Runa Nilsson satt på en kvällssolig uteservering i Södertälje. Hon var den enda i sällskapet som egentligen brydde sig om matchen som visades på storbildsskärmen. De andra vid bordet begrep heller inte vad som höll på att hända. De kunde förstås se att VM-kvartsfinalen mot Tyskland 2019 gick mot sitt slut och att Sverige ledde den med 2–1. Men de greppade inte innebörden.
Tyskland.
Tyskland jävla Tyskland.
Den plågsamma avslutningen behövde Runa följa med någon som fattade och den som fattade allra bäst bodde numera i Malmö. Hennes 15 månader yngre syster svarade direkt när hon ringde. Runa hörde sorl och matchljud i bakgrunden, sedan Alva som sade åt sitt gäng: »Nu får ni vara tysta, det här ska jag se med min syster!«
Även om Runa inte hängde med i fotbollen på samma sätt längre visste hon att förbannelsen fortfarande gällde. 24 år av förluster mot tyskorna. Hur många gånger hade inte hon och Alva svurit över det till synes oövervinnerliga laget som så ofta släckt Sveriges gulddrömmar? EM på hemmaplan 2013 där Runa skjutsade runt sin rapporterande lillasyster mellan spelorterna i sin skruttiga bil som fick rattfrossa i höga hastigheter. Stryk mot Tyskland i semifinalen. VM i USA 2003 med nattrysare framför TV:n och där Alva för ovanlighetens skull var fel ute när hon spådde en medioker karriär för den 20-åriga reservmålvakten Hedvig Lindahl. Stryk mot Tyskland i finalen.
»Att se Sverige ta en titel var Alvas högsta fotbollsönskan, men att jaga bort det tyska spöket vägde nästan lika tungt.«
Efter den förlängningsförlusten hade de tillsammans åkt till Kungsträdgården i Stockholm för att hedra silverlaget. De hade haft plakat med sig. Vad som skulle stå på det hade debatterats flitigt och till slut hade de enats om »Ödmjukhet är nyckeln till våra hjärtan«.
16 år hade gått sedan den hyllningsformuleringen. 16 bekymmersfria år hade det knappast varit och syskonrelationen hade testats flera gånger. Det kunde kvitta nu, den 29 juni 2019, när de satt i var sin stad med var sin telefon tryckt mot örat och bara väntade på att domaren Stéphanie Frappart skulle blåsa av matchen.
Tyskland tryckte på för kvittering, Hedvig Lindahl fredade sitt mål. Och så hördes äntligen slutvisslan.
Att se Sverige ta en titel var Alvas högsta fotbollsönskan, men att jaga bort det tyska spöket vägde nästan lika tungt. Hon jublade tillsammans med Runa. Skrek. Av alla stora fotbollsstunder de delat var den här något extra.
Och den sista.
Alva Nilsson var TOLV år när hon inför OS i Sydney 2000 kikade i sin pappas TV-bilaga. I den hade han ringat in de sändningar som intresserade honom särskilt och till dessa hörde tre svenska fotbollsmöten med Brasilien, Australien och Tyskland. När Alva tittade närmare på matcherna såg hon att det var damlandslaget som skulle spela.
Damlandslaget?
Alva spelade själv fotboll, målvakt i Gåsinge/Dillnäs – en liten sörmländsk förening ett par mil väster om Södertälje. Hon var intresserad av fotboll. Men hon hade missat att Sverige hade ett damlandslag. Varför skrevs det inte mer om det?
Turneringen kom och gick. Sverige tog bara en poäng, men Alva fascinerades av laget och fortsatte följa det efter OS. Snart höll hon även koll på de bästa klubbarna i Sverige och när hon började prata om att bli sportjournalist förstod resten av familjen att fotbollen inte var vilket intresse som helst. Att läsa och skriva hade inte alls varit hennes grej tidigare.
– När hon gick i trean upptäcktes det att hon inte kunde läsa, säger storasyster Runa. Det kom som en blixt från klar himmel, för hon hade alltid klarat läsläxan. Men läraren läste alltid upp läxan en gång i skolan och Alva hade ett sådant sinnessjukt minne att hon memorerade orden. Sedan var det en kväll när mamma bad henne ta nästa kapitel också. Då kunde hon inte alls.
Alva lärde sig läsa, men gjorde det ogärna trots att Runa försökte sporra henne. Runa var särskilt förtjust i fantasy och högläste de fyra första delarna av Sagan om Belgarion för Alva. När den fjärde boken var utläst sade hon till sin syster: »Den sista får du läsa själv.« Alva hade verkligen gillat böckerna, men den femte förblev ändå oläst.
– Så att hon ville läsa och skriva om fotboll säger något om hur otroligt stark den passionen var, säger Runa.
»Även när fotouppgifterna handlade om något helt annat lyckades hon på något sätt få in fotbollen.«
När Alva väl hade bestämt sig för att bli sportjournalist sökte hon sig till Tessinskolans mediegymnasium i Nyköping. Fredrik Ericsson, fotolärare på skolan, märkte snabbt hur målmedveten Alva var.
– Få elever hade en tydlig bild av vad de ville jobba med senare, säger han. Men jag skulle säga att Alva valt skolan helt för att hon ville rapportera om fotboll. Jag tror aldrig att jag såg en bild av henne som inte hade fotboll med på något sätt. Även när fotouppgifterna handlade om något helt annat lyckades hon på något sätt få in fotbollen.
Alva lånade ofta skolans kamera, även när hon gick på fotboll privat. Efteråt visade hon gärna sina bilder för Fredrik Ericsson. Hon var egentligen ointresserad av kameran som verktyg, den var bara ett redskap för att fånga något hon älskade.
– Jag slogs av att hon även tyckte att halvdåliga bilder var fantastiska, säger Ericsson. Det var inte kvaliteten som var det väsentliga – det var själva dokumenterandet. Och på ett sätt hade hon rätt. Det var alldeles för få som dokumenterade tjejer och damer som spelade fotboll.
Fredrik Ericsson och de andra lärarna uppmuntrade Alvas drömmar. Samtidigt undrade de hur realistiska de var. Alva ville absolut till tidningsvärlden. Men hennes skrivuppgifter i skolan var ofta fulla av språkfel.
– Det var rödpenna överallt när vi rättade texterna, säger Fredrik Ericsson. Här hade vi en elev som brann för att få skriva om ett särskilt ämne, och så kunde man inte låta bli att tänka på hur långt ifrån hon var.
För sig själv misstänkte Fredrik Ericsson att Alva nog inte skulle bli skribent, men kanske hitta ett annat jobb inom media. Han fick fel, och han fick fel snabbt. Alva var bara 17 år när hon fick frilansuppdrag för både Södermanlands Nyheter och Expressen, efter att själv ha uppvaktat redaktionerna. Läraren blev lika förvånad som glad när han såg den orädda gymnasisten rapportera om hockeymatcher i Nyköping och division två-fotboll i Gnesta.
– Att hon tog sig igenom den barriären! Stavningen, grammatiken som var så jobbig för henne. Det var alldeles fantastiskt att se. Och jag är säker på att det var fotbollen som fick henne att orka göra det.
»›Hej, jag heter Alva och jag är flata!‹ Så kunde hon presentera sig själv i nya sammanhang.«
I bakgrunden fanns också Runa som hjälpte sin lillasyster när det behövdes. Färdigställde läxor i sista minuten, slog ihop särskrivningar i meningarna.
– Spelare som visade fram fötterna istället för framfötterna, säger Runa. Sådant slet hon mycket med. Att nöta och repetera var inte hennes grej. Men eftersom hon fortsatte skriva blev hon ändå bättre.
I mars 2005 gjorde Södermanlands Nyheter ett helgporträtt om 17-åringen som tänkte bli sportjournalist och som redan hade en fot inne i branschen. Alva har mikrofonfrilla och ler stort på bilden. Hon pratar fotboll genom hela artikeln och i faktarutan säger hon att hennes bästa egenskap är att hon vågar ta för sig. Som sämsta egenskap nämner hon att hon »ibland pratar först och tänker sedan«.
När Runa läste det nickade hon igenkännande. Självinsikt saknades definitivt inte.
När Alva doppade tårna i sportjournalistiken märkte hon snabbt hur mansdominerad den var, både sett till vilka som skrev och vilka de skrev om. För Expressen bevakade hon Nyköpings herrhockeylag i Allsvenskan. När hon frågade var hon kunde intervjua spelarna efter matchen fick hon höra att det bara var att knalla in i omklädningsrummet. Där inne väntade halv- eller helnakna män som alla blev förvånade när en ung tjej klev över tröskeln. De hade utgått ifrån att reportern var av samma kön.
I porträttet från 2005 slår Alva visserligen att slag för damfotbollen och undrar varför det inte skrivs mer om den. Men hon pratar lika mycket om herrfotboll. I artikeln står det att 17-åringen har en mini-Beckham dinglande i nyckelringen och som personlig förebild nämns Bayern Münchens målvakt Oliver Kahn.
Under åren som följde fördjupades Alvas intresse för damfotboll. Ibland gick hon på matcher som journalist, lika ofta som supporter. Inriktningen gick också hand i hand med en tydligare feministisk syn på världen. När hon kom ut som homosexuell blev ingen i familjen förvånad och Alva var heller inte särskilt bekymrad över vilka reaktioner hon skulle få från omgivningen.
– Tvärtom gillade hon att få reaktioner, säger Runa. »Hej, jag heter Alva och jag är flata!« Så kunde hon presentera sig själv i nya sammanhang.
Efter studenten blev hon engagerad i Pridefestivalen och jobbade en sommar som arrangemangets pressekreterare. Men det var fortfarande sportjournalist hon helst ville vara, slog hon fast när Södermanlands Nyheter besökte Pride för en intervju med sin tidigare medarbetare.
Knackiga betyg gjorde det svårt för henne att komma in på Journalisthögskolan. Hon läste upp dem på en folkhögskola i Södertälje, jobbade på Ica i Gnesta för att få pengar och tog de frilansuppdrag hon kunde få. Alva var dålig på att planera och strukturera, desto bättre på att agera på uppstuds och aldrig rädd för att sälja in sig själv.
»Alva var en glad skit för det mesta. Men hon reagerade starkt på orättvisor.«
En som fick ett samtal från Alva var landslagslegendaren Anette Börjesson. Efter fotbollskarriären blev Börjesson expertkommentator i radio och ansvarig utgivare för sajten damfotboll.com. 2008 startade hon också fotbollsmagasinet Marta som var en fortsättning på tidningen Nya Mål.
– Alva hörde av sig till mig och ville skriva, säger Börjesson. Hon var väldigt framåt och kollade på all damfotboll. Vi snackar stenkoll. För mig var det värdefullt med en så kunnig person, så hon fick chansen.
Anette Börjesson var självlärd i branschen och tyckte om den unga skribenten, som sprutade ut sig idéer men som ofta fick pushas när det närmade sig deadline. De lärde känna varandra på ett personligt plan och hade långa diskussioner om hur damfotbollen skulle komma framåt fortare. Varför skrevs det inte mer om den? Varför satsade inte de stora klubbarna på damer? Varför skrevs det »damfotboll« när damer spelade men bara »fotboll« när herrar gjorde det?
– Alva var en glad skit för det mesta, säger Börjesson. Men hon reagerade starkt på orättvisor och hade också en sida som var kämpigare för henne själv. Den kände jag inte till lika bra.
I Marta och på damfotboll.com rapporterade Alva om matcher, turneringar och spelare. Med bloggars och sociala mediers intåg fick hon också plattformar där hon kunde ta upp större frågor. Under användarnamnet Fotbollsflatan gjorde hon sig känd som en offensiv twittrare som i drastiska ordalag uppmärksammade orättvisor och avfärdade Fotbollsgalan som en »köttflöjtsklubb«.
Det blev allt svårare att sätta etikett på Alva Nilsson. Var hon journalist? Aktivist? Supporter?
Förmodligen var hon allt på samma gång. När Sydsvenskans tidigare sportchef Anja Gatu stötte på Alva i ett pressrum första gången hade de redan haft en del diskussioner på sociala medier.
– Hon var högljudd, säger Gatu. En person som märktes. Oftast jobbade hon för Anette Börjesson som hon alltid kallade »chefen« eller »bossen«. Hon var insatt och ville till de stora redaktionerna, men jag kände att hon nog var för mycket aktivist för det. Hon hade också ett slags idolförhållande till vissa spelare, särskilt dem från VM-laget 2003.
»Jag fick höra hur usla Expressen var på damfotboll, att vi borde skämmas i princip.«
Anja Gatu uppskattade ändå Alvas rättframma stil. Hon kunde vara kategorisk. Jobbig. Men jobbig på ett sätt som behövdes.
– Alva krävde något av mig och andra etablerade journalister. Hon ställde krav på ökad kunskap om damfotboll på redaktionerna. Och det gjorde hon alldeles rätt i.
När Alva blev förbannad på att damfotbollen fick för lite eller för dålig bevakning avreagerade hon sig ofta på Twitter. Men ibland räckte inte det. Radiosportens chef Tobias Rosvall minns inte vilket år det var, men han glömmer aldrig samtalet till Expressens redaktionstelefon. Rosvall jobbade då på tidningens sportwebb och det var en slump att just han råkade plocka upp luren.
– Hon som ringde var riktigt arg, säger Rosvall. Jag fick höra hur usla Expressen var på damfotboll, att vi borde skämmas i princip. Medan jag lyssnade på hennes kritik kom en kollega fram och visade en tweet från ett konto som hette Fotbollsflatan. Tweeten löd: »Nu har jag fått nog av Expressen. Nu ringer jag och skäller ut dem!« Det var min första kontakt med Alva Nilsson.
Men Alva kunde också höra av sig till de fotbollsskribenter hon tyckte förtjänade beröm. De var visserligen inte särskilt många, men ett undantag var Simon Bank. Under VM i Tyskland 2011 skrev hon ett hyllningsmejl till Aftonbladetkrönikören. Alva uppskattade hans sätt att skriva, men också att han reste på mästerskap oavsett om det var herrar eller damer som spelade. Dessutom fanns det inget pliktskyldigt över hans rapportering, tyckte hon. Alva skrev till Simon Bank: »Jag beundrar dig också föra att du är väldigt påläst om det jag bryr mig mest om – damfotboll. Andra journalister (inte alla men många) rycker fortfarande på axlarna åt damfotbollen. De skulle aldrig säga det rakt ut, men jag har mött dem många gånger. Det syns så väl att du är insatt och inte ›skriver damfotboll för att det måste göras‹.«
Bank tackade för berömmet och skrev i sitt svar att av alla ämnen han tog upp i sina krönikor var det två som väckte särskilt starka läsarreaktioner: Zlatan Ibrahimovic och damfotboll.
Runa följde Alvas framfart med blandade känslor. När en okänd person under en utekväll frågade om hon var Fotbollsflatans syster blev hon stolt. Hon tyckte att Alva drev viktiga frågor och beundrade hennes mod. Samtidigt önskade hon ibland att Alva hade varit mer taktisk.
– Hon sa och gjorde ofta saker helt utan konsekvenstänk. Hennes ton och spetsighet kunde få mig att: »Ta det lite lugnt, Alva.« Det var kul, och säkert träffande, när hon avfärdade Fotbollsgalan som en köttflötjsklubb. Hur bra det var för hennes karriär kan man diskutera.
Karriären såg helt okej ut betraktad utifrån. Alva bloggade, twittrade, rapporterade för Marta och titulerades »damfotbollsexpert« när hon i Expressen analyserade matcher och snackisar från Damallsvenskan. Vid mästerskapen skickade de stora tidningarna sina profilerade skribenter. Då var intresset ofta stort. Mellan turneringarna skrevs det desto mindre och Alva tyckte att utvecklingen gick för långsamt. Fortfarande kunde några av Sveriges bästa damlag prioriteras bort om samma förenings herrjuniorer behövde träningstid. Med Lyon och Wolfsburg som undantag satsade de stora europeiska klubbarna inte på damfotboll. Och i Sverige stod tunga organisationer som Malmö FF och IFK Göteborg helt utan damlag.
– Hon tyckte alltid att det gick för långsamt, säger Anette Börjesson. Helst ville hon nog bara rapportera om själva sporten som hon älskade. Men med det kom också en frustration över hur damfotbollen behandlades i vardagen.
Alva bar även på annan slags frustration. Hennes frispråkighet låg henne möjligen i fatet när det kom till att ta ytterligare kliv på arbetsmarknaden, men den var knappast hela sanningen. Alvas spontanitet och yvighet som kunde uppfattas som charmig var inte lika rolig för henne själv. Hon hade lätt för att gå igång på saker, desto svårare att fullfölja dem. Hennes privatekonomi var ofta lika svajig som hennes bostadssituation. I perioder bodde hon hos Runa och det var ofta till sin storasyster hon vände sig när livet kändes jobbigt.
– Det var nog otacksamt att vara lillasyster till mig, säger Runa. Jag har också fuckat upp, men jag har alltid haft ett fundament. Utbildning, jobb, bostad. Runt Alva var det ofta stökigt. Ett tag försörjde jag oss båda två på mitt studiemedel.
Alva var inte alltid den lättaste att leva nära och Runa tröttnade på henne ibland. Efter vissa konflikter hördes de inte på länge, men kontakten återupptogs alltid.
– Jag tror att hon bar på mycket skam, säger Runa. »Varför får jag inte saker att funka, varför går det inte för mig?« Sådana samtal hade vi ganska många. Hon berättade sällan hur hon ställt till olika saker, det var mer i breda termer. Ibland ställde jag upp med lite pengar, ibland fick hon bo hos mig.
Runa visste att Alva hade rökt på en del redan under gymnasietiden, och att bruket fortsatt och intensifierats efter det.
– När hon bodde hos mig förstod jag att hon rökte på varje kväll för att komma ner i varv och kunna sova. Och att hon då och då testade något annat som inte blev bra.
När drogintaget blev större och bredare är Runa inte säker på. Tog Alva mer droger för att hon mådde dåligt eller mådde hon dåligt för att hon tog mer droger?
– Det hänger nog ihop, säger Runa. Men jag vet i alla fall att hon började må dåligt innan hon började med droger.
»Alva nämnde ibland att hon inte mådde bra, men blev sällan särskilt privat. Hellre pratade hon om fotboll.«
2016 kom Alva in på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola i Skåne. Det är en ettårig utbildning med gott anseende. De flesta elever väljer att bo i Malmö eller Lund, men Alva bosatte sig på skolans internat.
– Jag visste vem hon var, säger Skurups linjeledare Ulf Svenning. Vi hade snackat lite på sociala medier och jag hade läst henne i Expressen. På ett sätt var hon redan etablerad, på ett annat sätt inte. I klassrummet var hon varm och engagerad, men det var också stökigt i perioder. Vissa gånger dök hon inte upp som hon skulle. Ibland fick vi gå och knacka på hennes dörr.
En som kom Alva närmare var författaren och DN-journalisten Patrik Lundberg. Under tio veckor gästundervisade han på Skurup och eftersom han var fotbollsintresserad var han nyfiken på »Fotbollsflatan«, som han följde på Twitter.
– Jag upplevde redan då att hon var mer initierad än de etablerade journalisterna, säger Lundberg. Men också hur oslipad hon var. Hon kunde säga nästan vad som helst.
Efter Skurup flyttade Alva till Malmö. Hon och Patrik Lundberg behöll kontakten och umgicks emellanåt. Alva nämnde ibland att hon inte mådde bra, men blev sällan särskilt privat. Hellre pratade hon om fotboll. Trots att hon sällan hade fast bostad i längre perioder och trots att ekonomin ständigt var skakig hade hon fortfarande stenkoll. Lundberg slogs också av att hon kunde förutse händelser på ett sätt som större tidningar inte gjorde.
– En av hennes käpphästar var att skriva om hur förhållanden mellan spelare påverkar transfers. Men ingen ville publicera det. Det ansågs för … jag vet inte, för närgånget kanske? Alva kunde se en spelare byta klubb och sedan säga: »Ge det en vecka, sedan går den där spelaren också dit.« Och sedan blev det så.
En annan gång stod hon och Patrik Lundberg på Malmö IP och såg Rosengårds affischnamn Lotta Schelin rehabträna från en skada.
– Vid ett tillfälle gick Schelin bort till en soptunna, säger Lundberg. Hon slängde en massa skräp, vek ihop emballage som hon pressade ner ordentligt i tunnan. Det var väl inget särskilt med det, tyckte jag, men Alva sade: »Kolla, den största stjärnan måste själv fixa med skräpet. Sverige kommer att halka efter. De stora klubbarna i Europa kommer att dra ifrån både lönemässigt och spelmässigt.«
Vid VM-slutspelet 2019, där Sverige slog ut Tyskland och slutade trea, hade mycket hänt inom damfotbollen. Den våren hade semifinalisterna i Champions League varit gigantklubbar som Lyon, Chelsea, Bayern München och Barcelona. I Sverige planerade såväl IFK Göteborg som Malmö FF för en satsning även på damseniorer. Fler spelare hade samtidigt fått möjligheten att bli utlandsproffs, kvaliteten på spelet hade höjts kraftigt på kort tid i många länder och intresset för sporten steg på flera fronter.
– Utvecklingen gick snabbt. Vi behövde spetsa vår bevakning och vara mer än okej, för nu gick det ett tåg.
Det är Tobias Rosvall som säger det. 2019 var han chef på Fotbollskanalen och noterade att det nu även fanns ett större intresse mellan mästerskapen. Inför säsongen 2020 letade han efter en ny reporter. Vem var tillräckligt kunnig? Vem satt på kontakterna som kunde göra Fotbollskanalen nyhetsledande? Vem var tillgänglig?
– I bakhuvudet fanns Alva, säger Rosvall. Alltså samma person som skällt ut mig efter noter senaste gången vi pratade. Jag hade inte haft så bra koll på henne på senare år, men jag kände att det var värt ett försök.
Tobias Rosvall åkte ner till Malmö och träffade Alva över en fika. Hon hade bara haft sporadiska skrivjobb de senaste åren, emellanåt även försörjt sig garderobiär. Hon saknade egen bostad och flyttade ofta runt mellan olika vänner. Och hon tog olika droger. Detta var inget som Tobias Rosvall kände till eller fick reda på. Alva berättade bara att hon hade varit sjukskriven ett tag, men att hon var väldigt intresserad av att skriva för Fotbollskanalen.
– Hon blev jätteglad, säger Rosvall. Vi var båda peppade. Jag uppfattade det som att hon såg oss som en väg tillbaka in i journalistiken på riktigt.
»Hon sträckte ut en hand ibland och berättade om sina missbruksproblem.«
Mediechefen reste tillbaka till Stockholm med ett påskrivet frilansavtal. Alva skulle skriva runt fem texter i veckan, gå på matcher och föreslå egna artikeluppslag. Rosvall var nöjd med upplägget.
– Jag ville att Alva med stor frihet skulle styra vår rapportering, säger han. Hennes intåg visade också att vi höll fanan högt gentemot övriga redaktioner. Men ganska snabbt märkte vi att något inte stämde.
Att Alva inte kom med särskilt många idéer var en sak. Värre var att hon ofta var svår att få tag på, vilket skapade frustration på desken. Tobias Rosvall kände ett särskilt ansvar för situationen och fick till ett samtal med Alva på försommaren 2020.
– Hon sa att hon inte hade mått så bra, men att det var bättre nu. Det var ett bra samtal. Det var liksom: »Nu ser vi framåt och kör på.« Men det vände aldrig riktigt. Hennes utmaningar var större än vad jag förstod.
I Malmö hade Alva många som brydde sig om henne. Hon var med som ledare i föreningen Malmö City och i deras division fyra-lag Las Presidentas, för vilka hon också gjorde några matcher som målvakt. På nätet var hon också aktiv i Facebookgruppen Rylles tipsgrupp, namngiven efter vännen och administratören Jessika »Rylle« Spångberg. Där tippade medlemmarna resultat i allsvenska matcher, men gruppen fungerade även som ett diskussionsforum om damfotboll och bevakningen av den. I gruppen lade Alva också ut de texter hon trots allt skrev för Fotbollskanalen.
– Även om hon hade sina problem tappade hon aldrig sitt engagemang, säger SVT-journalisten Louv Brattgård. »Nu har Fotbollskanalen redigerat bort halva min text!« kunde hon säga när hon var upprörd.
Louv Brattgård lärde känna Alva i Malmö. De hade fotbollen som stor gemensam nämnare, träffades ofta på Malmö IP och kunde ibland hjälpa varandra jobbmässigt trots att de var konkurrenter. I övrigt var de inte särskilt lika. Brattgård var fast anställd, med familj och egen bostad. Alva missbrukade och släpade runt sina ägodelar mellan olika tillfälliga adresser.
– Jag tyckte att det var svårt, säger Brattgård. Hon sträckte ut en hand ibland och berättade om sina missbruksproblem, hon upplevde nog mig som en stabil person. En vuxen. Medan hon hade svårt att få ordning på livet.
I oktober 2020 spelade Sveriges damlandslag två EM-kvalmatcher på Gamla Ullevi. Det blev Alva Nilssons sista uppdrag för Fotbollskanalen. Tillsammans med Tobias Rosvall kom hon överens om att avsluta samarbetet som båda kunde enas om inte hade fungerat.
– Borde vi ha avslutat tidigare? funderar Rosvall. Borde vi ha försökt mer? Vad hade varit bäst för Alva? Jag har funderat jättemycket på det, med tanke på vad som hände sedan.
Tre månader senare, den 15 januari 2021, hittades Alva Nilsson död på ett hotellrum i Malmö. Hon var 33 år gammal och nybliven säsongsmästare i Rylles tipsgrupp.
Runa Nilsson bjuder på te i sin lägenhet i Södertälje. Hennes fyraårige son är halvsjuk och hemma från förskolan.
– Edvin föddes strax efter att vi hade den där segerupplevelsen mot Tyskland 2019, säger hon. Han betydde jättemycket för Alva. Veckan efter att hon gick bort skulle hon ha kommit hit och hälsat på oss.
Obduktionen som gjordes på Alva visade spår av cannabis och kokain. På hotellrummet hittades också så kallade gräddsifoner, som kan användas för att inhalera lustgas. Någon exakt dödsorsak har varken Runa eller någon annan fått.
– Det fanns ingen fentanyl i alla fall, vilket polisen misstänkte först. Alvas hjärta var lite dåligt. Det i kombination med lustgasintaget skulle kanske kunna förklara någonting, men det är inte säkert.
Hon ville inte att det skulle gå som det gick?
– Jag tror verkligen inte det. Hon hattade runt som inneboende och kunde bli utkastad på kort varsel. Men när hon gick bort hade hon skrivit på ett andrahandskontrakt för första gången sedan strax efter gymnasiet. Hon hade till och med skrivit på det samma dag. Och om inte hade velat leva hade det funnits en mer uppenbar dödsorsak, tänker jag.
Några veckor efter chockbeskedet åkte Runa ner till Malmö. Hon träffade kvinnan som Alva varit inneboende hos den sista tiden, besökte platser som varit viktiga för hennes syster. Med sig hem tog hon Alvas tillhörigheter. De fick plats i en blå Iåda och i den ligger de fortfarande. Datorn, laddaren, lite kläder. En tekopp.
Runa ställer den blåa lådan bredvid sig på soffan. På väggen i hennes vardagsrum hänger två landslagströjor som båda tillhörde Alva.
– Alva hade ingen fantastisk livsstil för ett långt och lyckligt liv, säger Runa. Något år innan hon dog sa hon att hon inte kunde se sig själv bli gammal. Hon sa så: »Jag kan inte föreställa mig en gammal Alva.« Nu tänker jag: Det behövde du inte heller.
Hade ni tät kontakt när hon bodde i Malmö?
– Det gick i perioder. Hon bytte umgängeskretsar ganska ofta men mig återkom hon alltid till. Jag fanns alltid kvar, även om vi också hade det stormigt emellanåt. Ibland hörde hon av sig om någon artikel hon hade skrivit, ibland bara för att säga: »Nu har allt kaosat totalt, rädda mig.«
Vet du om hon sökte hjälp någon gång?
– Ja, hon tog själv kontakt med vården och fick sin ADHD-diagnos när hon var 30. Det var skönt för henne, tror jag. Ett slags svar: hon var inte bara en konstig människa. Ett tag gick hon också i regelbunden samtalsterapi. Om hur känslor fungerar och hur man kommunicerar på ett vettigt sätt. Det gav henne nog en större förståelse för sitt eget liv. Och för »lilla Alva«, som hon sa.
Lilla Alva?
– Det lilla barnet som hon försummat och som stora Alva inte riktigt kunde ta hand om ordentligt.
Fick hon någon medicin för sin ADHD?
– För behandling måste man vara drogfri en viss tid. Jag visste att hon höll på med droger i Malmö, säkert i större omfattning än vad jag var medveten om. Hon pratade några gånger om att sluta helt för att kunna få medicinering för ADHD:n. Men hon kom liksom aldrig dit.
Runa Nilssons te är urdrucket. Hennes son tittar på film i sovrummet. Hon går in och sänker volymen och tar upp tråden när hon kommer tillbaka till vardagsrummet.
– Hade hon gått i skolan i dag … det finns en annan medvetenhet om diagnoser nu. Kanske hade hon fångats upp tidigare? Kanske hade det gjort skillnad? Jag vet inte.
Sommaren efter Alvas bortgång arrangerades OS i Japan. Sverige tog sig till final i fotbollsturneringen, men Runa såg inte en minut. Landslaget var så tätt sammankopplat med hennes lillasyster att det blev för jobbigt. Nu tror hon att hon är redo att titta på Sverige igen.
– Och känna glädje, säger hon. För Alva var också mycket glädje och härligt knäppa saker. Det har tagit tid för mig att hitta tillbaka till den delen av henne – sorgen har stått i vägen. Efter hennes död har det också slagit mig vilken positiv bild många ändå verkar ha haft av henne. Jag var ofta så fokuserad på det där överdrivet burdusa och när folk reagerade på den.
»Det säger ganska mycket om hennes avtryck, att många mitt under en brinnande finalrysare tänkte på henne.«
När Alva dog beslöt sig vännerna i Rylles tipsgrupp för att instifta ett pris till hennes ära. Utmärkelsen skulle delas ut till en person eller förening som gjort något i hennes anda, »tagit en fajt för damfotbollen och för rättvisa villkor«.
I höst delas Alvas pris ut för tredje gången. Och vem som skulle bli den första mottagaren behövde juryn inte bli osams om.
– Jag får säga att jag blev rörd, säger Anette Börjesson.
Anette Börjesson har tagit mer än en fajt för damfotbollen. Som spelare vann hon EM-guld men behövde ändå köra taxi för att försörja sig, efter karriären drev hon en hel tidning om damfotboll när få överhuvudtaget skrev om sporten. Hon var också en av de första att ge Alva utrymme i spalterna. Hon blev hennes vän. Låg på henne när det behövdes, stöttade henne när livet var jobbigt. Stack till henne lite pengar ibland när det krisade.
Börjesson har gott om meriter och flera utmärkelser hemma som har gett betydligt mer uppmärksamhet än vad Alvas pris gjorde. Få noterade när det delades ut, en ruggig höstkväll på Gamla Ullevi 2021, men för Anette Börjesson vägde det tungt. Prissumman, 3 000 kronor, skänkte hon till sin första seniorklubb: Jitex BK.
Alva Nilssons minne lever även vidare på andra sätt. Flera i Sveriges VM-trupp 2023 visste vem Alva var. När hon dog twittrade dåvarande landslagsmålvakten Hedvig Lindahl att hon »aldrig träffat en mer passionerad människa gällande damfotboll«. DN-journalisten Patrik Lundberg frågade vid ett tillfälle Caroline Seger om Alva. Spelaren med fler landskamper än någon annan svensk skrattade och svarade att Alva var otroligt kunnig, men också lite tokig.
– Och det stämde väl, säger Lundberg.
Han berättar hur många profiler som ville ha med sina namn under minnesrunan som han och Louv Brattgård tog på sig att skriva efter Alvas död. Jane Björck på SVT-sporten bad uttryckligen om att få vara med. Det gjorde även flera landslagsspelare, nutida och dåtida.
– Jag tänker också på OS-finalen 2021, säger Patrik Lundberg. Då såg jag hur flera twittrade att de önskade att Alva hade fått uppleva den. Det säger ganska mycket om hennes avtryck, att många mitt under en brinnande finalrysare tänkte på henne.
Alva Nilsson hade en röst som trängde igenom bruset. Den var ansträngande eller oemotståndlig beroende på vem man frågade, men ingen kunde förneka att den var viktig. Flera av frågorna hon tidigt drev i spalter, bloggar eller sociala medier har fångats upp och utvecklats på senare år. Storklubbar som även satsar på damer. Bättre landslagsbevakning. Fler kvinnliga sportjournalister på redaktionerna.
– Snarare än att hon själv skulle slå igenom hårdare ville hon att damfotbollsjournalistiken som sådan skulle bli bättre, säger Patrik Lundberg. Mycket bättre.
Det kan den fortfarande bli, men mycket har ändå hänt. Och den röst som kanske drev på utvecklingen hårdast var så pass hög och slagkraftig att den fortfarande kan höras eka över fotbollsplanerna.