Nu är det väl revolution på gång?

Det är den 25 februari och regnet duggar över Olympiafältets plan 10. Efter förra veckans ovanligt höga minusgrader är tövädret efterlängtat i Helsingborg, men det motarbetas av isiga vindar från Öresund. HIF:s nye manager Stevie Grieve har dragit sin halsvärmare hela vägen över munnen. Den rödhårige skotten är klädd i långa träningsbyxor och en mörkblå dunjacka med Helsingborgs IF:s klubbmärke över bröstet. På huvudet bär han en tunn, svart pumamössa. 39-åringen har bott i Toronto och vill flytta tillbaka dit i framtiden, men knappast på grund av vintervädret. Han har fortfarande inte sett sig omkring i sin nya, snötäckta, hemstad och vet inte ens vad området han bor i heter.

Ännu kallare var det när HIF premiärtränade i början av januari, men då fanns det annat som värmde. Ett tusental rödblå stod på den slitna försäsongsläktaren, sköt fyrverkerier och sjöng en kärleksfullt hånande ramsa om sin nya tränare.

»He’s five foot four and he’s fucking class. Stevie Grieve’s gonna kick your ass.«

I ett sportspegeldoftande videoreportage av Skånesport från premiärträningen sade reportern: »Stevie Grieve. Det är han som ska ta HIF upp i Allsvenskan igen. Det är i alla fall vad de påpälsade åskådarna runt den frostiga gräsmattan förväntar sig.«

Det är ingen slump att Helsingborgs skotske manager var mannen i rampljuset.

 

Intresset under premiärträningen är svårt att föreställa sig när HIF:s spelare drillas på helplan i februariregnet. Publiksiffran är ensiffrig och förbipasserande hundägare kan enkelt höra Stevie Grieve när han stoppar spelet för att efterfråga modigare passningar eller mer koordinerad press. Det har gått tre dagar sedan Helsingborg inledde vinterns cupspel. Efter en frilägesutvisning på mittbacken Jakob Voelkerling Persson förlorade laget med 4–0 mot Elfsborg och redan där försvann i princip hoppet om avancemang.

När träningen är slut presenterar jag mig för Stevie Grieve, som är i färd med att lassa upp koner och västar på en handkärra. Han säger att presschefen Midhat Kuduzovic säkert har informerat honom om att jag skulle komma i dag, men att han måste ha glömt bort det.

– Men det är inga problem, säger han. Jag ska bara in i omklädningsrummet en sväng så sätter vi oss.

Han berättar om dagens träningspass, ställer upp på bilder och skämtar om att hans fru ofta retar honom för hans sätt att posera. Sedan hälsar han hjärtligt på Helsingborgs Dagblads utsända och rör sig vidare mot Olympias korridorer.

»Han höll en tio minuter lång monolog om statistik från gamla säsonger. Allt fanns i huvudet.«

Tanken är att jag ska ta en lunch tillsammans med Stevie Grieve. Midhat Kuduzovic håller honom så högt som matsällskap att han har startat en kampanj där supportrar har fått tävla om att vinna en lunch med lagets nya manager.

– Han kan verkligen snacka, säger presschefen. Jag är imponerad av hans sätt att vara med gruppen, han kan skämta och umgås avslappnat med killarna men är ändå väldigt tydlig med när det ska vara seriöst. Sedan kommer du märka att han är väldigt rak på ett lite osvenskt sätt.

Redan innan HIF presenterade Stevie Grieve i slutet av november hade han gjort en lång intervju med Helsingborgs Dagblad där han utöver att berätta om den pågående rekryteringsprocessen också tog sig tid att prata fotbollsideologi och ledarskap. Med en ovanlig öppenhet och någon form av syrlig retorisk ansats sade han:

»Har jag pratat med Helsingborg? Ja. Har de gett mig ett erbjudande? Ja. Är det en intressant klubb som projekt? Ja. Det är upp till klubbarna att komma till en överenskommelse.«

Sedan berättade han om sitt finska lag Seinäjoki där han efter ett år som juniortränare först blev assisterande i A-laget och sedan tog över som huvudansvarig. Under Stevie Grieves två år som huvudtränare tog de en fjärdeplats och en femteplats i ligan. Och i HD-intervjun var han knappast blygsam. Citat som »vi är det mest spännande lag någon någonsin vill se« framstod, även om de var riktiga, nästan som missförstånd eller felaktiga översättningar.

När Stevie Grieve väl var presenterad undrade Helsingborgs Dagblads reporter Markus Hällje om han var mänsklig.

– Jag var lite rädd att han var en cyborg eller något liknande, säger Hällje med ett skratt. Senast jag intervjuade honom kom vi in på statistik och han började rabbla en massa siffror från sin finska klubb. Han höll en tio minuter lång monolog om detaljerad statistik från gamla säsonger. Allt fanns i huvudet.

Årets första avsnitt av tidningens HIF-podd döptes till »Ingen vet om Stevie Grieve är ett geni eller en galning«. Reportern Markus Hällje är spänd på att följa skottens nya bygge.

– Han verkar kompetent och är uppenbart sjukt smart. Kanske till och med för smart för sitt eget bästa? Allt känns spännande men osäkert. Det är svårt att bedöma hur bra HIF kan bli i år.

 

Efter att HIF degraderats från Allsvenskan 2022 talades det om tålamod och ekonomisk trygghet. Det var klubbens tredje nedflyttning på sex år och den här gången behövde det bli rätt. Kostymen skulle bli mindre och slittåligare, truppen yngre och mer närodlad, tränarbytena färre och mer genomtänka. På årsmötet i mars 2023 talade den dåvarande klubbchefen Joel Sandborg om att »bryta mönstret« och lovade att HIF inte skulle göra som de alltid gjort – att byta ut personer på viktiga ledarpositioner.

Men den morgonluft som vädrades i norra Skåne förorenades snabbt.

När Taha Ali såldes till fienden Malmö FF rasade supportrarna och krävde att den redan kritiserade sportchefen Andreas Granqvist skulle avgå. Försäsongsmatcher förlorades eller medförde ännu mörkare rubriker, som mot Jönköping när planen stormades av åskådare som började slåss. Cupspelet tog slut efter hopplöst klara förluster mot Trelleborg och Kalmar. Helsingborgs Dagblads krönikörer efterlyste en spelidé och påminde något insinuant om när Örebro sparkade Joel Cedergren efter en enda serieomgång.

Sedan inledde HIF Superettanåret 2023 med tre raka 1–0-förluster och det där mönsterbrytande tålamodet var slut. Den 17 april sparkades sportchefen Andreas Granqvist samt huvudtränarna Mattias Lindström och Alvaro Santos. Veteranduon Stuart Baxter och Hasse Eklund tog över och ledde laget till ännu en 1–0-förlust men fick därefter ordning på resultaten och räddade nytt kontrakt i sista omgången.

»Det var en sån ickeprestation. Ren dödgrävarfotboll.«

Ny sportsligt ansvarig blev Mikael Dahlberg och efter säsongen tillträdde Reda Chahrour som klubbdirektör. De nya cheferna pratade ännu mer än sina föregångare om tålamod och att göra saker på rätt sätt. Klebér Saarenpää anställdes som ny huvudtränare efter många hyfsade Superettanår i Brage. Truppen slimmades och spetsades. Det räckte till en fjärdeplats och hugg på allsvenskt kval 2024.

Men plötsligt blev det sämre igen. Inför säsongen 2025 såldes målskytten Taylor Silverholt till Elfsborg samtidigt som försvarsledaren Thomas Rogne slutade. Det märktes. HIF missade mängder av frilägen under säsongsupptakten och när målskyttet började lossna kollapsade försvaret i en 1–5-match hemma mot Kalmar. Borta mot lokalrivalen Landskrona tappade de 3–1 till 3–3 på övertid. Ändå var det ett annat derby som störde Jakob Voelkerling Persson, då tillhörande Sirius. Trelleborgssonen som ofta hängde på Olympias Södra stå under gymnasietiden i Helsingborg följde HIF från Uppsala och reagerade på hur trist och uppgivet allt kändes. Laget blev mållöst totalt tio gånger och under sensommaren gjorde de inte mål på fem raka matcher.

– Jag tror att luften gick ur många supportrar i hemmaderbyt mot Landskrona, säger Voelkerling Persson. Visserligen blev det en poäng, matchen slutade 0–0. Men det var en sån ickeprestation. Ren dödgrävarfotboll och det funkar inte riktigt om man inte vinner nästan alla matcher. Folk betalar pengar för att se något de tycker är roligt. Det är få som uppskattar att se elva man i straffområdet som sparkar bort bollar.

Han tittar ner på HIF-loggan som pryder hans bröst sedan i januari.

– Efter det kändes det verkligen som att vi behövde en nytändning.

Direkt efter serieavslutningen 2025 meddelade HIF att tränaren Klebér Saarenpää, som hade förlängt sitt kontrakt i april samma år, skulle lämna sitt uppdrag. Ännu en gång ville föreningen staka ut en ny riktning.

Mikael Dahlberg, som varit sportchef i HIF från 2023, fick i slutet av förra året en ny roll som teknisk chef. Det innebär att hans ansvarsområde kommer innefatta akademin och damlaget och att han ska fokusera mer på föreningens allmänna riktning. Sportchefsrollen för herrlaget togs bort och ersattes av den nye managern Stevie Grieve.

»Det är nog stor skillnad jämfört med Klebér«, sade klubbdirektören Reda Chahrour till HD om rekryteringen.

Han förklarade att HIF med det nya ledarskapet såg ett mer offensivt spelsätt framför sig samt att Stevie Grieve utöver tränarrollen skulle jobba med personalansvar, scouting och rekrytering. Reda Chahrour fortsatte:

»Det är oerhört viktigt att det sker inom ramen för identiteten vi har. Vi kan inte bara flyga iväg och göra helt nya saker.«

Stevie Grieve fick en budget att förhålla sig till och hans värvningar har följt en övergripande strategi, men managern har hela tiden haft sista ordet om truppbygget. Och i en tid där framåtsträvande klubbledare talar om att arbeta mer föreningsstyrt än personstyrt förefaller det utifrån som om HIF har gett ovanligt stort mandat till en nyrekryterad manager. Stevie Grieves uppdrag var tydligt från start: Bygg en trupp som passar för din spelidé, utveckla gärna säljbara spelare och, kanske framför allt, vinn.

 

Stevie Grieves första transferfönster liknar inte något annat i HIF:s moderna historia. Rutinerade nyckelspelare som Wilhelm Loeper och Wilhelm Nilsson lämnade på utgående kontrakt och lagkaptenen Jon Birkfeldt tog beslutet att pensionera sig. Unge Benjamin Örn såldes till danska Randers.

Bland värvningarna finns spelare från Schalkes och Strasbourgs B-lag, från franska femteligan och colombianska andraligan, från Houston och Colorado i MLS. Helsingborg har också gjort mer traditionella värvningar i form av AIK-talangen Alexander Fesshaie, Leo Hedenberg från Ängelholms FF samt hemvändarna Loret Sadiku och Jakob Voelkerling Persson.

– Jag spelade allt mindre i Sirius förra året, säger Voelkerling Persson. Då kände jag att jag ville komma någonstans där jag skulle få en större roll, trivas och tycka att det är kul att spela fotboll. Det visste jag att jag skulle få här i HIF.

25-åringen spelade i Helsingborg mellan 2019 och 2022 innan han flyttade till Sirius där det har blivit 74 allsvenska matcher. Det gör Jakob Voelkerling Persson till detta HIF:s mest meriterade spelare tillsammans med Loret Sadiku och det tidigare Hollandsproffset Max Svensson. Utöver att han gillade tanken på att få stort ledaransvar spelade samtalen med den nye managern stor roll i Voelkerling Perssons klubbval.

– Jag gillade Stevies sätt att vilja vända en negativ trend i HIF till något positivt. Lite mer bröstet utåt, mer modigt och offensivt. Det känns som ett härligt engagemang igen. Många är exalterade och har förväntningar på oss, vilket de ska ha. Vi har en tydlig målsättning att gå upp. Det är därför jag är här och det är därför vi har kunnat värva Fesshaie och såna spelare från en högre hylla.

Även vänsteryttern Max Svensson, som återvände från Willem II inför förra säsongen, känner att något har förändrats i lagets tankesätt.

– Vi har pratat mycket om att släppa på handbromsen, säger han. Framåtlutat är kanske tråkigt att säga men det kommer bli mycket mer folk framåt. Stevie har en sprudlande energi som smittar av sig. Jag känner mer självförtroende och kreativ frihet, att vi uppmuntras till att göra saker vi är bra på. Det kommer leda till rolig fotboll!

 

Det blir ingen lunch. Stevie Grieve vill istället träffas i ett pressrum på Olympia och få intervjun avklarad så snabbt som möjligt. Han svarar artigt på frågor om första tiden i Helsingborg men tycks ointresserad av att kallprata. Redan när jag frågar honom hur det är att vara så långt från familjen, som är kvar i Skottland, förstår jag vad Midhat Kuduzovic menade med den »osvenska rakheten«.

– It’s pretty shit, säger Stevie Grieve.

Efter några sekunders tystnad utvecklar han svaret.

– Som fotbollstränare måste man vara realistisk. Oavsett var man befinner sig är man aldrig mer än sex veckor från att få sparken. Jag kommer inte flytta min fru och mina två söner, riva upp deras tillvaro med sociala sammanhang och skola hemma i Skottland, för att kanske ändå behöva byta jobb och land efter ett halvår.

Då har Stevie Grieve ändå bytt jobb och land ganska många gånger under sitt fotbollsliv.

»Jag tycker fortfarande inte att jag är så bra, jag har bara listat ut hur man vinner.«

Han började träna fotbollslag i Perth, sju mil norr om Edinburgh, som 15-åring och märkte efter något år att han var bra på det. Snabbt blev tränarrollen roligare än att spela.

– Jag spelade fotboll för det gör alla i Skottland. Det är det enda vi gör. Det är alltid fotboll på TV:n och jag tror att större andel av befolkningen går på fotboll i Skottland än någon annanstans. Så det var inte konstigt att fotboll blev min sport.

Hur högt nådde du som fotbollsspelare?

– Alltså, normal nivå.

Spelade du som vuxen?

– Tills jag var 18. Jag slutade för att jag föredrog att vara tränare och började undra varför jag slösade bort mina helger med att spela.

Hade du någon inspiration eller förebild som tränare?

– Nej. Det är bara ett jobb.

Han gick tränarutbildningar, vilket i Skottland inte är ovanligt för en tonåring, och blev lärling i sitt council där han fick utföra olika småjobb och träna gräsrotslag.

– Jag var runt 18 när jag bestämde mig för att försöka bli tränare, säger han. På college märkte jag att jag var mycket bättre på att coacha än alla andra, inklusive läraren som höll i fotbollskurser. Han var min assisterande tränare och jag var mycket bättre än honom. Men det fanns inte direkt ett ögonblick där jag insåg att jag verkligen kan detta. Jag tycker fortfarande inte att jag är så bra, jag har bara listat ut hur man vinner.

Är det inte det som är att vara en bra tränare?

– Om du frågar vissa personer är det andra saker.

Vad tycker du att det är?

– Jobbet är att få ut så mycket som möjligt av spelarna.

Hur gör du det?

– Det viktigaste är att ha rätt tränare i rätt miljö med rätt personligheter. Det är en sport som handlar om människor, inte som tennis där du bara har dig själv. Jag kommer att göra misstag och det kommer även spelarna göra. Jag kommer att göra fel byten, ha fel matchplan, fel möte eller fucka upp namnen på träning. Det händer. Vi är alla normala personer. Men det är spelarna och miljön du skapar som utvecklar den typen av människor som kommer bli framgångsrika. För mig är truppbygget viktigare än taktiken, som bara är riktlinjer och ett ramverk för hur spelarna ska tänka och agera. Det är lagets beteenden och mentalitet som gör att man vinner matcher.

 

Stevie Grieve hoppade under sina första tränarår mellan olika uppdrag som ungdomstränare och det dröjde innan han kunde leva på sporten. Han var en sväng i USA som 21-åring, jobbade i olika skotska klubbar och hjälpte till i ett futsallag. Ett av hans huvudsakliga mål var att coacha utanför Skottland och 2012 fick han chansen att träna det schweiziska fjärdeligalaget FC Gland. Året efter flyttade han med sin fru till New Dehli och jobbade med tränarutbildningar på en fotbollsskola och som teknisk direktör i en andraligaklubb. Samtidigt hade han börjat skriva böcker med taktiska analyser, och det dröjde inte länge innan han halkade in på ett TV-jobb i Indien.

– Jag blev intervjuad på en fredag, visade mina fotbollsböcker och pratade en stund. De frågade om jag kunde starta på måndag, och det gjorde jag.

Hur var den upplevelsen?

– Fantastisk.

Vad lärde du dig?

Stevie Grieve skrattar till innan han svarar.

– När man har en begränsad kameratid lär man sig att föra fram sin poäng på kort tid. Det går inte att svamla i TV. Så man måste vara tydlig och det hjälper när jag analyserar och ska leverera ett budskap till spelare.

»Jag är min egen person och gör mina egna val.«

2015 startade han en egen TV-show, The Mind Game, och i en skotsk tidning fick han smeknamnet »Skottlands Gary Neville«, något han själv bara skrattar bort. Hela tiden såg han sig i första hand som fotbollstränare. 2016 flyttade han med sin fru till Toronto, jobbade med ungdomsfotboll och gick en personligt skräddarsydd tränarutbildning där han fick fokusera på ledarskap, kommunikation och språk.

– Det är den bästa utbildningen jag har gått. Mitt slutmål var att träna ett professionellt fotbollslag i Europa. Jag kunde redan mycket om taktik men behövde lära mig andra delar.

2019 flyttade Stevie Grieve tillbaka till Skottland, där han först jobbade som scout och analytiker i Dundee United och därefter blev sportchef i St. Johnstone, laget han hade hejat på sedan barnsben.

– Jag kommer från ett Rangershem, säger han. Min pappa hejade på dem. Men jag är min egen person och gör mina egna val. St. Johnstone var mitt lokala lag.

Tror du att det hade varit svårare att träna St. Johnstone än till exempel HIF, där du kommer mer utifrån och inte har samma relation till klubben?

– Coaching is coaching. Men jag hade inte velat vara huvudtränare i St. Johnstone, för jag vill inte vara killen som fick dem degraderade.

Gick du på deras matcher som barn?

– Jag hade inte råd att gå på matcherna. Jag tittade bara på TV.

Hur var annars din uppväxt i Perth?

– Måste vi prata om det här?

 

Det är oförutsägbart att prata med Stevie Grieve. Han kan vara snarstucken och kort i tonen, som om han mellan raderna antyder att en viss fråga är dum eller märklig. Men han kan också avbryta en fråga mitt i när han förstår vart den är på väg och sedan leverera ett perfekt, utförligt svar. Han kan sticka iväg på egna sidospår, bjuda på långa detaljerade fotbollsresonemang och berätta anekdoter. Som när vi pratar om hans nästa stopp i karriären efter St. Johnstone, sportchefsjobbet i den engelska miljömedvetna klubben Forest Green Rovers.

– Det var en katastrof, säger Stevie Grieve. Ett jobb jag aldrig borde ha tagit. Klubben förändrades och blev mer PR-driven. Forest Green är världens första veganska klubb. Grön och ekologisk. Jag gillar idén, vad de bryr sig om och hur de uppfattar världen. Men jag var där som fotbollsarbetare och man kan inte låta PR-maskineriet styra alla beslut. Vi kunde inte tvätta utrustning på träningsanläggningen för vi hyrde bara in oss där och vi kunde inte göra det på arenan för då skulle det bryta mot de miljövänliga reglerna. Jag fick telefonsamtal med tjafs som att osten hade smält för bra så det måste vara fel ost.

Han suckar.

– Det var viktigare hur det uppfattades än vad vi faktiskt gjorde. Men det var en bra erfarenhet, för jag lärde mig vad man måste se upp med och vad man inte kan acceptera eller ignorera.

»Klubben värvade en spelare utan att berätta det för mig och satte honom i en jävla helikopter inför en match.«

Stevie Grieve lämnade Forest Green Rovers efter mindre än ett halvår och i april 2023 blev han akademitränare i finska Seinäjoki, som då hade britten Richard Dorman som teknisk direktör. Efter mindre än ett år blev Grieve huvudtränare i A-laget och 2024 slutade hans lag fyra i Veikkausliiga.

– Under den säsongen var det tre tränare i Finland som sa till mig att mitt lag hade förändrat finsk fotboll, på grund av hur vi spelade. Ett lag som influerades av vårt spelsätt förbättrade sin tabellplacering fem positioner från 2024 till 2025. De blev mer offensiva och roligare att se. Förra säsongen hade vi vårt bästa lag någonsin i SJK men fick inget för det. Vi kom bara femma. Sedan skedde några oacceptabla förändringar bakom kulisserna och då hade jag ett val. Antingen lämna klubben eller stanna och jobba under förutsättningar jag inte trodde på.

Vad var det som hände?

– Klubben värvade en spelare utan att berätta det för mig och satte honom i en jävla helikopter inför en match. Det var »den hemvändande hjälten« men för mig var han reserv som vänsterback. Varför spenderade vi så mycket pengar på en reservback när vi kunde ha lagt dem på en riktigt bra anfallare, vilket vi faktiskt behövde just då?

Och du visste ingenting förrän han var klar?

– Jag fick veta att den här spelaren satt på ett flyg till Finland och skulle presenteras i en helikopter. Det skedde annat som jag inte gillade, ägaren ville ha kvar mig men var inte fullt medveten om allt som pågick i klubben. Då sade jag: »Okej, jag lämnar efter säsongen.« För det du ignorerar är också vad du accepterar.

 

När han hade bestämt sig för att lämna SJK gjorde Stevie Grieve en lista på realistiska klubbar han kunde tänka sig att jobba i. HIF fanns med på listan, och klubben hade i sin tur fått upp ögonen för skotten långt tidigare, i samband med att de följde en spelare i Seinäjoki.

Stevie Grieve gillade det han hörde från Helsingborgs klubbledning och eftersom han hade jobbat både som rekryteringsansvarig och tränare tänkte han att den kombinerade managerrollen som föreslogs kunde passa honom bra.

»Ja, de är välorganiserade, men det är så jävla tråkigt. Jag hatar det.«

Nu vill skotten föra upp Helsingborg till Allsvenskan. Att det är målet har han varit tydlig med, men han har pratat minst lika mycket om att vinna publikens gunst. Att det ska vara kul att komma till Olympia.

– Vi kommer inte vinna 30 av 30 matcher, säger han. Därför måste vi se till att publiken kommer tillbaka och hejar på oss oavsett om vi vinner eller förlorar. De måste stötta och tro på idén vi visar upp på planen. Och om vi är jättetråkiga kommer ingen vilja stå bakom det. Folk vill bli underhållna. Vi är en innehållsindustri i dag. Idrottslag måste spela på ett sätt som först och främst är underhållande, därefter vinnande och bra för klubbens affärsutveckling.

Vad tycker du är underhållande fotboll?

– Spelar du helst 3–3 eller 0–0? Vad är mest underhållande? Båda är oavgjorda matcher. Folk vill se lag som försöker vinna, som rör sig fram, tar risker och är offensiva. Inte riskminimering och ett lågt stående 4–4–2 som sällan går framåt.

På sitt för en elittränare ovanligt aktiva X-konto har Stevie Grieve återpublicerat ett citat från Marcelo Bielsa som lyder: »Jag är säker på att fotbollen är på nedgång. Fler och fler tittar på den här sporten men den blir betydligt mindre attraktiv. Vi premierar inte längre det som gjorde fotbollen till världens bästa sport.«

– Han har helt rätt. 2010 var det Barcelona den främsta influensen inom taktik. Alla började gilla passningsspel. Den största referenspunkten från det laget är bollinnehavsspel. Men Barcelonas storhet var inte bollinnehav eller positionsspel. Det var ett ramverk för flexibilitet och väldigt mycket rörelse. Men de sakerna har gått lite förlorade. När jag var ung var spelet långsammare och mindre atletiskt, men mer kreativt och dynamiskt. Spelare kunde ta bollen, slå en 50-meterspassning att springa på, nästa spelare tog ner den och spelade in mot mål. Nu handlar det så mycket om struktur.

Svordomarna haglar och kinderna blir rosa när Stevie Grieve går upp i varv och parodiserar en typisk modern tränare.

– Det är hela tiden: »Åh, låt oss inte förlora bollen här, låt oss inte ta några risker eller släppa till kontringar.« Det suger. Man sitter på läktaren, ser att laget ska spela 3–2–4–1, och kan utifrån det förutse varje pass som kommer slås. Och ja, de är välorganiserade, men det är så jävla tråkigt. Jag hatar det.

Stevie Grieve vill vara en annan typ av fotbollstränare. Han har en formel för hur högt XG [expected goals] hans lag behöver ha i förhållande till sina motståndare och anser att offensiv fotboll ökar sannolikheten att laget gör fler än motståndaren. Och han vill låta individualister skina.

– Det är spelarna, inte tränarna, som vinner matcher. Ibland diskuteras det hur man hade använt Ronaldinho, i vilken roll man hade klämt in honom, i dagens fotboll. Men det spelar ingen roll! Ge honom bollen och låt honom göra vad han vill, för han är den bästa spelaren. Så får medspelarna anpassa sig istället. Spelare kan fråga hur de ska göra i vissa situationer och då svarar jag: »Du har spelat fotboll, vad tycker du själv? Hur uppfattar du situationen?« Men alla är inte vana vid det, för vi har helt tagit bort aspekterna frihet, kreativitet och att låta galningar skina.

 

Mycket av det Stevie Grieve säger – och sättet han säger det på – sticker ut, och det råder ingen tvekan om att han har gjort HIF intressantare att följa. Visst går det att förstå omgivningens entusiasm när en skotte säger att han redan har förändrat finsk fotboll och nu vill göra samma sak i Helsingborg. Men de stora orden gör också fallhöjden högre och många fotbollsvisionärer har misslyckats förut.

När Pep Clotet Ruiz tog över Halmstads BK efter Lasse Jacobsson inför säsongen 2011 talades det om en spansk revolution. Bollklubben värvade B-lagsspelare från Real Madrid och lade alla sina ägg i samma katalanska tiki taka-korg. Få bottentippade lag i Allsvenskan har bringat så stor fascination och nyfikenhet som Halmstad gjorde den våren. Det gick åt helvete. Pep Clotet Ruiz fick sparken i juli och laget slutade sist i serien.

Det saknas inte heller likheter mellan årets HIF och förra årets Örebro SK. Helsingborg är en större klubb med bättre grund att stå på, men jakten efter något nytt, spännande och modigt efter flera syrefattiga säsonger är snarlik. Precis som Helsingborg 2026 värvade förra årets ÖSK okända spelare som ansågs lovande och precis som Stevie Grieve pratade Sreten Kenic om anfallsfotboll och aggressivt presspel. Kenic, i dag assisterande tränare i Örgryte, fick behålla jobbet i sju matcher. Det mesta talar för att Stevie Grieve blir kvar längre än så, men det vore inte konstigt om somliga HIF:are oroar sig för att det sker så stora förändringar på kort tid.

»Vi har varit i den här ligan i tre år och om vi fortsätter göra samma sak kommer resultaten bli desamma.«

Stevie Grieves transferfönster följer HIF:s uttalade strategi om att värva prisvärda spelare med hög utvecklingspotential. Truppen är en av Superettans yngsta och skotten har gett mycket speltid till killar från akademin. Bland annat har 18-årige Alvin Nordin och 16-årige Lucas Landgren Persson fått stort förtroende under försäsongen.

Ändå är det svårt att bortse från det faktum att Helsingborg har gett anmärkningsvärt stort mandat till en person som aldrig förut verkat i svensk fotboll och som själv pratar om att man aldrig är mer än sex veckor från att få sparken. Det är en djärv satsning, och kanske gör HIF något rätt som frångår det som tidigare inte har fungerat? Som Stevie Grieve säger:

– Vi har varit i den här ligan i tre år och om vi fortsätter göra samma sak kommer resultaten bli desamma. Om du aldrig testar något annorlunda, hur ska du då få till en förändring?

Men gränsen mellan djärvt och dumdristigt är hårfin, och frågan är vad som händer om Stevie Grieve misslyckas. Han är inte tränare, han är manager. Detta är i första hand hans lagbygge, inte Mikael Dahlbergs eller föreningens. Om han försvinner – vad händer då med spelarna han själv scoutat och värvat, tänkta att fungera i spelidén han själv förespråkar?

För Stevie Grieve säger också:

– Jag vet inte om alla värvningar kommer bli rätt. De flesta övergångar inom fotbollen är 50-50 om de lyckas eller inte. Men jag tror på killarna. Det är bara att titta på Demba [N’diaye, mittback], som spelade i franska femteligan men uppenbarligen är en av våra bästa spelare.

 

Det är inte bara på fotbollsplanen Helsingborg har förändrats under vårvintern. I samband med nysatsningen med Stevie Grieve i spetsen har klubbens medieavdelning börjat publicera videoreportage inifrån herrlaget. Supportrarna får följa med in i teorisalen eller omklädningsrummet under halvtidspauser. Stevie Grieve har gått med på allt och är mån om att öka intresset för laget.

Han är inte heller rädd för att uttrycka sig i sammanhang som inte har med fotboll att göra. Hans X-konto är en blandning av HIF-information, taktisk utbildning och politiska ställningstaganden. Han återpublicerar USA-kritik och syrliga skämt om det brittiska kungahuset.

– Jag tänker att vi alla är vanliga människor och kan säga vad vi vill, säger Stevie Grieve. Jag säger det jag tror på. Politik formar hur du lever. Unga personer tror inte att det rör dem, men dåliga beslut från en regering kan leda till mer fattigdom och minskad jämlikhet. Folk borde klaga på hur saker är men alldeles för få tar ställning.

Är det viktigt för dig att ta ställning?

– Jag säger det igen. Det du ignorerar är också vad du accepterar. Om man ignorerar ett folkmord i Gaza betyder det att man accepterar det. Om någon frågar mig om min syn på Israel-Palestina-konflikten är det att Israel har stulit ett land de senaste hundra åren. Och ska vi acceptera att de bombar folk i Gaza? Nej det ska vi inte. I dag är det Israel som gör det i Palestina, i morgon skulle det kunna vara Sverige som gör det i Danmark. Många pratar om Rysslands invasion av Ukraina men få säger något om det som är längre bort. Var drar man gränsen?

Tycker du att fler spelare borde bry sig om vad som händer i världen?

– Vad andra bryr sig om och hur andra uppfattar världen är upp till dem. Det finns spelare som inte tänker på annat än fotboll och det finns de som bara ser det som ett jobb och har andra intressen. Det spelar ingen roll, så länge man gör sitt bästa när man är här. Jag tänker inte försöka påverka någon annans världssyn, men om någon frågar mig om en åsikt kan jag ge en åsikt. Jag är en ganska intelligent kille, jag förstår saker i världen. Jag kan säga att Skottland borde vara självständigt. Men det spelar väl ingen roll för ditt liv?

Hur ser du på den svenska föreningsmodellen, med 51-procentsregeln och medlemsägda klubbar?

– Det är bra, men jag är inte helt insatt i hur svensk fotboll är organiserad.

Känns det extra viktigt för dig att föra dialog med supportrarna i HIF med tanke på att de också äger klubben?

– Jag vet inte om det är så viktigt. Det är likadant överallt. Du står alltid till svars mot någon, oavsett ägare. Men det är fansen som betalar biljetter och fyller stadion. Under pandemin märkte vi att fotbollen inte är någonting utan sina supportrar. Ingen vill vara fotbollstränare på en tom stadion, då kan man lika gärna coacha i division fem.

 

Stevie Grieve är svår att fånga. Han kan tala passionerat om sin fotbollsfilosofi och man-man-spelet han försöker implementera i HIF. Men han uttrycker sig också som att det bara är ett jobb, inte mer, och har sagt tidigare att han hoppas ha gått i pension när han är 50. Han är »en ganska intelligent kille« som har »listat ut hur man vinner fotbollsmatcher«. Ändå vill han gardera sig med att han kommer att »fucka upp saker« och prioriterar underhållning före det mesta. Det lyser i hans ögon när Ronaldinho och Marcelo Bielsa nämns eller när han berättar om St. Johnstones förmodade uppflyttning till skotska Premiership. Men när han talar om spelets utveckling framstår han nästan som bitter. Jag säger till honom att han förefaller cynisk inför fotbollsindustrin.

– Det är först och främst business, säger han. Det är därför tränare får sparken efter sex veckor och det är därför man måste ge speltid till vissa spelare för att utveckla tillgångar som går att sälja. Det är därför underhållningen har gått förlorad. Folk är mer fokuserade på bara resultat och business och därför har vi förlorat det som gjorde spelet speciellt, som gjorde att det blev världens mest populära sport. Jag kollar på mer basket än fotboll om jag ska vara ärlig, och det kommer den unga generationen också göra, för de ser matcher som är otroligt tråkiga.

Stevie Grieve reser sig och går. Sirius om fyra dagar. HIF ska komma att förlora den matchen med 4–1 och därefter avsluta cupspelet med 1–1 mot Gif Sundsvall. Sedan ska ytterligare nyförvärv förstärka truppen och Stevie Grieve ska återigen tala om den självklara målsättningen att nå Allsvenskan.

För så är det. Mycket är färskt i Helsingborgs IF: Ny strategi, spännande och exotiska nyförvärv, en karismatisk manager som utlovar offensiv kaosfotboll. Men fortfarande samma gamla krav: Upp med HIF i Allsvenskan.

När Helsingborgs säsong i Superettan inleds mot Öster den 3 april kommer laget gå ut med seriens yngsta och mest svårbedömda lag, ledda av svensk fotbolls kanske mest säregna tränare. Det är nytt och det är spännande. Kanske blir det också ögonöppnande och charmigt kaotiskt.

Är det bra? Ingen vet.

Jakob Voelkerling Persson ser i alla fall tydligt framför sig hur hans HIF kommer att se ut i premiären.

– Vi ska ha bröstet utåt och vi ska … bara köra! Stevie visar inte bara det med hur han pratar, utan med sin fotboll också.