De är så regelbundna att de ser ut som tics; först ett snabbt ryck åt det håll där bollen finns, sen en mjukare returrörelse som scannar av alla spelare inom synfältet. Kim Källströms huvud gör det där flera hundra gånger per match. Tydligast syns hans huvudrörelser när han rusar hemåt efter misslyckade anfall. Då ser han nästan ut att vrida nacken ur led.
En spelare till i det svenska landslaget har samma huvudryckningar: Stefan Schwarz. Honom kallar förbundskapten Tommy Söderberg skämtsamt för »saftblandaren«.
Denna kväll är Söderberg en av 2 196 åskådare i Tipshallen i Jönköping som ser ett juniorbetonat svenskt landslag möta Finland. Det kallas NM i fotboll, men är mest ett tillfälle för regionens förbundskaptener att umgås med och testa andra spelare än proffsen.
Kvällen före mötte Sverige Färöarna i en mållös match. I Jönköping ska en helt ny elva visa att just de är aktuella för framtida uppdrag i seniorlandslaget. Det behöver inte Kim Källström.
Redan på andra dagen av landslagslägret, före matchen mot Färöarna, strök Lars Lagerbäck förbi hans plats när han satt och åt frukost:
– God morgon, Kim. När du har ätit färdigt kan du väl komma bort till oss.
Efter en stund traskade Kim Källström bort till förbundskaptenernas bord i den andra änden av Scandic Hotells frukostmatsal. Han fick veta att Niclas Alexandersson hade problem med ljumskarna och skulle missa resan till Kings Cup i Thailand. Nu var den landslagsplatsen hans.
Ändå ser Kim Källström ut att vara den som har mest att bevisa mot Finland: från en tillbakadragen mittfältsposition dirigerar han stora delar av spelet. Den första halvleken skapar han fyra, fem målchanser genom kvicktänkta djupledspassningar eller egna dragningar. På tre egna avslutningar hamnar en nick och ett skott strax utanför, ett närskott tippas utanför av den finske målvakten.
Kim demonstrerar också sin förmåga att hålla reda på medspelarna: när han får en frispark nere vid egen hörnflagga stoppar han sekundsnabbt bollen med handen, och slår sedan en sjuttiometersboll upp till Sharbel Touma som dröjt kvar obemärkt på Finlands planhalva.
»Förra året hade jag problem med ljumskarna för att jag inte klarade träningen riktigt. Nu tränar jag ännu mer, men har inga krämpor alls. Jag känner mig bara… stark.«
Efter förlustmatchen går Kim Källström fram mot läktaren där hans familj dröjt sig kvar. Några ungdomar hojtar till och håller fram papper och penna. Pappan Mikael Källström grimaserar illa; klockan är redan kvart över nio på kvällen och det är femton mils körning hem till Partille.
Under veckan som passerat är Mikael den ende spelarföräldern som rest mellan hemmet och Jönköping för att följa träningarna. Och då finns det de som bor på betydligt närmare håll.
Mikael har sett Kim träna förr. När Kim 14 år gammal plockades upp i Häckens juniortrupp, var Mikael tränaren som fattade beslutet. Han var Tipselitansvarig i klubben när Kim, 16 år gammal, tog steget upp till A-laget. Sedan i höstas är han halvtidsanställd som sonens personliga tränare.
När Kim till slut kommer fram till sin mamma Ann och flickvännen Erika ser han strålande glad ut, men det är missade målchanser han pratar om:
– Jag skulle ha tagit ner den och dragit till med vänstern istället…
Mamman pussar honom på kinden. Flickvännen, som precis kommit tillbaka från ett halvårs språkstudier i Paris, ler. Kim fortsätter att prata om matchen: beskriver ett läge och demonstrerar med kroppen hur han skulle agerat om han fick samma chans igen.
En timme senare, på väg hem i en av familjens två silverfärgade Mercedes A-klasse med stora Häckenlogotyper på sidorna, hyssjar Mikael Källström de övriga passagerarna. Sportradion. Ett inslag om landskampen påannonseras. Micke skruvar upp volymen.
Förbundskapten Tommy Söderberg ombeds berätta vilka spelare som imponerat extra på honom. Söderberg nämner Gustaf Andersson, sedan Kennedy Bakircioglu och Sharbel Touma. Därefter är intervjun slut.
Det blir knäpptyst i bilen.
Plötsligt svänger Mikael Källström ut i vänsterfilen. I en stund har han legat efter en segdragen bilkaravan. Nu kör han om dem en efter en i en allt snabbare hastighet. Det är uppförslut och lyktorna från ett mötande fordon anas bakom krönet, men Mikael bara pressar bilen ytterligare.
Någon sekund efter att han bytt till rätt fil susar den mötande förbi.
Mitt under intervjun på ett hotell i Göteborg dyker Lennart Johansson upp. Han slår sig ned vid ett av grannborden tillsammans med två kostymklädda herrar. Kim Källström kommer av sig.
Med tanke på samtalsämnet är Lennart Johanssons uppdykande märkligt vältajmat. Kim är mitt i ett resonemang kring effekterna av EU:s utdragna process mot Uefa.
– Det är kul för Allsvenskan att så många av de bästa spelarna är kvar. Ingen vill betala trettio miljoner för Anders Svensson om det beslutas i nästa månad att han är gratis. Alla sitter bara och väntar nu, och när domen kommer lär det smälla till. Till sommaren är de borta.
Jag påpekar att han själv sägs tillhöra »dem« som blivit kvar på grund av det oklara transferläget. Under de senaste två åren har spejare från, i bokstavsordning, Ajax, Arsenal, Bayern München, Chelsea, Leeds, PSV Eindhoven, Tottenham och Udinese rapporterats i hans omedelbara närhet. Bortsett då från de allsvenska klubbar som också försökt locka bort honom från Häcken.
– Allt som stått i tidningarna är grodor, säger Kim. Visst har folk varit och tittat, men alla i branschen vet att det är en väldig skillnad på att vara och titta, till att erbjuda kontrakt. Men det var skönt att tidningarna hade något att skriva, så kunde jag koncentrera mig på det som var på riktigt.
Hur nära var du att sticka i höstas?
– Jag var inte långt ifrån, inte riktigt nära. Sedan var det som det var med transferreglerna, så det är inte säkert att det hade blivit något.
Vilken klubb handlade det om?
– Det tänker jag inte säga, eftersom deras intresse förhoppningsvis kvarstår. Vi kom fram till att det var av ömsesidigt intresse att jag fortsatte att träna och utvecklas på hemmaplan.
Den 10 december meddelade Häckens ordförande Åke Nilsson att Kim skulle stanna kvar i klubben. Därefter följde en diskussion om lön och personliga villkor.
»Ibland ser jag fyra matcher på helgen. Om vi inte har match tittar jag på Gais, Öis och Blåvitt. Sedan har jag kompisar som spelar i de lägre divisionerna, dem vill man ju se.«
Mikael Källström, som hade ett år kvar på sitt kontrakt som Tipselittränare i Häcken, slapp ifrån ansvaret för all annan träning än sin sons. Kim Källström blev Sveriges förste fotbollsspelare med professionell privattränare.
De båda hade ett möte med Torbjörn Nilsson där de diskuterade Kims personliga schema. Badmintonträning för att förbättra koordinationen, var Torbjörn Nilssons idé. I övrigt styrs många av Kims övningar av testresultat från den exklusiva sportkliniken Trifit i Schweiz, där läkare mäter exakt vilka muskler i kroppen som behöver träning. Kim Källström var där med sin pappa vintern 1999, och har varit där ytterligare två gånger sedan dess.
Det gör att hans träning inte liknar någon annans. Simträning med fenor är något fotbollsspelare normalt sätt sysslar med efter en knäskada. Kim Källström gör det förebyggande.
– Man kan inte gardera sig mot en korsbandsskada eller ett benbrott, säger han. Men om du är stark på rätt sätt klarar du dig undan förslitningsskador. Förra året hade jag problem med ljumskarna för att jag inte klarade träningen riktigt. Nu tränar jag ännu mer, men har inga krämpor alls. Jag känner mig bara… stark.
Kim Källström säger att nittio procent av hans hjärna ägnas åt att tänka på fotboll. Han säger det inte som ett skämt, utan som ett rent konstaterande.
Fem förmiddagar i veckan tränar han med sin pappa Mikael: gymträning, löpning, ryggövningar, simning, badminton. Efter träningen äter han lunch. Sover middag. Sedan åker han till Hisingen för att träna med Häckens A-lag.
Och övrig tid?
– Ibland ser jag fyra matcher på helgen, säger han. Om vi inte har match tittar jag på Gais, Öis och Blåvitt. Sedan har jag kompisar som spelar i de lägre divisionerna, dem vill man ju se. Champions League är det klart jag följer också.
– Det blir en del fotboll, det blir det.
Vi pratas vid en av de sammanlagt fem dagar under februari då Kim Källström är hemma i Göteborg. I slutet av januari var han med Häcken på träningsläger på Kanarieöarna, sedan på landslagssamlingen i Jönköping, därefter Kings Cup i Thailand. Om några dagar ska han med U21-laget till Malta.
– Att få vara med det riktiga landslaget i Thailand var jävligt häftigt, faktiskt. Att få spela med så många bra spelare… det var grymt.
För den som läste tidningsrapporterna från landskampen mot Qatar låter det överdrivet ödmjukt. »18-åringen från Häcken var planens dominant«, rapporterade TT. Expressen skrev: »Kings Cup har blivit Kims Cup«.
Själv konstaterar han att matchen faktiskt blev mållös. Han säger:
– Vi mötte ju inget demonlag, direkt.
Mikael Källström tar ner skorna från väggen.
– Jag minns inte vilken storlek det är. 25, 26, kanske.
Han tittar under sulan, men den är så sliten att det inte går att urskilja några siffror. Samma med skornas insida. Det är Kims första fotbollsskor.
De hänger ovanför Kim Källströms säng, i ett rum fullt av fotbollsmemorabilia. Det enda som bryter den kompakta dominansen av fotbollsprylar är en vägg med fotografier på Kim. På en bild ser han ut att vara högst arton månader gammal. Framför fötterna ligger en fotboll.
Kim Källström bor med sina föräldrar och lillasystern Sanna i Partille strax öster om Göteborg. Han är inte hemma den här kvällen. Det är Champions League-match mellan Lazio och Real Madrid på TV, en match han ser på annat håll.
Familjen har bott i samma radhus sen 1990, då Häckens andretränare Stefan Lundin övertalade Reine Almqvist att värva Mikael Källström från Gefle. Mikael Källströms kvaliteter var sådana som motståndarna hatade, medspelarna älskade och många i publiken hade svårt att uppfatta. Han var en mycket hård, defensiv mittfältare.
– När Micke spelade i Gefle gjorde tidningen en grej av att han arbetade som förskollärare, minns Ann. De tyckte att det var märkligt att tuffe Micke Källström arbetade med barn.
41 år gammal inger han fortfarande respekt. Inte för att han är särskilt stor, men något med hans blick och sätt att spänna käkarna säger att det här är en kille man inte muckar med.
Kim Källströms fotbollsmuseum finns fortfarande i det egna sovrummet. Mikael Källströms har fått flytta ut till hallen. Till klenoderna hör en medalj han fick 1993 när han spelat 400 matcher i Allsvenskan och division ett. Året därpå lade han av.
– Det är inte länge sedan, ändå är det en fantastisk skillnad på svensk fotboll nu och då, säger Mikael Källström. I Gefle tränade jag fyra gånger i veckan, i Häcken fem. I dag tränar man nästan dubbelt så mycket. Och ser man till träningsläger och resor får Kim uppleva lika mycket på ett år som jag gjorde på fyra, fem.
Ann säger:
– Om dagens Kim hade spelat med dig för femton år sen hade det hetat att han var proffs. Det man kallade för proffs då är ju en vanlig spelare i dag.
Inte för att Kim Källström är någon »vanlig spelare«. Redan när han som sjuåring började spela i Partille märkte föräldrarna att han var bättre än de flesta.
Vad som förklaras av arv och vad som förklaras av miljö tycks vara meningslöst att grubbla kring när det gäller Kim Källström: båda är på plats. Och de där nittio procenten av hjärnan var inställda på fotboll redan från början.
»Det kan finnas folk som tyckt både det ena och det andra, vad vet jag? Men en sak är säker: han fick inga fördelar av att vara min son.«
Ann berättar om ett tillfälle då Kims dagisfröken sade att Kim propsade på att ha skorna på under middagsvilan, »eftersom pappa sov med skorna på«. En uppenbart galen idé som fröken försökte ta ur barnet. Ann fick förklara att pojken hade rätt: Micke hade köpt nya dubbskor, som han blötlade och sov in tills de hade den rätta passformen.
En annan gång överraskade en fyraårig Kim sina föräldrar genom att dyka upp i finkläder, något de sällan fick på honom ens under tvång. I ena handen hade han nycklarna till familjens bil. I den andra en nylontrunk.
Ann Källström, som är förskollärare precis som sin man, säger:
– Det är ju inte ovanligt att barn leker rollekar. Men det brukar vara »mamma, pappa, barn«, inte »bortamatch«.
Kim var sju när familjen flyttade till Göteborg. Han spelade i Partille IF de följande sju åren, samtidigt som han var något av Häckens maskot under pappans år i spelartruppen.
– Vi flyttade ju ifrån vårt sociala nät när vi lämnade Sandviken. Då blev det att barnen fick följa med Micke ibland, säger Ann.
Kim hängde vid sidan av planen under träningar. Hjälpte materialaren i klubbstugan. Åkte med i spelarbussen till bortamatcher.
Jag frågar dem om de någonsin har behövt hejda sin son.
– Nej, för jag upplever det inte som om Kim har försakat något, säger Ann. Han har alltid varit duktig i skolan…
– För andra är kompislivet viktigt, men Kim har haft träningen och fotbollen istället, säger Mikael.
– Han har ju aldrig lekt, säger Ann. Jag köpte Meccano åt honom när han var liten, men det rörde han aldrig. Och min syster släpade hem ett helt Playmobil-piratskepp från Spanien en gång. Kim öppnade inte ens kartongen.
När Mikael går iväg för att ta telefonen säger Ann:
– Lite orolig var jag när Bojan Djordjic var här och hälsade på. Kim och han känner ju varandra från pojklandslaget. Bojan berättade om alla pengar och hur bra allt var i Manchester United. Och Kim var väldigt imponerad. Men Mikael pratade sans och balans med honom. Mikael är otroligt realistisk. Många ser till pengarna och inte till kunskapen, men vad ska du med en miljon till om du inte får spela?
Ann berättar om året då Kim fyllde sexton, det år då agenterna började höra av sig.
– Det var ingen hejd på allt de skulle göra med Micke. Bjuda på lunch och spela tennis och vad det nu var.
Mikael Källström, som kommit tillbaka från köket, ser måttligt road ut.
– För oss var det inte viktigt. Vi visste vad Kim skulle göra, han skulle stanna här och utvecklas i sin hemmiljö. Vad skulle han åka till England för? Det finns inte bättre tränare där än här.
Kim var en sväng i Eindhoven för att provspela med PSV, och en sväng i Italien för att visa upp sig i Udinese. Resan till Udine var en flopp – när Kim och Mikael kom dit visste tränaren knappt vilka de var. I Eindhoven trivdes Kim bättre, men lät sig övertalas att det var för tidigt att lämna Sverige.
»Å andra sidan heter det att en fotbollsspelare är bäst vid 27 ålder. Om Kim fortsätter att utvecklas i åtta, nio år till blir han helt klart en världsspelare.«
De resorna ordnades av agenten Jan Olsson. Därefter bytte familjen Källström till Roger Ljung.
– De andra jag pratat med har velat att Kim ska ut och träna än här, än där. Roger har inte brytt sig. När det är dags att flytta, då finns han till hands. Det räcker, säger Mikael Källström.
– Inte är han glassig heller, och pratar pengar och så, säger Ann.
– Han har spelat i VM, konstaterar Mikael. Man kan prata fotboll med honom. Han vet vad det handlar om.
Jag frågar dem om de någonsin känt att de pushat sin son.
– Fotbollen är hans sätt att leva, säger Mikael Källström. Han älskar att träna, han älskar att titta på fotboll. Det har varit så naturligt hela tiden… det har bara blivit så här.
Du kände inte att det var tidigt att ta upp honom i juniorlaget när han var fjorton?
– Nej, för han var ju så bra. Och alla visste vem han var.
Det blev inte problem med de andra spelarna?
– Varför skulle det bli det?
Han var trots allt tränarens son.
– Jag har aldrig märkt av några bekymmer med det där. Det kan finnas folk som tyckt både det ena och det andra, vad vet jag? Men en sak är säker: han fick inga fördelar av att vara min son. Idrott ska vara på samma villkor.
Det senare bekräftas av spelare som tillhörde Häckens juniorlag de aktuella åren. Det innebär inte att Mikael Källströms tid som juniortränare var okontroversiell.
Han tog över efter Dan Corneliusson, som var mycket social och populär bland spelarna.
– Det var en jävla omställning. Micke körde stenhårt med oss och var diktatorisk. Vissa var lipfärdiga ibland, säger en spelare som jag ringer upp.
Kim har han däremot bara bra saker att säga om:
– Han är ödmjuk och gjorde alltid rätt för sig. Ingen tyckte illa om honom.
Spelaren jag talar med säger att Mikael Källström sällan hade positiva saker att säga till truppen. Trots det beskriver han honom som något av en kultfigur.
– Jag minns en gång när vi satt i omklädningsrummet och det var snöstorm ute. Alla var säkra på att träningen skulle bli inställd. »Var är Micke?«, undrade jag. »Han är ute och springer«, sade någon.
Mikael Källström hade känt på sig att spelarna skulle vilja slippa träningen, och provsprungit hela sträckan.
»Spåret är okej«, sade han till spelarna.
– Banan var 1,3 mil eller nåt, säger spelaren. Micke kan ju springa som en häst. För honom fanns det aldrig några problem.
»Jag minns honom som liten knatte på bortamatcher eller träningsläger. Vi gav honom en boll så att han fick värma upp och göra skottövningar som de riktiga spelarna.«
Kim Källström själv säger så här om den tiden:
– Samtidigt som han var min pappa hade vi en helt professionell relation inför truppen. Det är klart att det kändes konstigt ibland. Det var säkert många som störde sig på att jag fick spela och inte de, men det var ingen som sade det högt.
En händelse sitter särskilt fast i hans minne. När han var femton år mötte Häckens juniorer Halmstad borta. Det var en av årets tuffaste matcher och Häcken toppade med ett par seniorspelare.
Det stod 2-2 när en göteborgare filmade till sig en straff i 92:a minuten.
Från bänken ropade Mikael: »Kim tar den«.
– Det var känsligt, säger Kim. Jag var yngst, många av spelarna var tre, fyra år äldre och så var jag tränarens son.
Hur gick det då?
– Jag lade upp bollen och satte den. Men jag tänkte på det efteråt. Det var nog en jävla tur att jag inte missade.
Efter bara två år i juniorlaget flyttades Kim Källström upp till A-laget. Han var 16 år när han 1999 debuterade i division ett-premiären mot Mjällby.
Ann var orolig inför matchen, men en spelare i Häcken lugnade henne: »den lille sketungen, han är hård som granit«. Kim var inblandad i matchens båda mål – ett framåt och ett bakåt.
Häcken har spelat träningsmatch mot Malmö FF på en grusplan bredvid Malmö stadion. Långt efter att de andra spelarna skyndat in till de varma omklädningsrummen står Kim Källström kvar vid sidan av planen för att prata med Roger Ljung, som åkt ned från hemmet i Bjärred för att se sin adept denna kulna februaridag.
Kim Källström var en av de bästa spelarna i matchen, men spelade under sin normala standard. Han säger:
– Man får ta det för vad det är. Det är bortamatch på grus, svinkallt och jag ska upp klockan sju i morgon bitti för att åka till Malta.
Motorn går på tomgång och de andra spelarna har sen länge bordat bussen när en nyduschad Kim stiger på. Ungtupparna sitter i den bakre delen av bussen, lagledningen och de äldre spelarna där framme. I år tillhör Kim inte de allra yngsta i laget. A-truppen innehåller ytterligare tre 82:or, och sex spelare födda 1983.
– Det ska bli kul, säger han. Jag har aldrig spelat med någon i min ålder förut, utan mest med folk som är två år äldre.
Det finns dock en uppenbar skillnad mellan Kim Källström och de andra artonåringarna. Inför årets början hade Kim redan 77 A-lagsmatcher i kroppen.
– Han är egentligen komplett redan i dag, om man bortser från taktisk mognad och viss löpförmåga, säger Häckens tränare Torbjörn Nilsson. Å andra sidan heter det att en fotbollsspelare är bäst vid 27 ålder. Om Kim fortsätter att utvecklas i åtta, nio år till blir han helt klart en världsspelare.
Men Torbjörn Nilsson vet hur mycket som ryms i detta lilla korta »om«.
Kim Källström befinner sig någonstans mitt emellan det svenska U21-laget och A-landslaget. Där har många befunnit sig förut, spelare som varit lika omskrivna och lovande men som sedan stannat upp i utvecklingen eller hejdats av en skada.
»Är man lagidrottare kan man gå och gömma sig bakom de andra spelarna. Det här är ett sätt att komma undan det.«
Det som talar för Kim Källström är förstås hans inställning, för att inte tala om bakgrund. I pojklandslaget var Kim Källström lagkapten. När han gick i åttan ordnade han själv praoplats i Helsingborg som tränarassistent hos Reine Almqvist.
Kim har alltid vetat vad som krävs och hur man ska vara för att lyckas.
Hans absoluta favoritspelare i svenska landslaget är Stefan Schwarz:
– Jag gillar hans attityd. Den är grymt imponerande.
Kim Källström har också haft tryggheten i att spela för en förening som i princip saknar både fans och publik. Tack vare Gothia Cup tillhör Häcken dessutom den lilla skara svenska klubbar som har någorlunda stabil ekonomi, vilket innebär att man saknar de mekanismer som kan få andra klubbar att sukta efter höga och snabba prislappar på sina talanger.
Häckens kanslichef Tomas Ohlsson:
– Det har varit speciellt med Kim, han är ju mer eller mindre uppvuxen i spelarbussen. Jag minns honom som liten knatte på bortamatcher eller träningsläger. Vi gav honom en boll så att han fick värma upp och göra skottövningar som de riktiga spelarna.
– Jag var i Partille IF:s klubbhus för ett tag sen. Där har Joop Le Comte, som var Kims tränare, byggt upp ett… vad ska man kalla det… litet altare. Han har satt upp en bild på Kim på ett bord. Så det här är stort för många.
Tomas Ohlsson fortsätter:
– Det är klart, den dagen Kim försvinner ut på marknaden betingar han ett visst värde. Givetvis är det lättare att bjuda till med lite extra grejer då.
– Vad det gäller vår uppgörelse med Micke så är den inte så konstig, för han hade ett år kvar på sitt kontrakt som Tipselitansvarig ändå. Dessutom är jag övertygad om att han tränat Kim i vilket fall som helst.
För Häcken har intresset för Kim Källström inneburit ett mediemässigt uppsving. Sportkedjan The Stadiums fotbollskatalog som går ut till hela landet frontas i år av Kim Källström och Torbjörn Nilsson. Nya sponsorer har sökt sig till föreningen.
Det är inte länge sedan spelare som Kim Källström per automatik tillhörde de bästa klubbarna i landet, i alla fall tills de försvann utomlands. Den tiden är över nu, säger Tomas Ohlsson.
– De klubbarna är inte det stora längre för en ung spelare. Förr kunde man spela i två, tre allsvenska klubbar innan man kom utomlands men det behövs inte nu. Det avgörande är kvaliteten på träningen, och därför finns det ingen anledning för Kim att flytta.
Frågan är också om någon annan förening skulle ha klarat av att hantera det speciella förhållandet mellan Mikael och Kim Källström, eller de individinriktade träningsmetoder de använder.
Hemma i radhuset i Partille sade Mikael Källström så här om träningen med sonen:
– Är man lagidrottare kan man gå och gömma sig bakom de andra spelarna. Det här är ett sätt att komma undan det.
Jag frågar Kim Källström om han aldrig blir trött på sin pappa.
– Det handlar om fotboll, säger Kim. Och när det gäller fotboll vet han mer än vad jag vet. Därför kan jag lära mig något. Hade han däremot försökt tala om för mig hur man cyklar hade jag nog inte stått ut med det, för det är han inte bättre än mig på.
– Man umgås inte så mycket med sina föräldrar i den här åldern. Jag tycker det är roligt att få chansen att träffa min pappa. Det är vårt sätt att umgås.