Kämpa Texas!

Det första jag tänker när väckarklockan ringer är: »Helvete, var det bara en dröm?« Jag fick alltså inte ligga med Agneta Sjödin? Jag torkar bort saliv från munnen, för sedan handen över pannan och föser undan det långa håret som jag har blivit hånad för var jag än spelat de sista åren. Från sängkanten tittar jag ut genom sovrumsfönstret. Det är kolsvart. Och det är 26 dagar kvar.

Jag grimaserar när jag sätter fötterna i marken. Mina hålfotsvalv är så höga att man kan placera en mindre glödlampa i utrymmet under. I 15 år har jag varit tvungen att spela med inlägg i skorna, i 15 år har jag känt smärtan i fotlederna när jag vaknar.

Blicken fastnar på sängen. Ingen Agneta. Istället min treåriga dotter Maja. Jag måste träffa en tjej snart, det här håller inte. Mobiltelefonens klocka visar att det är tolv timmar kvar till avspark. Åtvidaberg borta och jag ska sitta på bänken. I Superettan. 70 mil i buss. Fy fan. 

Jag skakar liv i Maja. 

– Vakna, pappa måste åka till jobbet. 

Vi äter under tystnad. Hon yoghurt, jag broccoli, morötter och böngroddar – samma frukost som jag käkat de senaste fyra åren, med undantag för de två teskedarna fett som jag slutat med. Min Superettanlön klarar inte excesser som Udo’s choice-fett längre – 200 spänn burken. 

Samtidigt som jag tuggar stretchar jag igång kroppen över frukostbordet, liksom jag gjort varje morgon de senaste 15 åren. Maja reagerar inte ens.

Ett par timmar senare sjunker jag ner på min vanliga plats i spelarbussen – sätet i mitten, alldeles till vänster om toaletten. Platsen blev min när jag kom till Falkenbergs FF i vintras. Ingen annan ville ha den. Härifrån både hör man och känner lukten när någon pissar, fiser eller bajsar. I Halmstads BK hade jag bussens bästa plats. Jag och Tommy Jönsson var kungarna. Vi hade till och med eget bord och egen kyl. 

När vi rullar ut på motorvägen lägger jag huvudet mot min medhavda kudde och lyckas slumra in.  Jag vaknar snart av att toalettdörren står och slår. Någon har satt på American Psycho men ingen verkar titta. Kanske hade fler intresserat sig för filmen om det hade varit någon volym på, men ledarna vill inte det. Eftersom det är för långt avstånd till de små skärmarna i bussen för att jag ska kunna se texten gör jag som jag brukar: försöker läsa på läpparna. Men jag ligger för långt ifrån TV:n, så jag drar på mina hörlurar och lyssnar på Lemarc på Spotify istället. Efter en låt tappar mobilen täckning och musiken dör. Det enda jag har att lyssna på är ett nedladdat talspår av den mentale rådgivaren Lars-Eric Uneståhl. Temat är »Optimism«.

Jag lägger mig raklång på golvet mellan sätena och somnar. Då och då vaknar jag till av att någon trampar på mig eller av att bussen bromsar in. 

I Jönköping stannar vi på Rasta. Några är irriterade, vi bestämde inför säsongen att vi inte skulle käka på usla bensinmackskrogar eftersom vi ofta har fått risig mage efteråt. Men det handlar väl om pengar. Vi får in pasta med kassler. Den utlovade broccolin syns inte till. Stojan Lukic, vår målvakt, köper Expressen och läser högt vad Trelleborgs Victor Noring säger:

– Han kan inte tänka sig att spela i Superettan! Det är för låg nivå, säger han. 

Vi skakar gemensamt på huvudet – efter 59 insläppta mål borde man ha någon typ av självkritik.

Tillbaka i bussen tvingas jag andas med öppen mun eftersom magarna runt omkring mig släpper ut alla möjliga dofter. När vi rullar in i Åtvidaberg två timmar före avspark noterar jag att allt är sig likt – kyrkan ligger där den brukar, precis som simhallen och arbetsförmedlingen. Jag kliver av bussen, sist av alla. Marcus Översjö hugger tag i mig när jag lastar ut väskor:

– Va fan, Texas! Har du lagt ner det helt?

Jag hajar till. Syns det så tydligt? Under hela min karriär har jag levt på min professionalism, jag har velat vara en förebild för andra, men jag inser att jag inte har varit det under året. Inte på samma sätt som tidigare säsonger i varje fall. 

– Näää, svarar jag trevande. Jag är bara lite trött i dag. Inget annat.

Jag tar plats längst in i hörnet i omklädningsrummet och plockar upp en torr macka som jag köpte på Rasta. Jag vill inte bli hungrig till matchstart. Jag har alltid varit noggrann med blodsockret, speciellt när jag sitter på bänken. Det är extra lätt att tappa humöret där. Någon lagkamrat skrattar åt mig:

– Varför ska du vara så jävla seriös, Texas? Du slutar ju om några veckor.

Jag tänker: »Det är inte om några veckor, det är exakt 26 dagar.« Jag har tjatat på de yngre i laget hela säsongen, att de måste vara noggrannare med sin mat, att de måste planera kosten före match för att maximera sina förutsättningar. Inte alltid har jag fått gehör. Det är ändå Superettan.

Vanligtvis vill jag vara en aktiv lagkamrat, även på bänken, men de senaste månaderna har jag inte tagit samma plats. Jag har låtsats inte höra när någon ropat att avbytarna ska bära ut vattenflaskorna, jag har smitit undan när målvakten velat ha skott på sig under uppvärmningen. Jag har inte varit den lagkamrat jag vill vara. Och det mår jag dåligt av.

 

När vi springer ut på Kopparvallens konstgräs ser jag TV4-gänget. Helvete! TV-sänd match! Jag kan höra TV4-inslaget i mitt inre: »En långhårig, skäggig och avdankad Texas satt på bänken.« Jag bestämmer mig för att hålla mig så nära startspelarna som möjligt för att folk inte ska tro att jag är en förlorare. Jag försöker smyga mig in i tvåmålsspelet, men sjukgymnasten Mikael upptäcker mig:

– Nej, Texas. Du ska inte vara där.

Jag lufsar bort till mina två avbytarkollegor, ynglingarna Johannes och Zlatan. De pekar upphetsat mot TV-kameran och jag ser min chans:

– Brösta upp er nu killar, säger jag. Det är viktigt att utstråla pondus.

De tar mig på orden och försöker trixa med bollen på sätt som de inte behärskar. Risken att kameran ska fokusera på mig har därmed minskat. Jag knyter näven och viskar »Bra Texas!« för mig själv. Jag brukar göra så för att sända positiva signaler till mig själv. En knuten näve, några berömmande ord och jag mår bättre. 

Första halvlek rusar iväg. Åtvidaberg forcerar längs med kanterna och leder med 3–0 i paus. När spelarna går mot omklädningsrummet frågar jag Askebrandt om jag får följa med in. Tränaren tittar på mig i några sekunder innan han säger:

– OK, häng med.

– Tack, säger jag och joggar snabbt in.

15 minuter senare är jag i avbytarbåset igen. Det är kallt. Askebrandt säger åt mig att börja värma upp. Jag drar på mig soptippevästen och promenerar med lätt böjd rygg mot ena hörnflaggan i hopp om att hitta en plats bakom någon reklamskylt, så långt från publik och TV-kameror som möjligt. 

– Tjena Texas!

Jag tittar upp mot läktaren. En Åtvidabergssupporter har sett mig. Fan också. Vid hörnflaggan slänger jag mig ner på konstgräset som en soldat i fält. Jag pustar ut, äntligen en frizon. Minuten senare kommer bollen åt mitt håll. Pulsen går upp. Inkast två meter bort. Jag rullar i sidled några meter, ner i en liten grop. Jag tror inte kameran lyckas fånga mig. Jag knyter näven. »Bra Texas!«

Så fortsätter det tills domaren blåser av. Lagkamraternas match slutar med en 4–0-förlust. Jag har haft min egen match mot TV-kamerorna och jag tror jag har vunnit. 

 

22.30 sitter vi återigen på bussen, efter en nedstämd middag i centrala Åtvidaberg. Jag loggar in på Facebook och svär tyst för mig själv när jag upptäcker att en kille ändå har sett mig på TV. Jag blir på bättre humör när jag inser att han också har klippt ihop en hyllningsfilm, där jag har huvudrollen. Youtubeklippet visar två av mina sex allsvenska mål – det ena mot Malmö FF från 2008, det andra mot Hammarby året före. Jag blir varm i hela kroppen. Trycker på play, gång på gång. Täckningen försvinner någonstans i de småländska skogarna. 

23.30 och Gökboet börjar rulla på bussens minimala TV-skärmar. Jag försöker läsa Jack Nicholsons läppar. Efter ett tag ger jag upp och somnar, bara för att väckas några minuter senare av att någon lägger en sådan jävla skit att jag får uppstötningar. 

03.30 når vi Torup. Jag och mina två pendlarkompisar, Stojan och Emil Jensen, har nu bara en halvtimme kvar till Halmstad. Men bilnyckeln är borta. Efter 30 minuters letande ger vi upp. Vi får låna ordförande Lars-Erics bil och snart är vi ute på E6:an. 04.25 låser jag upp ytterdörren hemma i huset. Det är knäpptyst. Jag klär av mig naken och ställer mig i köket. Jag greppar Voltarensalvan och smörjer in mina skinkor som värker efter en hel dag i en buss. Från frysen hämtar jag en av Majas Hello Kitty-glassar. Jag lägger mig i sängen, tittar upp i taket och knyter näven. »25 dagar kvar«, tänker jag. »Kämpa!« 

07.15 vaknar jag av att en stor jävla grävskopa dundrar fram utanför mitt sovrumsfönster. Grannen dränerar huset. Jag orkar inte ens knyta näven. 

 

För ett år sedan var jag en allsvensk fotbollsspelare. Det ingav respekt. Ungarna på dagiset där jag bodde tittade storögt på mig när jag gick förbi. Tanter och gubbar sprang ifatt mig inne i Halmstad för en autograf eller bara ett handslag. Jag kunde käka gratis på lunchrestauranger och fick större glasskulor än alla andra nere på Tylösand. Livet var gott. Eller… det hade i varje fall varit gott. Den sista tiden fick jag inte spela. Och eftersom en bänkad Texas är en deppig Texas lyfte jag blicken och hittade Falkenbergs FF, en förening som passade mina värderingar. FFF var HBK light. Bra sammanhållning, hårt jobb med små medel, en tydlig spelidé. Kontinuitet på ledarsidan och eldsjälar bakom kulisserna som såg till att klubben hela tiden höll näsan ovanför ytan. Och så kände jag assisterande tränaren Håkan Svensson från HBK, en kille jag mindes som en rolig prick. Jag visste också att jag inte tillhörde landets bästa vänsterbackar längre. Superettan – Sveriges näst bästa division för landets näst bästa spelare – lät därför som en klockren lösning. 

Jag skrev på ett ettårskontrakt, med option på ytterligare ett år. FFF:s sportchef Håkan Nilsson sade på hemsidan: »Texas är en spelare som vi kommer ha nytta av både på och utanför plan. Så det känns ganska bra. Vi behöver bara få in någon försvarsspelare till.« 

Jag försökte att inte lägga någon vikt vid ordet »ganska«, eller att klubben trots att de nyss värvat en back sökte ännu en. Istället fokuserade jag på den kommande nystarten i en för mig helt ny serie. 

Jag visste att den hade haft epitetet »Super« sedan 2000, då Norrettan och Söderettan – där jag spelade med Gais – upphörde. Jag visste att det fanns en hel drös klassiska lag i serien – Åtvidaberg (som leder Superettans maratontabell), Degerfors, Hammarby… Jag läste mig till att 12 av 16 klubbar hade spelat minst en säsong i Allsvenskan sedan 2000 (Falkenberg var dock en av de fyra som inte nått den högsta serien).  

Så i januari, när jag för första gången pendlade till Falkenberg från Halmstad för min första träning för FFF, kände jag mig taggad. Det brann av revanschlusta inom mig, jag ville bevisa för alla som trodde att jag var slut att de hade fel. Dessutom gav kontraktet mig en trygg inkomst, om än halverad jämfört med mina år i HBK. När min första Superettanlön trillade in på kontot insåg jag att det var slut med veckohandlingarna på Statoil. Några lagkamrater, med ett par tusenlappar mindre än genomsnittslönen i Superettan – 22 000 kronor – tipsade om något som hette Lidl, ett ställe som gjort för Superettanspelare.  

Försäsongen var underbar. Inte en skada, inte en krämpa. Jag förstod snart anledningen. Vi tränade mindre. Min kropp gillade det. Från att ha varit han som »tränade mest och bäst« – HBK-tränaren Janne Anderssons ord – tränade jag lagom mycket och hyfsat bra. 

Min andra match i Superettan var mot Brommapojkarna borta. Då kom uppvaknandet. Tre timmar i buss, käk på Rasta eftersom »det är enklast så«, lite diarré, ytterligare tre timmar i buss, rätt ut på planen för uppvärmning, match – och sedan in i bussen igen och hemresa. Jag kände mig seg som sirap i benen under matchen och var som piggast när vi joggade ner. I Allsvenskan åker alla klubbar med lite rutin dagen före match. Man tar in på hotell, sover i sköna sängar, käkar frukost, går på förmiddagspromenad och har fokus på matchen och inte på Jack Nicholsons läpprörelser. 

Även träningarna ställde till det. I FFF började passen 16.30 eftersom vi hade en handfull killar i laget som jobbar eller pluggar. Det var tungt för en vanemänniska som jag, en kille som i hela sitt liv tränat på förmiddagarna och haft hela eftermiddagarna lediga. Hur fan skulle jag hinna hämta Maja på dagis? De stängde ju 17.30, när vi gick över till tvåmålsspel. Otroligt nog ändrade de på träningstiden, enbart på grund av mig. Vi började 15.00 istället och jag kände mig som Totti, som någon som betydde något.  

Men problematiken, funderingarna, ifrågasättandet kom mer och mer ju längre tiden gick. Det kändes som om Superettan låg tio år efter Allsvenskan i utveckling. 

Eller så var jag bara hjärntvättad efter alla år i Allsvenskan. Bara en sådan sak som genomgångarna inför matcherna. I FFF fick vi taktiken en timme före matchstart, i HBK dagen före match. Jag gillade framförhållningen – man kunde kolla in motståndarens högerytter på Youtube, visualisera olika situationer, förbereda sig bättre. 

Eller så satt det bara i min egen skalle. Som »Texas, nyförvärvet från Allsvenskan« började jag tidigt känna ett slags press jag tidigare inte haft. I HBK fanns inga stora förväntningar, jag sprang mest omkring på vänsterkanten och skrek. I FFF blev jag gubben som stack ut och tidningskrönikören som ungtupparna i motståndarlagen gav sig fan på att dribbla förbi. I en match, efter att någon slyngel tunnlat mig, hörde jag:

– Se nu för fan till att blogga om detta!

Eller så var det bara stämningen i Superettan. Jag började förstå att allt var lite sämre. Inramningen på matcherna var hemsk. Speakers var i otakt med händelserna på planen, bollkallar slickade på en klubba istället för att hämta bollar, omklädningsrum var iskalla, gräsmattor var inte klippta ordentligt, högtalare knastrade… Och fan vet hur många gånger jag hört Eros Ramazzotti under säsongen. 

Framåt sommaren insåg jag att det krävdes ett mirakel för att vi skulle gå upp. Gnistan dog. Och inte blev jag gladare när jag besökte Örjans Vall för att titta på mina gamla lagkamrater. De förlorade varje gång och skulle snart också få känna på livet i Superettan. 

Jag stressade hem från träningar, dels för att jag var tvungen att hämta Maja på dagis, dels för att jag inte ville odla för djupa relationer med mina lagkamrater. Det var enklast så. Jag gapade inte lika mycket på träningarna när det var en offside, jag hetsade inte tränaren om att det var »jävligt viktigt« att han berättade hur länge en övning skulle hålla på, jag blev en allt sämre lagkamrat. I augusti bestämde jag mig: »Efter den här säsongen är det slut.« Skorna skulle upp på hyllan. Jag började räkna ner.

 

19 dagar kvar. Jag ligger på golvet i bussen. Det är tydligt att hösten har kommit. Golvet är kallt och det drar ifrån toaletten. Jag tjuvlyssnar på mina lagkamrater som analyserar tabelläget. 

– Förlorar vi i dag kan det bli jobbigt, säger en.

– Spelar vi som mot Åtvidaberg kommer vi att förlora, säger en annan.

– Fan, säger en tredje. Jag pallar inte att kvala. 

I höjd med Norrköping kollar jag på klockan: fyra timmar till avspark. Hammarby borta. Mitt livs sista stormatch, karriärens första stormatch för andra. 

– Tänk att få spela i en klubb där det varje gång kittlar i magen och du blir nervös på det sättet som man är i nu, säger en av ynglingarna ovanför mig.

– Jaa, säger någon drömskt. Tänk att få slippa Superettanlunken…

För första gången på länge känner jag att jag taggar till. Det är ju match mot Hammarby. Att något lag från våra största städer är i Superettan är otroligt viktigt. Inte en jävel bryr sig egentligen om Qviding, de är Superettans Häcken. Nej, det är de större klubbarna som gör att intresset hålls vid liv och att kvällstidningarna och TV4 rapporterar om serien. Som spelare är det gott att se uppklädda profiler som Anders Andersson och Niklas Jarelind på plats. Man tittar på Jarelinds fula slips och känner: »Fan, är det fest?« 

Någon bajsar på bussen så att jag hör »plopp, plopp« från min plats på golvet, men inte ens det får mig på sämre humör. Jag vet ju att jag ska spela från start igen. 0–4 i röven mot Åtvidaberg blev min biljett tillbaka in i startelvan och med ens blev jag åter den där goda lagkamraten som jag borde ha varit hela tiden. Jag sade till och med till några spelare, före avresan mot Söderstadion, att de skulle ta med sig en matlåda på bussen. Jag ser i och för sig ingen som äter, och funderar ett tag på att resa mig upp och hålla en föreläsning om hur viktig kosten har varit för mig under åren, hur grönsakerna gjort att jag nådde så långt jag kunde… Men så fastnar min blick på en liten låda framme hos busschauffören. Han säljer Ahlgrens bilar för 15 spänn påsen. Jag försöker somna om istället.

 

Sju timmar senare, samma plats på bussgolvet. Bakom mig ligger 0–0 mot Hammarby och 90 spelade minuter. Jag hade matchens bästa läge att göra mål, på ett inlägg. Innan jag skulle sätta pannan mot bollen hann jag tänka: »Ska jag sänka Bajen?« och »Hur fan ska jag fira målet?« Jag missade bollen. En meter från mållinjen. 

När jag gick av Söderstadion vinkade jag mot våra tillresta supportrar – det var sju hjältar på plats – och fick en klump i halsen när jag tänkte på att det bara var 18 dagar kvar. Jag klev över sidlinjen och tänkte: »Jaha, det var sista gången man gjorde det.« Jag tänkte också på glåporden som skanderats mot mig varje gång jag besökt Söderstadion: »Klipp dig, Texas!« »Skaffa ett jobb, Texas!« »Texas, din jävla bonde!« Eller som för några timmar sedan: »Du är fan sämre än hela HBK, Texas!« Jag insåg att jag inte skulle få höra sådant mer, och det gjorde mig ledsen. 

Några timmar senare, när klockan visar 02.30 och krampen har satt in i ena skinkan, har alla tankar på att jag kommer att sakna det här livet försvunnit. Vi har fortfarande ett par timmar kvar innan vi är framme i Falkenberg. Nedräkningen fortsätter. Jag knyter näven. »Kämpa Texas!«

 

Många allsvenska spelare skiter i Superettan. Kanske slänger man ett öga på tabellen framåt hösten, men bara för att kolla vilka lag som ligger bra till för avancemang. Som allsvensk vill du ha upp etablerade klubbar. Lag som Ängelholm vill man inte ha något med att göra. Små arenor, dålig inramning, orutinerade bollkallar och ont om fans betyder bara att det blir svårare att tända till när det är dags för bortamatch.  

Nej, Superettan är en serie som många vill undvika. Samtidigt – man är där man förtjänar att vara. När jag slog igenom i Gais som ung 20-åring var det i division två. Hade jag varit bättre hade jag slagit igenom i IFK Göteborg. Sedan blev det division ett och det var häftigt som fan. Jag fick en månadslön som täckte hyran för en liten jävla bunker, en etta i Mölndal. Suveränt. Jag kunde säga till tjejen i baren på lördagskvällen efter match att jag var fotbollsspelare. Den blick som man fick tillbaka då… 

Den känslan har inte återkommit i år, när jag återigen spelat i Sveriges andradivision. Säsongen i FFF har fått mig att inse att Superettan antagligen är en utmärkt serie för unga, hungriga killar. De får utvecklas i lugn och ro, utan supportrar som ställer krav, utan medier som ifrågasätter en bredsidespass. Dessutom, är du 20 år så lever du för fotbollen – pengar är sekundärt, tankar om pensionssparande irrelevant. Som 20-åring kan man bo på en camping så länge man får spela fotboll. 

Därför är jag förvånad att inte fler allsvenska sportchefer letar talanger i Superettan. Även om sportchefen inte trillar av stolen vid ett scoutningsbesök i Värnamo, Borlänge eller Degerfors, kan ett miljöombyte för en lovande 20-åring göra enorm skillnad. Man får lite bättre lagkamrater, lite bättre tränare, lite bättre massörer, lite bättre träningstider. Många bäckar små. 

För en 33-årig vänsterback är det annorlunda. Jag slutade att utvecklas för några år sedan. »Rutinen då, är inte den viktig?« frågar man mig ibland. Jo, det är den. Men hunger är viktigare. Därför är det rent ut sagt dumt när en Superettanklubb bygger lag på erfarenhet. De gamla rävarna kommer att tröttna halvvägs in på säsongen när de inser att de varken kan gå upp i Allsvenskan eller få sova ostört på spelarbussen. En 20-åring kan däremot spela Fifa i sju timmar och nästan bli besviken när busschauffören plötsligt parkerar på någon idrottsplats 50 mil hemifrån. 

Ska man överleva i Superettan måste man älska sin fotboll. Spelar man för pengar, berömmelse eller för att upprätthålla sin livsstil är det bättre att hålla sig borta. 

 

Elva dagar kvar. Jag borde vara knäckt. I går förlorade vi mot Sundsvall med 4–2 inför 816 personer. Men jag ligger i soffan och knyter näven. Text-TV är på och kurserna på börsen rasar ännu en dag. Man får glädjas åt det lilla här i livet. Jag har nämligen satsat mina besparingar i ett guldprojekt i Afrika – och guld har aldrig varit så dyrt. Jag tänker på mina gamla motståndare i Allsvenskan och ger mig fan på att de har placerat sina pengar på börsen. De kan få ha sina goa sängar vid bortamatcherna, sina flotta omklädningsrum, sina sköna träningstider. Jag har guld i Afrika. 

Min mobil vibrerar. SMS från mitt ex: »Vill du komma över på middag med oss? Förresten, kan du köpa med dig tamponger?« »Visst, jag kommer«, svarar jag och drar på mig skorna och åker till Lidl. 

Det har gått ett år sedan vi separerade. Jag blev en singelpappa. Jag har polare som trott att jag valde att fortsätta i Superettan eftersom jag annars hade gått in i en livskris – att avsluta fotbollskarriären och förhållandet samtidigt kan ju utifrån ses som två alltför radikala förändringar. Men det är fel. Jag kände verkligen att jag ville sluta i HBK men inte med fotbollen. Och förhållandet? Ja, allt blir inte som man har tänkt sig. 

Det finns faktiskt fördelar med att ha separerat. Jag kan ligga i soffan en lördagskväll och titta på Milan–Atalanta utan att få dåligt samvete, och jag kan tycka synd om mig själv efter en förlust utan att det går ut över någon annan. Men framför allt har jag blivit känsligare. Kanske är det ensamheten, all tid som jag plötsligt fått för mig själv, som lockat fram något. Jag kan se på nyheterna och bli tårögd. Det har aldrig hänt tidigare. Jag kan också tacka Gif Sundsvalls vänsterback efter en 4–2-förlust och känna en klump i halsen – jag kommer ju aldrig att träffa honom igen. Jag kan träffa en gamling på stan som frågar: 

– Är det på grund av att du är skadad som du inte spelar i HBK längre? 

Det är så fint sagt att jag blir rörd. 

 

Sju dagar kvar. Vi vinner min sista bortamatch i karriären, mot Degerfors, 3–1. »Bra Texas!« Ingen skada som tvingar mig att rehabträna till april. »Bra Texas!« Jag lyckas sova en halvtimme på vägen hem. »Bra Texas!« 

Dagen efter, strax före träningen, stoppas jag i spelarkorridoren av en tioåring som vill intervjua mig.   

 – Hur många frågor är det? frågar jag.

– 17, svarar killen.

Han ger mig ett block och en penna. Jag läser den första frågan: »Var det kul att spela i din förra klubb Trollhättan?« Jag skriver: »Jag har aldrig spelat i Trollhättan.«

 

En dag kvar. Jag sitter i omklädningsrummet och tittar på mina bara fötter. De ser för jävliga ut. Jag tänker att jag ska boka tid för pedikyr. Med mina fötter kommer jag aldrig att få ligga med Agneta Sjödin. 

Om några minuter startar min sista träning. Jag funderar på hur många pass jag gjort i karriären. Det första var 1985, 2011 gör jag mitt sista. Jag tar upp min mobiltelefon och klickar fram siffrorna på miniräknaren. 11 000 träningar! Eller 16 500 timmar. Eller 687 dygn. Någon gång läste jag att man blir proffs på sitt yrke efter 10 000 timmar. Det borde innebära att jag är ett megaproffs. Men det är jag ju inte – jag spelar i Superettan.  

Jag joggar ut på planen och för första gången i min karriär, för första gången på 15 år, känner jag ett slags inre frid. Det är som en uppenbarelse, allt blir skarpt. Plötsligt hör och ser jag saker som jag aldrig tänkt på tidigare. Jag lyssnar på hur fåglarna kvittrar i träden. Jag upptäcker att det är björkar som står uppradade bakom den lilla läktaren på ena långsidan. Jag noterar att taket på skolan, bortom ena kortsidan, är svart. Jag ställer mig vid mittcirkeln och tittar på ungarna som leker och skrattar på skolgården. En kille skjuter en boll över stängslet, jag skjuter den tillbaka till dem. En perfekt volley. Vad fan är det som händer? Jag traskar fram till de fyra gubbarna som aldrig missar en träning. De står där, oavsett väder. En av dem haltar fram med hjälp av sin käpp.

– Jaha, Texas, säger han. Då var det snart över. 

Jag nickar.

– Vi tycker i alla fall att det har varit trevligt att ha dig i klubben, det ska du veta. Du har kämpat så bra du har kunnat. 

Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Jag säger att han ska få min tröja efter morgondagens match och joggar sedan bort till Jensen. Jag säger att jag nyss kollade börsen.

– Det går sådär för Ericsson, säger jag. Du måste hänga med på guldet nu innan det är för sent. 

Uppvärmningen drar igång. Kvadraten. Det spritter i mina ben. Det var längesedan. Jag skiter i att jag mest får springa runt i mitten. Medan jag jagar bollen hör jag en lagkamrat säga:

– Varför får vi bara två gratisöl till maten i morgon? 

Jag jagar vidare och tänker: »Ja, men så kanske det ska vara i Superettan? HIF lär fira sitt SM-guld med fri bar.« Efter några minuter ropar sjukgymnast Mikael:

– Då drar vi igång, killar! Vi börjar med upphopp! 

Plötsligt går luften ur mig. Det goda humöret försvinner på ett par sekunder. Jag känner mig fullständigt omotiverad att köra övningar med höga knän. Häromdagen räknade jag ut att jag gjort minst 42 000 indianhopp hittills i karriären. Och nu gör jag några till. 

Nästa övning är löpningar i fart och jag vill bara skrika rakt ut: »DETTA GER MIG INTE ETT JÄVLA SKIT! JAG BLIR INTE SNABBARE!« Men jag håller käften och springer. 

Därefter går vi över till spel. Jag får en soptippeväst av tränaren, och order om att spela mittback. Direkt anar jag ugglor i mossen: »Vad fan, ska jag bänkas i morgon?« Jag tränger undan de oroliga tankarna. Spelet börjar. Jag styr mitt lag, ropar »höger«, »vänster«, »pressa«. 0–0 i halvtid och vi byter sida. Vi har det under kontroll. I andra halvlek gör vi 1–0. Direkt efter ropar Askebrandt: 

– Där bryter vi, gubbar!

Jag vrålar:

– Faaaan vad gott, gubbar! 

Jag tänker på min förre tränare Jonas Thern som en gång sade: »Du är inte bättre än din senaste träning.« Jag vann min. Känslan är fantastisk.

I omklädningsrummet drar Askebrandt laguppställningen. Jag ska starta mot Värnamo. Det är upplagt för ett bra slut. Jag knyter näven. »Bra Texas!«

 

Jag vaknar med ett leende på läpparna. I badrummet ser jag mig i spegeln och inser att min spelstil har format kroppen. Jag har sprungit på insidan av mina fötter under hela karriären och är mer kobent än Kajsa Bergkvist. Jag har ärr överallt men få minnen av vilka spelare som gett mig dem. 

Jag drar fram skäggsaxen och ansar mig. Håret låter jag vara, det ska vara långt till min 40-årsdag. Jag duschar och smetar in schampot från Överskottsbolaget. 15 kronor. »Bra Texas!« Vattnet strilar mot mitt huvud när jag plötsligt påminns om Hasse Mattisson. Jag vill INTE göra en »Hasse Mattisson« i dag. Jag har under flera år skojat med mina kompisar om att det är värsta tänkbara scenariot. Hasses sista match var på Olympia när vi i HBK mötte Helsingborgs IF. Vi låg under med 4–0 i halvtid när Hasse fick chansen. Sedan rasade fem bollar till in och vi förlorade med 9–0. Något sådant får inte hända i min sista match. Men jag vet att det finns en risk för att vi klappar ihop i dag. Vi har redan klarat kontraktet och vi kan inte gå upp. Många kommer att tänka på kvällens avslutningsfest. Jag sätter mig i soffan och slår på text-TV. Jag vill hitta morötter och konstaterar att vi har chansen att klättra en placering vid vinst. Vi kan också slå klubbrekord i antal hållna nollor och gjorda mål. »Bra Texas!«

Efter grönsakerna till frukost stretchar jag igång kroppen för sista gången, men drar ner persiennerna först. Häromdagen såg jag två grannar stå på tå bakom häcken, nyfikna som fan på vad jag höll på med. En känsla av ångest kryper sig på när jag lägger upp högerfoten bredvid saltkaret på köksbordet. »Ska jag verkligen sluta? Träningen i går var ju så rolig.« Kanske ska jag bara byta position? Jag kan ju allt om vänsterbacken och det har gjort fotbollslivet tråkigare. Jag vet hur jag ska sköta uppspelen, hur jag ska ligga i positionsspelet, när jag ska ställa offside. Jag vet exakt i vilken vinkel jag kan skälla på linjedomaren och komma undan med det eftersom han inte kan vara säker på vem som gapat. Tänk om jag skulle spela mittback några år. Inte behöva springa så förbannat, bara styra mina lagkamrater och nicka undan en långboll då och då. Jag började min elitkarriär som central försvarare, så det skulle kanske funka igen? Jag skulle kunna bli en Daniel Andersson. Vilken höjdare! 

Jag avbryts av att Stojan skickar ett SMS. »Hämtar dig om 5 min.« 

 

Strax efter 14.00, när jag är på väg ut på planen för uppvärmningen, säger någon: 

– Glöm inte ditt tacktal i kväll, Texas. 

Fan, det hade jag inte tänkt på. Jag funderar på vad jag ska säga, när en Värnamospelare kommer fram. Han kallade mig »hora« senast vi möttes. Han vill be om ursäkt. 

– Äh, det var på tiden att jag fick det öknamnet, säger jag. Ingen har kallat mig det tidigare. 

Vi börjar värma upp. Jag funderar på om inte speakern ska säga något om att jag gör min sista match. Lite extra applåder hade varit skönt. Jag springer runt med spetsade öron. Så kommer det från de sprakiga högtalarna:

– Texas gör sin sista elitmatch som fotbollsspelare!  

Jag knyter näven. »Bra FFF.« Jag värmer vidare. Efter några sekunder tänker jag: »Sista elitmatch?« Jag ska inte varva ner i någon jävla division fyra-klubb. 

När vi går ut för line-up dunkar Stojan mig i ryggen och säger:

– Njut nu, Texas! 

Ögonen vattnas. »Kämpa Texas!« Jag vänder mig mot Emil Jensen och säger något om guldet i Afrika, i ett försök att byta ämne. Han kontrar med att Ericsson har stora grejer på gång. 

Matchen är igång. Värnamo har mycket boll inledningsvis. Det passar mig. Det är unga killar vi möter. Vi får vinna på deras misstag, deras naivitet.  

Strax före halvtid gör Zlatan 1–0. Fem minuter in i andra gör vi 2–0. Jag knyter näven och känner att jag kommer att avsluta karriären med en vinst. 

I den 75:e matchminuten tittar jag upp mot matchuret. 15 minuter kvar. »Kämpa Texas!« Vid en frispark fastnar min blick på IFK-emblemet på en av Värnamospelarnas tröjor. För några sekunder är det som om min karriär passerar revy. Jag får bilder av hur jag som blyg sjuåring gick bakom min pappa till min första träning i IFK Värnamo. Hur jag senare på kvällen åkte och firade mina två mål med att köpa pizza tillsammans med farsan. Minnesbilder från Tranås kommer också. Jag ser min pojklagstränare »Stajvis« framför mig, hur han skriker »inga jävla bögavstånd, grabbar«, vilket betydde att vi skulle hålla spelavstånden på planen. Vi var tio år. Jag tänker att jag ska höra av mig till Stajvis och berätta hur mycket han har betytt för min karriär. Jag tänker på när jag blev lagkapten i division tre som 17-åring och på alla landslagssamlingar där jag föll bort som sista gubbe. Jag minns när jag flyttade till Göteborg och Gais som 18-åring, hur vi vann två seriesegrar i rad. Jag tänker på Tom Prahl, som värvade mig till HBK året efter att de blev svenska mästare, och en missad straffspark 2004 – om den hade gått in hade jag varit svensk mästare. Jag minns alla mina lagkam… 

– Texas, för helvete! Texas! Vakna, Texas! Vänster Texas! 

Jag inser att spelet är igång. Stojan skriker på mig så att salivet sprutar från hans mun. Jag tar ett kliv åt vänster, men känner: »Fan, vi leder med 4–0 och nu vill du att jag ska ta ett steg åt vänster när det är 14 minuter kvar av min karriär.« Innerst inne vet jag att han har rätt, men jag ville ju bara njuta. 

Domaren blåser i pipan. Jag kollar på matchtavlan – 16.54. »Då stämplar jag ut«, tänker jag och tittar upp mot himlen. Jag knyter näven och säger högt för mig själv:

– Bra Texas! Jävla bra, Texas!

 

Några timmar senare reser jag mig upp vid bordet på Harry’s i Falkenberg. Det står 25 tomma shotglas framför mig. Det var jag som bjöd. Tequila Rose, samma skit som jag bjudit varenda lagkamrat som blivit utlandsproffs på. Jag klingar i glaset, harklar mig och säger:

– Killar, jag skulle vilja säga ett par ord.

Några applåderar, andra buar. Jag kontrar med ett nervöst skratt. Sedan inleder jag med ett skämt och säger att »jag känner att jag har utvecklats som spelare under det här året«. Jag fortsätter med att jag »har haft fina lagkamrater« – och det menar jag – men jag säger inte att jag också känner att det har varit lite »Röda korset-verksamhet« över allt. Som att tränare Askebrandt varit givmild nog att låta mig ta hörnorna hela säsongen. Under mina tio år i HBK fick jag inte ta en enda. FFF-tränarens gest resulterade i att jag noterades för tre assists i år. Jag gratulerar Stojan till nollorna, jag tackar min kompis Emil Jensen för att han följt mig som lagkamrat under hela min karriär, bugar mot sportchefen för att han ändå var rätt på det när han tyckte att det var »ganska bra« när jag blev klar. Jag spelade 25 av 30 matcher från start – jag var ingen succévärvning men ändå helt okej. 

Efter ett par minuter är jag klar och sjunker ner i min stol. Jag sveper en halv öl och det slår mig att det känns precis som när man tänker tillbaka på lumpen. Redan nu minns jag bara de bra sakerna från min karriär. 

Stojan vänder sig mot mig:

– Hur känns det, Texas?

Jag anar att han ser att jag har tårar i ögonen. Shotsen och ölen har gjort mig ännu blödigare. Jag snyter mig i en servett och knyter näven under bordet: »Kämpa nu för fan Texas! Inga tårar!« 

Fem timmar senare, med ett gäng öl och ett annat gäng Tequila Rose innanför västen, står jag bredvid Stojan på en bar på en nattklubb i Halmstad. 

Vi skålar och pratar om nästa år – om vilken höjdare det kommer att bli med tre halländska lag i serien och om mitt nya jobb på marknadsavdelningen i HBK. Jag berättar att jag inte har känt mig så här taggad för något sedan jag bestämde mig för att bli fotbollsspelare. Jag känner, när vi står där blödiga och packade, att året som gått sedan jag lämnade Halmstads BK har fått mig att inse hur starka känslor jag har för klubben.

Det kommer fram tjejer. Mest för att Stojan ser bra ut. Jag tänker på min sneda näsa – ett resultat av en närkamp med Yksel Osmanovski 2003 – och försöker vrida den rätt. 

Stojan åker hem. Jag står ensam kvar i baren. Jag vill stanna tills stället stänger. Det blir en sista Tequila Rose. Några tjejer kommer fram och efter ett tag frågar de vad jag jobbar med. Jag kör på »pensionerad fotbollsspelare«. Det biter inte. 

Jag lufsar ut och sjunker ner i en taxi. Tidningsbudet är på plats när jag hoppar ur bilen hemma vid huset. Det är som vanligt knäpptyst därinne.  Jag trillar ner i soffan och slår på text-TV, sidan 343 av gammal vana. Jag ändrar till 345, som visar Superettans sluttabell. Voltarensalvan ligger i soffan. Jag plockar upp den, går ut i köket och slänger tuben i sopkorgen. Aldrig mer. Jag tar en Hello Kitty-glass från frysen, klär av mig naken och kastar mig på sängen. Det snurrar. Jag mår lite illa, men ändå jävligt bra. 

Om några timmar, när jag vaknar med huvudvärk och torr käft, börjar mitt nya liv. Jag kommer inte att vara äldst på mitt jobb längre, jag kommer att vara killen som dyker in på kansliet och är hungrig, killen som vill bevisa för de andra att han platsar. Ingen avdankad Texas, utan nya utmaningar, nya miljöer och nytt snack. 

Jag knyter näven. »Bra Texas!« Sedan somnar jag.