Wålemarks värld

Jens Wålemark upptäcker förändringen först. Domaren hinner inte ens vissla igång andra halvlek innan Jens vrider på huvudet mot sin fru Katarina och deras dotter Pauline som sitter hopkurade under en tjock filt på stolsraden bakom honom.

– En förändring i laget, det ser ni va? frågar Jens.

Katarina och Pauline tittar ut över Bravida Arenas konstgräs, deras ögon letar reflexmässigt efter hemmalagets nummer 23. De finner honom vid sidlinjen på motsatt långsida.

– Yes! utbrister Pauline, som minuten tidigare beklagat sig över sin lillebrors position i första halvlek. De flyttar ut Patrik till kanten!

Jens nickar. Under den första halvleken i 2021 års sista allsvenska omgång hade hans son inte många bollkontakter i sin centrala mittfältsroll. Djurgårdens tre mittfältare knöt snabbt ihop sig när Häcken anföll och gjorde det svårt för Patrik att komma åt bollen. Upprepade gånger konstaterade Jens bekymrat att Häckens speluppbyggnad aldrig nådde fram till Patriks spelyta.

»Ytterligare fyra eller fem utländska klubbrepresentanter är på plats för att ›slutscouta‹ Häckens 20-åring.«

Jens, Katarina och Pauline vet att Patrik trivs bäst ute till höger. Där har hans lagkamrater lättare att nå honom med passningar, han får större utrymme att driva upp fart med bollen – och han kan smyga inåt i planen för att komma rättvänd i sin favorityta mellan motståndarnas mittfält och backlinje. Gör Patrik det, med bollen vid sin vänsterfot, är han just nu en av Allsvenskans målfarligaste spelare. Flera av Patrik Wålemarks nio allsvenska mål under säsongen har kommit från den ytan, då han med insidan av vänsterfoten har vinklat in bollen nära bortre stolpen.

20 minuter in i andra halvlek får Patrik bollen just där, och transporterar den i hög hastighet mot Djurgårdens backlinje.

– Utmana, muttrar Jens lågt för sig själv.

– Kom igen, Patrik! ropar Katarina och Pauline enstämmigt.

Patrik utmanar, och precis när det ser ut att bli för trångt frispelar han Alexander Jeremejeff med maskerat instick mellan mittbackarna. Katarina reser sig upp på läktaren och drar efter andan i den kalla luften. Inne i straffområdet hinner Djurgårdens försvarare upp Jeremejeff, som styrs ur skottvinkeln och misslyckas med att få avslutet förbi motståndarmålvakten. Katarina flämtar så att ett vitt rökmoln virvlar runt hennes ansikte.

– Bra gjort, Patrik, säger Jens lugnt.

Patriks spetsförmåga har lett till två konkreta följder: dels har motståndarnas försvarsspelare under säsongens gång positionerat sig allt tätare kring honom för att krympa hans utrymme. Och så har fler utländska scouter börjat ta sig till BK Häckens matcher.

Matchen som just nu pågår framför familjen Wålemarks ögon kan rentav bli 20-åringens sista i Allsvenskan på ett bra tag.

I halvtidspausen pratade Jens Wålemark med den tidigare proffsbacken Fredrik Risp, som är Patriks rådgivare och agent. I släptåg hade Risp en belgisk scout som han skjutsat från Drottningtorget i centrala Göteborg till Hisingen. Denna »lite exklusiva behandling«, som Risp uttrycker det, beror på att den belgiska storklubben som scouten representerar närmar sig ett beslut om de ska lägga bud på spelaren eller inte. Såvitt Fredrik Risp vet är ytterligare fyra eller fem utländska klubbrepresentanter på plats för att »slutscouta« Häckens 20-åring. Varenda en av dem representerar topplag i sina respektive länder.

Säga vad man vill om Jens och hans två fotbollsbröder, som alla spelade allsvenskt och gjorde Wålemark till ett av Fotbollssveriges mest omtalade släktnamn under 90-talet, men någon internationell toppnivå uppnådde ingen av dem under sina karriärer.

 

För de flesta är namnet Wålemark nära förknippat med Ljungskile SK. Det är inte konstigt. Tre generationer Wålemark representerade den bohuslänska klubben mellan 1951 och 2020, och tre wålemarkare blev symboler för den sjuåriga klättring från division fem till Allsvenskan som gav föreningen nationell ryktbarhet för snart 30 år sedan.

Allting började med Bror. Patriks farfar växte upp i Ljungskile, en glesbefolkad tätort med ett tusental invånare, i mitten av 1900-talet. Där fanns en folkhögskola, en järnvägsstation och en fotbollsplan tio meter från Bohusbanan.

Bror tog plats i Ljungskiles A-lag som 17-åring. Men han gjorde det inte med Wålemark som efternamn, utan familjenamnet Johansson. Däremot hade det äldsta av Brors fem syskon, systern Asta, hittat på ett eget efternamn. När Asta senare gifte sig och tog sin makes släktnamn bestämde sig Bror och hans bror Allan för att bevara systerns påhittade namn. Wålemark kändes festligare än Johansson.

Som fotbollsspelare var långsmale Bror snabb, stark, tuff, målfarlig och skicklig med båda fötterna. I sin roll som vänsterforward smög han ofta längs med sidlinjen – ett manér som gav honom smeknamnet »Staketräven«. Dessutom sprang han, i likhet med sitt barnbarn 70 år senare, med sina spetsiga armbågar lite upplyfta.

Senare spelade Bror för flera av de andra gärdsgårdsklubbarna runtom i Uddevallaområdet. Men fotbollen var en kul hobby vid sidan av arbetet som svetsare. I början av 60-talet träffade han Inga-Lill och under de första åren med sönerna Bo och Jens bodde familjen i en hyreslägenhet i Uddevalla. 1969 bestämde de sig för att bygga ett hus. Paret valde mellan lediga villatomter i Ljungskile och Forshälla, ett litet samhälle mellan Uddevalla och Ljungskile. Valet föll till slut på en tomt på den nyanlagda Rosenvägen i Brors hembygd.

»Han skulle trampa ner det frusna Västerbottengräset med nakna fötter om Ljungskile vann.«

På gräsplätten i skogskanten bakom huset reste Bror ett fotbollsmål i stål, där hans söner kom att tillbringa de flesta av sina vakna timmar när de inte var i skolan. Och inte bara Bosse och Jens – hela villaområdets grannbarn samlades ofta vid målet bakom familjen Wålemarks tegelhus, och när de blev för många förflyttade de sig till en större bollplan en utspark bort. När lillebror Jörgen, åtta år yngre än Bosse och sex år yngre än Jens, växte till sig försökte även han hålla jämna steg med sina storebröder.

Men Bosse var det svårt för någon att hålla jämna steg med. Han var tidigt storväxt, bollskicklig och hade lätt för sig. Skolan tog han inte särskilt seriöst, det var roligare att spela flipper, och någon träningsnarkoman var han definitivt inte heller. När han gjorde lumpen som 18-åring vägde han 103 kilo.

Jens var Bosses motsats: kort till växten, praktisk, noggrann och slitsam. Honom behövde inte Bror och Inga-Lill tjata på för att läxorna skulle bli gjorda, och på fotbollsplanen var han en ettrig och tufft spelande kämpe. De saker som Jens bestämde sig för att satsa på, satsade han allt han bara kunde på.

På den tiden var det ingen som trodde att LSK skulle kunna vara något annat än ett lag i Bohusläns lägsta divisioner, så när kommunens bästa lag, Oddevold, ville ha 18-årige Jens och 20-årige Bosse var det en given språngbräda för bröderna. För att testa hur bra han kunde bli skärpte Bosse till sig, tränade styrka och löpning dagligen, åt frukt i stället för choklad om kvällarna och sänkte sin vikt till 86 kilo.

Och bra gick det. När Jens var 20 och Bosse 22 fick de chansen att lämna Bohuslän. Jens provspelade med Elfsborg och Gais. Dessutom bjöd Östers starke man Stig Svensson ner bröderna till Växjö, och efter en halvdagsvisit åkte de hem till Ljungskile med varsitt allsvenskt kontraktsförslag – trots att tränaren Bosse Johansson inte hade en susning om vilka bröderna Wålemark var.

Tyvärr var tajmingen dålig. Bosse hade precis blivit pappa och Jens gjorde lumpen. De bestämde sig för att spela ytterligare ett år i Oddevold och därefter avancera till en allsvensk klubb. Men under det året gick korsbandet i Bosses knä sönder, och Jens flyttade på egen hand till Göteborg för att spela mittback i Gais. Där gick det så pass bra för mellanbrodern, inte minst under säsongen 1989 då Gais slutade trea i Allsvenskan, att Jens Wålemark blev ett namn för landslagets VM-trupp 1990 och blev reserv på hemmaplan.

Samtidigt hade Bosse åkt på ytterligare en korsbandsskada, gett upp sin fotbollssatsning och återvänt till Ljungskile. Vid sidan av sitt jobb som brevbärare på hemorten hade han först klivit in som huvudtränare i sin moderklubb, och sedan, när knäet var rehabiliterat, ledde han laget som spelande tränare.

Och som han ledde det. Ihop med kompisen Johan Brinck förde Bosse upp Ljungskile en division, två divisioner, tre divisioner och slutligen en fjärde division på lika många år. 1994 spelade Ljungskile i Söderettan, som då var serien under Allsvenskan.

»Därför är historien om fotbollsfamiljen Wålemark lika mycket historien om fotbollen i Ljungskile.«

Som reslig och nickstark mittback stångade Bosse själv in många hörnor och frisparkar på alla nivåer, men flest mål på vägen gjorde en annan Wålemark: minstingen Jörgen. Han var en mix av sina äldre syskon; inte lika mycket av en arbetsam perfektionist som Jens, men inte heller hade han Bosses bollsinne eller lättja. Däremot var han mer energisk än dem båda, såväl på som utanför plan, och framför allt var han en renodlad anfallare med näsa för mål.

Den förmågan ledde till 16 mål under lagets tredje säsong i ettan – en säsong som slutade med allsvenskt kvalspel. Inför den avgörande kvalmatchen i Umeå lovade Bror – i sin roll som lagledare, mysfarbror, praktisk fixare och glädjespridare – att han skulle trampa ner det frusna Västerbottengräset med nakna fötter om Ljungskile vann.

Kvalkvällen började med att Jörgen prickade Bosses kraftfulla panna vid en frispark, fortsatte med att Jörgen forcerade in sin egen straffretur och kröntes med att deras pappa sparkade av sig skorna och spatserade runt barfota på den leriga gräsmattan inför alerta TV- och kvällstidningsfotografer.

Tillsammans med sin äldsta och yngsta son symboliserade Bror Wålemark den bedrift som deras moderförening förblir mest hågkommen för. Såväl Bosse som Jörgen har senare varit huvudtränare för klubben, och dessförinnan avslutade Jörgen sin spelarkarriär med att föra upp LSK till sin andra allsvenska säsong (2008). Därför är historien om fotbollsfamiljen Wålemark lika mycket historien om fotbollen i Ljungskile.

Åtminstone var det så fram till att Patrik presenterade sig.

 

Små flagor av iskristaller sprätter upp mot Patrik Wålemarks raka blåjeans när han uttråkat sparkar med sina kritvita sneakers mot en snödriva utanför ett fik i centrala Göteborg. Han har dragit luvan på sin gråa hoodie över en vinröd Dsquared2-keps och håller sin mobiltelefon mot örat.

Med dämpad röst avslutar Patrik samtalet och beställer en avokadomacka. Klockan är sen lunch och Patrik har inte ätit något, men mackan ser knaper ut. 

– Jag behöver inte bli mätt, säger Patrik. För jag tränar inget nu, jag har knappt rört mig sedan i lördags.

Fem dagar har gått sedan slutomgången mot Djurgården, och när domaren blåste av markerade signalen samtidigt starten på Patriks månadslånga semester. Sedan dess har han haft avslutningsfest med laget, spelat mycket TV-spel (främst basketspelet NBA2K), sovit sent på morgnarna, sett klart sista säsongen av Netflixserien La casa de papel och klarat körkortsteorin med precis så många rätta svar som krävdes, 52 av 65.

– Jag var helt säker att jag inte skulle klara det, säger han och slår sig ner vid ett träbord. I slutet satt jag bara och hetsändrade en massa svar för att jag var osäker.

Uppkörningen är inbokad i mellandagarna och den känner sig Patrik mindre nervös över. De senaste månaderna har han övningskört många timmar med pappa Jens.

– Aldrig med mamma, säger han och skakar leende på huvudet. Hon är för stressad, sitter bara och skriker. Inte vad jag behöver. Men pappa, du vet, han är nästan för lugn. Första gången jag körde satt han bara helt tyst, sa ingenting. Jag visste inte ens vart jag skulle köra.

När han får sitt körkort ser Patrik fram emot att själv kunna köra till träningarna på Hisingen, i stället för att förlita sig på de lagkamrater som bor i närheten av familjens treplansvilla i östra Göteborg. Dessutom kommer körkortet att underlätta vardagsumgänget med vännerna. Om kvällarna brukar de »åka runt lite«, som Patrik beskriver det.

– Vi åker bara runt och lyssnar på musik. Asskönt. Men just nu är det bara en av oss som har körkort, så han får ju köra överallt.

»Vi tävlade mot varandra, utan att någon sa något till den andre.«

I kväll blir det inget bilhäng. Egentligen hade Patrik velat väcka liv i kroppen med ett gympass, men det blir det inte heller något med. I stället ska han tillsammans med några kompisar se Häckens damlags Champions League-match mot Bayern München på Bravida Arena. Men i morgon ska han se till att börja träna igen. Kroppen känner sig rastlös. Dessutom har han en januariturné med A-landslaget att hålla sig i form till. I portugisiska Algarve efter nyår vill han ta chansen att lära känna och imponera på landslagsledningen.

Det blir nionde gången han trär på sig en landslagströja. Före debuten i U21-landslaget i juni hade 20-åringen inte spelat en enda junior- eller ungdomslandskamp. Hans jämnåriga kusin Teodor (Jörgens son) låg under hela tonåren längre fram i sin utveckling. Det var Teodor som värvades till Häckens P19-lag som 15-åring och representerade Sverige på såväl U17- som U19-nivå. Patrik höll lägre profil i sin moderklubb.

– Men landslagen har ju inte koll på Qvidings U19-lag, säger Patrik. De kollar inte där. Och jag tror att jag kände mig lite arg över det, jag tyckte nog att jag var tillräckligt bra. Men jag visste ju inte, för jag hade inte mött spelarna som kom med i landslagen. Vi i Qviding tillhörde inte ens Göteborgs bästa ungdomslag.

Insåg du ändå att du hade något extra?

– Nja, någonstans kanske. Men det var samma där, då visste jag inte, för vi mötte inte de bra lagen. Men jag har alltid varit en av de bästa i mitt lag. Sedan började jag träna med Qvidings A-lag när jag var 15 eller 16 och de låg i »divett« [ettan]. Då fick jag känna på seniorfotboll och kom över den tröskeln. Men det var väl inte förrän sista året i Qviding, när vi spelade i »divtvå« [division två], som jag … kanske inte började bli bra på riktigt, men då fattade jag att jag var ganska bra.

Utöver frustrationen över att inte vara påtänkt för pojklandslagen fann Patrik motivation i att tävla med lagkamraten Julius Lindberg (nu i Gais) om att göra flest mål och assist för Qviding i tvåan.

– Vi gjorde så sjukt mycket mål, säger han. Och vi tävlade mot varandra, utan att någon sa något till den andre. Jag kände så i alla fall. Han gjorde fler mål än jag och det gjorde mig jävligt arg.

Vad ledde den ilskan till?

– Jag visade inget. Jag höll den inom mig.

Patrik trycker in den sista stumpen avokadomacka i sin mun och tänker efter i några sekunder.

– Men jag tror att det är bra att ha den inställningen. Lite som Salah och Mané, har du sett det? Det är inte alltid att de passar varandra, ändå är båda sjukt bra.

Har du någon du tävlar med i Häcken?

– Kanske inte på samma nivå. Nu i slutet ville jag vinna poängligan. Jag var ganska nära i Allsvenskan … nja, lite för långt ifrån … men jag ville i alla fall göra flest poäng i laget.

Var det samma där, att du inte pratade med någon om det?

– Mm, jag hade det bara i min skalle. Jag försöker sätta upp sådana småmål överallt. Man får leta efter sådant som gör en motiverad.

»Wow, grejerna jag gör i Allsvenskan funkar även mot spelare i Serie A!«

Inför matcher brukar Patrik bygga upp motivation genom att se klipp på sig själv. Om de har bortamatch lägger han sig i hotellsängen efter lunch och kollar igenom sina mål och dribblingar från tidigare matcher. 

– Jag har värsta videon här, säger han och lyfter telefonen från bordet. Det var en på Instagram som klippte ihop den och skickade.

På mobilskärmen börjar fotbollsklipp rulla, ackompanjerade av hiphopmusik. Patrik diggar med och ler.

– Det är bara skönt att kolla på. Jag blir taggad, vill göra fler mål, dribbla mer.

Flera av dribblingarna i det minutlånga klippet är från U21-landslagsmatchen mot Italien i oktober.

– Den var jävligt rolig. De förlitade sig på att en ytterback löste kanten, han hade inget understöd. Jag kom in i 57:e minuten och fick bollen direkt. Körde han. Så gjorde jag det två gånger till direkt efter, och det bara rullade på. Och då var det ändå en ordinarie Serie A-gubbe [Destiny Udogie, Udinese] jag mötte.

När Patrik kom hem från den samlingen beskrev han sin mentala uppenbarelse för sin pappa Jens och agent Fredrik Risp: »Wow, grejerna jag gör i Allsvenskan funkar även mot spelare i Serie A!« Han insåg att han klarade av att spela sin typ av spel även på internationell nivå.

– Om man inte får spela de matcherna är det svårt att veta det, säger han. Och det är väl dit man ska någon gång, till den nivån. Uppåt i systemen. Så det är bra att ha fått känna på det.

»Jag har haft sådant jävla självförtroende bara, och det är väl det jag har spelat på. Flowet.«

 

Under hösten har flera tidningar och fotbollssajter skrivit om det upptrissade utlandsintresset för Patrik. När han gjorde mål eller assist i sex raka matcher satt scouter från klubbar som Ajax, Monaco, Anderlecht, Atalanta, Bordeaux, Sassuolo och Sampdoria på läktarna, enligt Göteborgs-Posten. För ett par veckor sedan skrev samma tidning att Häcken hoppas få mellan 60 och 80 miljoner kronor för sin 20-åriga ytter. Bara Zlatan Ibrahimović och Alexander Isak har värvats för högre övergångssummor från Allsvenskan.

Häromdagen satte sig Patrik med sin pappa och sin agent för att gå igenom de alternativ som kan bli aktuella för honom. Det var första gången han medvetet tog del av sådan information.

– Vi bara kollade igenom läget, vilka klubbar som har varit och kollat. Det var roligt att höra.

Har det varit svårt att inte tänka på intresset? Även om du försökt skjuta det ifrån dig under säsongen.

– Det är mer att jag inte har velat veta detaljer. Sedan har jag så klart vetat att det varit folk här och kollat och så, men det är inget som har satt press. Jag tycker bara att sådant är skitkul. Bra att folk har koll på en.

Har du vetat vilken nivå de intresserade klubbarna spelat på?

– Det är väl det jag har läst. Det som stått i tidningen.

Så du har ändå följt det lite?

– Det är svårt att undvika. Alla i laget håller på också. Hetsar. Det är väl så det blir.

Hur låter det när de hetsar?

– Om det står 80 miljoner i tidningen får jag höra det.

Vad svarar du?

– Jag svarar inte. Skrattar bara. I början var det okej, men de håller ju på enormt länge. [Erik] Friberg kan hålla på. Om jag passar bort en boll i en »kvadde« börjar han: »Det där håller inte om du ska spela i …« Typ så.

Hur har du handskats med hajpen?

– Ju mindre jag har tänkt på det, desto bättre har det känts. Jag har haft sådant jävla självförtroende bara, och det är väl det jag har spelat på. Flowet.

»Flowet« innebär de sju mål och fem assist han gjorde på elva matcher i höst. Men Patrik påpekar att han även under de perioder han inte gjorde så många poäng upplevde att han höjde sin lägstanivå jämfört med i fjol.

– Jag kände mig bra på vårsäsongen också, även om jag var lite halvskadad. Sedan åkte jag med U21-landslaget och gjorde två mål där, och sedan fortsatte det hela året.

Märkte du redan då att du fick bättre självförtroende?

– I början var det undermedvetet, men ju längre formen pågick så kände jag bara: Jag kommer att göra mål. Jag kan göra vad som helst när det kommer en boll.

Den känslan låter skön.

– Den är enormt skön. Sedan fattade jag ju att jag inte skulle göra mål i alla matcher i resten av karriären, men när det väl fungerar är det bara att köra.

Patrik vrider långsamt på huvudet och tittar ner i kaféets mörka trägolv. Där studsar en liten gråsparv runt i jakt på smulor.

– Vi hade en fågel inne i vårt hus i dag, säger Patrik medan hans ögon följer smuljägarens kvicka huvudrörelser. Morsan upptäckte den. Hon höll på att städa i vårt uterum, så började den flyga runt där. Morsan fick panik. Så ingen vågar gå ut där nu, vi väntar tills pappa kommer hem så får han ta ut den.

Patrik ska inte hem nu ändå, han ska möta upp en kompis inför kvällens Champions League-besök. När han huttrar ut i Göteborgseftermiddagens minusgradiga decembervind ser han extra mycket fram emot att lämna landet om en vecka. Veckan före jul ska han tillbringa på Kanarieöarna med en kompis. Men innan dess, på luciakvällen, ska han åka upp till Ljungskile med sin pappa och farbror för att hälsa på sin farmor, farfar och andra farbror. Patrik har inte varit där på »svinlänge«.

»Folk vet vilka jag och Jens är också, men eftersom Bosse utöver fotbollen också har jobbat på posten i hundra år så vet alla vem han är.«

 

På en dunkel parkeringsplats bakom McDonald’s vid köpcentret Stigs Center norr om Göteborg står en medelålders man och vinkar till en vit Volvo. I passagerarsätet sitter ett av svensk fotbolls just nu mest omskrivna framtidsnamn med uppdragen luva över sin nedkammade kalufs. Kör bilen gör hans pappa.

Jörgen hoppar in i baksätet bakom Jens och klappar Patrik två gånger på överarmen.

– Grattis, Patrik! säger han. Till kristallen, eller vad säger man? Kulan?

Han syftar på den utmärkelse som lokaltidningen GT årligen delar ut till Göteborgsfotbollens bästa spelare. Att Patrik tilldelats 2021 års pris offentliggjordes tidigare i dag.

– Ja, ja, ja, ja, svarar Patrik. Tack så mycket. Ja, det var bra. Men det var ingen kula, var det inte.

– Vad är det den heter, då?

– Den heter Kristallkulan, men det var en jävla platta.

– Det är ett fint pris i alla fall, säger Jörgen.

I bilens högtalare rappar Los Angeles-artisten Blxst. Patrik sjunger med. Jens styr ut bilen på E6:an norrut. Jörgens nästa fråga är riktad till storebrodern.

– Ny bil, Jens?

– Vi får ju en ny per år ungefär av jobbet.

Jörgen nickar. Hans bror är projektledare på Volvo sedan drygt 16 år, men själv är Jörgen just nu mellan jobb. Han är den enda av bröderna Wålemark som fortfarande satsar helhjärtat på att göra tränarkarriär. Mellan 2014 och 2017 tränade han Varbergs Bois i Superettan, därefter Jönköpings Södra i Allsvenskan under våren 2018 och senast moderklubben Ljungskile i Superettan. Men sedan oktober 2020, då han efter två förlusttäta tredjedelar av säsongen fick sparken, har han inte haft något uppdrag.

I väntan på något nytt att »sätta tänderna i«, som han själv uttrycker det, har han under året förnyat sin Uefa Pro-tränarlicens. Dessutom tillbringade han nyligen åtta veckor på Cypern, där han spelade i tre år i början av 2000-talet. En kompis från den tiden jobbar nu för en klubb i Ayia Napa, så Jörgen hjälpte till med träningar och lite annat i klubbens akademi under sina två månader på ön. Men han passade också på att vara ledig.

– Detta är första gången i mitt liv som jag har haft bara ledigt, bortsett från någon veckas semester på somrarna, säger han. Man är van vid att helg är lika med match, att man går och laddar lite. När man inte har det blir det lite tomt och konstigt.

Jens tittar upp på sin lillebror i backspegeln och fyller i:

– Man både tycker om det och inte, på något sätt. Det är ju en anspänning när det är match, så ibland kan det vara ansträngande också. Men när man inte har det så saknar man det.

– Precis, säger Jörgen. Det blir så lugnt. Sedan får man tänka: om man ska jobba med det här i 15, 20 år till så är det bra att inte … vad ska man säga? Ja, man får försöka njuta lite när man väl är ledig också.

Efter en kvarts färd på motorvägen fastnar Jens bakom en lång rad bilar i låg hastighet. Köns början är utom synhåll. Jens sneglar på den digitala skärmen mitt i bilens instrumentbräda.

– Hej Google, säger han till den. Navigera till Ljungskile.

– Navigerar till Ljungskile, upprepar den mekaniska Googlerösten. Jag förstår tyvärr inte.

– Men vad fan, svär Jens och försöker igen.

Jörgen och Patrik fnissar.

– Det är konstigt att det blir stopp här, säger Jörgen. Vi har ju tagit oss förbi Kungälv. Är det krock, eller?

Båda är vana vid att köra den drygt sex mil långa sträckan. Så ofta de kan åker de upp och hälsar på sin mamma, pappa och storebror. Medan Jens och Jörgen bosatt sig i Göteborg är Bosse den enda av bröderna som blivit kvar i Ljungskile.

– Han är egentligen den av oss som alla där uppe känner till, säger Jörgen. Folk vet vilka jag och Jens är också, men eftersom Bosse utöver fotbollen också har jobbat på posten i hundra år så vet alla vem han är.

En kvart senare än planerat parkerar Jens bilen intill sitt barndomshem på Rosenvägen i Ljungskile. Trots att Bosse är den i familjen som brukar ha svårast att passa tider var han först på plats. Han puffar direkt Patrik i sidan.

– Fan, fick du Göteborgs bäste nu? I dag?

– Ja, ja, ja, svarar Patrik. Eller, jag fick den förra veckan.

– Den var hemlig i en vecka, säger Jens. Plaketten har stått där hemma sedan dess.

Bosse ler. På nytt puffar han till Patriks överarm med en försiktig knytnäve och nickar mot Jens när han retsamt säger:

– Det priset har inte ens farsan här fått, du.

– Du, det har … säger Jens först men hindrar sig själv. Eller, nu måste jag tänka. Roland Nilsson vann det året jag borde ha fått den. 89, när vi kom trea med Gais. Blåvitt, där »Rolle« spelade, kom sjua eller åtta. 

Bror Wålemark säger inte så mycket. Nuförtiden lyssnar han mest. Förr i tiden kunde han gå på länge om sina gamla fotbollsupplevelser, men med åldern har 84-åringen blivit mer lågmäld och stillasittande. Tar sig upp till Skarsjövallen när Ljungskile spelar hemma gör han däremot fortfarande.

– Jodå vettu, vi har årskort, säger Bror på sin utpräglade bohuslänska. Jag och Inga-Lill har varsitt, vettu. Men några bortamatcher har det inte blivit på ett tag, om man säger så va.

Just en bortaresa – möjligen hans längsta genom åren – utgör föga förvånande det fotbollsminne som sitter djupast i Bror.

– Den långa vägen upp till Umeå 96 … Vi hade mött dem två, tre dagar innan här hemma inför en herrans massa publik, hela samhället stängde ner och kön ringlade lång uppför grusvägen i skogen, om man säger så va. Sedan åkte vi buss upp till Stockholm och flög till Umeå. När vi kom hem mötte brandkåren oss och grejer, vettu. Och så in på en restaurang … och så gick den natten, om man säger så.

Några meter bort kivas Patrik med Bosse om en småsak. Brors äldsta son är fortfarande den av bröderna som helst viglar upp till en småhetsig men skämtsam stämning. Bror tittar på sitt barnbarn med samma stolta blick som han har när han ser Häckens matcher på TV. Han säger att det är Patrik som borde få all uppmärksamhet i det här gänget nu.

 

Senare på kvällen sitter Patrik, Jens, Jörgen och Bosse och dricker kaffe på ett kafé i Ljungskiles lilla centrum. Bror stannade hemma. Efter en halvtimme framför Offsides fotografs kamera hade 84-åringen inte ork att följa med.

Egentligen stängde fiket för över en timme sedan, men Bosse fixade så att en i personalen stannade kvar och öppnade åt wålemarkarna.

Jörgen tittar på sin storebror och ler.

– Det är bara Bosse som kan få till en sådan här grej.

– Äh, det är lugnt, säger Bosse. På en mindre ort måste man vara lite smidig.

– Det har alltid varit så, även med farsan och hans kompisar, säger Jens. De betalade aldrig pengar för att köpa en tjänst, utan man bytte tjänster med varandra. När pappa jobbade på Vägverket kunde han komma ut med sina maskiner och lägga lite salt om någon behövde det, i utbyte mot att någon annan fixade ett dike här eller bytte en toalettstol där. Man hjälps åt.

Den småstadsmentaliteten är en av anledningarna till att Bosse inte vill lämna Ljungskile för en större stad, som sina två yngre bröder.

– Jag är ingen storstadsbo, säger han. När jag åker till Göteborg känner jag att folk inte har tid att reflektera och prata. De bara öser på. Härute är det lite lugnare. Och klokare personer, då.

Han flinar mot Jens och Jörgen, och göteborgarna skrattar åt piken. Sedan berättar Jens om när han och Bosse var på väg att flytta till Växjö, och om »drömscenariot« de målade upp: att få göra övergången tillsammans ett år senare i stället.

– Men det året fick du din första knäskada, säger han till Bosse.

– Jaha, okej, okej, säger Bosse, medveten om att han har sämre detaljminne än sin lillebror.

–  Medan det fortsatte att gå bra för mig då, fortsätter Jens. Så jag fick ju gå själv året efter. Men det kunde ju ha gått en annan väg.

– Du var nog mer het än vad jag var då, säger Bosse.

– Ja, kanske. Men det var första gången någon hörde av sig och bara ville ha en av oss. Det kändes lite konstigt.

»När du blev tonåring sedan, Patrik, då hände det någonting. Då blev du lite mer aggressiv …«

Bosse nickar. Sedan byter han samtalsämne.

– Vi måste prata om Patrik lite här nu, säger han och pekar på sin brorson. För det här är makalöst. När du växte upp, Patrik, när du var under tio år, då var du en väldigt mjuk och lugn kille.

– Inte fotboll, snackar vi nu? frågar Patrik.

– Nej, vi snackar allmänt. Du lekte ju mycket med min dotter, ni var ganska tajta, och Jörgens grabb var lite mer framåt. Teo låg ett, två steg före, och han var inte så mjuk och lugn då. Men när du blev tonåring sedan, Patrik, då hände det någonting. Då blev du lite mer aggressiv …

Patrik skrattar till med blicken sänkt i bordet.

– Ja, men det är sant, fan, fortsätter Bosse. Vi var på semester tillsammans och du var ganska svår att få med på grejer, du var inte enkel på den tiden. Jag har två minnen som är lite småroliga. Först när du fick den där taggen i foten, kommer du ihåg det?

Patrik flinar och nickar. Bosse är i gasen nu.

– Min dotter fick först en tagg i foten, gigantisk var den, och hon blödde som fasen men sa ingenting. Så fick du någon liten flisa, så här liten var den …

Bosse håller upp sin stora näve framför ansiktet, måttar med tummen och pekfingret och kisar mot den millimeter luft som skiljer fingerspetsarna åt.

– … och du skrek över heeela jävla stället! Fy fasen vad du skrek! »Han dör, han dör«, tänkte jag när du sprang runt där.

Patrik, Jens och Jörgen skrattar. Bosse tar ny sats.

– Och när vi skulle ta oss hem från badstranden så var det några jävla backar som var hur jobbiga som helst, och du ville inte gå. Så jag fick ju jobba med att du var Lance Armstrong, det kommer du ihåg?

– Jaa! utbrister Patrik och knyter ihop ögonlocken när han skrattar.

– Han vann ju allting på den tiden. Jag sa: »Lance Armstrong, han ger sig aaaldrig!« Och den bet, då ville du också slita. Jag jobbade upp dig för de där backarna varenda dag. Och den energin har du på något vis gjort något jäkligt bra av nu.

– Ja, fast jag har alltid varit bekväm, säger Patrik och ser på sin pappa. Eller hur?

– Mm, intygar Jens.

– När jag var mindre i alla fall. Jag orkade inte göra grejer, jag bara hängde med.

– Man kan inte övertyga dig att göra något du inte vill, säger Jens. Det måste vara din egen vilja och drivkraft som tar dig framåt, oavsett om det är fotboll eller något annat. Det du tycker är roligt eller känner för, ja, det löser du. Men något annat har du inget intresse för.

Bosse bryter in igen och säger skämtsamt till Patrik:

– Men du måste ju gilla att gå i alla fall?

– Ja, fast jag var ju trött då. Men ja, Lance Armstrong kommer jag ihåg, då blev det roligt att gå. Det var det dummaste jag hört egentligen, men det var roligt.

Nu är det Bosse som gapskrattar. Efter några sekunder blir han allvarlig igen.

– Men det är ändå skoj att se nu … Vi mötte ju er i en träningsmatch, Ljungskile mot Qviding, jag vet inte vad du var då, 17 år? När ni slog oss med 3–1 och Jens var tränare.

– 4–1, rättar Jens med ett försiktigt leende.

– 4–1, ja, okej, säger Bosse och riktar sig till Patrik igen. Men då hade någonting hänt med dig. Man såg: Fan, någonting har han ju! Du tog fasta situationer, hade en lurighet i spelet, lite finter och klipp i steget. Innan det, medan du fortfarande växte, hade du lite svårt att hantera kroppen.

Jens tar över, också han med blicken på Patrik.

– Jag kommer ihåg när dina fötter växte. Du var 13, 14 någonting. Då var du väldigt förbannad på det, för du tappade tillslaget, tyckte du. Innan dess kunde du skjuta både med ren vrist och frisparkar på olika sätt, men plötsligt fick du stora fötter och tvingades ändra teknik.

– Ja, jag var riktigt arg, säger Patrik. Jag tänkte att alla fotbollsspelare har små fötter.

– Med små fötter kunde du skjuta med rak vrist på liggande boll, det kan du inte med storlek 43 på fötterna. Då måste du vika foten. Men du lärde dig att skjuta på ett annat sätt.

– Men alla här har ganska stora fötter, va? säger Patrik och ser sig omkring runt bordet.

– Bosse kunde ju bara skjuta på oklippta gräsmattor, säger Jörgen och belönas med skrattsalvor medan han imiterar Bosses röst. »I dag är det en plan med långt gräs, så i dag lägger jag frisparkar.«

 

Anekdoterna från de gemensamma åren i Ljungskile fortsätter, likaså de unisona skratten. Den kommande timmen avhandlas Brors och Inga-Lills kravlösa uppfostran, de enda matcher som hela brödratrion spelade tillsammans i Ljungskile under division tre-säsongen 1992, en fällstol som deras pappa hivade ut på en åker när han var tränare i Hjärtum och brödernas förmåga att trigga varandra under uppväxten. De enas om hur betydelsefull den interna konkurrensen nog var, dels för deras egen utveckling, dels för Ljungskiles serieklättring.

Emellanåt rycker det i kaféets entrédörr och ett förvirrat ansikte tittar in genom rutan. »Han känner jag«, konstaterar Bosse då och rycker ursäktande på axlarna för att förmedla att stället är stängt.

När en timme har gått håvar Patrik fram sin mobil ur byxfickan och börjar skriva med sina kompisar. Han känner till sin familjs fotbollshistoria, är stolt över den och tycker om att lära sig mer, men han har inte ställt så många frågor om den under sin uppväxt. Och nu blir han lite rastlös.

Själv har Patrik aldrig bott i Ljungskile mer än under vissa av barndomens sommarlovsveckor, då han och kusinen Teodor brukade kicka vid samma fotbollsmål som deras pappor gjorde som knattar – i skogskanten bakom hus nummer 17 på Rosenvägen. Patrik och Teodor älskade att tassa runt på den mjuka mossa som lagt sig över gräset. Senare har Teodor gjort en A-lagssäsong i Ljungskile SK – det jobbiga nedflyttningsåret i Superettan 2020 då hans pappa var tränare – men Patrik har aldrig burit Ljungskiles gröna matchtröja. Bara Qvidings, Häckens och U21-landslagets, än så länge.

»Efter nyår kan det bli mer konkret. Häcken känner ingen stress.«

Efter ytterligare ett kort besök hemma hos Bror och Inga-Lill styr Jens bilen hemåt. På motorvägen mellan Ljungskile och Göteborg pratar han och Jörgen om Hammarbys uppsägning av tränaren Milos Milojevic, om att försöka få till en ny gemensam skidsemester i mars, om Qvidings möjligheter att få in lånespelare från Häcken, om hur glad deras pappa verkade vara för att de åkte upp och sade hej och om Teodors fina säsong i ettan med Lindome Gif. Enligt statistiksajten Wyscout var 20-åringen den unga mittback som gjorde flest »progressiva aktioner« – passningar och löpningar med boll – i ettan i år.

I baksätet fäller Patrik ner sin ljusgråa huva så långt han kan över ögonen och somnar.

 

Under de dagar som Patrik befinner sig på Kanarieöarna före jul får Häcken in två officiella bud på honom. Sportchefen Martin Ericsson berättar för GP att de erbjudna övergångssummorna inte är tillräckligt höga för att klubben ska släppa 20-åringen.

Patriks agent Fredrik Risp har regelbunden kontakt med Ericsson under hela december och uppger i mellandagarna att de utländska intressenterna mest »känner lite« på Häcken än så länge.

– Det är inga hårdförhandlingar eller djupare diskussioner, säger han. Men efter nyår kan det bli mer konkret. Häcken känner ingen stress, de vill vänta och se hur marknaden ser ut.

Enligt Risp lär en prislapp runt 30 till 40 miljoner kronor krävas för att få Häcken till förhandlingsbordet.

»Frågar man honom om framtiden, rykten eller miljonbelopp rycker han lugnt på axlarna.«

 

Onsdagen den 5 januari rör Patrik en fotboll för första gången sedan matchen mot Djurgården en månad tidigare. Tanken var att han skulle bygga upp fotbollsformen inför januariturnén genom att träna med sin gamla Qvidingtränare Kjell Pettersson i mellandagarna, men landslagslägret blev inställt på grund av den senaste tidens ökade smittspridning.

En av mellandagsplanerna föll i alla fall väl ut: han klarade sin uppkörning.

– Jag var helkass, säger Patrik med ett flin. Jag körde runt med helljus i hela stan! Helt sjukt att jag blev godkänd. 

I stället för individuella fotbollsträningar med Kjell har Patrik och hans ett år yngre lagkompis William Milovanovic kört hårt i gymmet på Häckens träningsanläggning den senaste veckan. På måndag startar lagets försäsong.

– Jag och »Wille« är här varje dag, säger Patrik. De andra kommer och går. Det är för att vi ska bli bäst. Eller hur, Wille?

Efter att ha trampat i gång musklerna på en spinningcykel och mjukat upp sina ljumskar på en yogamatta knyter Patrik på sig ett par fotbollsskor och släpar ut en säck med bollar ur ett förråd. Sedan går han ner till en av Gothia Park Academys två konstgräsmattor, knyter upp bollsäcken och låter tio allsvenska matchbollar rulla ut på den gröna plasten.

Det första avslutet sitter en halvmeter nedanför det bortre krysset. Det andra längre ned intill stolpen.

– Det känns lite rostigt, konstaterar han.

I en halvtimme lattjar Patrik och Wille med trixtävlingar och lekfulla avslutsövningar. De tar inte i när de skjuter. Nästan varje gång siktar Patrik mot den vänstra gaveln med insidan av vänsterfoten – det tillslag som har blivit något av ett signaturavslut för Patrik under det senaste året. Få svenska spelare har ett så kännetecknande sätt att skjuta på.

Det är ett resultat av de individuella tillslagsträningar som han har haft med just Kjell Pettersson sedan han var 16 år. Samma övning om och om igen: ta emot en passning från Kjell, passa bollen mot en uppställd vägg, vika inåt från höger och skjuta hårt med bredsidan mot bortre stolpen. Först flög bollarna hejvilt, men efter några timmars nötande märkte han att de började sitta om han sköt med rätt vinkel och hade rätt avstånd mellan stödjefoten och bollen. Sedan fortsatte han att nöta. Numera tänker han inte på vinklar eller avstånd. Om han känner att bollen ligger rätt blir det mål.

»I skymundan förbereder en holländsk storklubb ett bud.«

När Patrik och Wille känner sig klara med årets första fotbollspass sänker de ner sina rumpor på varsin boll i straffområdet. De pratar om Patriks framtid.

Ryktena har fortsatt under jul- och nyårshelgen. En italiensk sajt skriver om Genoas och Sampdorias intresse, ryska tidningar kopplar ihop Patrik med CSKA Moskva och från belgiskt håll fortsätter rapporter att komma om Anderlechts vurm för Häckenyttern. I skymundan förbereder en holländsk storklubb ett bud.

Liksom Häcken känner inte Patrik någon stress. Frågar man honom om framtiden, rykten eller miljonbelopp rycker han lugnt på axlarna. Kommer det ett bud som känns intressant för både honom och klubben så är det roligt, men händer det inget i januari så är det ganska roligt, det med. Han har inga problem med att vänta till i sommar.

När den nollgradiga förmiddagen närmar sig sitt slut kommer Patrik på sig själv med att ha dröjt kvar efter träningen lite för länge. Pappa Jens behöver sin bil, så nu måste han skynda sig att duscha och köra hem till Kålltorp. Ändå är det med låg frekvens som Patriks fotbollsdobbar klapprar mot golvet när han långsamt lunkar in i Häckens gulsvartmålade omklädningsrum. Varför rappar han inte på? Kanske är det ungefär som med alla utlandsrykten och intrycket han ibland ger på fotbollsplanen: Patrik Wålemark väntar gärna med att ge full gas tills det verkligen är skarpt läge.

 

Drygt en vecka senare sitter Patrik och spelar Grand Theft Auto på ett hotellrum i Rotterdam. Han reste hit med Jens, Risp och två resväskor, den 15 januari. Sedan dess har han sett sina blivande lagkamrater förlora mot Vitesse, genomgått medicinska undersökningar och kikat på lägenheter i sin nya hemstad, som »verkar skitnice«.

Det blev ett fyraårskontrakt med Feyenoord. Den nederländska ligatrean intensifierade sitt intresse i början av veckan.

– Det har gått snabbt, säger Patrik. Skönt att inte behöva tänka så mycket. När det väl kändes rätt var det bara att köra.