Och det finns läskigare maskotar: basketlaget New Orleans Pelicans hade en enorm bebis som var … speciell. Barnen i Maryhill låter sig heller inte skrämmas så lätt. Ingen är rädd för Kingsley där.
Kramar de honom?
– Ja, men de är inte så väluppfostrade. De sliter i dräkten, hoppar på hans fötter och kastar Coca-Cola på honom.
Utanför Glasgow verkar folk också uppskatta Kingsley mer i dag än vid lanseringen?
– Han är populär! För några år sedan var det en stor nätomröstning där den bästa maskoten skulle utses. Kingsley tog sig till final, en enorm bedrift med tanke på Thistles supporterskara. I finalen mötte han Arsenals maskot Gunnersaurus. Vilket rövhål han är, Gunnersaurus.
Ursäkta?
– Nämen, han bara är det. Det var en korrupt final. Arsenal har miljoner fans som kan engagera sig i idiotiska tävlingar. Gunnersaurus vann förstås, men Kingsley är en klart bättre maskot. Åt helvete med Gunnersaurus!
Du har väl inte missat?
