Sensommaren 2012 skrev jag mitt första brev till Metropolitan Detention Center i Brooklyn i New York. Jag inledde brevet »Dear Mr Moreno«. Därefter förklarade jag att jag gärna skulle flyga till New York. Jag skickade även en kopia av mitt brev till försvarsadvokaten Michael Padden, som förutom att ha företrätt Mr Moreno vid rättegången, också förklarat i New York Times att »Mr Moreno är en mycket ensam man i fängelset, som ofta gråter sig till sömns«.
Dagar gick, veckor passerade. Inget svar. Jag konstaterade att det knappt fanns något skrivet om domaren som blev världsberömd efter sin insats i matchen mellan Sydkorea och Italien i VM 2002, och som en höstdag åtta år senare greps på John F. Kennedy-flygplatsen med sex kilo heroin tejpat runt sin kropp. Det jag hittade tecknade endast ett ihåligt porträtt av en människas uppgång och fall.
Byron Moreno föddes 1969 och växte upp under enkla förhållanden i Ecuadors huvudstad Quito. I 20-årsåldern bestämde han sig för att satsa på domaryrket, och med tiden blev han landets mest respekterade domare. Tidigt utmärkte han sig som domartypen som höll sig nära regelboken och som varje gång han delade ut ett gult kort gjorde det till ett skådespel. Inte sällan såg han ut som en yrkesofficer: bröstet sköts ut, armen höjdes i en blixtsnabb rörelse, käkarna var sammanbitna.
Efter uppdrag i Copa Libertadores fick han 2002, som en av 36 domare, resa till VM i Sydkorea och Japan. I en sammanställning inför mästerskapet, där man presenterade de utvalda domarna, beskrevs Moreno som »intolerant och allvarlig«.
Han dömde gruppspelsmatchen mellan USA och Portugal, och insatsen var tillräckligt bra för att han skulle få ansvara för ytterligare en match: åttondelsfinalen mellan Sydkorea och Italien den 18 juni i sydkoreanska Daejeon.
Tidigt i matchen dömde han en tvivelaktig straff till Sydkorea, som Buffon räddade. Efter 90 spelade minuter stod det 1–1, vilket innebar förlängning.
I den 103:e matchminuten visade han ut Francesco Totti – Moreno menade att Totti filmat i straffområdet. Den som tittar på repriser inser att han lika gärna kunde dömt straff. Italienarna var vansinniga och omringade Moreno. Med en man mindre lyckades ändå Damiano Tommasi, i den 111:e matchminuten, göra mål. Men målet underkändes på grund av en tveksam offside. Med tre minuter kvar av förlängningen gjorde Sydkorea 2–1, vilket innebar att Italien var utslaget.
»Moreno insåg troligen att han var rökt för all framtid och meddelade att han hade dömt sin sista match.«
Enligt Italiens förbundskapten Giovanni Trapattoni var det »den sämsta domarinsatsen« han någonsin varit med om. »Jag såg redan på uppvärmningen att det skulle bli katastrof«, dundrade han. Italienska medier spann vidare och publicerade bland annat fotomontage på Moreno där han istället för att ha ett rött kort i handen höll upp en påse med pengar. Det fanns inte en italienare som inte var övertygad om att Moreno var köpt. En borgmästare i en siciliansk by var så upprörd att han beordrade samtliga krögare att skriva »Moreno« i sina pissoarer.
När Fifapresidenten Sepp Blatter summerade VM sade han att mästerskapet hade varit en succé – bortsett från ett fåtal »katastrofala domarinsatser«. Blatter gick aldrig så långt som att peka ut Moreno, men tillade att utvisningen av Totti var felaktig och att Italien haft »otur med domarna« under mästerskapet.
Själv slog givetvis Moreno ifrån sig anklagelserna om att han var mutad. Han flög hem till Ecuador och fortsatte att döma i den inhemska ligan.
2003 ställde han upp i borgmästarvalet i Quito. Hans valslogan: »Visa korruptionen rött kort.«
Några veckor senare fick han avbryta sina planer på en politisk karriär – i en match mellan sin hemstads klubb Liga de Quito och Barcelona Sporting Club lade han till 13 tilläggsminuter, 13 minuter som innebar att Quito kunde kvittera. Extratiden ledde till att han stängdes av i 20 matcher av Ecuadors fotbollsförbund. I sitt försvarstal motiverade Moreno de 13 minuterna: »Jag trodde att det var det människorna i Quito ville ha, framgång. Det var kanske naivt av mig, men jag tänkte att folket skulle se hur mycket jag bryr mig om Quito.«
När avstängningen var över joggade han återigen ut på en fotbollsplan med en pipa i handen. I sin andra match efter uppehållet delade han ut tre röda kort till ett och samma lag i samma halvlek och stängdes av på nytt. Moreno insåg troligen att han var rökt för all framtid och meddelade att han hade dömt sin sista match. Enligt New York Daily News sade han vid det tillfället att han var »en oskyldig man« och att det »räckte att Gud« visste det för att han skulle kunna se sig själv i spegeln.
»Jag vill be om ursäkt för mitt handlande. Från djupet av mitt hjärta – förlåt.«
Det verkade ändå ordna sig ganska bra för Byron Moreno. Han fick snabbt jobb som expertkommentator i Ecuador, och kommande år såg det ut som om han, åtminstone utåt, hade gått vidare i livet. Han gifte sig med sin ungdomskärlek och fick en dotter. Men som om det inte var menat att han skulle få lugn och ro, dog dottern två månader gammal i plötslig spädbarnsdöd. Morenos hustru blev gravid ytterligare två gånger. Vid båda tillfällena slutade graviditeterna i missfall.
Vad som hände därefter vet bara han själv. Det enda som framgår är att han den 20 september 2010 gick ombord på flight 700 som lyfte från Guayaquil i Ecuador med slutdestination John F. Kennedy-flygplatsen i New York och att en passkontrollant noterade en ovanligt nervös man vid en rutinutfrågning. Moreno fördes in i ett rum och visiterades. Fasttejpat runt benen, midjan och bröstet fann man sex kilo heroin. Byron Moreno var 41 år gammal.
Nyheten nådde Italien ett dygn senare. Till Eco Dello Sport sade Gianluigi Buffon: »Sex kilo knark? Jag tror att han hade sex kilo redan 2002, kanske inte på kroppen, men i kroppen!« Christian Panucci sade till Sky Sport Italia: »Han var en katastrof 2002 och han har bevisat att han har varit det alltsedan dess.« Giovanni Trapattoni tog en chans att skriva om historien: »Nu kan kanske folket i Italien förstå att Trapattoni inte misslyckades på grund av bristande kompetens. Nu finns alla fakta på bordet, det här talar för sig självt.«
»Mina rader nådde fängelset i Brooklyn, det kunde personal bekräfta.«
Vid den efterföljande rättegången rätades en del frågetecken ut. Advokaten Michael Padden gjorde sitt bästa för att domaren skulle ta hänsyn till omständigheterna: »Han har under de senaste åren lånat pengar av personer som han inte borde ha lånat pengar av. Så han tog ett dumt beslut. Och nu kommer han att få betala för det.« Padden fortsatte: »Ni har lyssnat till hans historia och ni har hört om hans tre barn som rycktes ifrån honom och hans fru alldeles för tidigt. Vem vet hur en människa reagerar efter något sådant?« När domaren frågade den anklagade om han hade något att säga innan domen förkunnades, reste sig Moreno upp. »Jag vill be om ursäkt för mitt handlande. Från djupet av mitt hjärta – förlåt. Jag vill också be om ursäkt till min fru för att jag har svikit henne.«
Han föll gråtande ihop.
Moreno dömdes till två och ett halvt års fängelse.
Jag skickade ytterligare två eller tre brev. Varje gång berättade jag om min nyfikenhet, att jag ville ta reda på mer om hans liv. Mina rader nådde fängelset i Brooklyn, det kunde personal bekräfta. Men inga svar från huvudpersonen. Advokaten Michael Padden ville inte heller hjälpa mig så länge hans klient inte svarade på mina brev. Det enda han sade om Moreno kunde man läsa i New York Post. I en kortare notis hösten 2012 berättade han att hans klient skötte sig exemplariskt i fängelset, han arrangerade fotbollsturneringar och hade planer på att hålla i en domarutbildning.
Mitt sista försök skickades iväg två månader före julen 2012. Två veckor senare kom mitt brev tillbaka, oöppnat och med en amerikansk poststämpel. Någon hade skrivit »Return to sender« med en svart bläckpenna. Kanske var det Byron Moreno.
Den 4 december samma år släpptes han fri. Han utvisades omedelbart till Ecuador. Här slutar alla spår.
Du har väl inte missat?
