Drömmen om Halmstad

Det var ett uttalande som Hallandspostens fotbollsintresserade läsare sannolikt behövde läsa mer än en gång. Vad menade Johan Lindholm egentligen? I lokaltidningens intervju från träningslägret i Spanien i februari pratade HBK-tränaren om framtiden. »Innan 2030 ser jag gärna att HBK tagit sitt femte SM-guld«, sade han.

Det lät som en ovanligt djärv målsättning för ett lindansarlag med blygsam ekonomi och seglivad stämpel som »tråkiga«. Menade Johan Lindholm allvar? Hade han drabbats av solsting? Och vad betydde det där med »ser jag gärna«? Kanske handlade det bara om en fotbollstränare som för ett ögonblick kostade på sig att drömma sig bort från sin begränsade tillvaro. Men det andra alternativet kändes mer spännande. Hade Johan Lindholm sett något som faktiskt motiverade att låta den gamla guldklubben gå på offensiven igen?

I en fotbollsvärld fylld av statsägda klubbar och världsmästerskap i diktaturer har Allsvenskan, med föreningsdemokrati och VAR-motstånd, beskrivits som »den sista utposten«. Samtidigt har även svensk fotboll sakta men säkert börjat tala ett annat språk. KPI:er, truppvärde och spelarförsäljningar är allt mer i fokus. Den »moderna fotbollen« gör sig påmind även här. Mot den bakgrunden har Halmstads BK ibland känts som den allra sista dinosaurien.

»Det är ett måste för oss att börja tänka mer på hur vi ska växa som klubb.«

Under slutet av 90-talet och i början av 00-talet var Halmstad en pigg uppstickare. Klubben var en rejäl utmanare till storstadslagen och vann SM-guld både 1997 och 2000. De senaste femton åren har verkligheten sett annorlunda ut. HBK har snarare blivit en jojoklubb som åker hiss mellan Allsvenskan och Superettan. Samtidigt har bilden av HBK cementerats: stabilt, cyniskt och inte särskilt underhållande. Troligtvis en logisk följd av att HBK länge var brända efter en total dikeskörning med Pep Clotet Ruiz spanska satsning, en oförklarlig sparkning av Jens Gustavsson och en misslyckad återkomst av Janne Jönsson. När Magnus Haglund våren 2019 tog över som tränare låg HBK sist i Superettan. Sakta men säkert fick han, tillsammans med Pelle Olsson, ordning på klubben. Men under tiden fick den väloljade duon – rättvist eller inte – även förkroppsliga »tråkiga HBK«.

Mycket förändras i fotbollsvärlden, men längs Nissan är det som om tiden har stått still. Magnus Haglunds raka 4-4-2 med Andreas Johansson som försvarsgeneral på en Örjans vall-gräsmatta som antingen var lite för lång i maj eller regntung i oktober var lätt att romantisera. Men hur charmigt och folkhemstryggt det än kändes, var det inte längre hållbart i en serie där talanger hinner bli siffror i ett bokslut innan de blir välkända ansikten på planen. Med Johan Lindholm som tränare och Jesper Westerberg som sportchef har HBK kommit till den insikten. Inför säsongen 2026 har Halmstad ett offensivare spelsätt, lägre medelålder, afrikanska talanger från stjärnakademin Right to Dream och en samarbetsklubb i division ett.

– Det är ett måste för oss att börja tänka mer på hur vi ska växa som klubb, säger Johan Lindholm. Annars kommer vi att bli ifrånsprungna av de andra allsvenska klubbarna.

De senaste åren har HBK:s spelarförsäljningar varit få och ofta för små. Nyligen såldes mittbackslöftet Bleon Kurtulus till Malmö FF, men eftersom kontraktet var på väg att löpa ut blev affären inte så lukrativ som många supportrar hade hoppats. Likadant var det när de egenfostrade mittfältarna Erik Ahlstrand och Kazper Karlsson såldes till St. Pauli respektive Bologna. Faktum är att Fredrik Ljungbergs övergång till Arsenal för snart 30 år sedan fortfarande är Halmstads dyraste försäljning.

En stor del av förklaringen ligger i HBK:s hårt pressade ekonomi som försvårar möjligheterna att binda upp talanger på längre kontrakt. HBK har näst lägst eget kapital i Allsvenskan. Bara nykomlingen Örgryte IS har lägre.

Johan Lindholm utsågs till ny huvudtränare när Magnus Haglund fick sparken hösten 2024. HBK hade då, som så många gånger förr, likt ett höstlöv drivit nedåt mot kvalstrecket. Ungdomstränaren Johan Lindholm, som varit aktiv i klubben i 15 år, sågs som en billig internrekrytering. Tränarskiftet gav önskad effekt och HBK lyckades till slut rädda ett nytt allsvenskt kontrakt. Lindholm belönades med ett treårigt avtal som permanent huvudtränare.

Redan inför förra säsongen fanns en försiktig optimism runt HBK. Lindholm fick en hel försäsong och möjlighet att sätta sin prägel på laget från start. Men entusiasmen fick snabbt en törn. Lagets bästa spelare, Vinícius Nogueira, nekades arbetstillstånd och HBK tvingades istället desperat låna ut brassen till norska Vålerenga. I premiären hemma mot nykomlingen Degerfors blev det dessutom en brutal start: 0–5 på resultattavlan. Därefter följde skador på nyckelspelare som André Boman och Naeem Mohammed. När lagets främste målskytt Yannick Agnero såldes till Lech Poznan under sommaren försvann ytterligare spets. Den positiva känslan från vintern var som bortblåst och ännu en gång handlade allt om att överleva. Efter en stark avslutning på säsongen 2025 klättrade HBK upp till en elfteplats, men med den bisarra målskillnaden -26 – näst sämst efter jumbon IFK Värnamo.

– Förutsättningarna är bättre i år, säger Johan Lindholm. Starten på förra säsongen var tuff och spretig, med stor spelaromsättning och en helt ny tränarstab. Vi tappade flera rutinerade allsvenska spelare, inte minst Andreas Johansson. Samtidigt var ekonomin sargad efter 2024.

Trots att elfteplatsen 2025 var fullt godkänd var det nog få som upplevde att HBK gjorde en fullträffssäsong. Målskillnaden talade sitt tydliga språk och laget var svårt att få grepp om när storförluster mot bottenkollegor följdes upp med vinster mot Stockholmslag. På något sätt lyckades HBK skramla ihop 35 poäng.

– Vi fick verkligen kämpa mellan vilka vi ville vara och vilka vi kunde vara, säger Lindholm. Det fick bli ett övergångsår.

I oktober rapporterade Expressen att klubbledningen övervägde att göra sig av med Johan Lindholm efter säsongen. Klubben hade enligt uppgifterna redan sonderat terrängen på tränarmarknaden. Namn som Robert Vilahamn och Robin Asterhed uppgavs ha diskuterats internt som tänkbara ersättare.

– Som allsvensk fotbollstränare lever du mer eller mindre varje dag i skuggan av svärdet, säger Johan Lindholm. Det var speciellt att uppgifterna kom efter vår vinstmatch borta mot Degerfors, när vi i stort sett säkrade fortsatt allsvenskt spel. Jag kände att vi var på rätt väg och att vi hade gjort allt vi kunnat utifrån förutsättningarna. Jag är glad att vi får jobba vidare tillsammans. Jag tror på kontinuitet.

»Alla har en väldigt hög ambitionsnivå och det gör mitt arbete väldigt stimulerande.«

 

Sedan Jesper Westerberg fick utökat ansvar som både klubbchef och sportchef, efter att Magnus Haglund sparkades som manager, har värvningsstrategin onekligen förändrats. Inför 2026 har bland andra Naeem Mohammed, Marcus Olsson, Gisli Eyjolfsson och Blair Turgott (alla över 29 år) lämnat HBK och ersatts av yngre spelare som Erko Tõugjas (22 år), Hussein Carneil (22), Omar Faraj (24), Otso Liimatta (21), William Lykke (21) och Daniel Koffi (18). Därtill förväntas ungdomarna Marvin Illary (19), Oliver Kapsimalis (18), Ludvig Arvidsson (17) och Malte Persson (19) alla vara med och konkurrera om en startplats.

– Det är klart att vi har tappat erfarenhet, men jag tycker att vi har fått väldigt många positiva effekter av att föryngra, säger Johan Lindholm. Vi har en mer homogen grupp och alla drar åt samma håll. Det gör också att vi kan träna mer med hela truppen tillgänglig. Alla har en väldigt hög ambitionsnivå och det gör mitt arbete väldigt stimulerande. Vi har påbörjat en intressant process som sträcker sig bortom nästa tävlingsmatch.

I dagens trupp finns bara tre spelare över 30 år. En av dem är 33-årige Joel Allansson, som kom till HBK 2019 och är den spelare som varit längst i klubben. När Andreas Johansson efter 445 allsvenska matcher till slut tog farväl av planen utsågs Joel Allansson till ny lagkapten. Från utsidan är det lätt att tänka på Allansson som en typiskt rutinerad ledare. Men som person är han lågmäld och dämpad. Under försäsongen har Allansson och fjolårets sommarnyförvärv Rocco Ascone turats om att bära kaptensbindeln. I Svenska cupens avgörande gruppspelsmatch mot Malmö var det 22-årige Ascone som hade bindeln runt armen.

– Rocco är väldigt extrovert och social som person, säger Lindholm. Han är också duktig på både franska och engelska, vilket gör att han enkelt kan flyta runt mellan olika grupperingar i truppen. Joel är lite mer i mitten av gruppen och leder mer med sitt sätt att spela. Vi kommer att ta ett beslut innan Allsvenskan börjar om vem som är kapten.

Två veckor efter intervjun med Lindholm meddelar HBK att Rocco Ascone blir förstavalet som lagkapten. Allansson lägger ingen större vikt vid vem som bär kaptensbindeln i premiären borta mot AIK.

– Jag har ingen prestige i att vara lagkapten, säger Joel Allansson. Men jag har heller inte tackat nej till att vara det. Jag kommer att vara den jag är både på och utanför planen, oavsett om jag är kapten eller inte.

Precis som många andra svenska klubbar har Halmstad sedan i somras en uttalad samarbetsklubb. HBK lånar ut talanger på löpande band till sydhalländska Laholms FK, som förra året oväntat vann division två. Att fler klubbar använder sig av samarbetsklubbar i lägre divisioner kan ses som ett svar på oron över att Hammarby IF, genom klonföreningen HTFF, har skaffat sig ett försprång i att kunna erbjuda unga spelare seniorfotboll.

– Vi är väldigt glada över samarbetet med Laholm, säger Johan Lindholm. Det är en fin miljö i vårt närområde och att de spelar i division ett är toppen. Vi har en stor del av truppen som knappt har spelat seniorfotboll och Laholm blir en perfekt språngbräda för dem.

Intervjun som Johan Lindholm gjorde med Hallandsposten under försäsongslägret i Spanien väckte stor uppmärksamhet lokalt. Det var länge sedan en HBK-tränare stack ut hakan så långt och Lindholms »Innan 2030 ser jag gärna att HBK har tagit sitt femte SM-guld« diskuterades flitigt i supporterled. En del fick kalla kårar eftersom utspel av det här slaget sällan åldras särskilt väl. Andra tyckte mest att det var uppfriskande att någon i klubben för en gångs skull pratade om något annat än att lösa nytt kontrakt.

Med ett par månaders distans till intervjun står Johan Lindholm fortfarande bakom sin våghalsiga framtidsambition. Även om han garderar sig en aning när han i dag får möjlighet att utveckla sitt resonemang.

– Om vi gör som vi har sagt att vi ska göra och följer planen är det realistiskt, säger Lindholm. Jag tycker att vi på sikt behöver ha höga målsättningar och ambitioner. Jag har stor förståelse för att vi inte är där nu och att det kommer ta tid innan vi kan tävla om det. Men om vi har en tydlig strategi och tar kloka beslut över tid så kommer vi åtminstone närma oss något som är mycket bättre än nuläget.

Johan Lindholm tar en kort paus för att försäkra sig om att orden landar rätt.

– Det handlar också om att sätta mål som faktiskt får spelare, ledare och kanslipersonal att kämpa det där lilla extra varje dag, säger han. Vi har bara hoppats på att överleva och det vill vi lämna bakom oss.

»Vi måste tillåta oss själva att drömma lite.«

Joel Allansson gillar tanken på att HBK ska spela modigare. Han ser fram emot att få spela i ett lag som tror på sin egen förmåga, snarare än att försvara lågt och förlita sig på omställningar. Allansson berättar att han i perioder har känt sig missförstådd som spelare. Tidigare år, när HBK har spelat en mer riskminimerande fotboll, har Allansson inte fått ha bollen vid fötterna så mycket som han själv har önskat. Istället har han ofta fått ikläda sig rollen som laglojal städgumma, trots att han själv menar att det finns mer i verktygslådan än så.

– Jag tror att Magnus Haglund var en perfekt ledare för HBK när han kom in och under den tiden som han var här, säger Allansson. Men mot slutet tycker jag att vi blev för destruktiva och defensiva. Det handlade mer om att anpassa sig efter motståndarna än att hitta på något själva. Vi försvarade och hoppades att vi slumpmässigt kunde få med oss tre poäng.

Att Halmstad vinner guld 2030 känns i dag inte speciellt troligt. Men det går att vända på perspektivet. För fyra år sedan slutade Mjällby AIF nia i Allsvenskan och Gais spelade i division ett. Det är såklart tacksamma exempel, men gemensamt för båda klubbarna är att de har vägrat acceptera premissen om »hit men inte längre«. Efter sjätteplatsen 2024 var ambitionen i Gais tydlig. De skulle bli bättre än året innan. Resultatet blev en tredjeplats och Europaspel. Mjällby formulerade samma målsättning efter sin femteplats 2024. Året därpå blev klubben svensk mästare. Det är som om något har förändrats i Allsvenskan de senaste åren. Mindre klubbar har blivit mer bekväma med att vara kaxiga och i en serie utan mångmiljardärer som ägare kan det bevisligen fortfarande gå undan.

– Jag gillar att vi sätter högre mål och inte begränsar oss själva mentalt genom att bara försöka hänga kvar varje år, säger Joel Allansson. Det är inte inspirerande att bara spela för överlevnad och drömma om att kanske komma elva. Vi måste tillåta oss själva att drömma lite.

Du har väl inte missat?

Intervju

Min gamla lagkamrat: »Ante G«

För alla löften som drömmer om en lång elitkarriär finns ett facit i Halmstad: Andreas »Ante G« Johansson. Hösten 2023 tog Per »Texas« Johansson reda på varför hans gamla lagkamrat vägrade lägga av. Ett år senare meddelar 42-åringen att han avslutar karriären.