FC Messi

En kväll för fem år sedan satt jag på Camp Nous läktare tillsammans med en man från FC Barcelonas klubbledning. Barça skulle möta Atlético Madrid och när matchen började sade han:

– Titta på Messi nu.

Det var en egendomlig syn. Efter avsparken ignorerade Messi bollen helt. Istället rörde han sig långsamt runt bland motståndarnas backar och tittade på dem.

– De första minuterna promenerar han bara runt på planen. Han betraktar varje motståndare, kollar hur de rör sig och positionerar sig. Noterar hur försvaret sitter ihop.

Messi gör så här varje match. Som hans gamla tränare Pep Guardiola säger i dokumentärserien This Is Football: »Efter fem till tio minuter har han kartan i sitt huvud, då vet han exakt var ytorna finns.«

Märkligt nog är Messi en underskattad spelare. Vi tittar på honom utan att se. Eftersom han är förutsägbart briljant har vi kommit att ta briljansen för given, den blir något att förpacka i en klatschig fras. »En playstationspelare«, menade Arsène Wenger. »Som en seriefigur«, tyckte Samuel Eto’o. »En trollkarl!« skriker kommentatorerna.

Många utanför beundrarskaran tappar intresset eftersom de av hans fåordighet och tomma blick drar slutsatsen att han saknar personlighet. Ingen som jobbar i klubben gör det misstaget. Innanför Barças väggar känner man Messi som en mäktig och krävande person.

På den gamla goda tiden – före covid-19, när man fortfarande fick gå ut – hade jag ett tag Camp Nou som arbetsplats. Jag skriver en bok om Barça. Klubben öppnade många dörrar för mig och så kom det sig att jag tillbringade dagarna på arenan eller på den hårt bevakade träningsanläggningen. Jag intervjuade dussintals anställda, allt från psykologer och dietister till mittfältaren Frenkie de Jong. En av sakerna jag fokuserade på var att försöka förstå Messi. Hur kan han göra det han gör, vecka ut och vecka in? Hur fick Barça den perfekta solisten att känna ansvar för laget? Och hur har de lyckats behålla honom i alla år?

Barças Messistrategi har fått följden att hela arbetsplatsen kretsar kring den viktigaste medarbetaren: Anställd Nummer Ett. Strategin är det mest framgångsrika man-management-projektet vi har sett inom fotbollen. Men den har en baksida. Med tiden har FC Barcelona förvandlats till FC Messi.

 

Det finns ett videoklipp på en 13-årig Messi som går att se i dokumentärserien Matchday, producerad av Barcelonas huvudsponsor Rakuten säsongen 2018/2019. I klippet syns en tanig grabb i bakåtkammat hår (han ser coolare ut än vad du antagligen tror) som ler in i kameran. Han säger: »Mitt namn är Lionel Messi, jag är 13 år och vill spela för Barcelona. Jag tycker att det är världens bästa lag.«

Lika gammal var han när han kom till Katalonien. Att Barça, ytterst ovanligt, betalade för att hans familj skulle flytta med från Argentina var troligen avgörande. Att ha föräldrarna på andra sidan Atlanten samtidigt som man delar sovsal med andra pojkar och varje dag behöver injicera tillväxthormon i sin kropp – det hade kanske blivit för tufft även för Messi. Nu kunde familjen fortfarande hålla ihop, men hierarkin förändrades likväl. Yngste sonen blev plötsligt familjeförsörjare. Föräldrarna och syskonen bytte världsdel för hans skull. I boken Cristiano & Leo medger också storebror Rodrigo: »Vi anpassade oss inte särskilt bra. Vi var tillsammans, men en person gjorde något medan vi andra inte gjorde någonting. Vi led alla av det, på olika sätt.«

»Håll koll på den här killen. Han kommer att bli bättre än oss alla.«

Till skillnad från gamla tiders storspelare har Messi varit professionell idrottare sedan tidiga ungdomsår. I princip har han växt upp utanför samhället, en produkt av sin familj och av en fotbollsakademi. I Barça tog han plats bredvid Gerard Piqué och Cesc Fàbregas i det pojklag som fick smeknamnet »Baby Dream Team«. Pere Gratacós, en av hans ungdomstränare, minns att Messi aldrig var intresserad av att passa bollen innan han slog sig in i A-laget och träffade seniorspelare som begärde den. Två gånger bänkades han på grund av sin ovilja att släppa bollen, men La Masía [Barcelonas akademi] lyckades aldrig riktigt omvandla honom till en Barçaspelare. Messi gjorde sina mål på egen hand. Det var ett dåligt omen. Ingen av de argentinska genier som utsetts till »nästa Maradona« hade helt och fullt lyckats bemästra det mer kollektivistiska spelet i Europa. Inte Pablo Aimar, inte Ariel Ortega. Inte Javier Saviola, som Barça värvade 2001. 

Men när Messi var 16 rådde desperation i klubben. »Det vilar en förbannelse över oss«, sade Radomir Antic, kortvarig A-lagstränare under säsongen 2002/2003 då Barça spelade tråkig fotboll och slutade sexa i ligan. Så i november 2003, i en träningsmatch mot José Mourinhos FC Porto, fick ett argentinskt barn i knasig frisyr debutera. Henk ten Cate, då assisterande tränare i Barça bakom Frank Rijkaard, minns en tonåring »utan några som helst problem med nerverna«.

– Killen visste inte namnet på motståndarna och inte mycket om fotbollshistorien. Han brydde sig inte. Han visste att han hörde hemma i A-laget.

Efter varje träning brukade A-lagsspelarna gå till gymmet. De flesta lyfte vikter, men Messi såg inte poängen med det. Istället spelade han fotbollstennis med den brasilianske ytterbacken Sylvinho.

– I början fick lille Messi storstryk av Sylvinho, säger ten Cate. Men snart började han vinna och efter ett tag var han bättre än Ronaldinho också.

Eusebio Sacristán, Rijkaards andra assistent, brukade också spela fotbollstennis mot Messi. Han hade inte en chans och noterade hur tonåringen aldrig slog av på vare sig takt eller fokus. Han ansträngde sig verkligen för att vinna med 11–0.

– Andra spelare var inte på det sättet, säger Eusebio Sacristán.

Ålder och personlighet är av liten vikt när hierarkin bestäms i ett lag. Vad som betyder något är kvalitet. Riktigt stora spelare förstår varandra genom kvalitet och det är en valuta som aldrig tappar i värde. Följaktligen erbjöd Ronaldinho Messi platsen bredvid sig i omklädningsrummet. Mot Albacete den 1 maj 2005 var det också brasilianaren som friställde argentinaren med en lobbpassning. Messi lobbade bollen vidare över målvakten och blev den yngste spelaren någonsin att göra mål för Barcelona. Ronaldinho firade genom att bära sin nya kompis på ryggen och sade till reportrarna efteråt: »Håll koll på den här killen. Han kommer att bli bättre än oss alla.«

Under sina första månader i A-laget brukade Messi åka till sin bror Rodrigos lägenhet efter matcherna. Han åt argentinska schnitzlar, drack coca-cola och var uppe på nätterna med Rodrigos bebis. Efter en tid köpte han ett hus i den närliggande staden Castelldefels, till viss del för att få vara nära Ronaldinho. Ronaldinho, som kunde passa med ryggen om han ville, ansågs vid den här tiden vara världens bästa spelare. Men i Barça oroade man sig redan för att hans brinntid snart skulle vara över. För klubben var det ett välbekant scenario: stora spelare anlände till Camp Nou, glödde kraftigt ett tag men slocknade snart. Så hade det varit med Johan Cruijff, Diego Maradona och Bernd Schuster. Som tysken uttrycker det i Ronald Rengs bok om klubben: »Alla stjärnor lämnar Barcelona genom bakdörren.«

Champions League-finalen 2006, som en skadad Messi missade, vann Barça med 2–1 mot Arsenal. Den kvällen borde ha varit startskottet för Ronaldinhos hegemoni. Istället blev det snarare slutpunkten. Han var bara 25 år men skulle aldrig mer stå för en riktigt mästerlig föreställning på en stor scen. 

Runt den här tiden blev en journalistvän till mig kallad till Barcelona för att diskutera möjligheten att spökskriva Ronaldinhos självbiografi. Han checkade in på sitt hotell och väntade. Klockan två på natten ringde Ronaldinho från en nattklubb. Min vän tog sig dit, letade upp brasilianaren och hans entourage men insåg snabbt att huvudpersonen aldrig skulle hitta koncentrationen till att sitta ner och gå igenom sitt liv. Journalisten flög hem igen. Ronaldinho i sin tur gick upp i vikt och började snart komma för sent till träningarna. 

För Barça var det också ett bekymmer att Messi ibland gjorde sin förebild sällskap i nattvimlet. Dessutom var han i mångt och mycket fortfarande en soloartist på planen. Under sina första tre säsonger genomförde han i snitt sju och en halv lyckade dribblingar per match, vilket är bättre än vad någon spelare i världen har åstadkommit de två senaste åren. Men att dribbla väl räckte inte. Motståndarna sparkade ofta ner honom. Och med tanke på hans tunna kropp verkade en lång karriär osannolik. 

»Begränsade spelare har aldrig några valproblem, menade Federer och fortsatte: ›För oss [genier] är det mer utmanande.‹«

Även Frank Rijkaard var bekymrad när jag i mars 2008 intervjuade honom på hans fönsterlösa kontor på Camp Nou. Med en cigarett i mungipan och med sina långa jeansben uppslängda på skrivbordet såg han ut som hjälten i en 70-talsfilm. Vid tidpunkten var Messi borta från spel på grund av en muskelskada. Rijkaard sade:

– Han måste lära sig att så fort en match tar slut så börjar en annan. Rehabilitera, vila, ta hand om sin kropp. 

Rijkaard kritiserade även Messis spel och menade att det i vissa matcher såg ut som om Barcelona spelade med en person mot elva. När jag gjorde den obligatoriska jämförelsen med Maradona protesterade tränaren.

– Vi bedömer Maradona för en hel karriär, sade Rijkaard. Messi är bara 20. Låt oss hoppas att han blir frisk igen. Men det finns en risk att spelaren om två år säger: »Nu har jag gjort det jag vill göra här, nu vill jag göra något annat.«

Förmodligen hade han Ronaldinho i tankarna. 

 

I efterhand kan man se att Messi gick igenom en svår fas under den här tiden, en fas som alla stora idrottsgenier måste klara av. Förlåt om detta låter skrytsamt, men jag kom in på ämnet när jag förra året intervjuade Roger Federer i hans privatjet. Schweizaren älskar fotboll och när jag nämnde Messis namn sken han upp. »Det jag älskar mest med Messi är att se när han får bollen rättvänd och ska välja bland sina alternativ«, sade Federer, som själv kan välja mellan ungefär tolv olika forehands när tennisbollen kommer mot honom på höger sida. 

Att ha så många alternativ var enligt Federer »definitivt en fördel«, men också något av en börda. Särskilt tidigt i karriären. »Problemet när man är yngre är att veta vilket verktyg som passar bäst i varje givet läge.« 

Federer förklarade att livet är lättare för mer begränsade spelare. Sådana »som bara är jättebra på att slå forehandcrossar och backhandcrossar och därför gör det dag ut och dag in.« (Motsvarigheten i fotboll blir en spelare som är bra på att vinna boll och sedan alltid ger den vidare till lagkamraten som står närmast.) Begränsade spelare har aldrig några valproblem, menade Federer och fortsatte: »För oss [genier] är det mer utmanande. ›Vilken klubba ska jag ta ut ur bagen för just det här slaget eller passningen? Ska jag köra serve och volley? Stanna vid baslinjen? Slå en slice och attackera? Gå på kraft?‹«

Fotboll är ett spel som tvingar en att ta en massa beslut. Guardiola menar att om man ser Messis matcher i efterhand och trycker på paus, då ser man att han alltid väljer bästa möjliga alternativ. Men det tog tid för honom att nå dit. Mellan 2005 och 2008 steg hans siffror för genomskärande passningar och passningar innanför straffområdet. Dribblingarna blev något färre, men en högre andel lyckades. När han i dokumentärserien This Is Football nyligen såg tillbaka på de här åren medgav han: »Jag blev bättre på att läsa spelet och förstod att jag behövde bli mer bestämd och effektiv.« 

Delvis lärde han sig det eftersom han hamnat i klubben som mer än någon annan dyrkar passningen. Men också för att han aldrig haft som mål att vara en dribbler, utan en vinnare. Och vid 21 års ålder (Federer var lika gammal när han vann sin första Grand Slam-turnering) hade han blivit världens bästa spelare.

 

Sommaren 2008 gick Barcelona in i en ny era. Tillsättningen av 37-årige Pep Guardiola som huvudtränare var viktig, men har överskattats. Mer väsentligt: Det var här Barça utvecklade sin Messistrategi. Ambitionen blev, som Guardiola själv uttryckte det, »att få Messi att fortsätta le«. Guardiola förstod att i fotboll så är spelarna viktigare än tränaren, och i Barcelona var en av dem viktigast av alla. Andra spelare och tränare kunde offras om det gynnade Messi. Under inga omständigheter skulle världens bäste implodera i Barcelona.

Det första steget i Messistrategin blev, jobbigt nog, att sälja hans idol och mentor. Till skillnad från klubben hade Messi inte förstått att Ronaldinho hade dåligt inflytande på honom. Journalisten Ronald Reng har beskrivit hur Messi kort efter Ronaldinhos sorti hamnade i ett träningsbråk med lagkamraten Rafael Márquez, som han misstänkte hade »konspirerat« mot brasilianaren. Guardiola tog Messi åt sidan. »Leo«, sade han som om de fortfarande var tränare och barn på La Masía. »Om man inte gillar något måste man säga till.« 

I en fem minuter lång monolog gav Guardiola Messi intrycket att Barça alltid skulle älska honom. Dessutom höll han en personlig föreläsning om hur viktigt det var att leva sunt. Efter det började Messi äta nyttigare. Han såg efter sin kropp mer noggrant och blev till slut en vuxen idrottare på toppen av sin fysiska förmåga. Småskadorna upphörde. Att dribbla bort försvarare hade han alltid kunnat, men nu kunde han även accelerera ifrån dem efter dragningen. Även med ojusta medel hade försvararna svårt att stoppa honom. 

»När Messi gör sin första löpning vill han ännu inte ha bollen, Barçaspelarna vet att de ska vänta med passningen.«

Vid den här tiden pratade Messi ytterst sällan, så Barça lade mycket energi på att försöka förstå vad han önskade och vad som fick honom på gott humör. Redan 2007 hade de värvat den argentinske försvararen Gabriel Milito, delvis för att han och Messi gillade varandra. Inför OS i Peking året efter – som krockade med slutfasen på Barças försäsong – ville klubben helst inte släppa sin stjärna och fann lagligt stöd för att hålla honom kvar i Katalonien. Messi flög till Kina i alla fall. Vad göra? Guardiola ringde upp honom och bad honom vinna guld. Vilket han också gjorde.

Säsongen därpå värvade Barça Zlatan Ibrahimović. Men när Messi indikerade att den storväxte centrala anfallaren var i vägen för hans löpningar inåt i planen fick svensken skickas iväg igen. Inte konstigt att Ibrahimović blev rasande. I vilken annan klubb som helst hade en lagkamrat med synpunkter på en topp tio-värvning blivit ombedd att leva med det. 

Att spelarmakt har sina baksidor råder det ingen tvekan om. En del missbrukar den genom att bli lata (Ronaldinho) eller genom att försöka få in sina bästa polare i startelvan. Men det moderna Barcelona är format av Cruijff och Cruijff förespråkade spelarmakt redan som 15-åring i Ajax när han förklarade för rutinerade landslagsspelare hur de borde röra sig på träningarna. Cruijff menade (även efter att han blev tränare) att genom att ge spelarna makt, ger man dem även ansvar. Särskilt viktigt var detta för de allra bästa. En av Cruijffs dogmer var att medan en ordinär spelare är ansvarig för sin egen insats så är en spektakulär spelare ansvarig för hela lagets. När Cruijff själv spelade kedjerökte han sig igenom dagarna för att stå ut med pressen det förde med sig, men han accepterade alltid bördan. Det gör Messi också.

Men om stjärnan nu ska ansvara för hur ett helt lag spelar och bedöms, då vill han troligen också bli lyssnad på i större utsträckning än andra. Om han får vara med och bestämma att Ibrahimović ska dumpas är det också sedan upp till honom att på planen visa att beslutet var riktigt. Och omvänt: ignorerar klubben hans önskningar får han en ursäkt att rycka på axlarna och säga att han bara är en kille som jobbar här.

Själv förnekar Messi alltid att han skulle besitta någon särskild makt, och det är sant att han inte har vetorätt när beslut kring A-laget ska fattas. Han fick till exempel inte sin vilja igenom när han önskade att klubben skulle värva hans kompis Sergio Agüero. Men man tillfrågar honom om hans åsikt inför varje möjlig spelarrekrytering. Detsamma gäller taktiska val och tränaranställningar. En tidigare klubbpresident sade till mig:

– Han [Messi] behöver inte ens prata. Hans kroppsspråk är det tydligaste jag har sett i mitt liv. Det räcker med att kolla på honom i omklädningsrummet så vet alla om han håller med eller inte i en fråga. Han är mycket smartare än vad folk tror och vad han själv ger sken av.

Eftersom kvalitet alltid är den starkaste valutan i ett elitlag behöver heller ingen diskutera vem som är högst upp och har mest att säga till om. En av Messis tidigare lagkamrater sade till mig:

– Han är bättre än du med sin högerfot, med sin vänster och med sitt huvud. Han är bättre på att försvara och att attackera. Han är snabbare. Han dribblar bättre. Passar bättre. 

Spelaren slog ut med armarna i en uppgiven gest.

– Bättre på att stå i mål? frågade jag.

– Se upp om han prövar det också, sade spelaren.

Replikskiftet får möjligen mer tyngd om jag berättar att den tidigare lagkamratens namn är Xavi. Och den nuvarande Barçamittfältaren Frenkie de Jong sade till mig att Messi till och med är bättre än vad de flesta förstår.

– Eftersom de ser honom varje vecka framstår det han gör som normalt. Jag spelar med världsklasspelare här, men en av dem är mer än så.

Därför har Messi befälet i Barcelonas omklädningsrum. Han leder förhandlingarna om allt från taktik till spelartruppens 70-procentiga lönesänkning under coronavirusets härjningar. Ingen tränare får komma i hans väg. Under Messidynastin har ingen riktig topptränare anställts av Barcelona. När Guardiola lämnade följde ett par mindre namn: först Guardiolas assistent Tito Vilanova (Messis favorittränare som juniorspelare), och när Vilanova drabbades av strupcancer anlände en obskyr argentinare, Gerardo Daniel Martino, från Messis hemstad Rosario. Sedan kom Luis Enrique, Ernesto Valverde och nu Quique Setién. När Setién fick jobbet i januari utbrast han förvånat: »Jag trodde aldrig att Barcelona skulle välja mig.«

I själv verket valdes Setién just för den han var, en B-tränare som skulle lyssna på Messi. I Barça ingår tränaren i Messis supporterklubb. Det låter kanske dysfunktionellt, men i den här klubben är det snarare rationellt.

 

Barça har anpassat sig efter Messis osannolikt långa tid på toppen. Av de tolv Ballon d’Or som har delats ut sedan 2008 har han vunnit sex och Ronaldo fem. Det pågår en löjlig debatt om vem av dem som egentligen är bäst (för vad det är värt: Messi och Ronaldo är världens två bästa anfallare, men argentinaren är också världens bästa playmaker). Mer spännande är frågan hur de har kunnat dominera sin sport längre än någon annan, möjligen med undantag för Alfredo di Stéfano. Svaret finns i årtiondet innan de klev ut på scenen. Det var då fotbollsindustrin byggdes om för att främja superhjältar.

Storspelare brukade leva som rockstjärnor. De förväntade sig inget annat än att kroppen skulle vara slutkörd vid 30 års ålder. De tjänade inte groteskt mycket pengar. Så medan karriären pågick passade de också på att leva livet. Att vara ett geni innebar trots allt att man inte behövde jobba stenhårt. Ferenc Puskás var fet, George Best var alkoholist, Cruijff kedjerökte och Maradona tog kokain. Frestelserna som kom med berömmelsen var många, att falla för dem var nästan poängen.

Efter 1968 spelade Best mest med ordinära spelare. Pelé och Maradona gjorde det under merparten av sina klubblagskarriärer. I Napoli fick Maradona ofta passningarna bakom sig (vilket han vänligt nog ofta applåderade) och i såväl klubb- som landslag lärde han sig att spela ensam. De allra största förväntades heller inte briljera varje vecka. Pelé var ständigt beredd att åka jorden runt i jakt på lukrativa uppvisningsmatcher, Maradona tände till när det behövdes, som i VM. Och de blev ofta nedsparkade. 

Det som förändrade stjärnornas tillvaro var TV:s framfart. Före 90-talet var det ovanligt med direktsända matcher. Sedan startade Rupert Murdoch och Silvio Berlusconi kanaler bara för fotboll och plötsligt var fotbollsklubbar inte bara fotbollsklubbar längre, utan även leverantörer av innehåll. Och inget innehåll var mer värdefullt än stjärnspelare. Så kom det sig att klubbarna slöt en pakt med dem. Stjärnorna fick kraftigt höjda löner – med villkoret att de uppförde sig professionellt både på och utanför planen. Messi och Ronaldo accepterade erbjudandet.

Stjärnorna fick även bättre skydd. Fotbollens styrande organ tog i med hårdhandskarna mot ojuste spel, och särskilt tacklingar bakifrån. Från det att Messi blev allmänt betraktad som en gigant, runt 2008, tillät domarna inte längre motståndare som gick hårt åt honom. En högstatusspelare som Sergio Ramos har till exempel visats ut två gånger efter tacklingar mot Messi. 

Under TV-eran har de bästa spelarna samlats i en handfull rika klubbar. Till skillnad från sina föregångare har Messi tillbringat hela sin karriär med lagkamrater av högsta klass. Kreativitet är också en egenskap som ofta kommer fram bäst i en grupp. Precis som John, Paul, George och Ringo gjorde bättre musik tillsammans än som soloartister har också Messi lyst starkast när han till fullo har utnyttjat sina bandmedlemmar. Först hette de Xavi och Iniesta, sedan – mellan 2013 och 2017 – Luis Suárez och Neymar. Typiskt nog fann också »MSN-kedjan« sin kemi genom att prata med varandra och testa sig fram på planen, snarare än genom att följa tränarens instruktioner. 

Messis behov av ett band blir ännu tydligare när man ser honom slita framför mediokra mittfältare och backar i sitt landslag. I VM 2010 var jag trollbunden av Newcastles ytter Jonas Gutiérrez som stod för en närmast komisk tolkning av en högerback från Argentina – han hade problem att ens stå på benen. I nästa VM var det mittbacken Federico Fernández, befordrad trots avsaknad av kompetens, som var så rädd för bollen att han genast försökte bli av med den till närmaste medspelare om han olyckligt nog fick den vid sina fötter. En framstående landslagstränare förklarade för mig att i Barça får Messi oftast bollen nära motståndarnas straffområde efter en serie kortpassningar där flera spelare varit inblandade. Han har då minst fem lagkamrater inom 20 meter och eftersom de alla drar på sig bevakning är Messi sannolikt i ett man-mot-man-läge. Han kan dribbla om han vill men har även goda möjligheter att söka kombinationsspel. 

Argentina är däremot ett lag utan system. De vinner sällan bollen nära motståndarmålet. Messi får bollen även när han inte har bett om den, ofta på mittfältet utan medspelare i närheten. Som om taktiken är att han ska återskapa Maradonas solomål mot England. Motståndarna som närmar sig vet något värdefullt: han kommer högst sannolikt att dribbla. 

»I löpningarna är hans fotnedsättningar därför betydligt fler än bevakarnas.«

I VM 2014 genomförde Messi 46 dribblingar, 17 fler än tvåan Arjen Robben. Samtidigt stod han under hela turneringen bara för 242 passningar – två färre än Tysklands målvakt Manuel Neuer. Men Messi ville inte spela som ett barn längre. Medan Maradona vande sig vid att agera på egen hand hade Barcelona gjort Messi till en del av ett komplext system. Visserligen den viktigaste delen, men ändå ingen ensamseglare. 

Bara i Barcelona har han hittat den optimala miljön för sin begåvning. Här har han strukturerat sin tillvaro utifrån att rutinmässigt bjuda på briljant fotboll. Han bor i Castelldefels, en rätt trist stad söder om Barcelona, den ligger inte ens vid kusten. Där har han också köpt grannens tomt på vilken han har anlagt en egen liten fotbollsplan. Palmer, klätterväxter och vita murar hindrar utomstående att få en skymt. På andra sidan gatan bor Luis Suárez. De två brukar grilla tillsammans, dricka sydamerikanskt mate-te och diskutera hur deras barn har sovit den senaste tiden. Messis föräldrar bor tio minuter bort i den exklusiva strandorten Gavà Mar.

Verkligheten utanför sin skyddade småstadsverkstad upplever han oftast som en vägg av människor som håller upp sina telefoner för att filma honom. Han har lärt sig att ignorera det. När han lämnar hemmet är det för att åka till träningen eller för att skjutsa sina söner till skola och idrottsaktiviteter. En eller ett par kvällar i veckan kör han de 25 minuterna till Camp Nou för att spela match och när han har glänst färdigt kör han och Suárez tillbaka på en nästan tom motorväg. 

Några dagar senare gör han om det igen.

 

Regelbunden briljans kan bli fascinerande tråkig. Messi erbjuder perfektion, som om Claude Monet hade kontrakterats för att måla två mästerverk i veckan och sedan levererat precis det. Men hur är det möjligt – även för en ovanlig begåvning som tar hand om sin kropp – att kontinuerligt ta sig förbi tre man och sedan lägga in bollen i krysset?

Messi ägnar många minuter av matcherna åt att promenera, både i Barcelona och med Argentina. Den enda utespelaren som sprang färre meter i VM 2014 var Brasiliens mittback Thiago Silva. Men Messi går med ett syfte. Han samlar information, planerar kommande aktioner. Lieke Martens, en av de bästa spelarna i Barcelonas damlag, har specialstuderat Messi under herrlagets matcher för att förbättra sin egen beslutsförmåga. Hon säger:

– Messi vet vad han ska göra redan innan han har fått bollen.

Själv lärde jag mig ännu mer av David Sumpter – matematiker vid Uppsala universitet, författare till boken Soccermatics samt rådgivare till Hammarby IF. Vi träffades på en dataanalyskonferens i Barcelona och när vi tog en öl ihop efteråt gav han mig en Messiföreläsning. Sumpter påpekade hur ofta Messi får bollen omarkerad. Eftersom han alltid är motståndarnas farligaste hot och dessutom oftast går på planen undrar man förstås: Hur blir han så fri? Ibland behöver han bara ta ett steg för att hamna i rätt position och erbjuda en medspelare chansen att passa honom diagonalt. Som Cruijff alltid sade, ingen vits att springa om den bästa ytan finns alldeles intill dig. 

När Messi väl löper kan han plötsligt stanna tvärt, snabbare än vad hans bevakare kan, på stället där han vill ha bollen. Men enligt David Sumpter är det snarare hans »andralöpning« man ska intressera sig för. När Messi gör sin första löpning vill han ännu inte ha bollen, Barçaspelarna vet att de ska vänta med passningen. Förstalöpningens syfte är att locka motståndare ur sina positioner. När det är gjort startar han andralöpningen (ett signum för många skickliga anfallare). 

När Messi får bollen ändrar han riktning. Han gillar att röra sig mot mittbackarna för att ge dem ett dilemma: backa och låta honom avancera, eller kliva fram och lämna ytor bakom sig? 

Han är inte extremt snabb, men lika kvick med boll som utan. Och precis som Iniesta och Cruijff har han tillgång till en extra accelerationsväxel. Han springer med korta steg, även med tanke på hans blygsamma längd. I löpningarna är hans fotnedsättningar därför betydligt fler än bevakarnas. På samma tid som en rusande Messi hinner nudda gräset tre gånger hinner en mer storväxt motståndare ofta bara med en markkontakt. Och med fötterna i luften är det betydligt svårare att hänga med i snabba riktningsförändringar. 

Paci Seirul-lo, chef för Barças spelutvecklingsavdelning, förklarar:

– Det är så Messi blir av med sina bevakare, som en hund som får poliser att dratta på ändan i en gammal stumfilm. Även när han blir tacklad och bollen blir fri är han oftast först till den igen eftersom han återfår sin balans fortare än andra.

 

I Barcelona har Messi fungerat som ett skymmande paraply över hela organisationen. Tack vare honom har det varit ganska lätt att styra klubben. Vinner man tre Champions League-titlar på sex år tenderar oro och interna stridigheter att minska. Atmosfären på Camp Nou har under Messidynastin mer påmint om en operaföreställning än en idrottstävling. Nyförvärv har fått tid på sig att acklimatisera sig eftersom ingen kräver att de ska vara frälsare, han är redan på plats sedan länge. Klubben har heller inte behövt oroa sig för att han ska försvinna. Den enda gången han verkar ha övervägt det var säsongen 2013/2014, då hans bekymmer med den spanska skattemyndigheten blev en följetong. »Men jag fick inga officiella erbjudanden«, berättade han senare. »Alla förutsatte att jag aldrig tänkte lämna Barcelona.«

Barça har gett Messi nycklarna till klubben, gjort honom till chef. Det var rätt beslut eftersom det har fått Anställd Nummer Ett att bli kvar i alla år. Men Messis närvaro och storverk har också tillåtit organisationen att bli lat. Så länge man har världens bäste i laget behöver man inte vara bäst på annat. 

Hur A-laget ska spela bestäms i dag av Messi och ett par andra rutinerade spelare, som Piqué och Sergio Busquets, tillsammans med den som råkar vara tränare för tillfället. I dokumentärserien Matchday kan man i scenerna från omklädningsrummet se var makten ligger. Gång efter gång håller den dåvarande tränaren Valverde ett hastigt taktiksnack. Sedan kliver de äldre spelarna in och säger några ord. Messi uppmanar, med sin låga och monotona röst, vanligtvis sina medspelare att hålla huvudet kallt. Precis innan de ska gå ut och möta Atlético Madrid säger han till exempel: »Som alltid: behåll lugnet. Tappa inte huvudet. Ha inte för bråttom.« I pausen under ett Champions League-möte med Liverpool, när Barça leder med 1–0, säger han: »Försök att lugna ner spelet. Jag vet att det är svårt, men försök. Spelare för spelare är de starkare än vi och det är vi inte vana vid. De är snabba. Om spelet böljar fram och tillbaka blir det ett lotteri, men om vi hittar kontrollen är det en annan femma.« 

»Nu kräver Messi återigen att Neymar ska köpas tillbaka.«

När laget behöver skakas om är det också Messi som ser till att det sker. Inför det avgörande bortamötet med Liverpool förra året påminner han lagkamraterna om 3–0-förlusten mot Roma ett år tidigare: »Roma var vårt fel, ingen annans.« När Barça sedan faller med 4–0 på Anfield säger han på sin första egna presskonferens på fyra år: »Det värsta är att vi inte kämpade och för det kan vi aldrig förlåta oss själva.« I omklädningsrummet före nästa match, spansk cupfinal mot Valencia, tar han ordet igen. »Om de slår oss måste det vara för att de spelar bättre, inte för att de vill mer.«

Messi har till och med tillåtelse att läxa upp personer som sitter på tunga poster i klubben. Det gjorde han med Éric Abidal i januari, efter att sportchefen anklagat spelarna för sparkningen av Valverde. Kort senare bad den nye tränaren Setién om Messis åsikt under halvtidsvilan mot Real Betis. »Vad tror du att jag tycker?« fräste Messi. Han var rasande över att den orutinerade Junior Firpo (som Setién tränat tidigare) spelade vänsterback istället för Jordi Alba, veteran och vän till Messi. »Det här är inget ungdomslag, spela dina bästa spelare!« fortsatte Messi till Setién. Kort efter paus byttes Jordi Alba in istället för Firpo. 

Även Messis familj har saker att säga till om i Barcelona. Den 17-årige anfallaren Ansu Fati är tveklöst en stor talang, men man kan också notera att den första tonåringen på flera år som har gått från La Masía till regelbunden speltid i A-laget råkar ha Messis bror Rodrigo som agent. 

På planen har Messis beslut att ägna sig allt mindre åt försvar på senare tid tvingat Barça att delvis ge upp sitt traditionella presspel. Tränarna har fått acceptera det. Arturo Vidal värvades för att göra grovjobbet åt Messi, formationen ändrades till 4–4–2 och strategin har blivit allt mer lik Argentinas: bara ge Messi bollen.

– Det gäller att hela tiden hålla ett öga på honom så att man vet om han står fri eller inte när man får bollen, säger Frenkie de Jong.

De andra anfallsspelarnas uppgift blir att löpa och ge Messi support. Flera anfallare som har kommit till Barcelona på senare år – Neymar, Philippe Coutinho, Antoine Griezmann – var tuppen i hönsgården i sina tidigare klubbar. I Barça har de tvingats till mer underlydande roller. Neymar är den av dem som har lyckats bäst. Från sin ytterposition var han länge ständigt beredd att springa på Messis bollar, och när »MSN-kedjan« var som starkast säsongen 2015/2016 låg Barças expected goals (EG) på runt tre per match. Neymars egen EG-siffra den säsongen var imponerande 1,2 per match, bara strax bakom Messis 1,4.

Problemet var att Neymar ville vara Messi och i ett fåfängt försök att bli det lämnade han Barcelona. Messi beklagade det. Utan Neymar sjönk lagets EG. I mars i år var siffran under två per match, och Griezmanns 0,42 visade att han definitivt inte var en lekkamrat i Neymars klass. 

Messi åldras, men Barcelona är fortfarande beroende av honom på planen. Kanske till och med ännu mer nu än tidigare. Mellan 2017 och 2019 har hans skott och passningar legat bakom nästan hälften av lagets målchanser. Det enda andra laget i modern toppfotboll som har varit mer beroende av en spelare var Real Madrid säsongen 2014/2015. Ni kan nog gissa spelarens namn.

 

Det är därför inte så konstigt att Messi vill ha tillbaka Neymar. De håller kontakten och när Neymar förra sommaren skrev att han ville lämna Paris Saint-Germain (MSN lever vidare som Whatsapp-grupp) svarade Messi: »Vi behöver dig för att vinna Champions League.« Sedan kontaktade han Barcelonas klubbpresident Josep Bartomeu och lät honom veta sin önskan att återförenas med brasilianaren. Barças klubbledning granskade den skadebenägna och festglada 27-åringen och kom fram till att han inte var värd de 200 miljoner euro som PSG ville ha för honom. Ändå ägnade Barça en stor del av sommaren åt att låtsas försöka värva Neymar, så att de sedan kunde gå till Messi och säga: »Ledsen, vi gjorde vårt bästa men lyckades inte få hit honom.«

Messi lät sig sannolikt inte luras. Efter sommaren kommenterade han saken i en intervju med tidningen Sport: »Jag vet inte om klubben verkligen ville ha honom eller inte … allt är inte direkt tydligt.« 

Nu kräver Messi återigen att Neymar ska köpas tillbaka. Och det kan bli svårt för Barça att gå emot honom två gånger, trots att lagets offensiv redan är för gammal. 

Den 24 juni fyller Anställd Nummer Ett 33 år. Messi-eran går mot sitt slut och Barça vet att de snart kommer att behöva bygga om sitt hus helt och hållet. Men hur?  

Som en mångårig klubbrepresentant sade till mig:

– Efter Messi väntar en ökenvandring, i mörker.

Översättning: Johan Orrenius

---