Det bästa med ett VM är planeringen, sa min farbror Tom.
Gruppspelets alla permutationer. Resvägarna. Hotellen. Och det viktigaste av allt: vilka tröjor som ska med. Jag lade ut dem på sängen. Först matchtröjorna från olika år och sedan de vi tryckt upp själva, med våra egna helgon: Teddy Lucic, MVP. Zlatan, Sohn von Gott. Henke Larsson som Jesus.
Jag skrev reseschemat för hand. Flyg till Monterrey den 12:e juni och Tunisienmatchen den 14:e. Därifrån till Mexico City några dagar, sedan Houston och Sverige–Holland på midsommardagen. Jag ville instinktivt skicka schemat till Tom. Vi måste kolla flyg till finalen också, skulle han ha sagt. Man vet aldrig.
Men jag kunde inte skicka det. Tom dog i augusti förra året, i en båtolycka utanför sitt sommarställe i Stockholms norra skärgård. Jag fick ta planeringsbiran ensam. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka.
Det kommer aldrig att finnas en större supporter av det svenska herrlandslaget i fotboll än Tom. Han missade inte många Djurgårdenmatcher under sitt vuxna liv, men landslaget kom alltid först. Han var med och grundade Camp Sweden och var en av drivkrafterna bakom förbundets poängsystem, som fördelar mästerskapsbiljetter efter lojalitet snarare än tur eller kontakter. Den som reser mest ska stå först i kön, ansåg Tom, som själv sjungit för Sverige i Kazakstan, på Färöarna och två gånger i Moldavien.
Tom tog med mig på fotboll som barn, till Stadion och till Råsunda på 70- och 80-talet. Sedan dess har vi åkt på alla mästerskap tillsammans. Det här skulle bli vårt sjätte VM, och ett VM som till största delen skulle spelas i USA, landet där jag bor.
För oss båda var VM en livskalender. När någon frågar mig vad jag gjorde vid en viss tidpunkt i mitt liv går tankarna först till närmaste turnering, och därifrån räknar jag mig fram. Tom gjorde samma sak. Efter hans död hittade familjen lösa papper i hans garderob. Han hade gjort en lista över alla år sedan han var barn och antecknat de viktigaste händelserna för varje år. Varje fotbolls-VM fanns naturligtvis med. Vid 1986 stod det bara: »Maradona.« Vid 1994 fick hans dotter Matildas födelse knappt plats. Hennes namn var tillskrivet i ett hörn. Någon sa att hon får vara glad att hon inte döptes till Brolin.
»17 år skilde oss åt, men där och då flöt åren samman.«
Mitt starkaste VM-minne av Tom är från 1982, från Fåglarö utanför Dalarö i södra skärgården, där släkten haft sina stugor och där vi tillbringade somrarna. Fiske, frisbeegolf och episka fotbollsmatcher mellan grabbs och gubbs, unga mot gamla, en laguttagningsdistinktion som omförhandlades inför varje match. Blev man gubbe av att skaffa barn? Tom tyckte inte det. Han ville lira med grabbsen.
Tom kändes som en vuxen som aldrig gått med på vuxenhetens villkor. På midsommarafton trängde han sig före barnen i kön till kakbordet och lastade tallriken med tårta medan alla stirrade. Han var högljudd och odräglig på det charmiga sätt som bara genuint varma människor lyckas med. I hans sällskap fick man känslan av att de vanliga reglerna tillfälligt satts ur spel.
Den sommaren förälskade vi oss i Brasilien. Deras VM-lag spelade ett annat spel än alla andra, en sorts musikalisk magi. Zico. Sócrates och Júnior, vänsterbacken som aldrig försvarade. Vi såg matcherna på små tjock-TV-apparater och gick sedan ner till fotbollsplanen, den med hockeymålen och som låg mitt på ön. Där kickade och jonglerade vi bollen till mässandet av vår egen påhittade sambarytm.
Unkakadunka, dunkakadunka.
När Paolo Rossis hattrick skickade ut Brasilien blev vi knäckta – fullständigt, kroppsligt, som om något hade stulits ifrån oss. Efteråt gick vi ner till planen igen och kickade bollen till samma sambarytm, fast nu i moll. Tom var en vuxen man med en dotter och en son på väg. Jag hade precis blivit tonåring. 17 år skilde oss åt, men där och då flöt åren samman.
Jag har bokat ett lågprisflyg från Las Vegas, där jag bor, till Monterrey i Mexiko. Två av mina tre söner, Elliot och Aron, pluggar i Santa Barbara i Kalifornien och ska också med på VM. De flyger från Los Angeles. Men på morgonen ringer telefonen. De har kraschat bilen på motorvägen. Ingen är skadad, men bilen går inte att köra.
– Ni missar planet, säger jag.
Men Elliot har redan ringt bärgaren och håller på att beställa en Uber.
– Det kommer att kosta en förmögenhet, men så får det bli, säger han. Det är VM.
På flygplatsen i Monterrey står en lokal välkomstkommitté och tar emot. Vad som förväntas av Sverige vet jag inte. Vi borde inte ens vara här. Vi missade både VM 2022 och EM 2024, och kvalet i höstas var en katastrof. Det är bara tack vare en bakdörr i Nations League som vi står här. För Tom hade inget av det spelat någon roll. Han var en evig optimist. När han dog i augusti hade kvalet inte ens börjat och lottningen såg hygglig ut. Han hade varit övertygad om att vi skulle klara det. Graham Potter fick han aldrig veta något om. Men han hade gillat valet av en engelsman som var mer svensk än vad dansken någonsin blev.
Estadio BBVA ligger nedsänkt i marken med Sierra Madre bakom sig, byggd för fotboll och ingenting annat. Åskan går bakom berget, och när den svenska nationalsången klingar ut slår en blixt ner framför bergstoppen, tajmad som om någon regisserat den.
»Det handlar om ögonblicken, för Sverige kommer ju ändå inte att vinna VM.«
Allt går vår väg. Ayari i sjunde minuten, ett monsterskott. Isak i den 30:e. Tunisien reducerar före paus, men Gyökeres återställer ordningen. Med tio minuter kvar tränger vi oss ner mot svenskarna bakom målet, och när Svanberg sätter fyran 18 sekunder efter inhopp, i det mål vi står bakom, tappar killarna förståndet. Tröjorna åker av. Ayari gör femman på övertid och Aron släpper ur sig ett urvrål som senare ska bli en av veckans bilder i Dagens Nyheter. Inne på arenan kastar mexikanarna upp Elliot i luften med en sombrero på huvudet, som om han vunnit VM på egen hand.
– Det blir aldrig bättre än så här! skriker han.
Exakt samma ord använde Tom, brett flinande, när vi kom tillbaka till campingen i Cascais i Portugal efter att ha slagit Bulgarien med 5–0 i EM-premiären 2004. I flera dagar gick vi omkring där som turneringens kungar, nu är det likadant i Monterrey. Det handlar om ögonblicken, för Sverige kommer ju ändå inte att vinna VM.
Och som Tom och jag alltid frågade oss: vill man ens det? Vad skulle vi ha kvar att leva för då?
VM 2002 i Japan och Sydkorea. Jag bevakade mästerskapet för den kenyanska dagstidningen The Daily Nation men hade vanliga supporterbiljetter till Sveriges matcher. Jag såg dem tillsammans med Tom, den första mot England i Saitama utanför Tokyo. Matchen slutade 1–1 och i taxin hem kom vi som vanligt in på trivia. Tom nämnde i förbigående att Brasilien hade slagit Holland med 3–2 i kvartsfinalen 1994.
– Vadå? sa jag. Holland var ju inte med då.
– Va? sa Tom. Vad menar du?
– Holland missade VM 94, upprepade jag.
För att förstå vad som stod på spel måste man veta en sak: jag hade som pojke ett onaturligt minne för resultat och rekord. En sommar på ön köpte Tom sportversionen av Trivial Pursuit och vi spelade i dagar. Frågorna var svåra och vi var jämbördiga, men sedan åkte Tom in till stan för att jobba i en vecka och när han kom tillbaka hade jag memorerat varenda kort i leken, från östtyska kulstötare till japanska sumobrottare. Tom anklagade mig för att ha förstört spelet, men jag tror att han tyckte det var ganska roligt.
»Där satt han och såg sitt fotbollsliv monterat på en skärm.«
Det tjafsades i alla fall i den japanska taxin innan vi till slut slog vad om Hollands deltagande i VM 94. Vi bestämde att den som förlorade för all framtid skulle behöva ge sig i varje sportargument. Vinnaren skulle bara behöva göra en liten avfärdande gest med handen, och förloraren var då tvungen att säga orden: »Du har rätt, jag har fel.«
Tom hade tagit med sig Aftonbladets VM-bibel hemifrån med all VM-statistik. Vi sprang uppför trapporna till lägenheten vi hyrde och bläddrade fram rätt sida. Jag kände hjärtat sjunka: »Brasilien 3, Nederländerna 2. Branco, 81.«
Jag hade av någon oförklarlig anledning blandat ihop Holland med England.
Under åren berättade Tom historien hundratals gånger, för alla som ville lyssna, men han använde gesten sparsamt. Han förstod att kraften låg i att hålla den i beredskap.
Tio år efter mitt debacle i Tokyo fyllde han 60 och kom med sin fru Ylva till Kalifornien, till den lilla orten Sonora där jag och min familj bodde. Vad han inte visste var att jag i månader hade satt ihop en film om hans fotbollsliv. Startelvan hette den, och det mesta var material jag själv filmat under våra mästerskap. Människor från hela hans liv hade skickat hälsningar. Thåström, hans favoritartist som också var djurgårdare, hade skickat en. Likaså boxaren Sugar Ray Leonard, som en vän till mig på något vis fått tag på. Jag hade dessutom spelat in en sketch där jag som patient beskrev för min skådespelande terapeut de år av plåga jag genomlidit efter Japanvadet.
Tom och Ylva åkte ner till San Francisco. Där skulle jag överraska dem. Men på hans födelsedag kraschade datorn. Jag körde runt i Sonora i kontrollerad hysteri och besökte varenda reparationsverkstad utan resultat. Till slut hittade jag felet själv. Det var Sugar Ray Leonard-klippet som fått alltihop att gå omkull. Jag tog bort det, lade tillbaka det, och då funkade det. Jag slängde in datorn i bilen och körde som en galning till San Francisco genom en regnstorm.
I hotellets konferensrum satte jag upp en filmduk. Ylva kallade in Tom utan att han anade något. Där satt han och såg sitt fotbollsliv monterat på en skärm. Halvvägs igenom vände han sig mot mig med våta ögon och sa:
– Vadet är struket.
Houston i slutet av juni är hett och fuktigt, ingenting likt den torra hettan i Las Vegas. Ubern in till lägenheten jag fått låna av en gammal journalistkompis kostar 80 dollar. I bilen plingar telefonen. Någon i Camp Swedens Whatsapp-grupp säljer en biljett för 600 kronor. Elliot, som ska gå på matchen med mig men bor hos kompisar i Dallas, har redan köpt sin för tusen spänn.
Biljettpriserna är turneringens stora fråga. De var svindyra från Fifa från början och på andrahandssajterna kostar de flesta matcher minst tusen dollar, men den som köpt biljett genom förbundet har betalat en bråkdel av det. Bland svenska fans är regeln oskriven men järnhård: man säljer aldrig dyrare än man köpt. Man tjänar inte pengar på sina egna, brukade Tom säga, och den som försöker göra det i Whatsapp-gruppen hotas med uteslutning.
Jag slänger in väskan i lägenheten och går ner till en fullpackad bar för andra halvlek av Mexiko–Sydkorea. Hela baren är mexikansk, och när Mexiko vinner med 1–0 dansar vi i timmar medan bartendern sprutar vatten över alla. Mexikaner kan festa. Tom och jag drog en helnatt med dem i Johannesburg 2010, en kväll han alltid snackade om.
Svenska supportrar kan också festa. Camp Sweden var vår vän Ove Holmbergs idé. Inför EM 2004 gick han ut med att svenska fans skulle bo på samma camping i Cascais. Tom hakade på och hjälpte till. Vi åkte ner åtta man i en husbil från Sverige. Ove hade tryckt upp 50 tröjor: Camp Sweden Euro 2004. Jag har min på mig under det här VM:et. I Tyskland 2006 formaliserades verksamheten, och för första gången fanns det folk som höll ihop svenskarna på bortaplan, ideellt, och så är det fortfarande. Innan dess hade var och en klarat sig bäst hen kunde.
»Klubbtröja på ett VM? Det var en av Toms dödssynder.«
Men vi har också krånglat till det för oss. 2017 registrerade en entreprenör ett företag med samma namn som supportrarna redan använde om sin sektion, Gula Väggen, och varumärkesskyddade uttrycket. Sprickan har aldrig läkt. I Houston spelas den upp i miniatyr: Camp Sweden ordnar en midsommarfest på en bar som heter Pitch 25, Gula Väggen har en poolfest någon annanstans. Pitch 25 visar sig vara alldeles för litet, folk står i kö i timmar och skingras till slut ut på vilken bar som helst som vill ha dem. Tom hade hatat att svenskar på fotbollsresa utomlands inte kan samsas om en midsommarfest.
Åtminstone finns det en gemensam marsch till arenan. Vi samlas i en park mellan karaktärslösa kontorshus där en DJ betar av den svenska fotbollsspellistan. Beväpnad polis ser till att ingen tar med sig öl från parken. Vid ett bygge stämmer hela tåget upp i »jobba, jobba, jobba«. Arbetarna skrattar och vinkar tillbaka. Det är alltid roligt att överfalla främlingar med sitt eget språk och lämna dem med funderingen om de just blivit hyllade eller hånade.
Men vi behöver nya sånger. Finns det något mer uttjatat än Kanna på? Fotbollssupportandet har blivit en global tävling i sig, parallellt med den på planen, och där ligger vi efter. Norrmännen har tagit över VM med sin ro-rutin. Skottarna har druckit Boston torrt. Det enda vi kan göra är att stjäla från australierna: Swedes are on a bender, Trump’s a sex offender.
Vi är dessutom i kraftigt numerärt underläge. Det sägs att det har kommit minst 15 000 holländare till Houston, och därtill alla i orange som egentligen hejar på basebollaget Astros. Plus alla i Liverpooltröja med van Dijk på ryggen.
Klubbtröja på ett VM? Det var en av Toms dödssynder. Han hade backat mig fullt ut när jag i Mexiko läxade upp en stackars mexikansk grabb i Djurgårdentröja med Bergvall på ryggen. Vårt eget lag, men regel är regel.
På ramperna in i arenan drar Elliot och jag igång en ramsa: »Var är danskarna? Var är danskarna?« En sen hämnd för Sydafrika 2010, när danskarna paraderade utanför Soccer City med en flagga där det stod Hvor er svenskerne, varpå Tom klev fram i full svensk mundering. »Här är jag!« Dansk TV intervjuade honom.
På vägen till arenan hade Elliot och jag också sjungit om att Holland åker ut. Den sången läggs snabbt undan när Brobbey sätter två tidiga baljor och Gakpo två till tidigt i andra halvlek. Det blir torsk, 1–5.
»Det här VM:et hade jag velat uppleva med Tom mer än något annat.«
Jag flyger hem till Las Vegas där jag ser Sverige–Japan på ett kasino med de första svenskar jag träffat på fem år som faktiskt bor här. När det står klart att vi i sextondelen ska möta Frankrike i New York bokar jag flyg och hittar en matchbiljett i Whatsapp-gruppen.
New York är min favoritstad och den var en av Toms också. Han kom och hälsade på mig överallt där jag bodde. Han var den förste som kom till Las Vegas för att hjälpa mig bygga om huset. När jag pluggade i New York sov han på golvet i vår vinddragna lägenhet, i jacka och mössa.
New York är förstås en utmärkt plats för att kolla VM. Världens huvudstad, varje hörn av jorden representerat. Inte bara Chinatown och Little Italy utan även Little Curaçao och Little Kap Verde. Ingen behöver några fan zones. Det handlar bara om att hitta rätt ställe att se matchen på, äta och dricka.
Arenan är däremot skit. Meadowlands i New Jerseys träskmarker, mitt ute i ingenstans. Tågbiljetten kostar över hundra dollar, så jag delar en Uber med några svenskar från Sheratonhotellet som Camp Sweden ordnat. Vi samlas på en travbana och dricker öl med arenan i bakgrunden, fler DJ:ar, bra stämning. Vi ser Haaland peta in ett sent avgörande mot Elfenbenskusten och marscherar sedan in.
Publiken är blandad. Riktiga franska fans är som vanligt få, men det vimlar av Mbappétröjor. Sverige börjar bra, och under den första vattenpausen, som för en gångs skull är befogad i hettan, messar jag en kusin: »Vi vinner det här.« Sedan drar Frankrike åt skruven och jag vänder mig till killen bakom mig och säger att vi får hålla ut till paus. Mbappé gör mål mindre än en minut senare. De sätter tvåan tidigt i andra halvlek och då är det slut. 0–3. Jag blir inte särskilt ledsen. Frankrike var för bra.
»I värsta fall får man väl ta en bira«, sade Tom gärna när något gick snett, vilket han lät trycka på en tröja. På en annan tröja han ofta bar stod det »People, not a big fan«. Men det var så långt man kunde komma från sanningen. Tom var den mest sällskapliga människa jag känt, och han älskade ingenting mer än en samling inför match med bira och meningslöst surr med så många människor som möjligt.
En av våra bästa fotbollsuppvärmningar var i Innsbruck 2008. Sverige mötte Ryssland i en avgörande EM-gruppspelsmatch. Tom och gänget hade intagit stortorget vid elvatiden på förmiddagen. Avspark var klockan kvart i nio på kvällen. Jag hade jobb att göra klart och kom fram vid tvåtiden. När jag närmade mig torget, som var fullpackat, hörde jag Toms röst skära genom folkvimlet.
– Där kommer han! Den riktige Stefan Lövgren!
Jag begrep ingenting förrän jag trängt mig fram till bordet. Där satt två spelare ur handbollslandslaget: Stefan Lövgren, legendaren i slutet av sin karriär med ett VM-guld och fyra EM-guld bakom sig, och Kim Andersson, Sveriges då bästa handbollsspelare.
En stadig ström av supportrar kom förbi för att ta bild med handbollsspelarna. Tom bad Lövgren att signera sin hinkhatt, och när det var gjort sträckte Kim Andersson ut handen i tron att han stod på tur. Tom ryckte tillbaka hatten.
– Bara världsmästare får signera, sade han med självklarhet.
Efter några timmar hade jag druckit tillräckligt för att hävda att även jag i viss mening var känd. Som journalist hade jag satt ett betydande digitalt avtryck. I hierarkin av Stefan Lövgrenar, argumenterade jag, var bilden mer komplicerad än den verkade. Frågan borde avgöras empiriskt med att vi googlade båda namnen och räknade träffarna. Till allas förvåning vann jag.
Det var så det kom sig att världsmästaren i slutet av kvällen signerade min Sverigetröja: »Stefan Lövgren, den falske.«
Jag har aldrig tvättat tröjan och det var den jag bar på Toms minnesstund förra hösten. Tom hade sedan länge planerat allt i detalj. Ingen präst. Inga tal. Bara hans musik. Spellistan inkluderade Stairway to Heaven. Stones. Bowie. Thåström såklart. Gamla Fina Djurgår’n. Och den svenska nationalsången.
Han hade instruerat alla som kom att bära en klubb- eller landslagströja efter eget val. Rummet var ett lapptäcke av ränder, märken och färger. Min mamma bar en Hammarbytröja som tillhört min pappa, Toms äldre bror, som dog 2016. Min pappa var Hammarbysupporter och gillade fotboll, men inte på samma sätt som Tom och jag.
Tom hade också skrivit sin egen dödsannons. Den inkluderade den svenska förbundsskölden och Djurgårdsmärket, men i mindre format även AIK:s och Hammarbys emblem. Under de fyra märkena stod det: »Dags att sluta bråka och förstöra! Jag älskar er alla.«
För Tom var rivaliserande fans i grunden människor som valt samma sak men var oense om detaljerna. »Vi är alla kompisar«, brukade han säga när det blev tjafs. Fotbollen var stor nog att rymma allt och alla.
Utom hat. Så när Sharbel Touma efter en infekterad övergång gått från Djurgården till AIK och Dif-huliganerna började vräka ur sig rasistiska glåpord från läktaren, reste sig Tom upp. »Lägg av för fan!« ropade han. »Tacka honom för åren han gav oss istället för att stå där och spy hat.« »Sätt dig, gubbjävel!« skrek de tillbaka och undrade om han ville ha stryk. Men Tom satte sig inte. Hans son Anders, som var med på läktaren då, tänker ofta på hur stolt han var över sin pappa den gången.
Det här VM:et hade jag velat uppleva med Tom mer än något annat. Han hade älskat turneringen, trots girigheten och korruptionen, trots politiken och behandlingen av det iranska laget och supportrarna som nekades inresa och Afrikas bästa domare som vägrades visum. För USA var också USA när det är som bäst: vänligheten, energin, optimismen, det gränslöst överdrivna. Det gick inte att motstå historierna som kom fram under turneringens gång om småorterna i landets innersta som tagit emot främlingar från världen över och blivit förälskade i dem.
Spanien var värdiga vinnare. Tom hade gratulerat Norge till kvartsfinalen, en runda kortare än vad Sverige lyckades med förra gången som VM spelades i USA. I efterhand kan man kosta på sig att vara storsint.
Och kanske kommer något gott ur alltihop. Just för att USA lät Fifa härja fritt, för att turneringen mjölkades på varenda dollar och drog in 15 miljarder, spelar Infantino över sina kort. När planen kommer att sälja ut VM till privata investerare blir reaktionen så våldsam att den får skrotas. Det visar sig att vi fortfarande har något att säga till om. Att spelet tillhör fansen, som Tom skulle ha sagt.
Sorgen efter någon som var invävd i något återkommande har en egen karaktär. Det handlar inte bara om att de är borta. Det handlar om att saken fortsätter att återkomma, och att frånvaron är ny varje gång. På varje kommande match och turnering är Tom där – inte där, men där. Ett högljutt spöke att käbbla med.
Tom var mycket mer än min farbror och han brukade säga till folk: »Stefan är mer som min lillebrorsa.« Folk trodde ibland på det. Brorsor käbblar. Brorsor tävlar om vem som vet mest om VM. Brorsor blir aldrig kvitt varandra. Men brorsor kör också genom störtregnet med en trasig dator och sätter upp en filmduk i ett konferensrum och ser varandra gråta åt livet.
Brorsor drar ut på fotbollsplanen i skärgården en sommarkväll 1982, en 13-åring och en 30-åring som just sett Brasilien åka ur VM och som står där och kickar bollen i timmar i det aldrig sinande ljuset, ovetande om att den påhittade rytmen ska sätta takten för allt garvande, munhuggande, vadslagande, längtande, vinnande och förlorande som väntar dem under de många fotbollsåren framöver.
Unkakadunka, dunkakadunka.
