Dallas håller på att vakna, men när jag öppnar taxidörren och stiger ut i den ljumma värmen utanför AT&T Stadium ser jag redan en massa argentinska landslagströjor. Jag är trött och vimmelkantig efter en obekväm natt på den bakersta raden i planet från Vancouver. Klockan är kvart i sju på morgonen. Det är första gången jag anländer så tidigt på dagen till en fotbollsstadion.

TV-reportrarna är mitt uppe i dagens första direktsändningar inför Argentinas andra match i VM. Journalisterna upprepar gång på gång att Lionel Messi kan sätta ett uppseendeväckande VM-rekord i dag: gör han mål mot Österrike blir han den främsta målgöraren i turneringens 96-åriga historia.

Presscentret har inte öppnat än, så jag bestämmer mig för att försöka hitta ett kafé i närheten. Medan jag väntar på grön gubbe i en korsning står jag bredvid ännu en argentinsk journalist som talar i mikrofon framför en TV-fotograf. Han noterar min pressackreditering och vänder sig till mig medan kameran går.

– Som ni ser är det redan mycket folk utanför stadion här i Dallas, säger han på spanska. Här är en av dem. Var kommer du ifrån?

– Danmark.

– Vem hoppas du ska vinna VM?

– Argentina.

– Varför det?

– På grund av Messi, säger jag. Jag var i Argentina i fjol och åkte bland annat till hans hemstad Rosario.

– Varför var du där?

– Jag skrev på en bok om Messi på danska. Den har precis kommit ut.

Han tittar överraskat på mig.

– Har du den med dig?

Jag öppnar ryggsäcken och tar upp ett exemplar. På omslaget kysser Lionel Messi VM-pokalen i Qatar 2022. Jag berättar för Alejo Rivera, som journalisten heter, om arbetet med boken och mina reportageresor på fyra kontinenter i Messis fotspår, och han säger in i kameran att hela världen har ryckts med av Messis historia, som nu ska få ett sista VM-kapitel.

»För sista gången skulle hela hans historia tilldra sig på den största fotbollsscenen.«

Jag lämnar TV-teamet och hittar en smoothiebar. Jag går fram till disken. Expediten nickar flyktigt mot stadion.

– Är det något särskilt på gång där borta i dag?

Jag tittar klentroget på honom. Mannen befinner sig några hundra meter från platsen där det om några timmar kanske kommer att skrivas VM-historia. Utan att veta om det. Det USA där Messi har valt att tillbringa sista delen av karriären är fortfarande en invecklad historia när det gäller förhållandet till fotboll. Suget efter att få se Messi är så stort att när »The GOAT« (»The Greatest Of All Time«) kommer på besök kan MLS-klubbarna sexdubbla biljettpriserna och flytta matcherna till de enorma NFL-arenorna. Men fotbollen har fortfarande svårt att locka alla som är mer intresserade av de klassiska amerikanska sporterna.

Jag hittar en fönsterplats med utsikt över AT&T Stadium, där jag för kanske sista gången ska få återse den bästa fotbollsspelaren jag skådat.

Några dagar tidigare satt jag med en kollega i utkanten av Vancouver och skrek och tjoade när vi på en TV-skärm såg Messi göra sitt första VM-hattrick någonsin i öppningsmatchen mot Algeriet. I tre år hade han suttit på undantag i Inter Miami, långt från världseliten. Inför premiären bävade många för att VM på ett obarmhärtigt vis skulle avslöja att den snart 39-årige Messi inte längre tillhörde de bästa.

Men Messi var fortfarande en del av fotbollens nutid. Och detta trots att han brottades så mycket med sina egna känslor att tårarna vällde upp i ögonen efter det första målet mot Algeriet. Anledningen var något som inte hade med fotboll att göra, berättade han efteråt. Messis tårar var en reaktion på hans pappa Jorges allvarliga sjukdom.

Messi var på en och samma gång en världsikon och en orolig son. Han var mittpunkten för både den väldiga argentinska fotbollspassionen och de starka kommersiella och politiska intressena under ännu ett kontroversiellt VM-slutspel. För sista gången skulle hela hans historia tilldra sig på den största fotbollsscenen.

 

Nu springer Lionel Messi in på planen för att värma upp och alla i den luftkonditionerade jättestadion jublar. Jag står strax utanför planen, på de få kvadratmeter som danska TV 2 förfogar över före avsparken. Några meter bort står Jürgen Klopp, som jobbar för ett sändande tyskt bolag. 20 år tidigare fick Klopp något av ett folkligt genombrott i Tyskland när han var expert under VM-slutspelet på hemmaplan. Det var under det slutspelet som Messi gjorde sin VM-debut. Hans dåvarande förbundskapten är också här i dag, den numera 76-årige José Pekerman, som ända sedan 2006 har fått kritik för att han lät den 19-årige Messi sitta kvar på bänken under hela kvartsfinalen mot Tyskland.

Jag lyckas hitta en plats precis bredvid ena målet tillsammans med fotograferna innan Messi kommer intågande på planen framför sina lagkamrater och bakom den argentinska flaggan. Han ställer sig i ledet, lyssnar på nationalsången med blicken i fjärran och inleder sedan match nummer 1 158 i karriären.

Redan efter tre minuter drar han igång ett anfall som slutar med att Lautaro Martínez fälls i straffområdet. Hela stadion känner att det finns en chans att vara med om ett historiskt mål, men medan Messi gör sig i ordning för att slå straffen står min kollega och bråkar med en nitisk man i Fifakostym som säger att vi inte får befinna oss nere vid planen under matchen.

»När min granne efter ett tag slår näven i bordet igen efter en missad målchans, gör jag likadant.«

Messi missar målet, och Fifamannen kör bort oss. Jag försöker hitta upp till pressläktaren genom stadions labyrinter och ber till Gud att Messi inte ska göra mål medan jag befinner mig i en hiss. Jag kommer fram till slut men hittar inte min stol, istället sätter jag mig på första lediga pressplats jag ser. Jag har knappt hunnit sätta mig förrän min granne drämmer näven i bordet när Messi bränner en chans nere på planen. Jag sneglar på honom och ser det argentinska fotbollsförbundets logga på hans tröja. Mannen bredvid honom bär en identisk tröja. På ett papper på bordet ser jag att platserna är reserverade för det argentinska landslagets analytiker och tänker att det är bäst att jag visar att jag gillar Argentina så att jag inte blir bortkörd igen. Så när min granne efter ett tag slår näven i bordet igen efter en missad målchans, gör jag likadant. Och när Messi i slutet av första halvlek gör sitt historiska mål med en ypperlig bredsida, slår jag och analytikern ihop våra handflator, och sedan en gång till när han lämnar sin plats strax före pausvilan. När jag säger grattis till Messis rekord ler han brett.

I andra halvlek är Messi inte med i matchen på samma sätt. Österrikarna har mer boll men skapar inga farligheter. Men i slutminuterna slår Messi till igen. Han får bollen i straffområdet, och i nästa ögonblick gör han sitt och Argentinas femte mål i turneringen.

Några minuter efter slutsignalen står den lille matchvinnaren på ett podium framför en mikrofon och tittar ner i golvet medan han med korta, enkla meningar svarar på journalisternas frågor. Messi pratar om sammanhållningen som nu gör att han är extra glad över att vara en del av det argentinska landslaget. För honom är det som en familj, säger han.

Jag tittar på Messi och tänker på alla timmar jag har lagt ner på att försöka porträttera och tolka det fenomen som han är. Hans fåordiga och intetsägande svar påminner mig om varför jag i första vändan tackade nej när min förläggare föreslog att jag skulle skriva en bok om Messi. Vad i all världen kunde jag bidra med som skulle kasta nytt ljus över honom? När jag står där ansikte mot ansikte med fotbollshistorien är jag glad att jag till slut sa ja.

»Jag tror inte att det är någon slump att Messi inte kunde vinna med landslaget förrän Maradona var borta.«

 

I utkanten av Buenos Aires satt jag 15 månader tidigare i en rättssal och tänkte att situationen var ganska talande. Jag hade åkt till Argentina i samband med VM-kvalmatcherna mot Uruguay och Brasilien för att undersöka det komplicerade förhållandet mellan Messi och hans landsmän. Men huvudpersonen var inte där. Han försökte kurera en muskelbristning hemma i Miami.

Istället satt jag och väntade på att få höra de första vittnesmålen i rättegången om Diego Maradonas död 2020.

Utanför domstolsbyggnaden hade jag pratat med advokater som saknade tilltro till det argentinska rättsväsendet och med demonstranter som på sina plakat krävde »rättvisa för Gud«. En gud vid namn Maradona.

– De mördade Diego, sade en av dem bestämt.

Demonstranterna var övertygade om att Maradonas vårdare hade försummat sitt ansvar och bidragit till hans död några veckor efter en hjärnoperation. Nu i början av 2025 skulle rättegången inledas, efter en långdragen utredning och efter att ha skjutits upp flera gånger. Sju personer stod åtalade för brottsliga handlingar med en straffskala på fängelse i lägst åtta och högst 25 år.

–

LÄS OCKSÅ: Hur dog Maradona?

–

Det var dags för rättegångens första vittnesmål, och en bit in på förmiddagen dök det upp en liten man som stegade fram mot vittnesbåset med tom blick och en lite för stor kostym.

Mannen hette Lucas Borge. Han var polischef i Tigre vid Maradonas frånfälle. Han såg ut som om han helst hade velat vara någon helt annanstans.

En advokat började förhöra honom om vad som utspelade sig när han anlände till huset där Maradona dog.

– Vad såg ni när ni hittade Maradona?

– Att han var död.

– Hur såg han ut?

– Magen var väldigt uppsvullen. Han låg på ett vitt lakan och var klädd i en svart T-shirt och Gimnasia y Esgrima-shorts.

Lucas Borge verkade lättad när hans minuter i vittnesbåset var till ända och rättens ordförande meddelade paus i förhandlingarna. Utanför domstolsbyggnaden väntade en hel hop journalister och kameramän som hoppades få något ur de inblandade i denna spektakulära rättegång som återigen hade placerat den döde Diego Maradona i händelsernas centrum i Argentina.

»Vi brukar säga att Messi är messias i vår kyrka.«

Det går inte att förstå Lionel Messis förhållande till sitt hemland utan att förstå Diego Maradonas betydelse för argentinarna. Med Maradona fick argentinsk fotboll sin perfekta hjälte, som på gott och ont blev folkets företrädare samt någonting annat och större än en fotbollsspelare. Och efter hans död har myten om honom bara vuxit sig större och större. År 2025 startade ett universitet i Buenos Aires en kurs i »Diegologías«, där studenterna via en serie föreläsningar skulle undersöka och tolka fenomenet Maradona. I slutet av 2025 ordnade samma universitet den första internationella konferensen om Diego Maradona, med tre dagars diskussioner och föredrag om hans betydelse för det argentinska samhället.

Diego Maradona blev ett med den argentinska folksjälen. Lionel Messi gjorde i många år raka motsatsen. Som fotbollsspelare hade de likheter. Som personer var de varandras kontraster.

– När Maradona levde kände sig Messi begränsad, berättade sociologen och författaren Sergio Levinsky när jag träffade honom.

Levinsky tillhör dessutom den argentinska presskårens veteraner. Han har bevakat samtliga VM-slutspel sedan Maradonas triumf i Mexiko 1986, och på 1990-talet skrev han boken Rebelde con causa om den bångstyrige stjärnan. Därefter bodde han många år i Barcelona och följde Messis karriär på plats. Han gissade att han är den journalist som har sett Messi spela match flest gånger av alla.

– Maradona levde länge i tron att det under hans livstid aldrig skulle komma fram ett lika stort geni, fortsatte han. Men det gjorde det ju. Dessutom en argentinare, som gjorde fler mål och vann fler titlar än han själv. Det gjorde Maradona oerhört svartsjuk.

Sergio Levinsky pausade innan han sade:

– Maradonas död befriade Messi. Jag tror inte att det är någon slump att Messi inte kunde vinna med landslaget förrän Maradona var borta.

 

Några dagar efter mitt besök i rättssalen i Buenos Aires satt jag i en radiostudio i centrala Rosario och lyssnade på två män som ledde ett program på Radio La Red. Den ene av dem var Hernán Amez, en man i 55-årsåldern. På sin T-shirt hade han loggan och namnet som var orsaken till att jag hade kontaktat honom: Iglesia Maradoniana. Maradonianska kyrkan, som i tiotals år både har fascinerat och väckt anstöt.

Efter radioprogrammet berättade Hernán Amez historien om Iglesia Maradonianas tillkomst. Det hela började när han själv och andra Maradonafanatiker träffades för att fira Diegos födelsedag.

– När Diego sedan blev sjuk bestämde vi oss för att skapa en förening för alla maradonianos och kom fram till att det borde vara en kyrka.Iglesia Maradoniana fick sina tio budord, som bland annat påbjuder att kyrkans medlemmar ska älska fotboll över allt annat, sprida Diegos mirakel över hela världen och värna den argentinska landslagströjan.

Jag påpekade det paradoxala i att Iglesia Maradoniana grundades i just Rosario. Messis hemstad.

– Vi brukar säga att Messi är messias i vår kyrka, sade Hernán Amez och log.

När Lionel Messi föddes 1987 satt hans pappa ofta framför TV:n och tittade på Maradonas matcher. Och när Maradona 1993 presenterades som nyförvärv i Newell’s Old Boys var den sexårige Messi på stadion med sin pappa och såg Maradonas första match.

– Leos pappa är en riktig maradoniano, sade Hernán. En gång skulle vi skicka en stor T-shirt-leverans med Iglesia Maradoniana-logga till Barcelona för att sälja dem till kyrkans medlemmar där. Vi behövde en kontakt i Barcelona som kunde hjälpa oss med det. Det blev till slut Jorge som fixade det åt oss, och han fick dessutom lite provision. Det var före Leo blev känd.

När jag lite senare berättade för Hernán Amez att jag hade tänkt åka ner till Messis barndomskvarter och kolla in hans första fotbollsplan, blev han helt förfärad.

– Grandoli? sade han. Tänkte du åka dit ensam?

Han berättade om utländska TV-team som hade blivit bestulna på utrustning för tusentals dollar.

– Rosario har förändrats jämfört med hur det var när Messi var liten, fortsatte Hernán och berättade att den tidens medelklasskvarter nu var skådeplatsen för drogkartellernas kamp om kontrollen över knarkhandeln i Rosario.

– Vi tar en tur i staden tillsammans så att det inte händer något, bestämde han.

»Vi känner en viss nostalgi och sorg kring Messi här i Rosario.«

 

En halvtimme senare stod jag vid ett ståltrådsstängsel i den södra delen av Rosario och tittade ut över en öde fotbollsplan. Bortanför den höjde sig ett par trista hyreslängor. Den ena stack ut eftersom hela gaveln präglades av en stor målning av Messi som barn i Rosario och som vuxen i en argentinsk landslagströja.

Jag försökte se den lille pojken framför mig när han gjorde sina mycket större motspelare i Grandoli till åtlöje, men jag kom inte särskilt långt i mina funderingar förrän jag hörde en bilmotor bakom mig. Jag vände mig om och såg en polispatrull parkera en liten bit framför Hernáns bil.

Tre kravallutrustade poliser steg ur bilen. Två av dem gick rakt fram till mig. En man och en kvinna. Jag stelnade till.

– Vad är det du fotar? frågade mannen med bister min.

– Fotbollsplanen, stammade jag fram.

– Varför det?

– Jag är journalist, jag har kommit hit för att skriva om Messi, sade jag och hoppades på lite välvilja.

Samtidigt stod Hernán och diskuterade med den tredje polisen. Efter ett tag körde de iväg.

– De ville nog bara försäkra sig om att du inte tog kort på knarkhandlarna, sade Hernán när vi körde vidare på de smala gatorna.

En stund senare parkerade han bilen igen och pekade bort mot en trång gränd.

– Därinne ligger Calle de Estado de Israel.

Jag steg ur och gick in i gränden. Messi var porträtterad på en husgavel mittemot med texten »gracias«, tack. Gatan låg öde, och det var helt tyst inne i huset där Lionel Messi föddes 1987 som familjens tredje barn. Det tomma huset skyddades mot nyfikna besökare av ett galler, men det var just gallret som gav huset något slags liv, för där hängde massvis av band med hälsningar till husets tidigare invånare. De flesta betygade sin tacksamhet för att Messi hade gjort Argentina till världsmästare 2022.

»De gjorde väldigt mycket för att uppfylla pojkens dröm. Kanske för att det också var pappans dröm.«

Detta var det synliga minnet av Messis barndom i Rosario, den som slutade så tvärt när han som 13-åring flyttade till Barcelona. Det tidiga avskedet har därefter förvandlat Rosarios relation med stadens kändaste son till ett långdistansförhållande.

– Vi känner en viss nostalgi och sorg kring Messi här i Rosario, sade Diego Roldán när jag träffade honom i Rosario samma dag.

Roldán, som förutom att ha varit målvakt i Newell’s Old Boys ungdomslag på 90-talet, läste historia och sociologi på universitetet i staden. 2020 hade han fått en text publicerade i tidskriften Lúdicament, en sociologisk analys av Messis rötter.

– När Messi uppmärksammas här blir det till en märklig hyllning av en frånvaro, sade Diego Roldán. Man hyllar något som bara fanns här i den spirande begynnelsen men som sköt fart på allvar någon helt annanstans. Messi har haft en bra och stabil familj i ryggen. De gjorde väldigt mycket för att uppfylla pojkens dröm. Kanske för att det också var pappans dröm.

Jag stod där och tittade på Messis barndomshem på Calle de Estado de Israel. Messi lämnade Rosario med tårar i ögonen, eftersom det inte tycktes finnas något val. Newell’s Old Boys hade inte längre råd med den nödvändiga behandlingen med tillväxthormon. Det hade Barcelona, så hela familjen flyttade till Katalonien. Bara några månader senare blev hemlängtan så stark att hans mamma och syskon återvände till Rosario. Messi fick som 14-åring själv välja om han ville följa med resten av familjen. Det ville han inte. Han stannade kvar i Barcelona med sin pappa men längtade efter sina rötter.

 

I pressrummet på BC Place i Vancouver vrider sig en egyptisk journalist av smärta nere på golvet. Bredvid honom vänder en argentinare bort blicken från TV-skärmen.

– Jag klarar inte av att titta, säger han.

Vi väntar på åttondelsfinalen mellan Schweiz och Colombia som ska börja några timmar senare, men vi hade hellre varit i Atlanta, där ett av VM:s stora dramer just nu utspelar sig. I första halvlek brände Lionel Messi sin andra straff i turneringen, och i den andra tog Egypten sensationellt ledningen med 2–0. Varenda argentinsk VM-match är en thriller i sig, och för Messi handlar varenda stund om att förlänga sin VM-historia. Till slut tar han revansch för den brända straffsparken och kvitterar till 2–2, och sedan kommer segermålet på tilläggstid.

I många år präglades Messis relation till Argentina av de omöjliga jämförelserna med ikonen Diego Maradona, avståndet till hemlandet och alla argentinska besvikelser. När Messi debuterade i landslaget 2005 hade Argentina förlorat två finaler i rad mot Brasilien. Först i Copa América 2004, sedan i Confederations Cup 2005. Det hela upprepades 2007, den här gången med Messi i laget, i Copa América i Venezuela. Jag satt själv på pressläktaren under samtliga tre finaler och fick uppleva den argentinska smärtan över förlusterna mot ärkefienden.

»Den matchen gjorde att det argentinska folkets känslor för honom fullkomligt exploderade.«

Men besvikelserna tog inte slut där. Messi hyllades som världens bästa spelare i storlaget Barcelona, men i hemlandet blev han kritiserad och misstänkliggjord. Han visade ingen äkta passion och hans hjärta klappade inte för Argentina, hette det. Han hade ett pecho frío, ett kallt bröst. Och han personifierade 00- och 10-talets förlorarlandslag Argentina.

Efter förlusten i Copa América-finalen mot Chile 2016 gav Messi upp. Landslaget var ett avslutat kapitel, löd budskapet.

»Jag har gjort allt vad jag har kunnat«, sade han. »Jag har varit i fyra finaler. Det smärtar mig att jag inte har vunnit någon titel. Det var det jag ville mest av allt.«

Tio år senare ser historien annorlunda ut. Målet mot Egypten är Messis åttonde mål i årets VM. Han har just fyllt 39 år och är en av turneringens bästa spelare. Via segrar mot Schweiz och England spelar sig Argentina hela vägen fram till finalen.

Om alla de inledande åren av Messis karriär präglades av hans klubblag Barcelona, har de avslutande åren kretsat kring landslaget.

Messi kom snabbt tillbaka efter sitt avhopp 2016, och under den obemärkte Lionel Scaloni lyckades man äntligen skapa en kultur där stjärnan trivdes. I hög ålder var han äntligen så mogen att han kunde leda sina unga lagkamrater, och i den böljande kvartsfinalen mot Nederländerna i Qatar såg argentinarna plötsligt en helt ny sida av Messi, som visade temperament som aldrig förr.

»Folk erkände att det gick att vara en stark och passionerad ledare i Argentina utan att skrika och gapa.«

När jag under arbetet med min bok pratade med författaren Alejandro Wall, som efter VM-guldet 2022 skrev boken El Mundial de Messi, sade han:

– Messi var maradoniansk den kvällen. VM i Qatar blev Messis VM. Och den matchen gjorde att det argentinska folkets känslor för honom fullkomligt exploderade.

I och med VM-titeln fick Messi ro och försonades med sitt land. Och plötsligt såg man hans skygga och inåtvända personlighet i ett nytt ljus. Sociologen José Garriga, som i tiotals år forskat om den argentinska supporterkulturen:

– Lagets solidariska framtoning gjorde intryck på folk. Messis återhållna och dämpade ledarstil blev populärare. Folk erkände att det gick att vara en stark och passionerad ledare i Argentina utan att skrika och gapa.

 

På en innergård i Buenos Aires träffade jag en förmiddag tecknaren Miguel Repiso, som har artistnamnet Rep. Han hade tidigare gett ut en bok med sina teckningar av Maradona. Efter segern i VM 2022 kände han även ett behov av att lämna sitt vittnesbörd i form av en bok om Messi.

– Messi är historien om en liten man med en liten kropp som förändrades, sade Rep och ställde sig upp. Som ung gick han kutryggig, med huvudet nere mellan axlarna.

Han började imitera Messis gångstil.

– Han rätade inte på ryggen förrän långt upp i åren.

Han satte sig vid sitt skrivbord igen.

– Och när hans karriär till sist närmade sig slutet gjorde hans prestationer i Qatar att han fick över oss allihop på sin sida. Det var därför jag gjorde boken. Den är mitt vittnesbörd om VM. Jag skulle aldrig ha gjort en bok om Messi annars. Han är liksom inte intressant som människa.

Jag frågade Rep om den här inställningen gjorde att han under arbetets gång tvivlade på om boken verkligen var en bra idé.

– Ja, svarade han. Det där var jättejobbigt. Min hand måste tro på att det är Messi den tecknar, men jag hade svårt att hitta in till individen och se hans ansikte och kropp framför mig. Situationerna och historien var klara för mig, men jag hade inte ansiktet och kroppen. Det tog lång tid att komma dit.

»Messi är mer som en Disneyfigur som nu avslutar sin saga i Miami. Allt är perfekt.«

Tecknaren kom in på den i Argentina alltid ofrånkomliga jämförelsen med Maradona.

– På det viset blev boken en motpol till min bok om Diego. Den boken var ren passion. För jag har Maradona i kroppen.

Jag tittade på Rep. Han var en man på lite över 60 år, det vill säga Maradonas generation. Representerade han bara de äldre Maradonanostalgikerna eller fanns den här skillnaden mellan Messi och Maradona fortfarande i den argentinska fotbollskulturen? Visst älskade argentinarna numera Messi med en speciell ömhet, som också berodde på det dåliga samvetet över hur de hade behandlat honom tidigare. Men Maradona var avgudad.

– Messi är mer som en Disneyfigur som nu avslutar sin saga i Miami, sade Rep. Allt är perfekt. Hans fru är perfekt. Hon är mamma till tre barn men har en kropp som en fotomodell. Jag kan tänka mig att deras hem är perfekt. Att allt är snyggt och prydligt och extremt välorganiserat. Det är väl bra. Men det är inte så argentinskt.

 

Marine One flyger över MetLife Stadium med Donald Trump ombord. Helikoptern med USA:s president landar bredvid stadion, som håller på att fyllas av åskådare med dyra biljetter och trötta journalister som har stått och köat i solen i flera timmar på grund av det extraordinära säkerhetspådraget nu när Trump för första gången vågar sig till en VM-match.

Lördagens oväder har rensat luften från röken från skogsbränderna uppe i Kanada. I eftermiddagssolen ovanför New Jersey går Lionel Messi nu in till sitt livs tredje VM-final, och den här gången ställs han mot ett spanskt landslag som under hela mästerskapet har imponerat med ett spel som är format av den fotbollsfilosofi som även präglade Messi under hans storhetstid i Europa. Nu måste han försöka besegra det tekniskt överlägsna spanska laget.

Argentinarna har stora problem och kommer aldrig in i matchen. Messi är ensam och långt från det spanska målet när han någon enstaka gång får bollen. Ju mer tiden går, desto tydligare blir det att det bästa argentinarna kan hoppas på är att ta finalen till straffar. När Leandro Paredes får rött kort blir den spanska pressen ännu hårdare, och i början av den andra förlängningskvarten ser Messi på när Ferran Torres gör 1–0 till Spanien.

»Bara några timmar efter att avskedet till pappan hade lagts upp på Instagram stod Messi vid sidlinjen i Miami.«

Argentina blir inte farliga förrän i slutminuterna, och Messi sätter in sina sista krafter. Men det slutar där. Några minuter senare ropar publiken Messis namn medan Spaniens Rodri utnämns till VM:s bästa spelare. Messi tar emot sin silvermedalj av Donald Trump och Fifapresidenten Gianni Infantino. Strax därefter trillar tårar nedför hans kinder. Vad tänker han på just då? Den smärtsamma förlusten? Vetskapen om att han aldrig mer kommer att spela en lika stor match? Eller på sin sjuka pappa hemma i Rosario?

När det börjar skymma senare på kvällen lämnar jag den mixade zonen, där de spanska spelarna med guldmedaljer om halsen har pratat om hur stolta de är över VM-titeln. Argentinarna har gått förbi utan att säga ett knyst. Utanför stadion ser jag bussen med den argentinska flaggan målad på sidan. Dörrarna till den stängs, och klockan 21.01 sätter sig bussen långsamt i rörelse och lämnar MetLife Stadium. Några människor klappar. Längre fram hörs sirener. Bussen försvinner. Messis sjätte och sista VM-slutspel är över.

 

Lionel Messi miste sin far 20 dagar efter VM-finalen. Jorge Messi avled vid 68 års ålder på ett vårdhem i Rosario efter en längre tids sjukdom. Nästa dag flög Lionel Messi från Miami för att vara med på en privat minneshögtid för pappan. Om argentinarna jublade med Messi under VM 2022, så grät de med honom fyra år senare.

Efter några dagar i Rosario åkte Messi tillbaka till Florida. Och i mitten av augusti, fyra dagar efter pappans död, uttryckte han sin sorg i ett inlägg på Instagram:

»Pappa, jag kan fortfarande inte fatta att du har lämnat ossDu bad mig verkligen att spela ett sista VM, och du blev sämre bara några dagar innan det började. Varje gång en match var slut hoppades jag på ett meddelande från dig, men det kom aldrig. Då insåg jag hur allvarligt det var. Det enda jag tänkte på var att gå så långt som möjligt så att du skulle hinna bli bättre och kunna komma på en match. Vi kom till final, men du kunde inte vara där. Jag ville vinna den så att jag kunde ta med mig pokalen hem till dig. Men det gick inte. Mina ben bar mig inte längre. Jag försökte övervinna mina fysiska begränsningar, men det gick inte längre.

Det enda jag har gjort är att spela fotboll. Och nu är jag osäker på hur mycket längre jag kan fortsätta. Du fanns vid min sida från första början. Varför kunde du inte ha stannat lite längre så att vi fick avsluta det här tillsammans?«

 

Messis inlägg på Instagram delades och tolkades. Ett år tidigare hade han skrivit om att han längtade tillbaka till Barcelona efter ett hemligt besök på Camp Nou mitt i natten, och nu var det återigen på sociala medier som han berättade vad han kände. Men vad menade han egentligen? Var han verkligen i valet och kvalet om att fortsätta sin fotbollskarriär? Han hade fortfarande ett och ett halvt år kvar på sitt kontrakt med Inter Miami, och det kändes logiskt att historien om honom och det argentinska landslaget skulle sluta med finalen i New York. Men kunde han släppa allt?

Bara några timmar efter att avskedet till pappan hade lagts upp på Instagram stod Messi vid sidlinjen i Miami, redo att komma in i andra halvlek i klubblagets match mot mexikanska Club León i Leagues Cup. Publiken var förbluffad. Ingen hade räknat med att Messi redan ville in på planen igen. Kanske fanns det ingen anledning att vara överraskad. Lionel Messi känner sig nämligen som mest hemma på en fotbollsplan, och fotbollen hade alltid knutit honom till hans pappa. Nu skulle fotbollen dessutom lotsa honom vidare i livet.

Översättning: Djordje Zarkovic