Heine Allemagne hade hunnit bli 28 år gammal när 1900-talet var inne på sitt sista halvår, och det enda som gick hyfsat i hans liv var fotbollen. På dammiga planer i småstaden Ituiutaba, halvvägs mellan São Paulo och Brasília i det brasilianska inlandet, var han en målfarlig anfallare i amatörserierna. På en hylla i hans hus stod flera priser som vittnade om att han hade vunnit olika skytteligor.
Men det räckte så klart inte för en man som hade fru och två barn. Heine visste det. Den här julikvällen 1999 var han arbetslös. Igen. Ströjobben som han lyckats skaffa sig under de senaste åren blev allt färre. Hans egen lilla firma som tryckte t-shirts och hjälpte musikartister med marknadsföring gick inte runt längre. PR-byrån som i perioder anlitat honom för några timmar här och där verkade inte ha något behov av hans tjänster.
Han hade länge funderat på hur han skulle få rätsida på livet, och när han slog på TV:n för att titta på Brasilien–Argentina i Copa América var det lika mycket för att fly från verkligheten i en timme eller två. Som alltid när Sydamerikas två största rivaler möts var det tuff och hetsig stämning på planen. Domaren hade fullt upp. När Brasilien tilldömdes en frispark och den argentinska muren inte stod kvar vid det avstånd som domaren precis stegat upp, utbrast TV Globos kommentator Galvão Bueno:
»Kan ingen människa komma på ett sätt att hålla muren på plats!?«
Heine flög upp från soffan. Den kanske inte så allvarligt menade frågan från Bueno fick tankarna att snurra i hans huvud. Han vet inte hur eller varför, men direkt fick han en idé.
Heine rusade in i badrummet och plockade upp raklöddret. »Om jag kan dra ett sammanhållet rakt streck, då är problemet löst«, tänkte han. Heine blundade, sträckte fram vänsterarmen och tryckte ut skummet. När han några sekunder senare öppnade ögonen såg han en perfekt linje.
»Wow«, utbrast han för sig själv. »Här har jag något för Fifa!«
Man kan tro att det är Fifa som bestämmer över fotbollens regelverk, men så är det inte. Istället är det sedan 1886 den betydligt äldre organisationen International Football Association Board – IFAB. »Regler« är dock inte det ord som IFAB själva använder, benämningen på deras hemsida är »Guardians of the Laws of the Game«. Punkt 13 i lagboken har rubriken »Frisparkar«, och där står bland annat att läsa: »Tills bollen är i spel måste alla motståndare hålla sig minst 9,15 meter från bollen, såvida de inte står på egen mållinje mellan målstolparna.«
Vilken van åskådare som helst kan konstatera att den uppmaningen under åren inte har varit särskilt respekterad. Många har irriterat sig på både för långa och för korta avstånd mellan frisparksskytt och försvarande mur, men ingen hade haft någon lösning på problemet.
I några veckor experimenterade Heine Allemagne med raklöddret, han testade det på gräsmattor och på grusplaner, låg vaken om nätterna och undrade om det fanns lösningar som han inte tänkte på. Ett uppenbart problem hade nämligen uppdagats: det tog alldeles för lång tid för löddret att avdunsta. Dessutom behövde själva linjen bli tjockare för att kunna synas på avstånd.
»Ändå öppnade TV Globo sin sportsändning med nyheten om mig och min sprej!«
Heine kontaktade ett brasilianskt kosmetikaföretag. Hade de några tankar på hur löddret kunde förbättras? Någon föreslog att ett par delar vatten och några droppar vegetabilisk olja kunde lösa många problem. Bingo! Heine kände en energi som han inte upplevt på många år. Kanske hade han, som jobbat som tidningsbud, sålt isglassar och inte avslutat sina gymnasiestudier i naturvetenskap, kommit på något som kunde förändra livet – inte bara för honom själv och hans familj utan för hela fotbollsvärlden?
Han satsade allt på att utveckla sin idé, lånade pengar från vänner för att ha råd att ta sin uppfinning vidare, och i hans huvud var målet tydligt: han skulle revolutionera fotbollen. Hans domarsprej skulle användas i allt från nordeuropeiska minusgrader till tropisk hetta.
Snart började han uppvakta delstaten Minas Gerais fotbollsförbund. När Heine presenterade sin sprej uppgav han namnet »Spuni« – en lek med det portugisiska ordet för skum – espuma. Efter övertalning gav en regional domarbas grönt ljus för sprejen till Taça Belo Horizonte, på den tiden en av de största juniorturneringarna i landet. Avgörandet i finalen mellan América och Goiás kom i den 90:e matchminuten vid ställningen 1–1. Domaren hade dömt frispark för América, stegat upp de 9,15 meterna och sprejat en vit linje i gräset. Américaspelaren Rodrigo skruvade in 2–1 på frisparken.
– Den matchen, så som det utvecklades med frisparken och allt, var det absolut bästa som kunde hända mig, säger Heine. Det här var samma dag som Rubens Barrichello vann sitt första F1-lopp för Ferrari. Ändå öppnade TV Globo sin sportsändning med nyheten om mig och min sprej!
På min laptopskärm ser jag hur Heine, som hunnit bli 51 år gammal, spricker upp i ett stort leende. Han sitter på en terrass utanför sitt hem, bakgrunden ser lantlig ut. Ett år efter experimentet i badrummet hade han inte bara fått bekräftelse på att hans uppfinning fungerade, nu ville alla veta mer om hans sprej.
»Heine själv satte allra högst värde i att ha 70- och 80-talsstjärnan Zico som referens.«
Det var ingen slump att den brasilianska TV-jätten hade fått tillgång till videoklippen från finalen i Belo Horizonte. Heine hade själv samlat ihop klippen från arenan och gett till kanalens sportredaktion. Timmarna på PR-byrån några år tidigare gav resultat.
Han insåg att det var läge att smida medan järnet var varmt, och nästa steg var att övertyga det brasilianska fotbollsförbundet CBF som, enligt Heine, initialt inte visade mycket intresse för sprejen. Istället jagade han röster och profiler som kunde tänka sig att gå i god för hans sprej. Efter ihärdigt uppvaktande lyckades han komma i kontakt med den tidigare Fifapresidenten João Havelange, fotbollslegendaren Zico och tränaren Luiz Felipe Scolari. Heine själv satte allra högst värde i att ha 70- och 80-talsstjärnan Zico som referens. Frisparkskungens videoinspelade omdöme om Spuni löd: »Hörni, det här hjälper – hade sprejen funnits på min tid hade jag gjort ännu fler mål.«
CBF kunde inte längre blunda för Heines sprej. Halvvägs in i det brasilianska mästerskapet hösten 2000 bad förbundet landets elitdomare att tycka till om Spuni. Samtliga 27 domare ställde sig enhälligt bakom förslaget att införa frisparkssprejen på elitnivå.
Så var det den där tidiga tanken om att få med Fifa på tåget. Redan 2001 åkte Heine Allemagne på ett första besök till Zürich för ett möte med Fifas ansvariga för »nya projekt«. Med ekonomiskt stöd från CBF fortsatte han att resa till tillställningar där Fifahöjdare samlades. 2003 befann han sig i lobbyn på lyxhotellet Le Bristol i kvarteren kring Champs-Élysées i Paris. Han siktade in sig på en grupp äldre latinska herrar i kostym som stod för sig själva: sydamerikanska förbundet Conmebols ordförande Nicolás Leoz, Uruguays förbundsordförande Eduardo Figueiredo, samt Argentinas och Spaniens högsta höns – Julio Grondona och Ángel María Villar. Heine visste att de två sistnämnda hade betydande roller inom Fifa: Grondona som vicepresident och ekonomichef, Villar som chef för domarkommittén. Heine stegade fram till männen och presenterade sig själv innan han började berätta om sin produkt. Några minuter senare hade han lyckats dra med kvartetten ut från lobbyn, till en liten gräsplätt utanför hotellet. Heine ville bjuda på en demonstration.
– Det var första gången som Villar såg sprejen på nära håll, säger Heine. Han tittade på sin klocka för att mäta hur lång tid strecket skulle förbli synligt. Och det syntes exakt så länge som jag sa att det skulle göra. Villar sa inget speciellt men gav mig ett tecken, så här:
Heine gör tummen upp framför sin datorskärm.
– Och Grondona, han tog sprejburken i sin hand, lyfte upp den och sa på spanska: »Este es un gran proyecto« – det här är ett stort projekt.
Kontakten med den argentinska fotbollens högsta ämbetsman blev användbar. Inte minst när argentinaren Pablo Silva började testa en egen frisparkssprej i sitt hemland. Heine berättar att han stod inför ett val – att börja bråka med Silva eller att försöka hitta ett samarbete. Även om Heine hade gjort stora framsteg på några år hade inte intäkterna varit betydande. Sprejburkarna, med ett pris på runt 50 kronor styck, hade vid det här laget inte sålts i större upplagor än några tusen per år då de fortfarande uteslutande användes i Brasilien. Samtidigt hade Heine investerat i både produktutveckling, hjälp från patentexperter och resor runt världen för att sälja sin idé. Han kom fram till att det bästa var att besöka Grondona i Buenos Aires och föreslå att »Brasilien och Argentina för första gången ser till att spela ihop«. Pablo Silva och Heine Allemagne blev affärspartners, även om patentet skulle ägas av brasilianaren.
»Fifa lovade att betala inte mindre än 40 miljoner dollar.«
2012 röstade IFAB för att godkänna frisparkssprej som ett verktyg för världens domare. Samma år visade Spunis egna mätningar att sprejen hade använts i 18 000 professionella fotbollsmatcher och att tiden det tog från att en frispark dömdes till att den slogs i genomsnitt hade kortats ned från 48 till 20 sekunder. Frisparkssprejen och dess upphovsman blev alltmer uppmärksammad. Heines lokaltidning O Tempo satte rubriken »Sprej från Minas Gerais erövrar världen« efter IFAB:s besked, och när sprejen debuterade i VM i Brasilien 2014 blev det en snackis världen över. När CNN rapporterade från mästerskapet och reportern noterade sprejen för första gången, skrev man: »Somewhat awkward to watch«, men konstaterade samtidigt att nymodigheten »adresserar ett problem för både domare och spelare«. Mindre reserverad var hyllningen på den amerikanska sportsajten Bleacher Report: »Glöm Neymar. En av de största stjärnorna i VM-premiären presenterade sig i en sprejburk.« Efter en månad av global exponering hade nästan skummet tillskrivits övernaturliga egenskaper, som när engelska Daily Mirror rapporterade. Den »magiska sprejen« skulle enligt tidningen göra uppfinnaren till mångmiljonär.
Verkligheten var en helt annan.
Redan 2013 hade Heine börjat ana att något inte stod rätt till. Inför U17- och U20-VM hade han försett de Fifa-arrangerade mästerskapen med sprejburkar. Avtalet sade att han skulle »organisera logistiken« och utbilda domarna i hur »verktyget« bäst skulle användas.
– Då erbjöd Thierry Weil, marknadsdirektör på Fifa, mig 500 000 dollar för mitt patent, berättar Heine. Det var inte ens hälften av vad jag själv behövt lägga ut för patentet. När jag insåg att något var skumt åkte jag till Zürich och sa: »Nej det blir ingen sprej under Brasilien-VM.« Då lovade Fifa att betala inte mindre än 40 miljoner dollar.
Vilka personer var det som lovade det?
– Jag talade med ekonomidirektören Julio Grondona, Thierry Weil från marknadssidan, generalsekreterare Jérôme Valcke och till och med Sepp Blatter.
Och vad lovade de?
– Exakt det jag sa. Fifa skulle göra sig till ägare av sprejen, till ett belopp av minst 40 miljoner dollar. Och på så vis tog sprejen plats vid VM 2014.
Vad skulle 40 miljoner dollar ge Fifa?
– De skulle få allt som har med sprejen att göra – patentet, företagets tillgångar … Fifa skulle bli ägare till allt.
Handlade det om muntliga eller skriftliga löften?
– Det uttalades flera gånger.
Sedan säger Heine något som nästan känns gulligt i sin naivitet:
– I Schweiz fungerar det som så att det du säger muntligen är värt lika mycket som ett skrivet kontrakt.
När jag invänder att sprejen trots allt användes under VM i Brasilien, avbryter han mig. Jo, förklarar han, hans sprej användes. Han skickade 320 burkar till ansvariga på Fifa inför mästerskapet. Men redan under öppningsmatchen insåg Heine att Fifa hade valt att täcka över logotypen Spuni på domarnas burkar. Och betalt för burkarna fick han inte heller. Heine förstod ingenting.
»Fifa öppnade fältet fritt för pirater.«
Efter VM i Brasilien blev också kontakterna med Fifa mer sporadiska och sämre. 17 dagar efter finalen mellan Tyskland och Argentina förlorade dessutom han och Pablo Silva en viktig allierad: Argentinapampen Julio Grondona dog efter ett pulsåderbråck. En augustimorgon 2015 satt Heine Allemagne som vanligt hemma och googlade om Fifa när han såg att fotbollens högsta organ hade bjudit in sprejproducenter från hela världen till en sammankomst för att ta fram en »Fifa-standard« för frisparkssprej. Själv var patentinnehavaren inte inbjuden. Heine kunde inte tro sina ögon.
– Fifa öppnade fältet fritt för pirater, fräser han.
När började det gå fel mellan dig och Fifa?
– Under VM 2014, eller strax innan. När de började täcka för märket på burkarna kändes det märkligt. Just då tänkte jag: »Okej, då håller de säkert på att ta fram ett kontrakt så att jag får både erkännande och pengar.« Om Fifa köpte sprejen skulle de ha all rätt att täcka för märket. Nu fick jag varken exponering eller betalt.
Vad betydde Grondonas död?
– Grondona höll med mig om att sprejen borde höra till Fifa, och som ekonomidirektör förstod han att det också skulle vara en bra affär för dem. När Grondona dog, då dog inte bara den person som hade den rätta visionen utan också den person som i egenskap av sitt ämbete var i ställning att få Fifa att betala det de lovat.
Även Spunis övriga kontakter inom Fifatoppen hade försvunnit. Valcke och Blatter rök som en direkt följd av den korruptionsskandal som skakade organisationen 2015. Heine berättar att han initialt hade förtroende för den nya ledningen, varpå han mejlade ordföranden Gianni Infantino en summering av vad som hade hänt och bad om att Fifa skulle erkänna hans patent. I svaret från Infantinos sekreterare ombads Heine kontakta Fifas etiska kommitté. När han gjort det, men inte fick något svar, kände Heine att det inte var värt att försöka föra någon fortsatt dialog. I juli 2017 stämde han Fifa inför brasiliansk domstol. Han krävde Fifa på ersättning för vad han och hans jurister menade var patentbrott och för att Fifa uppmuntrade användandet av piratkopior av sprejen.
Fem år senare är det både mycket och lite som har hänt. Den juridiska processen pågår fortfarande. Heines tyngsta bevis är patent PI0004962-0, utfärdat i hans namn av det brasilianska patentverket för »skumbaserad blandning i sprej för att markera och upprätthålla regelenhetligt avstånd i sporter«, ett patent som sedan dess även gäller i ytterligare 43 länder. På sin sida har uppfinnaren dessutom några av Brasiliens mest ansedda jurister som tagit sig an hans fall mot löfte om provision om man vinner målet. Bland dem finns Cristiano Zanin, som på sin meritlista har att han friat Lula da Silva från fängelsedom för korruption och sett till att landets expresident kan ställa upp i årets val som motkandidat till Jair Bolsonaro.
Hittills har domstolarna dömt ömsom till Spunis fördel, ömsom till Fifas. I december 2017 beordrade Rio de Janeiros sjunde distriktsdomstol Fifa och övriga kontinentala konfederationer att upphöra med användandet av frisparkssprej »med hänsyn till återkommande brott mot patent och ständig överträdelse mot god tro«. Fifa svarade med argumentet att man inte lyder under brasiliansk rätt och använde okommenterat frisparkssprej – av annat märke – under VM i Ryssland 2018. Heine stämde dem igen men i juli 2020 kom en affärsdomstol i Rio de Janeiro fram till att Fifa inte hade agerat i ond tro, samt att de haft rätt att använda andra tillverkares produkter. Domaren i målet framhöll att Fifa hade erbjudit sig att köpa patentet för 500 000 dollar redan 2013 och menade att tillverkning av sprej »inte kräver någon större komplexitet«.
»Häromåret jobbade han ett tag på en kaffeplantage, med alltifrån att sköta maskiner till att rensa ogräs.«
De senaste domarna är från oktober 2021 och februari 2022. En appellationsdomstol kom då fram till att Fifa har begått patentbrott och att Spuni har rätt till ersättning, men bara för användandet av sprejen under matcher i Brasilien. Fifa dömdes också att betala en engångssumma för att ha täckt för Spuni-logotypen under VM 2014. Även om Heine hade hoppats på en dom som skulle gälla för hela världen jublade han på Facebook när hans advokater meddelade domen. I versaler skrev han: »FOTBOLLENS GOLIAT FÖLL MOT EN BRASSE!«
När jag kontaktar Fifa för deras syn på rättstvisten kommer svaret snabbt från en tjänsteman:
»Fifa avvisar domstolens slutsats och har överklagat. Därför, med tanke på att det är en pågående process, kan vi inte ge fler kommentarer. Som tidigare nämnts avvisar Fifa helt och hållet Spunis påståenden i och med att vi alltid har agerat inom lagen och i god tro när det gäller den här dispyten.«
Heine Allemagne har lagt ut mer pengar på sprejen än vad han tjänat. Han säger att bara patentprocessen har kostat mer än tre miljoner reais, cirka sex miljoner kronor.
»Jag känner att mitt barn har lyckats revolutionera fotbollen.«
Sedan 2015 tillverkar Spuni och Heine inte längre någon sprej. Heine säger att han i perioder ägnar all sin vakna tid åt den rättsliga striden: med att samla in material, läsa dokument och träffa sina advokater. I andra perioder är det som före den där Copa América-matchen mellan Brasilien och Argentina 1999: han måste hitta sätt och arbeten för att försörja sin familj. Häromåret jobbade han ett tag på en kaffeplantage, med alltifrån att sköta maskiner till att rensa ogräs. På sistone har han fått några uppdrag inom grafisk design. Jag frågar vad han känner när han ser sin uppfinning användas i matcher över hela världen. Fylls han av stolthet eller tar bitterheten över?
Hans trötta ögon tittar in i datorn.
– Det finns ett stycke i Bibeln där två kvinnor påstår sig vara mor till ett barn, säger han. För att lösa tvisten föreslår kung Salomo att barnet delas på mitten. Då säger den riktiga modern: »Stopp! Nej, barnet är hennes.« Då ger Salomo barnet till modern och säger: »Bara en riktig mor skulle vara redo att avstå sitt barn för att det skulle överleva.« Det är ungefär så.
Heine sträcker på sig för en sekund.
– Jag känner att mitt barn har lyckats revolutionera fotbollen. Samtidigt är det en sorg att se barnet rövas bort.