»Jag är 41 och spelar i Allsvenskan – det är inte jättenormalt«

Mina gubbvader värker efter morgonens löprunda, men jag kan inte klaga. Jag är en pensionerad fotbollsspelare som kan njuta av att det är match. Det är gott kaffe i min pappersmugg och jag känner doften av våfflor från Örjansstugan. 

Jag tittar ut över planen och ser ett talangfullt HBK förbereda sig för avspark. Inför säsongen sade tränaren Magnus Haglund: »I år är vi mycket yngre och vassare än förra gången vi var uppe i högsta serien.« Blicken fastnar på Andreas Johansson, eller som alla kallar honom: »Ante G.« 

Han fyllde 41 år innan den allsvenska premiären och är mitt uppe i sin 22:a elitsäsong. Han, som debuterade i Allsvenskan några veckor efter att Rederiets sista säsong började sändas, springer med lätta steg mot bollkallarna och gör high-five med pyttesmå människor som är 30 år yngre. Inför tidigare matcher i år har jag sett Antes lagkamrat Kazper Karlsson vinka till sin pappa på läktaren när han värmt upp. Kazpers pappa är två år yngre än Ante. 

Hur orkar han hålla på? Börjar han inte känna att det är jobbigt att åka på en weekend till Degerfors istället för att vara med på sonens fotbollsturnering? En lång resa i en buss där toaletten är sönderbajsad av unga, nervösa lagkamrater och där övriga stirrar ner i sina skärmar. I bästa fall får han prata trädgårdsarbete med mittfältaren Joel Allansson, eller om Manchester Uniteds kantspel med assisterande tränaren Pelle Olsson. Och så alla förberedelser under en matchdag för att komma i rätt stämning. Alla rutiner i veckan för att han ska prestera under 90 minuter. Träningarna i minusgrader på stenhårt konstgräs: »Då kör vi höga knän, gubbar!«

Fy fan vad tråkigt. Hur många sådana träningar har han gjort under åren? 20 000? Nödvändiga uppoffringar för att man ska slippa skämma ut sig inför tusentals människor. »Jaha, ni ska käka pizza i kväll? Jag tar en sallad.« Vad är det för liv att leva?

 

Den 2 juli i år, när HBK kryssade mot IFK Göteborg, blev han Allsvenskans meste utespelare genom tiderna. 412 insatser i högsta serien. Så han behöver inte fortsätta för rekordets skull. Är det för pengarna som han gnetar vidare? Jag vet att Ante har en pool i trädgården och att hans fru jobbar på bank – om de ens har några bolån är de garanterat bundna. Men framför allt vet jag att han spelar i HBK, en klubb som inte haft bra ekonomi sedan Fredrik Ljungberg såldes till Arsenal. Han hade tjänat mer pengar varje månad om han varit en medioker daytrader som enbart placerat sina intjänade Bundesligapengar. 

Och han måste väl ha ont i kroppen? Kan det vara så enkelt att han är rädd för vad som väntar på andra sidan fotbollslivet? 

 

En Toyota Corolla rullade in på Örjans vall. Sakta gick det. Trots att det inte fanns någon annan körande bil i närheten slog föraren på blinkersljuset i god tid före svängen. Och istället för att parkera med nosen först valde föraren att lägga i backen för att sedan långsamt och metodiskt gneta sig in i parkeringsfickan.

Jag var helt övertygad om att det var en äldre gubbe i HBK:s stödförening för pensionärer, »Gamla Bollklubbare«, på väg till sin vanliga träff uppe i klubblokalen. Men ut ur Toyotan klev en smal och tunnhårig 19-åring som presenterade sig som Ante G. Själv var jag fyra år äldre och hade aldrig hört talas om killen. När jag förhörde mig om honom fick jag veta att G:et stod för Getinge – den sömniga småorten utanför Halmstad vars fotbollslag han lämnat som 14-åring – och att det var en mittfältare som sprang mer än han pratade. När han några månader senare började göra ströträningar med A-laget såg jag en ung kille som för ovanlighetens skull inte försökte imponera på gruppen. Just därför gjorde han det. Inga häftiga finter, inga kaxiga utspel. Istället för att glänsa med bollen koncentrerade han sig på att inte slå bort den. Det gjorde han ytterst sällan. Han visste vad han var bra på och var en plåga att möta i smålagsspelet. 2002 gjorde han allsvensk debut och därefter svor jag ofta när vi hamnade i olika lag på träningarna. Han läste spelet på ett sätt som jag inte var i närheten av. 

»Ante var lillgammal och klok redan när jag hade honom i HBK som lärling 1999«, säger Janne Andersson.

Ante var en slipad taktiker även utanför planen. När vi hängde i Markus Rosenbergs trendiga skinnsoffor på onsdagarna och spelade poker puttade Ante in marker var tionde hand, övriga passade han på eller så lade han sig direkt. När kvällen var över hade han allt som oftast slutat på en stabil tredjeplats med några nya tjugolappar i plånboken. Aldrig spektakulär, alltid stabil. En maratonlöpare utan behov av snabba kickar. 

Han var världens snällaste kille, och nog tänkte jag ibland att armbågarna var för trubbiga för att han skulle nå längre än Allsvenskan och Halmstads BK. Men Antes personlighet var perfekt för HBK – 2005 tilldelades han »Årets kvast«, ett pris som spelarna själva röstar fram till den kille de tycker är den bästa lagkamraten på och utanför planen.

Jag förstod tidigt att Ante var en vanemänniska som uppskattade ordning och reda, kanske bidrog det till att jag trodde att han skulle bli HBK trogen i alla år. Under våra första månader tillsammans satt vi bredvid varandra i omklädningsrummet, men han flyttade till en annan plats när han kände att mina svettiga kalsonger och avrivna benskyddstejpbitar inkräktade på hans område. 

Och ordning och reda fick han under sina år med Janne Andersson som tränare. Kemin mellan de båda gick inte att ta miste på. Ante har alltid varit nära tränarna i sina klubbar och älskat att prata »fotboll«. Jag vet inte hur många gånger jag såg de båda sitta och flytta saltkar tillsammans för att diskutera hur vi skulle agera i kommande match. Jag hade ätit skruvdobbar för att vara i hans skor när det gäller tränarrelationer. I bästa fall fick jag ett »bra kämpat« av materialare Hasse efter matcherna. Jag fick kriga för mina två getingar i Expressen. Men Ante har alltid fått fem plus av Janne Andersson. Sveriges förbundskapten säger till och med i dag, trots att han haft några hyfsade spelare efter, att Ante varit hans absoluta favoritspelare genom åren. 

– Ante var lillgammal och klok redan när jag hade honom i HBK som lärling 1999, säger Janne Andersson när jag ringer honom. Jag fastnade för hans lågmälda sätt och värderingarna. Han är lagspelaren personifierad, stabil med en fin personlighet. Dessutom gör han bra saker. Det är alltid ordning och reda och han är schysst mot alla.

Jag frågar vad han har och hade som fotbollsspelare som gjorde att Janne värvade honom till IFK Norrköping 2012, efter att Ante gjort två säsonger i tyska VfL Bochum. 

– När jag värvade honom hade klubben från och till legat i Superettan. Ante blev bottenplattan för hela IFK Norrköping som ledde fram till SM-guldet 2015. Han blev grunden till alla segrar. Hans spetsegenskap är hans förmåga att ha ett helikopterperspektiv som spelare. Det är få spelare som kan lyfta blicken från sig själv och se vad som är viktigt och inte viktigt för laget. Han kan göra saker som inte gynnar honom personligen. 

»Helt ärligt tycker jag att jag är en bättre mittback i dag än när jag vann SM-guld med IFK Norrköping 2015.«

 

En vanlig träningsmorgon är Ante på plats 45 minuter före alla andra spelare på Örjans vall. Då har han hunnit sätta på kaffe till sin fru på morgonen – trots att han själv inte dricker kaffe – och packat ner matlådan som han brukar äta till lunch (HBK har så lite pengar att spelarna får fixa luncher på egen hand). Han har också skjutsat sina barn till skolan och hustrun till jobbet.  

Men i dag skippar han matlådan, han har lovat att tillbringa dagen med mig och gått med på att bryta rutinerna och köpa lunch på stan.   

Det var några månader sedan vi träffades. Senast jag hörde skvaller om honom var när min dotter hade varit hemma hos hans barn och sett honom fiska upp en råtta ur sin pool, vilket troligen är det smaskigaste jag har på Ante efter alla år. Vi brukar spela ett par jämna padelmatcher per år, men även om vi bor nära varandra ses vi inte ofta. Fotbollsspelare och pensionerade fotbollsspelare lever olika liv.

»Frågan är rätt jobbig. Jag har än så länge inte haft en seriös tanke på att sluta.«

Vi gör en high-five när vi ses på samma parkeringsplats som vi sågs på första gången för 22 år sedan. Ingen kram. När vi passerar sjukgymnast Simons rum frågar jag Ante hur tränarteamet anpassar upplägget för 40-plussare.  

– Jag är med på varje träningspass och jag är med på allt vad vi gör, säger Ante som om det vore en självklarhet. Det viktiga är att jag gör något litet varje dag. Är jag helt ledig i två dagar blir jag stel i höfterna,  jag måste göra något för att olja maskineriet. Det är jätteviktigt för mig. Jag står inte heller och nöter skott eller crossbollar. Slår jag för många långa bollar sätter det sig i partiet runt höfterna och då blir jag en sämre spelare. Sedan har jag lärt mig de senaste tio åren att jag kör mycket på rutin, för långbollar vet jag att jag kan.

Har du klarat dig helt från allvarliga skador i alla år?

– Ja. Det är en stor anledning till att jag spelar än i dag. Jag har en väldigt lättränad kropp och har alltid haft lätt för att springa. Jag har haft samma matchvikt de senaste 15 åren – 70 kilo. Men skulle jag sprinta på en träning under de sista minuterna och känna »fan, det är tajt i baksidan« – då springer jag inte hundra för att vi ska vinna eller för att jag ska imponera på tränarna. Jag känner mig trygg i mig själv och tänker att det viktigaste är att jag håller mig frisk till helgens match. Att vara lugn och klok.

Känner du att du fortfarande utvecklas när du ibland måste vara »lugn och klok«?

– Det var Janne som sa det: »Det är viktigt att man utvecklas, annars avvecklas man.« Jag kanske inte kommer bli mycket bättre på att skjuta eller på att springa snabbare, men kan jag bibehålla det och dra nytta av min erfarenhet måste det i slutändan bli bättre. Helt ärligt tycker jag att jag är en bättre mittback i dag än när jag vann SM-guld med IFK Norrköping 2015. Jag läser spelet ännu bättre. 

 

Efter ett träningspass där Ante var den som hördes mest åker han med mig till ett lunchställe en tjongrensning från idrottsplatsen. Han beställer kyckling med potatisgratäng – inga tidstypiska vegantankar eller särskild kosthållning här inte – och hejar glatt på alla han möter. Några HBK-sympatisörer slänger ur sig några frågor, men den här dagen undrar ingen när Ante tänker sluta spela fotboll. Jag frågar hur vanligt det är annars.

– Det händer hela tiden, säger han. När jag handlar på Ica, promenerar på stan, träffar journalister. Nästan alltid skrattar jag bort det. Frågan är rätt jobbig. Jag har än så länge inte haft en seriös tanke på att sluta. Jag har inte suttit ner och funderat på om det snart är över. 

Han kliar sig på sin rakade skalle.

– Det är tungt för jag känner mig inte som 41 år. Inte när jag är på planen. Men jag är 41 och spelar i Allsvenskan. Det är inte jättenormalt. Samtidigt … jag är där som alla andra. Ögonen är likadana på mig som på en 18-åring och jag tycker det handlar om att man ska prestera. Skulle jag inte göra det får de ta väck mig. 

Är fotboll så roligt att du skulle kunna spela i exempelvis division två?

– Det tror jag skulle bli svårt. Att spela i Allsvenskan är det jag brinner för nu. Vi har spelat tre år i Superettan sedan jag kom tillbaka till HBK. Det är tre år jag helst hade varit utan. På ålderns höst vill jag åt kickarna med mycket publik och viktiga poäng som står på spel i Allsvenskan. Det är då jag trivs bäst.

»Han har lyckats förbli oförstörd i en idrott som utvecklats till något helt annat än vad den var när han var liten.«

Vi får våra luncher och tar med dem för att äta på Örjans vall. I bilen på väg tillbaka utvecklar Ante sina tankar om varför han ogärna grubblar över när karriären kommer att ta slut.

– Jag tycker bara det är så otroligt roligt att gå ner och träna. Jag ser det som ett privilegium att få vara fotbollsspelare, att få komma ner hit till Örjans vall och träffa alla. Jag får hålla på med det som jag alltid tyckt varit roligast i hela mitt liv. Man kommer ut i friska luften, man får jobba med sin hälsa, man mår bra. Dessutom får jag betalt för det. Jag har hört många lagkamrater genom åren som klagat: »Fan, ska vi göra den övningen igen?«. Då kan jag stanna till, nästan bli provocerad. 

Vad säger du då?

– »Tänk till nu, tänk på hur bra vi har det.«

Säger du det till dem som gnäller? 

–Ja, det får man ju göra. Ibland lite på skoj, ibland mer på allvar. Det är viktigt att de verkligen förstår hur bra vi har det.

Är det vardagen som fotbollsspelare som du är rädd att sakna?

– Ja. Men också känslorna. Att vinna tillsammans med sina kollegor. När domaren blåser av och vi höjer armarna i luften. Det är fantastiskt. 

Längtar du inte efter att ha mer tid med din familj, att kunna vara med på kalas och bröllop på helgerna?

– Det är klart att jag missar en del saker, men många dagar är jag på jobbet ett par timmar bara. Jag får nog mer tid med familjen än de flesta. 

Har du någon gång upplevt att det är jobbigt att vara fotbollsspelare? Du har varit frisk under alla år, aldrig suttit på bänken.

– Inte under längre perioder. Det har varit jobbigt efter någon förlust och så, då vill jag helst inte stanna och prata med folk på stan eller när man är och handlar. Men det är inte mer än så. 

 

Jag sitter hemma i mitt kök när Ante är i full gång med dagens andra träningspass. Innan vi skiljdes åt efter vår lunch noterade jag att han handdiskade sina bestick innan han torkade rent dem för att därefter placera kniven och gaffeln i rätt fack i diskmaskinen. Ett fullkomligt unikt agerande av en elitfotbollsspelare. 

Och visst finns det spelare i fotbollsvärlden som inte dricker alkohol – Ante är inte en av dem – men det är ändå talande att han efter det allsvenska avancemanget 2020 var den enda i laget som inte knäckte en öl i bussen hem. Istället öppnade han en Zingo. 

Det är svårt att inte dras med i hans positiva livssyn, hans bekymmersfria inställning och hans ovilja att problematisera. Han var aldrig ledsen för att han inte blev uttagen till några pojklandskamper, han drömde nog aldrig om något mer än att göra några matcher i HBK. »Det passade mig att inte få ett så tidigt genombrott«, sade han till mig och jämförde med många unga, lovande, spelare som han sett komma och försvinna i glömska under sina år. Och kanske är det en av förklaringarna till att han fått en så fin karriär: han har inte jämfört sig med andra, inte blivit girig på erkännande, inte låtit sig sväva i väg. Hela tiden har han tänkt på nästa träning, nästa match. Inte på nästa säsong, nästa steg eller nästa kontrakt. 

»Ante har levt det bästa och mest ångestbefriade fotbollslivet i svensk fotbollshistoria.«

Det enda han ångrar i livet är att han inte blev mittback tidigare och att han inte övade mer på vänsterfoten när han var yngre. Jag får behärska mig själv för att inte bli avundsjuk. Men kanske är den enskilt mest avgörande förklaringen till hans rekordlånga karriär på elitnivå att han alltid behållit kärleken till själva spelet. Aldrig någonsin har jag träffat en fotbollsspelare som älskat fotboll så mycket och genuint. Det lös lika mycket i ögonen på honom när jag såg honom träna i dag som när jag såg honom springa första gången 2001. Han har lyckats förbli oförstörd i en idrott som utvecklats till något helt annat än vad den var när han var liten. Anledningen att han spelar fotboll har alltid varit att få höja händerna mot himlen efter domarens slutsignal. 

När jag tvingade honom att minnas tuffa perioder eller incidenter kom det till sist fram att han än i dag kan tänka på filmningen mot AIK 2015 – den som blev viral och gjorde att reportrar från utlandet ringde och ville höra hur han tänkte. Men som alltid med Ante slutade den lilla historien med ett leende, han fick blommor av Black Army med önskningar om snabbt tillfrisknande.

Annars finns det knappt några personliga motgångar. Inga jobbiga skador, aldrig någonsin har han behövt trängas med ett gäng sjundeklassare i en simbassäng för att rehaba sig tillbaka från en fotledsskada, aldrig har han stått kvar som den petade på parkeringsplatsen utanför Örjans vall när lagkamraterna åkt till Stockholm för en bortamatch. Aldrig har han åkt hem ursinnig efter ytterligare ett samtal med tränaren som inte resulterade i en rimlig förklaring om varför han inte fått mer speltid. 

Tidigare i dag skojade jag med honom och nämnde filmen Nyckeln till frihet. Jag sade att en av karaktärerna som suttit inlåst i ett fängelse i en jävla massa år inte klarade av att hantera friheten när han väl släpptes ut, kanske kommer Ante att drabbas av samma känslor den dag Magnus Haglund lägger armen runt honom och säger att nu är det över, nu är det dags att lägga av. 

Ante tittade på mig som om jag pratade hebreiska.

Jag kommer fram till en enkel slutsats som kanske förklarar varför han vägrar se slutet på sin spelarkarriär. Ante har levt det bästa och mest ångestbefriade fotbollslivet i svensk fotbollshistoria. Jag tror det kan vara så. Tro fan att han älskar livet som fotbollsspelare. Han vet inget annat än att det är ett fem av fem-liv.