En oväntad vänskap

Med 20 minuter kvar att spela ledde Djurgården mot Öster med 4–1. Almanackan visade den 26 oktober 2003. Den allsvenska tabellen sade att hemmalaget redan var klara mästare. För andra året i rad. Nu, i säsongens sista hemmamatch, handlade det om ren uppvisning. Det spelade ingen roll att motståndarna från Växjö kämpade för att hänga kvar i högsta serien. Djurgården var alldeles för bra. 

Zoran Lukić lät blicken svepa över de 14 228 åskådarna på Stockholms stadion. Han kunde inte låta bli att le. De tre senaste åren hade Zoran och tränarkollegan Sören Åkeby slutat tvåa, etta och etta i Allsvenskan. Inför den här säsongen hade en del supportrar tyckt att han varit onödigt kaxig som påstått att serien riskerade att bli tråkig eftersom Djurgården var överlägset alla andra lag. Några misstänkte att Zoran drabbats av hybris. Men nu hördes inga invändningar, bara hyllningar och jubel. Avståndet ner till tvåan Hammarby var sju poäng, och som en sista maktdemonstration lobbade Kim Källström in 5–1 från snäv vinkel.

Zoran klappade om Åkeby och spetsade öronen. Under den gråkalla hösthimlen skanderade publiken på Stadion: »Vad var det Zoran sa? Vad var det Zoran sa?« Det var nästan för bra för att vara sant – han behövde inte ens påminna om utspelet själv.

På presskonferensen efter utskåpningen sade Sören Åkeby att han nog aldrig sett Djurgården spela bättre fotboll. Han såg rörd ut och det kunde man förstå, det här var hans sista match med laget. Redan nästa dag skulle han börja sitt nya tränaruppdrag i danska Århus. Innan Åkeby lämnade podiet förklarade han att han trodde på fortsatta framgångar för Djurgården. Visst, Kim Källström var på väg bort – men klubben hade redan visat att man klarade av att tappa nyckelspelare. Under sommaren hade såväl Mikael Dorsin som Johan Elmander försvunnit och Djurgården hade fortsatt vinna ändå. Dessutom, påpekade Åkeby, var juniorlaget framme i SM-final.

Mannen som hädanefter skulle ha ensamt huvudansvar för A-laget kände heller ingen oro för framtiden. Tvärtom. I Zoran Lukićs ögon hade Djurgården ytterligare en växel att lägga i. Laget dominerade i Sverige, men det återstod att lyckas i Europaspelet. Den utmaningen såg Zoran fram emot att ta sig an. Men inte just nu, mitt uppe i firandet. De reportrar som försökte ställa konkreta frågor om nästa säsong fick mest skratt till svar, och förresten hade Zoran ändå fullt upp med sin ständigt pipande mobiltelefon. Omgiven av firande spelare, lyckliga styrelsemedlemmar och stressade journalister i Stadions korridorer höll han upp mobilen i luften och sade högt, så att alla kunde höra:

– Lyssna! Folk från världens alla hörn skickar SMS till mig just nu.

Mobilen fortsatte att pipa. Zoran tittade på den och flinade.

– Det är ju det jag säger: Alla älskar en vinnare, va. Alla älskar en vinnare!

 

Ken Fagerberg gäspar. Den 27-årige anfallaren, en gång ansedd som en av landets största talanger, sitter på en bänk vid ingången till Rimnershallen i Uddevalla med en bebis i knät.

– Elias heter han. Två och en halv månad. Görsnäll faktiskt. Och det där är Bertram, han är tre år.

Han pekar på en svartvit bulldogg som ligger och slumrar i en bärbar hundbur precis utanför entrén till friidrottshallen.

– Också görsnäll. Juckar lite på främmande män bara. Mer är det inte.

Ken Fagerberg har bara tillhört Ljungskile SK i några veckor och blev skadad redan i sin första match för klubben. Nu väntar han på att hans nya lagkamrater ska droppa in för dagens träning. Han räknar inte med något glatt gäng. Ljungskile ligger på nedflyttningsplats i Superettan och kvällen före blev det förlust i Svenska cupen mot division ett-laget Kristianstad efter förlängning och straffar. Halv tre i natt var de slagna spelarna tillbaka i Bohuslän.

– Men hallå, Ken. Sitter du här och hänger?

– Tjenare.

Det är Jakob Olsson, yttermittfältare i LSK, som anländer till Rimnershallen. Efter gårdagens match står endast lättare rehabträning på programmet för honom i dag. Och så ska den färska tränaren Zoran Lukić säga några ord inför hela laget. 

– Zoran här eller? frågar Jakob.

– Inte sett honom, svarar Ken.

Han rättar till Elias i knät och frågar Jakob hur spelet såg ut mot Kristianstad. Lagkamraten rycker på axlarna. 

– Var väl bättre än mot Öis senast, men förlorar man mot ett division ett-lag så … 

– Ja, fan.

– Det var så sjukt mörkt också, fortsätter Jakob. Gräsplanen saknade elljus, så i förlängningen såg man ingenting. När det blev dags för straffar var det helt mörkt. Då flyttade de oss till en konstgräsplan en bit därifrån.

Ken skrattar till:

– Nä, lägg av. Så ni fick slå straffarna där?

– Vi hade ju inte konstgrässkor med oss eller någonting.

– Oj. Herregud. Var Zoran arg eller? Det är ändå tre insläppta två matcher i rad nu.

Jakob mumlar något och rycker på axlarna igen. Ken tittar ner på Elias.

– Nu skiter han. Han kommer att skita igenom mig. Jävlar vad han trycker på.

 

Tio minuter senare stegar Zoran Lukić in i hallen med bestämda kliv. I släptåg har han sin assisterande tränare Kjell Pettersson. Det har inte ens gått en vecka sedan Zoran tog över tränaransvaret i Ljungskile efter den sparkade Jonas Olsson, men han har redan hunnit förlora två matcher. Nu är det den sista fredagen i augusti och på måndag ska LSK möta topplaget AFC United på hemmaplan. Efter det väntar landslagsuppehåll. 

– Vi har inte mycket tid på oss, säger Zoran. Gruppen har varken skakat av sig det gamla eller accepterat det nya. Jag märker en stark negativ stämning här. Nu håller jag på att identifiera karaktärer. Det är det jag ska prata om med spelarna nu.

»Skit i lönen! På måndag vill jag ha 16 killar som är beredda att offra sin högra hand för ett inkast. Vet ni vem Kim Källström är?«

Spelarna samlas vid stavhoppsmattan i hallen. Zoran Lukić, klädd i mörkblå träningsoverall, ställer sig framför gruppen och betraktar den. Det är ett brokigt gäng han har framför sig. Här finns tidigare löften vars karriärer gått i stå (Ken Fagerberg, Linus Tornblad), ärrade LSK-veteraner (Aleksandar Kitić, Hannes Stiller) och tidigare allsvenska spelare som inte längre anses hålla på högsta nivå (David Frölund, Yussif Chibsah). På stavhoppsmattan halvligger också den norske anfallaren Tim Nilsen. Före årets säsong var Tim överens med IK Frej. Han hade till och med genomgått läkarundersökningen och skulle precis skriva på för Täbyklubben när dåvarande LSK-tränaren Jonas Olsson ringde och bad honom flytta till Bohuslän istället. Tim, som kände Jonas Olsson sedan tränarens tid i norska Sogndal, fick höra att Ljungskile var ett bättre lag än Frej och ändrade sig i sista stund. »Det kan inte Frej ha uppskattat?« frågade Ljungskiles Svenska Fans-redaktion i en intervju när övergången stod klar. »Nej«, svarade nyförvärvet och garvade. »Men det är en liten klubb … jag vet ju inte om den klarar sig kvar i Superettan. Jag vill ha trygghet.«

Ett halvår senare befinner sig Frej på fast mark i Superettan. Laget Tim valde ligger näst sist och har sparkat tränaren som värvade honom. Nu ska den nya prata. 

– Okej, säger Zoran. Innan jag börjar så har Hannes något att säga.

Hannes Stiller, som förutom sin roll som slitstark anfallare även jobbar som LSK:s klubbchef, reser sig upp och berättar för lagkamraterna att lönen tyvärr är försenad. Han ber om tålamod och »hoppas på en lösning så snart som möjligt«.

– Jag vet att det inte är kul, killar. Men det är lika bra att vi är raka mot varandra. Vi jobbar stenhårt för att lösa detta. När vi har mer besked att ge är ni de första att få reda på det. 

Spelarna är knäpptysta. Tim Nilsen stirrar ner på den blå tjockmattan. 

– Okej, säger Zoran igen. Innan vi börjar träna vill jag säga det här: Vi måste bygga upp en bättre stämning i det här laget! Ett lag som saknar gruppdynamik och som har så mycket prestationsångest som ni har … vi måste bli gladare. Men framför allt: vi måste visa karaktär. 

Han låter blicken vandra mellan spelarna. Sedan höjer han rösten.

– Skit i lönen! Skit i spelarkarriären. Skit i domaren. Älska det här läget. Älska det!

Fortfarande är det ingen spelare som säger något. Det enda som hörs i hallen är ljudet från en motionerande pensionär som river en höjdhoppsribba i andra änden av lokalen. 

– På måndag vill jag ha 16 killar som är beredda att offra sin högra hand för ett inkast, säger Zoran. Vet ni vem Kim Källström är?

Ingen reaktion från spelarna. Zoran ångar på:

– Kim sprang fram till spelare som fuskade på träningen och sa: »I helvete, här fuskar vi inte, vi ska bli bäst i Sverige!« Kim är den starkaste karaktär jag har tränat. Jag tror på er också, men vi måste uppträda som ett LAG. Annars går det inte. Kjell?

69-årige Kjell Pettersson, som blev klar som Zorans assistent så sent som i förrgår, tar vid. Hans tonläge är både mjukare och tystare, men budskapet är detsamma.

– När Tim gjorde mål i går såg jag knappt någon som sprang fram till honom och grattade eller kramade om honom. Då är man inget lag.

Zoran nickar. Kjell pekar på spelarna och sedan på huvudtränaren.

– Zoran och jag har varit med länge. Vi har upplevt både framgångar och skit. Det vi båda vet: man får ingenting gratis. Man måste kämpa för det.

– Har ni något att säga, killar? frågar Zoran.

Det är ingen som har något att säga. Fystränaren Johnny Drottz drar igång uppvärmningen. I andra änden av hallen har höjdhoppspensionären lagt upp ribban på en meter. Han river grovt.

 

Snabbversionen av Zoran Lukićs fotbollstid sedan det andra SM-guldet 2003: avgång från Djurgården året efter sedan laget sladdat i tabellen och tagit in Kjell Jonevret som huvudtränare, en och en halv allsvensk säsong i Örgryte, tre år med Qviding i division ett och Superettan, misslyckad comeback i Djurgården 2009, fyra år i IFK Lidingö i skuggan av de stora Stockholmsklubbarna, gästspel i Syrianska FC som »utvecklingsansvarig« 2015, inget konkret fotbollsuppdrag i år, men så … ringde Hannes Stiller. 

– Jag bestämde mig ganska snabbt, säger Zoran. Jag lockades av det psykologiska läge som laget befann sig i. Dålig stämning, prestationsångest, en skylla-ifrån-sig-kultur. Kunde jag bidra till att ändra på den? 

Fredagsträningen har precis tagit slut. Zoran står utanför Rimnershallen med Kjell Pettersson bredvid sig. I famnen har han en tjock pärm, sprängfull med stenciler från hans tränarliv. 

– Jag har till och med ett gammalt utvecklingssamtal med Johan Elmander här i, säger Zoran. Och så är det gamla fysresultat förstås. Det är intressant att jämföra gammalt med nytt. 

Just Ljungskiles fysiska status oroar den nytillträdda tränaren. Laget som ofta levt på att kämpa ner motståndaren har dragits med mängder av skador under säsongen. 

– Är man skadad är man skadad, säger Zoran. Det som bekymrar mig här är att det är så många »känningar«. Spelare säger: »Jag har en känning i ryggen.« För mig är det ett flyktbeteende. Är du med och spelar kan du inte gardera dig på det sättet. Då har man redan hittat en ursäkt för att misslyckas.

Är du inte rädd att få spelarna emot dig? Du var hård i tonen mot dem när du talade inför gruppen före träningen.

– Jag är ganska bra på att läsa av människor. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, men jag tror att jag skulle märka om de vände taggarna mot mig. Jag har ofta fått höra: »Zoran är för krävande!« Är jag en krävande person? Det är jag nog, men jag kan också vara mycket tillåtande. I dag var det läge att tala om karaktär och om vad jag begär av en grupp elitspelare. I morgon är vi lediga och på söndag tänker jag berömma spelarna mer. Bygga upp dem mentalt inför måndagens match.

Blev du glad när Hannes Stiller ringde och frågade om du ville rycka in?

– Glad? Jag vet inte. Jag tycker inte att jag har så mycket att bevisa. Jag har vunnit två SM-guld och Svenska cupen, jag har hållit Örgryte kvar i Allsvenskan, jag har gått upp i Superettan med Qviding. Vad mer kan jag göra? Alla lag jag har haft i mina händer i minst två år har nått framgång, sett till klubbens förutsättningar. Många har också rasat efter att jag har lämnat. Okej, Djurgården vann 2005 – året efter jag lämnade. Men vi hade ju redan hunnit förbereda och rekryterat flera spelare: Hysén, Concha …

Här har du inga sådana spelare. Och du har inte två år på dig heller.

– Det var därför det här kändes som en ny utmaning. Att på kort tid försöka åstadkomma något med ett bottenlag i Superettan helt utan självförtroende. 

Är det inte också en chans för dig att få fart på tränarkarriären igen?

– Helt ärligt tänker jag inte längre än november. Jag, ledarna och spelarna ska jobba stenhårt för att Ljungskile åtminstone ska vara på kvalplats när Superettan är slut. Och sedan ska vi vinna det kvalet. Vad som sedan händer … det tar jag då.

Kjell Pettersson rycker Zoran i armen.

– Vi måste åka och käka lunch nu, säger Kjell.

– Javisst, javisst, säger Zoran. Naturligtvis. Käka. Lunch.

– Vad blir det i dag? Kyckling kanske?

Zorans tankar ser ut att vara någon annanstans.

– Jag vet inte, säger han.

De båda tränarna hoppar in i en bil för att köra de två milen mellan Uddevalla och Ljungskile. Möjligen blev Zoran gladare av att få chansen i Superettan än vad han ville ge sken av, men ingen kan påstå att han tagit sig an bottenlaget från Bohuslän av bekvämlighetsskäl. Han, som när han anlände till Örgryte 2005 skojade om att Göteborg var för litet för honom, hyr nu in sig i en villa vid vattnet i det lilla samhället med 3 000 invånare. Under den knappa vecka han bott i Ljungskile har han redan hunnit märka hur tätt sammankopplad fotbollsklubben är med bygden. Folk har stannat honom utanför Coop och pizzeria Bella Mare för att hälsa välkommen eller önska lycka till. Och alla har de kommit med samma uppmaning: »Se nu till att hålla LSK kvar!«

 

En regnig höstkväll i oktober 1996 satt baddräktsföretagaren Panos Papadopoulos i sin silvergrå Mercedes på väg från Malmö till Göteborg. Radiosporten rapporterade om Ljungskile SK, sensationslaget som på sju år avancerat från division fem till Allsvenskan. LSK hade precis besegrat Umeå i kvalet och medierna jämförde klubben med Max Lundgrens fiktiva Åshöjdens BK. Men trots att verkligheten överträffade dikten – Åshöjden föll i sitt kval – hade LSK kanske inte råd att spela i högsta serien. Radiosporten berättade om en förening med stora skulder och få sponsorer.

Panos blev irriterad bakom ratten. Hur kunde företagen inte stå i kö för att få synas tillsammans med detta sagolag? Kanske stegrades pulsen också av att Ljungskiles prestation påminde honom om hur han själv slagit sig fram i livet: från barndomens knappa förhållanden i Grekland, där han ofta tvingades somna hungrig om kvällarna, till dagens materiella välstånd i Sverige. »Baddräktskungen«, kallade man honom. Bland hans modeller fanns namn som Jannike Björling, Petra Hultgren och Victoria Silvstedt. Hans Panos Emporio omsatte knappt 50 miljoner kronor och exporterade varor till länder i hela världen.

När Panos Papadopoulos kom hem den kvällen skickade han ett fax till Ljungskile. Kort därefter tog han emot Bo Fagerberg och Bengt Ringmark – LSK:s sponsoransvariga – på Panos Emporios kontor i Mölndal. Den 39-årige VD:n gjorde tidigt klart att han inte tänkte bli en vanlig sponsor. Genom sina pengar och sina kontakter i näringslivet ville Panos istället vara med och styra klubben. I januari 1997, drygt tre månader före den allsvenska premiären mot IFK Norrköping, hade en överenskommelse nåtts. Hädanefter skulle uppstickarna från Bohuslän lyda under namnet Panos Ljungskile SK. För det tog klubben emot ett sjusiffrigt belopp som styrelsen lovade att inte avslöja för någon utomstående.

Nyheten togs inte väl emot i medierna. Många ansåg att Ljungskile sålt sin själ och såg namnbytet som ett angrepp på den svenska föreningsrörelsen. I ett försök att förklara sig och utveckla sina intentioner bjöd Panos in pressen till modehusets lokaler, men träffen i Mölndal gjorde bara sportjournalisterna ännu mer skeptiska. De var inte vana vid att bjudas på snittar och drinkar och sneglade misstänksamt på företagets medarbetare som, helt klädda i vitt, strök runt på marmorgolvet med vänliga leenden. Panos själv tog plats bredvid en av de elva grekiska kolonnerna och förklarade för reportrarna hur han fascinerades av Ljungskiles bedrift. Han pratade också gärna om hur han på tio år fått sitt företag att växa. Journalisterna var lagom intresserade av det. Däremot ville de väldigt gärna veta exakt hur mycket pengar Panos gett Ljungskile. Den frågan fick aldrig något svar.

4 228 personer såg Ljungskile besegra Norrköping med 2–1 i sin allsvenska debut. Hemmasonen Bosse Wålemark gjorde mål på nick, nyförvärvet Ulf Ottosson nätade han också, och innan Panos Papadopoulos lämnade Skarsjövallen den 6 april 1997 smög han in i pressrummet och plockade fram en vit t-shirt på vilken han skrivit »Panos–Pressen 1–0«. Sedan vann inte PLSK på fem matcher, och när hösten kom krigade nykomlingen i botten. Panos var besviken över de dåliga resultaten, och förbannad på dem som vägrade acceptera klubbens nya namn. Han bad till och med styrelsen om lov att porta de journalister som inte använde tilläggsnamnet »Panos« i sina artiklar om laget. Styrelsen sade nej. Affärsmannen fick heller inte igenom sin vilja att sparka tränaren L-O Mattsson, det ansåg sig inte styrelsen ha råd med. En frustrerad Panos lekte med tanken att själv ta en plats i laget (som tonåring hade han varit något av en talang i Grekland), men i samråd med sin läkare skrotade han idén innan han ens hunnit skaffa ett par fotbollsskor.

PLSK åkte ur Allsvenskan. Panos hoppades på en omedelbar återkomst och gjorde vad han kunde för att ge laget uppmärksamhet och extrainkomster. I augusti 1998 övertalade han artisterna Lill-Babs och Dr Alban att uppträda gratis utanför Lyckornas badrestaurang. Vädret var dock inte på Panos sida och kassaskramlet uteblev. På planen slutade laget sexa i division ett. Ännu en säsong i näst högsta serien följde, Panos skrev ett nytt sponsorkontrakt med klubben men på ett lägre belopp. 2000 slutade PLSK näst sist i seriespelet och blev, för första gången på sju år, en klubb som skulle spela i landets tredjedivision. Ytterligare två år senare gick baddräktskungen och fotbollsklubben skilda vägar. PLSK blev LSK igen och en besviken Panos ångrade att han inte ställt hårdare krav från början: hade han krävt tre styrelseplatser, som hans rådgivare tyckt, hade han lättare kunnat driva igenom sina idéer. Nu ledde aldrig det sex år långa samarbetet till några betydande framgångar på planen och Panos blev aldrig riktigt accepterad, vare sig på sportsidorna eller av Ljungskileborna. 

Enligt affärsmannen själv hade hans Panos Emporio de senaste åren ökat sin omsättning – men tappat 50 procent av baddräktsförsäljningen i städer som låg nära Ljungskile.

 

I sin gamla form gick Ljungskile tillbaka till grunderna. Med hårt arbete på planen och en »vi mot dom«-mentalitet i truppen skulle klubben hitta rätt spår igen. Tränarrekryteringen av den tidigare mittfältaren David Wilson var logisk. Ingen kunde som den hetlevrade engelsmannen gå på om hur fotbollsetablissemanget avskydde LSK och hur det gällde att älska rollen som underdog. En del spelare orkade inte med honom, men resultat nådde han, och ingen kunde förneka att Wilson verkligen slogs för sitt lag. Tillbaka i Superettan retade han upp flera motståndarlag genom att se till att gräset på hemmaplanen var misstänkt långt, eftersom det passade LSK:s raka spel bättre. När AIK, som då var på tillfälligt besök i Superettan, gästade Skarsjövallen gav han bortalaget ett gäng slitna läderkulor att värma upp med. I reglerna stod att uppvärmningsbollarna måste vara godkända, men inte hur gamla de fick vara. AIK-tränaren Rikard Norling bara garvade. Han förstod att det var Wilsons sätt att, som han sade, »play the game«. Andra klagade desto mer, och ju mer de suckade, desto mer njöt David Wilson. Dessutom passade lagets fysiska fotboll bra i Superettan. Hösten 2007 nickade den ladugårdsdörrbrede mittbacken David Leinar in målet i Landskrona som gjorde klubben allsvensk igen.

»Jag blir inte fet på det här. Men jag gillar det ändå, vi har så trevligt. Och en sådan här klubb är ju beroende av människor som vill hjälpa till.«

Den allsvenska nykomlingen var kraftigt nederlagstippad inför säsongen 2008. David Wilson hade inte räknat med något annat, han såg istället bottentipsen som tacksam tändvätska. Han gjorde också vad han kunde för att optimera lagets förutsättningar. Vid den här tiden var det populärt bland fotbollsspelare att kyla ner musklerna med isbad efter träningar och matcher för att snabba på återhämtningen. Ljungskile hade inte råd med några isbad, så Wilson fyllde helt enkelt några gröna soptunnor med vatten. Sedan fick tunnorna stå ute över natten för att vattnet skulle bli riktigt kallt. Efter det var det bara för spelarna att hoppa ner i soptunnorna.   

När Allsvenskan 2008 var färdigspelad hade LSK två lag – Norrköping och Sundsvall – bakom sig i tabellen. I kvalet spelade man oavgjort två gånger om mot Brommapojkarna, men det räckte inte. Ett insläppt mål på hemmaplan skickade ner LSK i Superettan igen. 

Efter det gick Wilson och klubben skilda vägar. Många väntade sig ett ras ner i de lägre divisionerna, men istället etablerade sig LSK som ett stabilt lag i näst högsta serien. 2014 nosade man till och med på Allsvenskan igen, trots fortsatta problem med ekonomin. På tre år hade klubben dragit på sig 59 anmärkningar hos Kronofogden. 

Inför årets säsong rekryterades Jonas Olsson som tränare. Hannes Stiller blev spelande assistent. IFK Göteborgs gamla guldtränare lovade vältränade spelare och god organisation, men efter en hygglig inledning i seriespelet tappade laget formen. Dessutom gick den tilltänkta skyttekungen Gabriel Altemark–Vanneryr sönder. Mitt i allt detta utsågs den spelande assisterande tränaren Hannes Stiller till ny klubbchef. Därmed satt han på tre olika stolar samtidigt, och när LSK efter sommaruppehållet förlorade fyra raka matcher blev situationen delikat. På träningarna och mellan passen jobbade Hannes nära Jonas Olsson och stöttade honom i det utsatta tabelläget. Samtidigt skulle han som spelare imponera tillräckligt mycket för att själv bli uttagen till startelvan. Och inte minst: när styrelsen väl enades om att sparka Olsson blev det upp till klubbchefen att verkställa beslutet. I ett pressmeddelande skrev Hannes om sin tidigare arbetskamrat: »Under våren har skador och uteblivna poäng i jämna matcher successivt underminerat självförtroendet i laget. Och då tvingas vi till att göra förändringar.« 

När A-laget stod utan huvudtränare höll Hannes själv i två träningspass. Mellan dessa funderade han på en lämplig ersättare för Olsson. Namnet Zoran Lukić ploppade upp i hans huvud. Varför visste han inte riktigt, men Stiller hade spelat för Zoran i Qviding en gång i tiden och gillat den raka ledarstilen. Dessutom var han rätt säker på att den gamle tränaren numera gick utan fotbollsjobb. När han väl fick tag på Zoran gick det snabbt att komma överens. De enades dock om att Hannes inte längre skulle vara assisterande tränare. Spelare och klubbchef fick räcka.

 

– Vill du ha regnjacka, Zoran?

– Tack.

Regnet vräker ner över den idrottsplats i Ljungskile som numera går under det lätt förvirrande namnet Uddevalla Arena. Ljungskiles materialförvaltare Tommy Svedin, som bär en svart truckerkeps med texten »Orsa Rovdjurspark anno 1986«, kommer in i tränarskrubben med kläder och bollar till dagens pass – det sista före hemmamatchen mot AFC United. Zoran Lukić byter om vid platsen där Jonas Olssons namn fortfarande står på en vit skylt ovanför kroken.

– Inte hunnit byta ut det än, säger Tommy och flinar.

»Superettan och division ett är två olika världar. Jag vet inte hur många miljoners skillnad det rör sig om, men det är många.«

Det är två timmar kvar tills träningen börjar och spelarna har inte kommit än. Zoran tar med sig sin assisterande tränare Kjell Pettersson och fystränaren Johnny Drottz en trappa upp för ett möte om lagets mentala och fysiska status på sitt nya »kontor«. Egentligen är det bara ett minimalt rum med ett skrivbord och en stol. Trion får tränga ihop sig för att få plats. De vita väggarna är kala så när som på ett inramat fotokollage från 1996. Bilderna föreställer festande spelare och supportrar på väg hem från det allsvenska avancemanget i Umeå.

– Okej, säger Zoran. Då sätter vi igång.

Han tittar ner på ett papper med Ljungskiles trupp och granskar namnen. Förhör sig med Johnny Drottz om vilka som är hela nog att vara aktuella för morgondagens match mot AFC. Återigen blir han irriterad över sådana som uppges ha »lite ont« eller en »känning någonstans«.  

– Läkaren bestämmer, säger Zoran. Ger läkaren och vi klartecken för spel och spelaren ändå inte vill spela, ja, då går du hem och så är det avdrag på lönen. That’s it. Återigen: vi måste få in rätt attityd i laget nu.

Han berättar om en spelare som i matchen mot Örgryte sade till Zoran att han »helst inte spelar« på positionen tränaren gav honom. 

– Helst vill man säga till en sådan spelare: »Packa väskan och gå till din ordförande och be om att få flytta.« Men nu gäller det att vi ledare sprider positiv energi. Sedan, under landslagsuppehållet som kommer efter matchen i morgon, kan vi ta i mer med hårdhandskarna.

Kjell Pettersson nickar. Han säger inte så mycket utan muttrar och hummar mest. När han väl uttalar sig är det ofta för att påtala en taktisk detalj.

– Vi utgår från att Mellqvist kan spela, fortsätter Zoran. Hur är det med Josemar?

Johnny Drottz harklar sig:

– Han har ont. Han kan nog spela, vi kan ge honom värktabletter. Men frågar du mig så kommer han inte att gå in hundra procent i duellerna.

– Då ska han inte spela, säger Zoran. Vi måste stänga flyktvägarna. 

Han fortsätter beta sig igenom laget. En startelva tar form. Zoran har bestämt sig för att spela 4–4–1–1 mot AFC, trots att han egentligen inte är särskilt förtjust i det systemet. 

– För att minimera gnället tänker jag kortsiktigt tillfredsställa spelarnas positionsönskemål. Det här systemet kör jag mycket för att Tim [Nilsen] ska få spela toppforward som han vill. I en 4–3–3-modell hade Hannes hamnat i mitten och Tim på en kant. Men nu får han som han vill och då har han heller inget att skylla på efter matchen. Då har jag ryggen fri. Då har jag stängt hans flyktväg.

Han tittar på Johnny och Kjell.

– Ni är med på hur jag tänker? Nu tillgodoser vi spelarnas behov. Sedan jävlar måste de tillgodose … 

– Våra behov, säger Kjell.

Zoran skakar på huvudet:

– Nej, säger han. Klubbens behov. LSK:s behov. Om vi har elva spelare på planen som tänker på LSK:s bästa har vi en bra chans att klara oss. Med elva isolerade öar har vi inte en chans.

– Zoran, vi måste gå igenom defensiva fasta också, säger Johnny och tittar på sin klocka.

En timme kvar till träningen. En trappa ner har flera av spelarna anlänt till omklädningsrummet. Zoran säger:

– Det viktigaste är att spelarna känner sig trygga i sitt sätt att försvara på fasta. Vi frågar dem igen: Känner ni er trygga med det gamla zonsättet?

– En markerar och övriga håller var sin zon? frågar Kjell.

Zoran nickar och bläddrar i sin pärm. Han tar fram en stencil som visar olika försvarsuppställningar på hörnor. Johnny Drottz ser besvärad ut.

– De står där och tittar på de där jävla lapparna, men de fattar ju inte, säger han.

– Det är enkelt, svarar Zoran. »Hannes zon ett, Kitić zon två« och så vidare.

– Det måste de väl ändå fatta? säger Kjell.

– Såg inte ut så mot Kristianstad senast, säger Johnny och tittar ner i golvet.

Zoran ler och ger fystränaren en klapp på axeln.

– Då får vi göra det supertydligt för dem! Förresten, en annan grej jag funderar på: Kan vi lägga in ett jojotest snart? Lite för att mäta spelarnas kondition, men ännu mer för att se deras karaktär. Vilka ger upp när det börjar bli jobbigt?

Johnny frågar om testet, som går ut på att genom upprepade snabba löpningar med korta återhämtningspromenader mäta spelarnas uthållighet, ska vara inomhus eller utomhus. Zoran säger att det kvittar och berättar om när han genomförde ett jojotest i Djurgården 2002.

– Kim, Isaksson och Elmander är på landslagsuppdrag när vi har testet. När de kommer tillbaka fixar jag banor på Bosön så att de får göra testet i efterhand. Isaksson säckar ihop så jävla tidigt. Vad fan? Sedan säckar Kim. Vad i helvete! Elmander kliver också av mycket tidigare än väntat. Då visar det sig att jag gjort banan 25 meter lång istället för 20. Fy fan vad sura de var på mig!

Zoran skrattar högt och Johnny garvar han med. Till och med Kjell Pettersson drar på munnen.

– Det här är bra, säger Zoran. Mer skratt i LSK! Kom nu så går vi ut i regnet.

 

Det är en annan Zoran Lukić som möter spelarna i dag. Den 60-åriga tränaren som två dagar tidigare ifrågasatte deras karaktär försöker nu muntra upp dem med beröm och peppande ord. Det ser också ut som om han njuter av att vara tillbaka på träningsplanen. Så fort han kommer ut på det dyngsura gräset fångar han upp en boll med fotsulan och dribblar av några påhittade motståndare. 

– Fan, ge mig en tiaroll i Superettan och jag skulle göra 15–20 mål lätt. Lätt! I alla fall om man tar bort 30 år från mig. 

Själva träningen ägnas till stor del åt att träna presspel. Topplaget AFC United är bollskickligt och Zoran vill inte ge deras spelare något utrymme i onödan. Spelarna sliter i vätan. Zoran lunkar omkring på planen och skriker att de ska slita ännu lite mer.

– Ännu mer press på bollhållare, ännu mer press på bollhållare. Och inte ett negativt ord till varandra, killar!

På läktaren står en 65-årig kvinna och studerar den nya tränaren. Hon heter Wenche Bye och lagar mat till LSK:s spelare efter varje träning. Efter några minuter på läktaren återvänder hon till det lilla köket i klubbstugan och tittar till den köttgryta som puttrar på spisen. I sällskapsrummet intill har Wenche dukat prydligt och tänt levande ljus.

– Det är så dåligt väder och så går det dåligt för laget, säger hon. Jag tänkte att det kunde behövas lite extra hemtrevlighet i dag. 

Hon sneglar upp mot en TV som hänger i sällskapsrummet. På skärmen gör LSK:s bottenkonkurrenter Assyriska och Ängelholm upp i ett ångestladdat möte i Södertälje. Assyriska leder med 2–1. Står sig resultatet har LSK fyra poäng upp till kvalplats inför mötet med AFC. Wenche suckar. Visserligen tycker hon att spelarna »mest pratar om tjejer och sånt« oavsett tabelläge, men nog märker hon av det pressade läget. Hon vet också att klubben har problem med pengarna. Själv får Wenche »några kronor, inte så mycket mer« för att laga ett storkok om dagen.

– Jag blir inte fet på det här, säger hon. Men jag gillar det jättemycket ändå, vi har så trevligt tillsammans. Och en sådan här klubb är ju beroende av människor som vill hjälpa till utan att kräva så mycket tillbaka. 

När Hannes Stiller kommer upp till sällskapsrummet efter träningen berättar han att spelarna har ett mindre löneavdrag för att bekosta Wenches ersättning. Just nu får de dock inte betalt alls, Hannes jobbar fortfarande med att lösa löneutbetalningarna. 

– Vi har problem med likviditeten, säger han. I sig är det inget nytt. Det var problem med lönerna även när jag bara var spelare. Men det är klart: folk har räkningar att betala. Då är det inte så jäkla roligt att ställa sig upp och ge information om att pengarna dröjer. Men det är bättre att vara ärlig och kommunicera med spelarna så ärligt man kan. Blir lönen sen så säger vi det, och när den eventuellt kan komma. 

Kommer alla spelare att få sina löner?

– Ja, lönerna kommer att betalas ut. Vi hoppar inga löner. De kommer lite sent bara.

Hannes telefon ringer. »Mamma«, står det på displayen.

– Ursäkta, jag måste bara ta det här. Jag hade en morfar som dog i natt. Jag är strax tillbaka.

Det är lätt att beundra det hårda arbete som den spelande klubbchefen har lagt ner på LSK i år. Man kan också fråga sig hur professionellt upplägget har varit. Spelande assisterande tränare har vi sett förr, men att samma person är med och beslutar huruvida huvudtränaren ska få fortsätta eller inte? 

– Jag körde jäkligt hårt ihop med Jonas och hade stort förtroende för honom som tränare, säger Hannes när han har pratat färdigt med sin mamma. 

Hade du inget att göra med att han fick gå?

– Jag var givetvis med i hela den processen också. Vi är flera som tar beslut om en sådan sak. Men …

Det ser ju konstigt ut utifrån. Du är hans assistent samtidigt som du diskuterar hans avgång med andra.

– Just den saken blev förstås väldigt konstig. Men jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle gå så illa sportsligt. Jag såg inte det scenariot framför mig när jag hoppade på klubbchefsrollen i maj. Med facit i hand blev det inte bra. Det man ska veta är att när det blev aktuellt med klubbchefsjobbet så hade jag precis drabbats av en befarad korsbandsskada. Jag trodde att jag hade gjort mitt som spelare. Sedan visade det sig att bara halva korsbandet var av och jag kunde fortsätta spela. Då hade jag redan börjat som klubbchef. Och då blev det så att jag hamnade i tre roller samtidigt.

Har det varit jobbigt för dig?

– Nej, det vill jag inte säga. Jag är inte en spelare som vill träna i en och en halv timme och sedan åka hem och vila. Sedan är Ljungskile speciellt. Vi är inte så många anställda på kontoret här, det är … jag. Det händer saker hela tiden och man gör så gott man kan för att det ska funka. Det är inte alltid man har tid att ta de mest strategiskt kloka besluten.

Hur viktigt är det att ni håller er kvar i Superettan?

– Allt i klubben står inte och faller med hur det går för A-laget. Vår fina ungdomsverksamhet kommer att rulla på även om vi åker ner i ettan. Men det är klart att det betyder oerhört mycket för samhället och för fotbollen i regionen. Och ekonomiskt är det helt avgörande om vi spelar i Superettan eller inte. Superettan och division ett är två olika världar. Jag vet inte hur många miljoner i skillnad det rör sig om, men det är många.

 

Wenche Bye lutar sig över köksbänken. Maten står serverad och de nyduschade spelarna ser hungriga ut. Men innan de får hugga in på köttgrytan, riset och salladen kallar Zoran på deras uppmärksamhet.

– Killar, säger han. Träningen i dag var hur bra som helst. Inte minst attitydsmässigt. Spelet kan man alltid gå in och peta i, men attityden – kanon. Men jag hoppas fortfarande att vi kan skratta mer och bjuda på oss själva. Ni är lite rädda att göra bort er, känner jag.

Zoran gör en konstpaus och slänger en blick mot TV:n. Assyriska bränner en bra chans fram till 3–1.

– Tror ni jag kan svenska hundra procent? frågar han. Det kan jag inte. Jag vet att jag ibland betonar fel eller lägger orden i fel ordning. Men vad fan gör det? Jag har goda intentioner. Därför är jag inte rädd för att tala inför en snofsig VD. Min förhoppning är att ni också ska våga släppa loss.

Han pekar på den 21-årige anfallaren Admir Bajrović. 

– Admir, beröm någon!

– Vadå? Vem då? Nu?

Zoran skrattar och säger åt spelarna att börja äta. Då reser sig Hannes Stiller från sin stol.

– Vänta, killar. Det var en grej till. En viktig grej.

Den spelande klubbchefen vänder sig mot dörren och vinkar in Tea Sölsnaes-Sjöberg och Nora Westerdahl. De är elva respektive tio år gamla. Tea spelar i ett av Ljungskiles flicklag, Nora nöjer sig med att vara supporter. Nu har de tagit sig upp till idrottsplatsen i hällregnet för att muntra upp de tilltufsade A-lagsspelarna. 

– Vad är det ni har bakat, tjejer? frågar Hannes Stiller.

»Ni måste få något tillbaka. Kom hit i november när vi har klarat kontraktet. Då ska ni få så mycket godis ni vill.«

Nora håller fram fatet med kärleksmums. 

– Det är stjärnströssel på också, säger hon.

Hannes lägger armen om henne. I en av kakorna på fatet har flickorna placerat en vit papperslapp med texten: »Ni har gjort det förut. Ni kan göra det igen.«

– Herregud, säger Hannes. Man blir helt tårögd. Det är sådant här som gör den här klubben … ja. Jag vet inte vad jag ska säga.

Medan klubbchefen letar efter orden berättar Nora och Tea att de besökte laget även före hemmamatchen mot Gais tidigare under säsongen. 

– Då hade vi bakat blåbärspaj med vaniljsås. Och då vann vi mot Gais.

Tea vänder sig mot Hannes.

– Lova att ni vinner i morgon också.

– Man ska bara lova sådant man kan hålla, svarar han.

– Men det kan du väl? fortsätter Tea.

– Jag lovar i alla fall att vi ska springa extra mycket i morgon.

Tea nöjer sig med det svaret. Hon och Nora ska precis lämna rummet och åka hem när Zoran kommer fram till dem och sätter sig på huk. 

– Tänk om våra spelare vore lika modiga som ni två, säger han. Ni ställer er framför 20 vuxna män utan att blinka. Ni måste få något tillbaka. Kom hit i november när vi har klarat kontraktet. Då ska ni få så mycket godis ni vill.

En stor applåd bryter ut i rummet. På TV:n gör Ängelholm 2–2 mot Assyriska på tilläggstid. Vinner LSK i morgon är de på rätt sida nedflyttningsstrecket.

 

Nästa kväll har molntäcket spruckit upp över Ljungskile och en timme före avsparken mot AFC United känns idrottsplatsen närmast som ett museum över en svunnen föreningstid. Det är tanterna i »Leffes kiosk« med grönvitrandiga förkläden, lotteriförsäljning, två korvar i ett bröd för 30 spänn, dansbandsmusik i högtalarna, kaffe i pappmugg, gröna trästugor med vita knutar innanför insläppet, »lyckohjulet« där man kan vinna ett kilo kaffe eller färska räkor till ett värde av 200 kronor, den 93-åriga farbrorn som precis som inför alla andra hemmamatcher köper två Tarragona och ett matchprogram.

Det är omöjligt att värja sig. Det är lika omöjligt att missa att medelåldern på Ljungskiles ideellt arbetande eldsjälar – parkeringsvärdarna, lottförsäljarna, expediterna – och publik är skrämmande hög.

Kvällens motståndare AFC United har knappt någon publik alls på sina hemmamatcher i Solna och garanterat inget »lyckohjul«. Däremot har de tack vare sin förmögne ordförande Alex Ryssholm utmärkta sportsliga förutsättningar, med ungdomsakademi och välmeriterade A-lagsspelare. Går AFC inte upp i Allsvenskan i år gör de det väl nästa säsong istället. Framtiden tillhör dem. LSK förefaller däremot leva på lånad elittid. För hur ska en klubb utan pengar och med en liten, ålderstigen publik i ett samhälle med 3 000 invånare på sikt kunna konkurrera i Sveriges högsta fotbollsserier? 

Nu har förstås Ljungskile dömts ut förr. Det finns anledningar till att LSK:s slogan lyder: »Klubben som gör det omöjliga möjligt.« Men ändå. Trotjänarna är färre i dag, spelare byter klubb betydligt oftare. Och hur rimligt är det att begära klubbkänsla av ett gäng spelare som är sena med räkningarna hemma eftersom lönen inte har kommit in på kontot?  

Spelarna värmer upp ute på planen. Hannes Stiller, vars uppgift i kväll är att kämpa och vara allmänt jobbig på positionen bakom toppforwarden Tim Nilsen, småjoggar och tittar upp mot den glest besatta läktaren. 633 personer har tagit sig till Uddevalla Arena i kväll. Näst sämsta publiksiffran för säsongen.

När matchen startar håller Hannes sitt löfte till flickorna med kärleksmumsen: han springer extra mycket mot AFC. Så mycket att han en bit in i den andra halvleken, vid ställningen 1–1, drabbas av kramp. Hans lagkamrater gör också allt de kan för att få in ett segermål. Petter Björlund dominerar luftrummet i backlinjen, lagkaptenen Aleksandar Kitić vinner och fördelar bollar på mitten och vänsteryttern Ahmed El Amrani har Zoran Lukićs uppmaning om att våga ringande i öronen när han gång på gång utmanar AFC:s högerback. I den 88:e minuten skyfflar Ahmed fram bollen till Tim Nilsen. Norrmannen tar sig förbi sin bevakare och ensam med AFC-målvakten Joshua Wicks skjuter han – utanför. 

I anfallet efter gör AFC 2–1.

 

Zoran Lukić vandrar långsamt ut på gräset och skakar hand med domaren. Sedan ger han motståndartränaren Özcan Melkemichel en grattisdunk i ryggen. En lättad Özcan promenerar ut till parkeringen bakom läktaren och varvar ner med en cigarett, Zoran fortsätter in till omklädningsrummet och till sina slagna spelare. För 16 år sedan var det han som var på väg upp i Allsvenskan. Zlatan Ibrahimović showade i Superettan, men det var Zorans Djurgården som vann serien. Sedan: dubbla SM-tecken, cupguld och artiklar som försökte förklara »hemligheten bakom« Zorans succé. Han nämndes till och med som en möjlig framtida förbundskapten. Det var då det. Nu är Zoran Lukić en panikåtgärd som precis har förlorat sin tredje raka match med Superettans sämsta lag. Man har dock inte mycket för att fråga honom varför hans tränarkarriär svalnade så. Visst kan han tala om hur han »blev av med sitt mandat« i Djurgården året efter det andra guldet och hur den turbulenta återföreningen med samma klubb 2009 fick honom att »tröttna på elitklubbar med svaga ledningar«, men Zoran ser det inte som att han har misslyckats. Däremot kan han fundera på om hans »ibland krävande ledarstil kanske passade bättre i början av 2000-talet när det kändes som om svensk fotboll faktiskt var på väg någonstans«.

Man kan tycka vad man vill om den saken. 

»Det är som Zoran säger, vi har inte tid att tycka synd om oss själva. Han har skällt en del på oss, men jag tycker att det är helt rätt.«

Zoran låter åtminstone uppriktig när han efter den bittra slutminutsförlusten mot AFC United säger att han trivs med sitt nya jobb. Trots den tuffa starten. Han försäkrar också att han fortfarande tror att LSK har en bra möjlighet att hänga kvar.     

– Det absolut viktigaste när jag tog över det här laget var att förbättra attityden, säger han. Det var själva förutsättningen för att vi ska klara kontraktet. I kväll såg jag ett lag med adrenalin, vilja och kämpaglöd. Nu har vi ett landslagsuppehåll på oss att förbättra spelet också.

En trött Aleksandar Kitić haltar ut ur omklädningsrummet. Lagkaptenen, som i kväll gjorde sin 300:e match för LSK, säger att förlusten smärtar men att han »inte vill stå här och bortförklara«.

– Det är som Zoran säger, vi har inte tid att tycka synd om oss själva. Han har skällt en del på oss, men jag tycker att det är helt rätt. Spelar man i LSK måste man jobba stenhårt för varandra, och så har det kanske inte alltid varit tidigare i år. 

Materialförvaltaren Tommy Svedin kommer körande i korridoren med en kundvagn fylld med smutstvätt. 

– Hallå, flytta er! Jag vill inte vara kvar här hela natten. 

Aleksandar Kitić ler. När han flyttade till Bohuslän 2005 visste han ingenting om Ljungskile och planen var inte att stanna särskilt länge. Tolv säsonger senare är han en stadgad familjefar med deltidsjobb på kommunens fotbollsgymnasium. Folk ser honom som en symbol för LSK och han har lärt sig att uppskatta det mesta med klubben, trots strul med löner och andra problem.

– Det här är en speciell plats, säger han. Man ska inte gnälla så mycket utan köra på. Du vet, jag är från Bosnien. Jag växte upp med tränare som Zoran. Krävande tränare som är tydliga oavsett om de berömmer eller skäller. Den stilen är helt rätt här. Jag tycker att den saknas lite i svensk fotboll. 

Han tar en klunk ur sin vattenflaska och tittar bort mot andra änden av korridoren, där Zoran står och blir intervjuad av en journalistelev från Ljungskile folkhögskola. Återigen berömmer tränaren spelarnas attityd. Sedan lovar han att ligga på dem ordentligt under serieuppehållet som nu väntar.

– Jag gillar verkligen Zoran, säger Kitić. Och det känns som om han gillar Ljungskile också.