Skribenten
Carl-Oscar Korenado (tidigare Andersson) har spelat allsvensk fotboll med Falkenberg men är också Gaissupporter sedan barnsben.
Jag har precis kommit hem från Göteborg efter att ha sett mitt lag GAIS förlora hemmapremiären mot Djurgården. Min fru undrar varför jag är så nere. Det har inget med poängtappet att göra. Jag försöker förklara, säger något om en hälsena och möts av skratt. Reaktionen är begriplig, skador händer hela tiden. Men jag vill göra mig förstådd, så jag berättar för min fru hur allt började.
Som barn blev jag precis som många andra kär i fotboll. I mitt fall handlade det om GAIS. Det var ett arv från min far som tog mig och mina syskon till Gamla Ullevi, oavsett om matchen spelades i Division 2 Västra Götaland eller i Allsvenskan. Jag minns när GAIS vann kvalet till Allsvenskan mot Kalmar FF 1999, och hur jag grät av lycka. Året efter, när det blev klart att GAIS åkte ur allsvenskan, grät jag av sorg.
Mina hjältar var spelare som Pelle Blohm, Magnus Gustafsson och Lars-Henric Enered. När jag i dag skriver ordet »hjältar« vid deras namn låter det nästan skämtsamt, men som barn var det inget skämt. När jag fyllde år fick jag en grönsvart tårta, mina kompisar i skolan retade mig när GAIS förlorade, när det var dags för skolfoto åkte GAIS-tröjan alltid på. Jag bar den med genuin stolthet. Jag identifierade mig med spelarna på ett helt naturligt sätt. De blev en del av mig.
Åren gick, och mitt supporterskap förändrades. GAIS och fotbollen förblev en del av mitt liv, men jag grät inte längre när laget förlorade. Plötsligt var jag i samma ålder som många av spelarna. Jag själv spelade också på ungefär samma nivå som GAIS, och vid ett tillfälle till och med i en division ovanför. Min far blev ordförande i föreningen. Jag förstod mer och mer om elitfotbollen, och magin jag kände som barn förvandlades till en vuxen pragmatism.
»Vilken spelare! Det var något mystiskt med honom. Han rörde sig inte som de andra i laget. Han förde sig mer som spelarna jag såg i GAIS-tröjan som barn.«
Ytterligare år gick och jag började genomgå en förändring som människa. Min fotbollssatsning var avslutad, och jag ser det som att jag på många plan upplevde ett sorts »uppvaknande«. Man kan också kalla det en mognad. I denna fas började jag ifrågasätta mitt fotbollsengagemang. Vad är det egentligen jag engagerar mig i och lägger all denna tid på? Hur många timmar av mitt liv ska handla om fotboll?
Jag minns särskilt ett samtal jag hade med min familj och några familjevänner. Samtalet handlade som så många gånger tidigare om GAIS, och jag hörde mig själv säga:
»Men vad spelar det för roll om GAIS går upp i Allsvenskan? Om några år åker de ner igen, sen åker de upp igen … vad är det egentligen man hoppas på?«
Det blev tyst vid bordet. Illusionen vi alla tyst kommit överens om att uppehålla bröts för en stund. Vi diskuterade det inte mer.
Tiden gick. GAIS åkte ner i Division 1, och jag följde dem allt mindre. Jag märkte att jag fick en ny vänskap med fotbollen, en hållbar sådan. Jag hittade en balans där jag kunde gå in i illusionen när det behövdes. Jag kunde fortfarande diskutera Bruno Fernandes senaste assist och glädjas åt en GAIS-seger, men jag gick inte runt och tänkte på det om dagarna. Fotbollen blev som en snuttefilt. En funktion. Det var skönt att slå på en match på kvällen för att stänga av hjärnan en stund och vistas i en miljö där inget är på riktigt allvar. Jag vet hur den moderna fotbollen allt mer handlar om pengar, individers karriärer, sponsorer, spelindustrin och sociala medier. Ändå lekte jag medvetet leken som så många av oss leker tillsammans.
Så kom Gustav Lundgren.
Det var min far som började nämna honom. »Den där Gustav Lundgren«, sade han. »Nummer 9, det är en riktigt bra spelare!« Kul, tänkte jag.
GAIS tog steget upp i Superettan. Jag såg allt fler matcher och insåg att min far verkligen hade rätt. Vilken spelare! Det var något mystiskt med honom. Han rörde sig inte som de andra i laget. Han förde sig mer som spelarna jag såg i GAIS-tröjan som barn. För oss som såg honom ofta var det uppenbart att han var Superettans absolut bästa spelare. Det var mycket tack vare honom GAIS redan första året lyckades springa igenom serien och avancera till Allsvenskan. Men hans ålder och hans ödmjuka stil gjorde att det inte verkade finnas någon större risk att vi skulle tappa honom.
»Förstår Potter vilken juvel han har i laget?«
Lite pessimistiskt lagd, som man dessvärre är ibland, tänkte vi att han förmodligen skulle vara en viktig spelare även i Allsvenskan, men vi såg det som en omöjlighet att han skulle kunna dominera lika mycket en nivå upp.
Vi hade fel. Han dominerade ännu mer. En ödmjuk dominans. Laget först. När han började bli en snackis bland fotbollsexperter och fotbollstränare gladdes jag orimligt mycket och när det började ryktas om intresse från andra klubbar svarade han oftast bara: »Äh, jag trivs bra i GAIS.«
När vi såg laget på Gamla Ullevi följde jag, mina bröder och min far varje steg han tog. Gjorde han en snygg skarvning vände vi oss mot varandra och log: »Han är så jävla bra!« Vi började, nästan psykotiskt och kanske lite skämtsamt, prata om Gustav Lundgren så gott som varje gång vi sågs. Utan att vi märkte det hade den där magin vi upplevde tillsammans för så många år sedan smugit sig tillbaka. Nu var han plötsligt ansedd som en av Allsvenskans bästa spelare, men vi tyckte fortfarande att folk inte förstod hur gigantiskt bra han egentligen var.
Första säsongen i Allsvenskan blev en GAIS-succé mot alla odds. Många hade såklart en stor roll i det, men för oss som följt laget extra noga var det självklart att Gurra var nummer ett. Så när nästa säsong blev en ännu större succé var vi inte förvånade. Att vi alla tillsammans fick vara på Gamla Ullevi när det blev klart att GAIS säkrat Europaspel gav mig tårar i ögonen. Tårar som rann ner för mitt vuxna ansikte, på samma sätt som de gjort när vi kvalade upp till Allsvenskan 1999.
Det vi fick uppleva med Gustav Lundgren är svårt att begripa om man inte följt honom med noggrannhet. Jag vet hur överdrivet det låter, men jag tror att en av världens bästa spelare de senaste säsongerna spelat med nummer 9 i grönsvart.
Han verkar se spelet på ett sätt som ingen annan gör. Hans lagkamrater lutar sig mot honom och växer av hans närvaro. En höjdpunktsvideo med alla hans geniala aktioner från bara en säsong hade blivit över 90 minuter lång.
Graham Potter tog över landslaget, och trots att vi hade sett hur Gurra dominerat mot Allsvenskans ytterbackar de senaste säsongerna var vi (undantaget min far som lugnt menade att det var en självklarhet) superförvånade över att han blev uttagen i Potters första trupp. Men lika mycket som vi var förvånade var vi också lyckliga. Nu blev det plötsligt en familjeangelägenhet att Gurra skulle få en bra upplevelse i landslaget.
Med min gravida fru bredvid mig i soffan fick jag se Gurra göra Sveriges enda mål mot Slovenien. Återigen kände jag något fuktigt i ögonen.
För mindre än en vecka sedan spelade Sverige en av de viktigaste matcherna i landets fotbollshistoria. Två nationers VM-sommar stod på spel, och hela fotbollssverige pratade upp matchen. Få pratade om Gustav Lundgren, men i min familj var han det enda samtalsämnet. Kommer Gurra få vara på bänken? Hur många minuter kan han få? Förstår Potter vilken juvel han har i laget? Hur mår han på träningarna? Vilka umgås han med?
»Som en gåva fick jag genom Gustav Lundgren uppleva en kärlek till fotboll som jag hade glömt var möjlig.«
Som nybliven förälder såg jag matchen i min ensamhet, med låg volym på TV:n för att min son sov i rummet bredvid. Gurra fick inte bara vara med i truppen, han blev också inbytt i ett kritiskt läge. När jag såg att han tog av sig träningsjackan för att komma in förberedde jag mig neurotiskt genom att göra en sådan cirkelrörelse som man gör med armarna för att värma upp axlarna (som om det skulle hjälpa).
»GURRA SKA IN!«, skrevs det i chattgruppen. Hans första aktion var en perfekt nedtagning i fart med vänster yttersida. Gåshud. Jag stod upp framför TV:n och såg honom göra klassaktion efter klassaktion. En hörna som nästan ledde till mål. Så gjorde han den där dragningen.
Jag har sett honom göra den i Division 1 Södra mot Falkenbergs FF, i Superettan mot IK Brage, i Allsvenskan mot AIK. Det såg precis lika enkelt ut som det alltid gjort. Ödmjukt dominant, majestätiskt, simpelt och generöst slog han sedan en perfekt avvägd passning som ledde fram till det avgörande 3–2-målet.
Eftersom min sovande son hindrade mig från att skrika hoppade jag istället av glädje, men hörde skriken från lägenheten under mig och från våra grannar genom balkongdörren. Nu hade hela Sverige fått ta del av detta geni, tänkte jag. »Sagan är sann! Sverige ska till VM, men viktigare än så: GURRA SKA TILL VM!«
Dagarna som ledde fram till GAIS hemmapremiär mot Djurgården tillbringade jag så mycket tid jag kunde på Gustav Lundgren-intervjuer. Jag, min far och mina bröder bestämde oss för att åka till Gamla Ullevi för att se matchen, men mest av allt för att se vår landslagshjälte. Att hylla honom och få se den stående ovation som han äntligen skulle få. Natten före matchen drömde jag om Gurra, precis som jag kunde drömma om Pelle Blohm som barn.
Vi satte oss tidigt för att se uppvärmningen, vi följde varje steg han tog. Efter en snygg touch i uppvärmningsspelet vände sig min bror till mig och sade: »Fan vad bra han är!« Strax innan spelarna skulle gå in i omklädningsrummet före matchen, mitt i en inläggsövning, såg vi hur Gurra plötsligt lade sig ner.
Sommaren som kommer var tänkt att bli Gurras VM-sommar. Hösten skulle innebära Europaspel. Hela världen skulle till slut få ta del av det vi fått njuta av så länge. Men allt förändrades över en sekund och inget av detta kommer längre att hända. Kanske tar han sig tillbaka i storform, men något har redan dött i mig när sagan om VM är förstörd.
Som en gåva fick jag genom Gustav Lundgren uppleva en kärlek till fotboll som jag hade glömt var möjlig. Magin som fick mig att bli förälskad i fotboll som barn, och som sedan försvann, uppenbarade sig plötsligt och tog med mig på en himmelsk resa. I dag tog den slut, men jag är evigt tacksam för den.
Tack, Gurra!
