Vem fan är Wilhelm Loeper?

Det är en torsdag i januari. Wilhelm Loeper har genomfört sitt första fotbollspass för säsongen och sitter med en pannbiffslunch i magen i restaurangen där HIF-spelarna äter lunch. Medan hans lagkamrater sparkade i gång året och mottogs av bengaleldande supportrar låg den 26-årige yttermittfältaren nedbäddad med influensa. När han återvände till träning höll han på att svimma under ett cykelpass. Därför fick han nöja sig med 30 minuter i den internmatch som stod på schemat den här torsdagen.

Han skjuter undan tallriken och erbjuder sig att hämta kaffe. Småkakorna som ingår i lunchpriset håller han sig undan. När han har återvänt med två koppar plockar han fram en snusdosa, nyper till sig en prilla och sticker in den under läppen.

– Vissa dåliga vanor har jag, säger han. Fast jag har inte hittat några tydliga studier på att snus skulle vara prestationsförsämrande. Jag är i alla fall inte så pass beroende att jag spelar med snus. Det känns nästan lite oseriöst, jag är rädd att det ska påverka mitt fokus.

Du verkar annars inte ha några problem med att hålla dig koncentrerad under match.

– Så är det. Jag är inte alltid helt fokuserad, men när jag väl är det får jag skygglappar och kör fullt ut. Jag hatar att komma ur den bubblan. Det hände i någon match för fyra, fem år sedan. Jag började tänka alldeles för mycket. Typ: »Shit, nu är jag på en fotbollsplan!« Istället för att låta mina instinkter styra.

Hur kommer du in i den bubblan?

– Jag tycker att det är så kul att tävla, så det sker bara automatiskt när matchen börjar.

»Mina bästa kompisar skrattade åt mina upptåg. Men jag tror att alla andra bara tyckte att jag var jobbig.«

Hans uppladdning inför matcher består av att tänka på allt annat än fotboll.

– Jag gör allt för att inte bara ligga hemma under matchdagar, just för att inte fastna i tankar om matchen. Inte ens på uppvärmningen tänker jag på matchen.

Du funderar ingenting på vilka situationer som kan uppstå eller hur du ska röra dig?

– Det snackas ibland om »positiva bilder« i huvudet som en del av uppladdningen. Jag hade en tränare i Arameisk-Syrianska som släckte ner omklädningsrummet en kvart före match och så skulle alla bara sitta där och spela upp matchsekvenser för sig själva. Det var inget för mig.

Han tystnar i några sekunder, drar båda händerna genom sin bakåtkammade lugg.

– Men när matchen väl är i gång trissar jag gärna upp mig själv med någon extra inspirationskälla.

 

Wilhelm Loeper växte upp på Östermalm i Stockholm. I skolan var han något av en klassens clown. Om ett ämne inte intresserade honom hade han svårt att fokusera. Istället hovrade han runt i klassrummet och störde sina kamrater.

– Mina bästa kompisar skrattade åt mina upptåg, säger han. Men jag tror att alla andra bara tyckte att jag var jobbig.

Wilhelm beskriver sig själv som ett »dampigt« barn. Å andra sidan var han mer busig än elak, och ribban för att anses stökig var inte särskilt hög på den prestigefyllda och ordningsamma Fredrikshovs slotts skola. Wilhelm Loeper hade bra betyg och tog enkelt till sig det som intresserade honom. Ibland var det geografi eller matte, allra oftast fotboll.

»Det som sticker ut är hur bra han är på att tävla. Visst, det kan brinna till ordentligt och hända saker, men vi ska inte tycka att det är obehagligt.«

Han började tidigt spela i Djurgården och kan nämna alla spelare från SM-guldlaget 2005. Drömmar om Champions League växte fram, men med åren suktade han allt starkare efter ett annat mål: att spela A-lagsfotboll i moderklubben och bli en publikfavorit.

Som 19-åring utsågs han till årets junior i Djurgården. Från akademihåll höjdes röster om att den dåvarande ytterbacken förtjänade ett A-lagskontrakt, men chansen uteblev och Loeper sökte sig vidare till Arameisk-Syrianska i division ett. Där blev det en säsong innan laget åkte ur och kontraktet bröts. Istället skrev han på för den allsvenska nykomlingen AFC Eskilstuna, dit han värvades som innermittfältare. Laget åkte ur högsta serien direkt, men för Loeper var 2019 ett bra år. I slutet av säsongen testades han som högerytter och det var från den positionen han vann Superettans assistliga (11 framspelningar) året därpå.

2021 tog han klivet till Helsingborg och kom att spela en nyckelroll när laget kvalade sig upp till Allsvenskan. Sedan dess har han varit klubben trogen och vuxit ut till någon form av kultspelare.

Sex mål och sju framspelningar i Superettan förra säsongen gjorde Wilhelm Loeper till en av HIF:s bästa poängspelare. Hans kraftfulla bolltransporter blev en nyckel i lagets framgångsrika kontringsspel, och löpningarna in i straffområdet var ett ständigt orosmoment för motståndarförsvar. Själv tycker Loeper att han utvecklades i att agera central länkspelare. Men när Helsingborgs tränare Klebér Saarenpää beskriver högerytterns främsta styrka nämner han ingen av de offensiva fotbollsegenskaperna.

– Det som sticker ut är hur bra han är på att tävla, säger tränaren. Visst, det kan brinna till ordentligt och hända saker, men vi ska inte tycka att det är obehagligt. I en elitmiljö behöver alla ligga på gränsen för vad som är acceptabelt, till och med gå över den ibland.

Klebér Saarenpää är inte den första tränaren som lagt märke till Wilhelm Loepers eldiga stil på fotbollsplanen. Men det är inte alla som, likt honom, bara har omfamnat den.

»Jag tror att alla som var där minns den träningen. Jag kommer inte ihåg varför, men jag tappade det totalt.«

Under HIF:s allsvenska säsong 2022 armbågade Loeper sin gamla djurgårdskamrat Hjalmar Ekdal på halsen och åkte på en utvisning som förstörde lagets chanser i matchen. Efteråt uttalade sig den dåvarande tränaren Mattias Lindström om Loepers karaktär i Aftonbladet: »Det gäller att kunna hantera sina känslor och kanalisera sin energi på rätt sätt. Det behöver han träna på.«

Några veckor senare pratade tränaren på nyhetssajten Gasetten om att Loepers energi kan vara en tillgång, men också en svaghet när den inte hanteras på rätt sätt. »Vi jobbar med honom, han jobbar med sig själv«, sade Lindström.

När den jämnårige djurgårdsprodukten Alexandar Mutic, i dag proffs i Thailand, tillfrågas om sin tid ihop med Wilhelm Loeper brister han ut i ett spontant garv.

– Han är en riktigt härlig karaktär, säger Mutic. Vi hade lite olika bakgrund. Han bodde på Östermalm, jag pendlade från Västerort. Men jag kände tidigt att vi klickade.

Efter ungdomstiden i blårandigt delade Loeper och Alexandar Mutic omklädningsrum i Arameisk-Syrianska 2017.

– Han var aldrig grov men gick runt och sa saker som »fan vad du är bra« till motståndare, säger Mutic. Han peppade och applåderade på ett överdrivet sätt. Det provocerade folk. Sedan minns jag en träning i Djurgården som var jävligt speciell.

Alexandar Mutic berättar om hur Loeper blev förbannad, kanske efter ett domslut under matchspelet, och började glidtackla ilsket, säkert sex, sju gånger. Till slut fick lagets tränare nog och avbröt träningen.

»Jag fick verkligen skämmas. Det påverkade mig ganska mycket och relationen till den tränaren blev aldrig riktigt bra igen.«

Snart tio år har gått sedan vredesutbrottet. I lunchrestaurangen i Helsingborg nickar Wilhelm Loeper igenkännande.

– Jag tror att alla som var där minns den träningen, säger han. Jag kommer inte ihåg varför, men jag tappade det totalt. Det var riktigt fula satsningar. Tränaren blev fly förbannad och jag vägrade ge mig. Det var inte bara att träningen avbröts. Resten av spelarna fick gå in i omklädningsrummet medan jag blev kvar på planen. Jag fick verkligen skämmas. Det påverkade mig ganska mycket och relationen till den tränaren blev aldrig riktigt bra igen.

Hur tycker du att en tränare ska hantera ett utbrott av det slaget?

– Det är svårt. Om en spelare inte kan samla sig behöver det inte vara fel att skicka in honom i omklädningsrummet. Under mitt första år i Helsingborg, 2021, plockade Jörgen [Lennartsson] av mig från träningen två gånger. Han skötte det jättebra. Jag fick gå ett varv runt planen med honom, vi snackade och jag lugnade mig. Det behöver inte bli en större grej än så.

»Man behöver ha en fot hos djävulen, men Wilhelm har kanske en och en halv.«

Vad känner du när någon säger att du behöver jobba med ditt humör?

– När vi hade idrottspsykologen Magnus Winther här i HIF resonerade jag mycket kring det där. Tränarens inställning då var att jag behövde lugna ner mig mycket, men jag höll inte med. Jag var rädd att tappa den delen av mitt spel som bygger på intensitet och att jag alltid ger hundra procent. Samtidigt behöver jag hålla det på en rimlig nivå gentemot lagkamrater och ledare.

Ber du ofta om ursäkt?

– Jag behöver tillåta mig att vara impulsiv på planen. Att inte tänka för mycket, utan vara i nuet, i den där bubblan. Då är det lätt hänt att jag brinner till och gör något övertramp. Därför har det alltid varit viktigt för mig att kunna släppa de känslorna så fort jag lämnar planen. Att kort efter en konflikt kunna säga förlåt eller lägga mig platt om jag har gjort fel. Annars hade jag nog varit svår att ha som lagkamrat.

 

För den som betraktar Wilhelm Loeper på avstånd är det lätt att reducera honom till en tanklös bråkstake. När Helsingborg vann det allsvenska kvalet mot Halmstads BK 2021 uppmärksammades pausintervjun med Loeper från Örjans vall. Trots att HIF låg under i dubbelmötet med 45 minuter kvar sade han att HBK »verkar vara supernervösa« och att HIF hade matchen i en liten ask. När kvalet var avgjort och HIF klart för Allsvenskan firade han mer spektakulärt än någon annan, med bar överkropp, blodiga knän och krigiska segervrål som aldrig tycktes ta slut. Efter att ha avgjort förra säsongens höstderby mot Landskrona Bois pratade Loeper i intervjuer om hur han hade »kört över« vänsterbacken Rassa Rahmani.

– Det kändes faktiskt jävligt skönt att få hämnas lite, säger han nu. Han [Rahmani] började trashtalka i matchen innan, som vi förlorade, och då är jag inte direkt den som backar undan. Jag går i gång mycket på den typen av återkommande bataljer.

Den extra inspirationskällan.

– Ofta handlar det om att motbevisa någon som inte har trott på mig. Sånt kan sitta kvar länge och är lite nice att ha med sig i bakhuvudet.

»Vid en närmare anblick träder en annan bild av Wilhelm Loeper fram.«

Är det inte jobbigt att vara så långsint?

– Det påverkar mig inte i vardagen egentligen, men i den stunden vill jag bli påmind om gamla oförrätter för att elda i gång mig själv. Jag kanske säger emot mig själv? Förut sa jag att jag inte behöver någon extra trigger för att komma in i tävlingsbubblan. Klebér sa förra säsongen att jag var lagets sämsta förlorare och att alla måste vara det. »Man behöver ha en fot hos djävulen, men Wilhelm har kanske en och en halv.«

Känns det mer jobbigt att förlora än skönt att vinna?

– Ja. Jag är ingen bra vinnare heller, tyvärr. Det kanske beror på att segern inte är så skön som jag vill att den ska vara, och att jag därför känner ett behov att trycka till motståndaren lite extra. När jag var liten tävlade jag mycket mot min lillebror, vi spelade spel och fotboll tillsammans. Trots att han är två år yngre fick han alltid hålla en högre nivå och vara den lite större människan. Det kan jag skämmas över. Jag fattar ju att det inte är jättecharmigt.

Men vid en närmare anblick träder en annan bild av Wilhelm Loeper fram. Den förre HIF-tränaren Jörgen Lennartsson talar om en spelare som kliver fram när laget behöver det som mest och en person som är intelligent och intressant att samtala med om annat än fotboll. Klebér Saarenpää beskriver honom som en »god människa och en klok herre i sina resonemang«. Alexandar Mutic pratar hellre om Loepers humor än hans humör.

»Mode, design, konst, körsång, matlagning. Förra året snöade han in ordentligt på golf.«

 

Solen börjar gå ner. Wilhelm Loeper visar runt i sin genomtänkt inredda trea och berättar att de flesta av grannarna håller på HIF. Andra spelare, som Jakob Voelkerling Persson och Jon Birkfeldt, bodde tidigare på krypavstånd från Wilhelms lägenhet.

– Olof Lundhs syrra bor här också! Hon var på det senaste derbyt ihop med Olof, och jag tror faktiskt att hon höll på HIF.

Han sjunker ner i vardagsrumssoffan. Väggarna bakom den är täckta av färgstarka tavlor och affischer, bland annat från konstmuseet Louisiana på andra sidan sundet. Inte en enda inredningsdetalj skvallrar om att en fotbollsspelare bor här. Så är han inte heller särskilt fotbollsintresserad längre. Som barn kunde han gråta om han inte fick se Champions League innan det var läggdags. I dag vet han knappt vilka som spelar. Wilhelm Loeper har hittat annat att fylla vardagen med.

»I år fyller jag 27 och jag funderar mycket på hur mitt liv kommer att te sig framöver.«

Den som noggrant följt Helsingborgs Dagblads HIF-rapportering har kunnat uppdatera sig om hans många olika fritidsintressen. Mode, design, konst, körsång, matlagning. Förra året snöade han in ordentligt på golf och under sommaren spelade han nästan varje dag. Julledigheten ägnade han bland annat åt att åka längdskidor i Åre och kolla ikapp kritikerrosade filmer. Till och med ekonomikandidaten som han avslutade förra sommaren blev till slut ett intresse.

– Jag började plugga som en investering i mig själv, säger han. För att det är bra att ha en utbildning. Men mot slutet när man fick välja kurser själv blev det faktiskt väldigt kul. Nu jobbar jag lite grann, verkligen lite, på ett företag som håller på med investeringar.

Varför valde du ekonomi?

– Jag vet inte riktigt. Pappa har alltid jobbat med ekonomi och jag pluggade ekonomi på gymnasiet. Jag är lite av en sifferkille också. Det var kanske ett enkelt val. Jag funderade faktiskt på att välja något estetiskt, mer åt designhållet. Men det hade kanske inte fungerat lika bra på distans.

Är det viktigt för dig att tjäna mycket pengar?

– Jag lägger ganska mycket tankeverksamhet på den frågan. Det är klart att jag tänker på framtiden och vill ha det gott ställt, men jag har aldrig spelat fotboll av den anledningen. Mina uppväxtförhållanden gjorde att jag aldrig behövde oroa mig eller välja livsbana utifrån det ekonomiska. Det sätter jag ett stort värde på. I år fyller jag 27 och jag funderar mycket på hur mitt liv kommer att te sig framöver. Jag skulle vilja skaffa ett bra jobb inom en bransch där man kan tjäna bra.

Det är lite svårt att läsa av dig. Känslan är att du hade kunnat sluta spela fotboll om ett år för att göra något annat, men också att du skulle kunna spela tills du är 40.

– Jag förstår vad du menar. Det där är en inre kamp som jag brottas med varje dag. Hjärnan säger att jag borde lägga av snart och förbereda mig för de kommande 30 åren, kanske ta en master utomlands. Hjärtat säger att tanken på att sluta är väldigt jobbig. Fotboll har alltid varit prio ett i livet och jag har krigat stenhårt för att komma hit. Jag vet att det kommer bli väldigt tufft den dagen jag inte spelar längre.

Varför utsätter du dig ändå för tanken?

– Det kan bli verklighet inom kort, så det är ett sätt att förbereda mig. Jag vill vara planerande och inte lämna något åt slumpen. Mina föräldrar, särskilt min pappa, har varit på mig sedan jag var 15 om vikten av att ha något vid sidan. Han stöttade alltid min fotbollssatsning men var lite mer pragmatisk än jag själv. Det var nästan ett krav att jag skulle plugga vidare efter gymnasiet.

Hur tog du det?

– Jag blev förbannad och sa att jag kommer att spela i Champions League och landslaget.

Så blev det inte.

– Nej. Jag har ändå kommit till Allsvenskan och Superettan och spelat för Helsingborgs IF, vilket jag är väldigt stolt över. Men i dag är jag tacksam för att pappa låg på mig, för nu har jag en utbildning och en grund att stå på inför framtiden. Jag förstår mer och mer vad han varnade för. Nu har jag kommit till punkten där fler saker än fotboll är viktiga och där jag förr eller senare måste fatta ett beslut.

Du verkar tänka mycket på framtiden.

– Säkert för mycket. Psykologer brukar säga att ångest oftast grundar sig i att man tänker för mycket på dåtid eller framtid, att man inte lever tillräckligt mycket i nuet. Jag lider lite av det.

Tänker du för mycket på dåtid också?

– I perioder grubblar jag mycket på det som har varit, men jag har blivit bättre på att acceptera och gå vidare från jobbiga händelser.

»Jag blev rädd för att vara ensam och hade svårt att hitta vem jag var utanför fotbollen och mitt kompisgäng.«

 

När Wilhelm var 18 år gammal dog hans mamma Rebecca av en hjärntumör. Den första tiden efter traumat var det bara på fotbollsplanen som livet kändes normalt. Efter ett år träffade han för första gången en psykolog.

Mitt i läkeprocessen föll drömmen om Djurgården samman. 2022 berättade han i en intervju med Aftonbladet att han hade känt sig orättvist behandlad av sportchefen Bosse Andersson. Tre år senare ser han med nya ögon på uppbrottet.

– Jag tror att alla spelare tänker i stunden att man är tillräckligt bra och borde få chansen, säger han. Efter intervjun blev det en stor grej och många från djurgårdslägret blev besvikna, de tyckte att det var oförskämt att baktala Bosse. Men egentligen hyser jag inget agg mot honom. Det är mer att jag medvetet har triggat i gång mig själv med att jag ska motbevisa honom. Det var inte meningen att gå till attack eller försöka skuldbelägga honom för att jag inte var tillräckligt bra.

Wilhelm förstod det inte som 19-årig fotbollstalang, men att nobbas av sin moderklubb och inte ens få kontrakt i Superettan tog hårt på honom. Han klev in i vad han i dag beskriver som survival mode och drevs av sin revanschlust. Först när han hade nått målet och blivit allsvensk spelare kom baksmällan. Ensam i en lägenhet i Eskilstuna började han grubbla.

– Jag blev rädd för att vara ensam och hade svårt att hitta vem jag var utanför fotbollen och mitt kompisgäng hemma i Stockholm.

Wilhelm byter ställning i soffan, lägger sig raklång med en kudde under huvudet och en annan i famnen. Ögonen fäster han i taket. Sedan fortsätter han:

– Senare har jag förstått att rädslan inte handlade om att vara ensam utan snarare om att inte ha något syfte när man kommer hem. Jag tycker att det är lite läskigt att bli uttråkad. Det får mig att känna någon form av tomhet eller meningslöshet, och det är då jag börjar grubbla och får ångest. Just därför vill jag fylla min tid med olika sysselsättningar.

Det hade varit lätt att fylla din tid med ännu mer fotboll, typ att kolla igenom klipp och analysera ditt spel hela dagarna?

– Jag har alltid försökt gravitera till annat än fotbollen när jag är ledig. Det hade varit en sak om jag kunde spela ännu mer, men det fungerar inte om kroppen ska kunna prestera på en hög nivå varje dag. Sedan tror jag inte att fler timmar framför mina egna eller Manchester Citys matcher hade gjort mig till en bättre fotbollsspelare. Jag mår bäst när jag får uttrycka det jag känner på planen.

Kan du känna en sorg över att ditt supporterskap till Djurgården gick förlorat?

– Det är mer som ett dåligt ex, något jag romantiserade när jag växte upp. Jag ville verkligen bli en A-lagsspelare där. Men när det tog slut och jag fick smälta allt kändes det lätt att slita mig loss från den relationen. Nu är jag i Helsingborg, där jag känner mig uppskattad och har blivit en del av gemenskapen. Det känns som att jag har hittat en ny kärlek.

Är du rädd för att förlora din nya kärlek? Plötsligt kanske du är oönskad i HIF?

– Då hade jag nog bara lagt av. Jag kan inte skapa ett nytt känslomässigt band på samma sätt. HIF har blivit min klubb i Sverige och kommer vara klubben jag håller på resten av livet.

Det krävs ingen lång tid i Wilhelm Loepers närhet för att förstå hur integrerad han har blivit i fotbollsstaden Helsingborg. Efter träningen tog han sig tid att småprata med journalister, supportrar och lunchpersonal. På väg in i sin lägenhet stoppades han av en granne som hade med sig en sen julklapp, en isskrapa. I en intervju med Helsingborgs Dagblad i höstas sade Loeper att han »hellre spelar i Superettan med HIF än med något pisslag i Allsvenskan«.

Poserande? Wilhelm Loeper ser det inte så. För honom är det viktigt att bry sig om klubben han representerar.

– Jag tycker nästan att det är en skyldighet, säger han. Nu spekulerar jag, men det känns som att spelare har blivit sämre på att visa tacksamhet för klubben man spelar i. Jag känner i hjärtat att det är jobbigt när en fin klubb som HIF bara ska användas som en språngbräda. Det är klart att man kanske vill nå högre upp, men när man är här ska man visa stolthet över att representera föreningen.

Använde inte du Arameisk-Syrianska och AFC Eskilstuna som språngbrädor?

– Jo, kanske var jag lite en del av fenomenet jag stör mig på i dag. Samtidigt vill jag verkligen tro att jag visade engagemang och hjärta för de klubbarna när jag var där. Det är ändå min stora styrka, att jag är lojal och krigar.

 

Som frispråkig och känslosam spelare i Helsingborg har Wilhelm Loeper vuxit ut till Superettans kanske största profil. Medier lapar tacksamt i sig hans frispråkiga citat och komplexa personlighet. På många sätt gillar han det. Efter ett klumpigt eller spetsigt uttalande står han gärna till svars, och publikens kärlek är en stor anledning till att han spelar fotboll. Han blir genuint glad när supportrar stoppar honom på stan eller i affären men kan också tycka att det känns jobbigt att gå och handla. En sida av honom söker sig till händelsernas centrum, en annan vill vara osynlig och anonym.

Wilhelm lägger sig på sidan, fortfarande med en kudde under armen.

– Det är väl något slags frihetskänsla jag vill åt, säger han.

»Fotbollen var avgörande för mig då, med tanke på att jag inte mådde så bra.«

Samma frihetskänsla är den största anledningen till att han fortfarande spelar fotboll. Planen är den enda platsen där han kan fortsätta vara sitt inre barn.

– Den befriande känslan av att låta impulserna styra och bara vara i nuet kan jag inte hitta någon annanstans. Det är därför tanken på att sluta skrämmer mig lite.

Vad tror du hade hänt om du aldrig skrivit på det där kontraktet med Arameisk-Syrianska, om du hade slutat och satsat på en civil karriär redan då?

– Jag får ångest av den tanken.

Han täcker ögonen med sina händer och gnuggar sig med fingrarna i pannan.

– Fotbollen var avgörande för mig då, med tanke på att jag inte mådde så bra. Jag tror nästan att det hade kunnat gå dåligt.

Han skrattar till, som för att tvätta bort allvaret i rösten och det obekväma i tanken.

Du var inte redo att ta itu med livet utanför fotbollen?

– Nej, men det är det jag känner nu. Även om det hade varit jobbigt är jag mer rustad för att klara mig utan fotboll.